Sorg och saknad

Den värsta chocken har lagt sig. Även om hon var gammal blev det ändå en chock – att det gick så fort?! Sorgen och saknaden finns naturligtvis kvar och kommer göra det länge. Märkligt vore det väl annars?

Något som förvånar mig är dock en del irrationella inslag i saknaden. Saker som till stor del irriterade mig när Iza fanns gör det nu väldigt påtagligt att hon inte finns.

Jag saknar schäferpäls-råttorna som dansade hambo på golven en timme efter dammsugning. Nu är det märkligt nog rent på golven i två dagar (minst) efter städning. En och annan schäferpäls-mus kryper dock lite förskrämt fram ur hörnen emellanåt…

Jag saknar den stora biabädden som stått bredvid min säng i 13 år och varit en ständig olycksrisk eftersom jag knappt hade någonstans att sätta fötterna när jag yrvaken klev ur sängen. Nu ser sovrummet jättemärkligt, och felmöblerat, ut.

Jag saknar morgonreveljen. Den där en glad, galen och extremt morgonpigg schäfertant pep och studsade runt i sovrummet, varvat med att puffa och klösa mig på armen, överlycklig att det var morgon och frukosten inom räckhåll.

Jag saknar kompostgallergrinden nedanför trappan som skulle förhindra att hon ”sprang” upp och ned okontrollerat nu under det sista året när hon inte hade järnkoll på ben och tassar. Jag väjer fortfarande för den när jag rundar hörnet från köket.

Som sagt; sorg och saknad är inte särskilt rationellt…

Karlssons saknad är nog av det mer rationella slaget.

Han saknar sin sängkompis, sin sparringpartner, sin lekkamrat, sin ”hygientekniker”, sin … syrra. 😦

130806A