Mycket skrik för lite ull…

…sa han som klippte grisen.

Eftersom vårt sökgäng för tillfället verkar vara ur funktion kände jag mig lätt desperat i förra veckan. Nu när det äntligen lossnat (i och med att vi gick över till skallmarkering) känns det ju inte som om det är så jättemycket kvar innan tävling men … då krävs det träningsmöjligheter.

Det är väl egentligen det jag har mest emot söket – att man inte kan träna på egen tass utan är beroende av inte bara en utan flera träningskamrater. Man måste vara minst fyra men fem eller sex är väl optimalt. Under sommarhalvåret när folk ska tävla, döma och ha allehanda hyss för sig, så även jag, har vi problem att få ihop tillräckligt många på ”hemmaplan”.

Desperation är uppfinningarnas moder, eller hur var det? 😉 Jag kollade med instruktören från lägret om de skulle träna i helgen som gick och om jag kunde hänga på. Det skulle det och det kunde jag. 🙂

Detta innebar 20 mil i bilen, tur och retur, och en heldag hemifrån och vi tränade i … ca 20 minuter. Det är när man börjar räkna ihop det på det viset man börjar undra om man är korrekt ihopskruvad?! Å andra sidan; det finns ju rätt många som kör betydligt fler mil, är borta längre tid hemifrån och betalar en massa pengar för att springa vänstervarv – utan större framgång. Ställt i relation till det känns ju sådana här träningsresor supersunda. 😉

Nåja, vi hade en supertrevlig dag, träningen gick bra och det där med skallmarkeringarna känns klockrent. Nu gick vi vidare till att testa (delvis) dolda figuranter, liggande på mage, under kamouflageskynken, för att se hur han reagerade när han inte fick ögonkontakt med figgen. Vid första ”träffen” försökte han slita skynket av figuranten och när inte det gick gjorde han ett försök att krypa innanför hennes kläder men sen – kom han igång att skälla. Vid andra försöket var det inget tjafs utan han gick i skall direkt. 🙂 Nu hoppas vi på att få till regelbundna träningstillfällen under hösten och vintern så kanske det kan bli tävling till våren?

Jag har dock insett att det finns en nackdel med skallhund… Det blir ju sämre med fototillfällen när man inte har en hund som ska komma in med rullen… 😉 Fotot är från hans sista pass som ”rullhund”, på lägret i somras.

130730E

Ett fall framåt!

Vi var ju som sagt på kurs förra helgen och i fredags fick jag möjlighet att testa av i skarpt läge; lydnadstävling på hemmaklubben.

I veckan har vi framför allt ägnat oss åt våra svagaste, eller kanske snarare osäkraste, moment; rutan och fjärren. Rutan är ju ett 10 eller 0-moment, typ. Fjärren är ju mer ”stabilt” svag, om man nu kan kalla det så? 😉

Fjärren har vi mestadels kört på promenaderna. Ett eller två skiften (ibland fler) och sen kast av pip-boll över huvudet. Han har varit lyhörd, snabb, tyst och framåtförflyttningarna har varit minimala trots att belöningen kommit från mig.

Rutan försökte jag stabilisera genom ett träningspass där jag, i brist på medhjälpare, körde bollkast över huvudet på honom när han var på väg till eller precis kom in i rutan. Hjärntvätt tror jag man kan kalla det?

Fria följet är ju också ett svagt moment där jag, sedan lägret i somras, försökt ändra gångstil genom att inte pendla så förb… med armarna. Det som passade fint på Iza har, visade det sig, en väldigt negativ effekt på nio kilo terrier. Nu gäller det ”bara” att synka resten av kroppen med de nya, mer minimalistiska, armrörelserna. Inte helt lätt om jag ska vara ärlig och inget som kommer naturligt än, alls…

Nåja, kvällstävling i Kind och dags för test av sommarens förvärvade kunskaper.

Som omväxling hade tl och domare bestämt att avsluta med gruppmomenten vilket kändes bra. Hade resten av momenten varit riktigt usla kunde man ju välja att avstå. Nedan följer betygen samt mina kommentarer. Protokollet har jag inte med mig här på det norska hotellrummet så domarkommentarerna kommer jag bara ihåg delvis.

Sitt i grupp: 0
Här ställde han sig upp och gick ett par steg framåt men stod sedan kvar. Jag sätter det på missförståndskontot. Troligen tappade han fokus och fick för sig att det var fritt följ men kom sedan på sig och stannade.

Platsliggande: 9
Han hade tydligen nosat lite men han låg. Det var ju si och så med det de sista tävlingarna i våras.

Fritt följ: 7,5
Ingen jättebra poäng men det behövs ju inte så många missar för att poängen ska ramla iväg. Något snett sättande, lite luft etc. Känslan var dock mycket bättre än vad jag är van vid. MYCKET bättre! Jag förstår dock inte vad jag gör på tävling som får honom att göra så usla stegförflyttningar, framför allt åt höger? Det skulle en duktig analytiker kunna lägga lite energi på att reda ut. På träning gör han dem riktigt bra.

Sättande: 10

Inkallning med ställande: 7,5
Jag kommenderade tydligen före konen? Det var det där med avståndsbedömningen… 😦 Själva ställandet var dock rätt fint tyckte jag, och tydligen även domaren eftersom han inte skrev något annat.

Rutan: 9
Klockrent, rakt mot rutan i hög (men inte överdriven) fart. Jag fick stopp på honom på rätt ställe och sen … krävdes det två ”ligg-kommandon” innan han la sig. Inte alls konstigt med tanke på att jag inte kört en tävlingsmässig ruta på länge. Fokus har ju legat på att alls få honom till rutan och efter veckans hjärntvättande med bollkastning var det inte det minsta märkligt att han blev lite chockad när han helt plötsligt skulle lägga sig. Jag är verkligen jättenöjd med detta!

Apportering: 0
Här började det gå över styr. Han ramlade tillbaks i vårens ”jagvillgärnaspringaochapporteramenjagvågarinteeftersomdubrukarslåmigihuvudetdå”??? Vilket jag naturligtvis aldrig gjort men det hoppas jag att mina läsare förstår? Han satt alltså kvar fast jag sa ”varsågod”, ”hopp”, ”hopp”, ”apport”, typ. Någonstans där hade vi nollat momentet pga för många kommandon så på protokollet står det ”vägrar”. Efter cirka femte kommandot kom han dock iväg och gjorde vad han skulle. Har helt medvetet knappt kört detta på hela sommaren för att hjärntvätta honom ”åt andra hållet”, dvs försöka få honom att glömma att man ens kunde göra så. Helt uppenbart fel taktik, allt för kort tid för att glömma.

Metallapport: 8
Här blev det också lite tjafs vid skicket men sen var det nog rätt bra tror jag.

Vittring: 7
Något extra kommando när han skulle iväg och lite slarv vid avlämnadet. Dock noggrann analys av pinnarna och han tappade inte pinnen innan avlämnandet – halleluja!

Fjärr: 5
Här var alltihop tillbaks i gammal dålig tävlingsform. Något missat skifte, extra kommandon, pip… 😦 Måste köra detta mer under tävlingslika förhållanden!!

Helhet: 8
Här kom kvällens höjdpunkt; ”Bra visat, synd med slarv (dk)”.

Totalpoäng 208,5.

Bara ett 3:e-pris men känslomässigt ett rejält fall framåt från vårens tävlingar. Jag lyckades (nästan hela tiden) hålla oss i den lilla bubblan och på samma planet. Bara en sån sak! Han slank iväg en liten sväng när det var dags för tl att lämna över den ena apportbocken men i övrigt höll vi ihop bra mellan momenten vilket vi sällan lyckats med tidigare men som är oerhört viktigt för att känslan.

Domaren, som även dömde tävlingen i slutet på maj, frågade i pausen vad jag gjort med hunden under sommaren eftersom det var ”en helt annan hund” nu. Låsningarna i starten på hoppapporten, metallen och fjärren var det han kallade ”slarv” men det är något helt annat. Skulle bra gärna vilja veta vad som rör sig i huvudet på den lilla?

Men; domarens ord värmde, och var ett bra betyg till både mig och sommaren instruktörer. 🙂 Nu har vi några veckor på oss att fösöka bli kvitt det där lilla elaka trollet som sitter på hans vänstra skuldra och säger ”SPRING INTE” samtidigt som jag står vid hans högra och säger ”SPRING”. Inte så konstigt att det blir konflikt kanske. VIK HÄDAN TROLL!

Inga bilder togs i fredags (heller) men nedanstående bild är från tävlingen i maj; samma appellplan, samma hund, samma metallapport. 🙂

130602F