Catch up!

Jag har en känsla av att det här inte är första gången bloggen självdöt, och krävt konstgjord andning, i november? Troligen inte heller den sista. Det här mörkret kan ju knäcka vem som helst.

Och nej, jag vill inte ha snö.

Och ja, det blir ljusare men det är så mycket annat som stökar till sig. Hundträning och bilkörning bland annat. De sista veckorna hade det kanske inte spelat någon roll för det har inte direkt kryllat av hundträning, för att uttrycka det milt. Bilkörningen återkommer vi till.

Förra söndagen tränade vi sök. Eftersom ”vi” inte är klara med noskvalsterkuren (han hade då bara fått första dosen av tre) så hade jag bestämt för att bara köra två figgar. Dessa två löste han på ett utmärkt sätt. För en gångs skull lyckades jag ha en plan och hålla mig till den. Bingo! Efter ett par gånger med riktigt strulig träning, troligen pga djur i näsan, så kände jag att hans självförtroende kanske dalat lite och ville ha en övning som inte slutade i fiasko och det lyckades.

Under veckan blev det väl ett lydnadspass vad jag kan minnas. I vår lilla lokal. Den här årstiden är den verkligen värd varenda krona den kostade. Inte så många kronor iofs, men några blev det med matta och speglar.

Även om utrymmet är begränsat så har hundträningen en fantastisk effekt på humöret hos både matte och terrier. Han blir så obeskrivligt lycklig när han förstår vad som vankas och jag tror inte bara det är utsikterna att få käka korv det handlar om. Han gillar verkligen träningen. 🙂

Helgen försvann helt utan hundträning. Bara förhållandevis tråkiga promenader. På lördagkvällen hade jag det desto roligare när jag var på fest. Söndagen hade dock mycket begränsat underhållningsvärde. Åldern tar tydligen ut sin rätt i form av att jag sover fullständigt uruselt, eller inte alls, när det blivit något glas vin för mycket. Inte på grund av att sängen inte står still, som i yngre dagar, för det gör den. Jag bara sover dåligt, helt enkelt. Vid åttatiden på söndag morgon tyckte hundarna att jag sovit nog (typ en timme ”riktig” sömn) så då gick jag upp, tog ut dem och gav dem mat. Stoppade i mig själv lite frukost och gick och la mig igen. Somnade äntligen ordentligt och blev väckt av husse vid 13-tiden!? WTF? Och så var den dagen förstörd…

På söndag kväll var det dags för en tur till naprapaten. När jag åkte hemifrån regnade det, men ett litet inslag av snö. När jag kom hem 1,5 timme senare möttes jag av ett j*vla julkort! Det händer fort här på fjället ibland…

På måndagkvällen hade snön försvunnit hemma men det märkte jag inte förrän när jag kom hem, betydligt senare än planerat. Min tyska kvalitetsb… f’låt; mitt måndagsexemplar till bil bestämde sig nämligen för att den ville åka bärgningsbil. Det bestämde den sig för mitt i stan på ett inte alltför väl valt ställe. Där stod jag i 1,5 timme i duggregnet och väntade på bärgare. Sitta i bilen och vänta var inget alternativ eftersom det kändes som om den skulle bli påkörd när som helst. En varningstriangel som stod utställd före kurvan hade ingen som helst effekt. Inte varningsblinkers heller. Inte förrän husse kom, iförd hela vägarbetarreflexmunderingen, och ställde sig nästan mitt i gatan och dämpade bilarnas hastighet lugnade de ner sig. Dock gasade de för fulla muggar så fort de passerat honom och fick sen tvärbromsa igen efter 10 meter för att det stod en bil med varningsblinkers en aning olyckligt.

Bilen står kvar på verkstaden och får förhoppningsvis en ny bränslepump i morgon. Själv har jag tillbringat en del tid på Blockets bilavdelning…

Så ja, det händer visst en del även i november som för övrigt tog slut ungefär lika otippat fort som vanligt. Karlsson tycker dock att det händer för lite och att han har tillbringat på tok för mycket tid så här.

Idag rådde vi dock bot på tristessen igen genom att byta den traditionella lunchpromenaden mot en timmes lydnadsträning och bus. Husse var hemma och kunde promenera Iza så då passade vi på. Lika uppskattat som alltid. Av både hund & matte. Det är verkligen en feel good-kur att träna med den lilla även om han var en aning överladdad idag. 🙂

Många iPhone-bilder blir det. Vem orkar släpa ut finkameran när allt bara är gråttgråttgrått?

 

Schäfertantslogik i den högre skolan

Iza ligger inte i sofforna (eller sängarna). End of story.

Så skulle det kunna ha varit och så har det varit i närmare 13 år.

Vi hade säkert en och annan diskussion om detta i hennes yngre dagar men sen har vi aldrig behövt ta upp det. Ibland kom vi på henne med att ”tjuvligga” i en av fåtöljerna men vi såg det aldrig. Hon var noga med att hoppa ner när vi kom hem…Däremot var det varmt och gott när man kände efter. Numera är det stängt till vardagsrummet när vi inte är hemma. Mest för att de inte ska flänga runt i fönstren och spana efter katter och andra vilda djur.

När vi köpte nya soffor fick hon fåtöljen och hon var mycket skeptisk när vi berättade att hon faktiskt fick ligga i den och det tog ett tag innan det föll sig naturligt (när vi var hemma). 🙂

(I husvagnen råder undantagstillstånd och någon sorts High Chaparral-stämning – alla ligger överallt utan några som helst hämningar, typ.)

Innan vi renoverade vardagsrummet ställde vi in en bia-bädd bredvid fåtöljen och oftast valde hon biabädden så vi hade inte särskilt dåligt samvete när fåtöljen flyttade till ett hundpensionat. Bia-bädden med fluffig ”dyna” har varit mycket populär, hos båda hundarna. Ganska ofta har jag möblerat om Karlsson när han somnat där på kvällen och Iza stått och trånat en stund. Han får/vill ju vara i soffan så jag har helt enkelt flyttat honom dit och Iza har varit nöjd.

Igår kväll däremot hängde jag inte riktigt med i svängarna. Karlsson låg draperad på biabäddens kant och tuggade på ett ben. Iza tittade på honom och jag tittade på TV.

Helt plötsligt hoppade hon upp i soffan, som den naturligaste sak i världen, och la sig tillrätta på Karlssons fleecepläd. Dessutom såg hon helt oberörd ut när jag började skratta åt henne.

Min första tanke var ”nu är hon senil på riktigt” men efter ett tag insåg även jag schäfertantslogiken: ”ligger du i min säng så ligger jag i din!”. Den kör hon ju med i hallen där hon lägger sig i Karlssons lilla bädd (där hon inte får plats men det låtsas hon inte om) när han ockuperat hennes. 🙂

Så plättlätt var det nog.

När Karlsson lämnade biabädden efter en stund, och la sig i den andra soffan, hoppade hon ner och la sig tillrätta på sin riktiga plats, men man undrar ju onekligen hur länge det dröjer innan vi vaknar med henne i sängen?

Någon har för mycket pengar…

eller – för att citera en rad ur JCS – herren ger och herren tar.

När vi hade vår första hund fanns det en runda vi gick väldigt ofta. Där var ett blött parti som kunde vara svårt att ta sig över när det var surt i markerna (det står t o m Kärret på kartan) men oftast gick det bra Sen tog man ner skog runt omkring och när träden försvann fanns det inget som kunde suga upp vattnet och det blev  jätteblött året om…

Då uppfann vi en ny väg som gjorde rundan lite kortare men ändå ok. Efter några år körde man sönder den vägen fullständigt när man tog ut virke. Det blev ett meterdjupt lerdike… 😦

Något år senare så gjorde man i ordning den vägen inklusive den ursprungliga vägen! Vi fick tillbaks våra rundor även om mysfaktorn var rätt låg. Det var inte ens ”grusväg” utan ”stenväg”, anspassad för fler skogsmaskiner och timmerbilar. Ganska svårforcerat, men det gick att ta sig fram.

I höstas, när de tog ner mer skog, blev dock den vägen ganska ok tack vare (eller på grund av) att skogsmaskinerna och timmerbilarna tryckte till den så att ytan blev jämnare.

Men … i samband med den avverkningen körde de sönder den mysiga skogsvägen som ingick i den längre varianten av rundan och den blev ett formidabelt lerdike. Omöjligt att ta sig fram på och på sidan av var det hinderbana av gallrat sly som bara låg kvar.

 

I förra veckan började det dock hända saker. En grävmaskin fixade till den vägen  och dumprar har kört skytteltrafik med sten. Nej, inte grus – sten. Nu ser det ut såhär:

Vår mysiga skogsväg är förvandlad till någon sorts autobahn för skogsmaskiner, nästan omöjlig att gå på eftersom den är belagd med sten upp till 15-20 cm i diameter. 😦 Något mer lättforcerad än lerdiket iofs, men mysfaktor NOLL. Det är bara en kamp för att inte bryta benen av sig.

Och inte nog med det; på den tidigare fixade vägbiten, som blev ok efter timmerbilarnas behandling, har man lagt på ÄNNU mer sten?! Varför kan jag inte begripa för den höll alldeles utmärkt när de avverkade och körde ut virket. Nu ser praktiskt taget hela rundan ut såhär. 😦

Och så pricken över i :

Idag när vi kom snubblande så hade en dumper avslutat med att dumpa ett lass sten tvärs över hela vägen?! Djupa och breda vattenfyllda diken på båda sidor… Vi lyckades ta oss förbi utan att välta i diket men det var med ett nödrop. Man kan undra hur länge den ska ligga där?

”Men gå någon annanstans då istället för att gnälla” tänker säkert någon – eller alla. Men … det finns inget annat! Om vi inte ska gå rundor på 2-3 timmar, vilket vi varken hinner eller orkar under arbetsdagarna, eller utsätta oss för en massa lösa, galna hundar på en annan runda så är det det här vi har. Återstår att ta bilen och åka iväg men det hinns inte heller med på lunchen om man dessutom ska hinna promenera.

Surt sa räven… 😦

Hur som helst måste markägaren, som jag inte vet vem det är, ha på tok för mycket pengar som h*n inte vet var h*n ska göra av. Dumpers har kört skytteltrafik i två veckor och en grävskopa har  varit på plats under samma tid. Kostnaden för det, plus allt stenmaterial, måste vida överstiga inkomsterna från sommarens avverkning och så mycket avverkningsbar skog finns det inte inom räckhåll från den här vägen. Ibland undrar man…?

Terriern talar ut – igen…

Halloj, Lennart Å. Karlsson här! Nästan två år sedan sist så ni har nog saknat mig, eller…?

Matte har ju spårat (?) ur totalt. Tre blogginlägg i rad utan att jag är omnämnd på en enda rad? Fattar inte varför bloggen heter ”vallterrier” när hon bara skriver om långhåriga karlar och lysande träd? Va’? VA!

Numera struntar hon fullständigt i mig var fjortonde dag (som husse säger) men jag har mer en känsla av att det är en gång i halvåret? Hur som helst åker hon tydligen till huvudstaden och tittar på de där långhåriga, halvnakna karlarna ”live”. De kan tydligen sjunga säger hon. Och…? Det är tydligen samma musik som jag tvingats lyssna på i bilen så fort vi har åkt någonstans ända sedan i våras. Hon kan verkligen köra fast och ha svårt att ändra spår! Hur vore det med lite flexibilitet liksom? Variation? Whatever? Jag funderar på om det finns hörselkåpor för såna som jag? Och så undrar hon varför jag ”bäddar” så mycket i min bilbur. Jag måste ju försöka få ner öronen under allt ludd hon slängt in i buren om jag ska kunna sova. Det gäller bara att krypa ut när hon stannar annars kanske hon tar illa upp.

Jag har hört talas om att det efterfrågas inlägg från mig vilket jag har full förståelse för. Två år är … länge!  Dessutom upptäckte jag att min idol I-or fått en alldeles EGEN blogg. Han har ju också delat blogg med sin matte förut. Undrar vad som krävs för att jag ska få en egen? Kan det hjälpa med en uppflyttning till elit kanske? Jag vet inte vad det är eller hur man gör men matte verkar tycka att det vore en kul grej? Som tack för lång och trogen tjänst kanske jag kunde få en egen blogg då, istället för en guldklocka liksom. Vad tror ni?

När jag läste I-ors blogg insåg jag att matte kanske inte uppskattar att jag svarar ”uppfattat” så fort hon säger ”apport”, ”hopp” eller något annat fartfyllt? För att inte tala om alla ”uppfattat” jag måste säga i det där knasiga momentet där hon inte kan bestämma sig för om jag ska sitta, ligga eller stå? Jag som har trott att hon ville ha någon sort bekräftelse på att jag hört men så var det tydligen inte. Tvåbeningar alltså… *suck*

I sina funderingar på hur hon ska få mig att inte säga ”uppfattat” stup i minuten insåg hon att det tydligen finns en förbindelse mellan min svans och mina stämband. Hur svårt kan det va’? Ska det behöva ta (nästan) sju år att komma fram till det. Det är ju liksom åtta kilo välmusklad terrier mellan svansen och stämbanden? Det kan ju t o m en blind höna se, tror jag.

Hur som helst har detta resulterat i att hon nu vill att jag ska stå still och INTE vifta på svansen? Hon snackar om aktivitetsnivå och sinnesstämning? Vadå – finns det någon annan aktivitetsnivå än ”hög” och någon annan sinnesstämning än ”glad”? Men hon kan trots allt vara något på spåren; när svansen är stilla är det nämligen inget som sätter stämbanden i svängning och då slipper hon alla ”uppfattat” som jag trodde att hon ville ha. Varför talade hon inte om det för mig för sex år sen? Men skit samma; tycker hon att det är värt både klick och korv för att inte vifta på svansen, så visst. Ibland vill hon att jag ska lägga mig, fortfarande utan att vifta på svansen. Lika obeslutsam som vanligt alltså. Hon påstår att vi ska ägna en hel del av vintern åt detta projekt. Skitkul, typ… Men är hon så lättroad och jag får min korvranson så… visst, jag är inte den som är den.

För övrigt; hur sammanfattar man två år? Det går ju inte fattar ni väl. Tävlat har vi gjort massor av gånger men det har hon säkert skrivit om. Vi har varit på läger och kurser och SM och… Det mest omvälvande som hänt är väl egentligen att vi börjat med en helt ny sport. Sök heter det visst? Jag kallar det springautiskogenochhånglamedfolkochätagodis. Rätt ok sport faktiskt. 🙂 Jag tycker att det är plättlätt men matte är inte alltid överens med mig om utförandet. Uförandet? Ska hon säga som snubblar omkring som ett fyllo i skogen? Nåja, vi får väl se om det blir ordning på henne så att vi kan tävla någon gång.

De två sista gångerna har dock inte gått så bra och jag har inte hittat alla människor jag borde. (Som tur var hade de bra lokalsinne och hittade hem själva.) Matte tror att det beror på att det bor små djur i min näsa? (Vad ger ni mig för DEN meningen?)

Djur!

I pluralis!

I MIN näsa?

Djur i näsan kan hon ha själv!

HUR skulle de få plats där liksom? T o m en yttepytteliten skogsmusunge skulle få det jäkligt trångt i min söta lilla näsa, så det så! Hur som helst har hon fjäskat till sig ett papper hos veterinären som hon bytte mot några dyra droppar på apotektet och som tydligen ska hjälpa mot djur i näsan. Hoppas det stämmer så att jag hittar fler gubbar i skogen nästa gång.

Jag såg också att hon skrivit ett inlägg här på bloggen om att hon lyckats vända mig när det sprang en älg över vägen. Det kan hon ju få tro. Sanningen är att jag inte ens funderade på att springa efter. Det begriper ju vem som helst att jag faktiskt inte skulle klara att springa ikapp och döda en älg, den hade ju jättelånga ben, så varför skulle jag då springa efter? Det blev ju liksom mer mat i magen om jag stannade hos matte. Man är väl smart, typ. 😉

I fredags, när hon skulle åka iväg och titta på halvnakna, långhåriga sjungande karlar, såg det ut så här i hallen. Jag fick agera ”tändsticksask” sa hon, för att visa vilken ynklig liten resväska hon skulle ha med sig. Tändsticksask! Jag? Jag sa väl att hon inte är klok? DÄR viftades det banne mig inte på någon svans. Alls!

Så lång!

Eder Lennart Å. Karlsson

JCS 3.0

Det är fullt möjligt att jag inte är klok?

Troligen behöver jag en stödgrupp?

Husse har idiotförklarat mig.

I viss mån håller jag med honom, men…

…jag kunde inte låta bli.

Jag är dessutom i gott sällskap. Dels av L som hänger med även den här gången och dels av rätt många andra blir man varse om man googlar lite. Den här gången har vi dessutom förökat oss och blir dubbelt så många på den lilla resan – vi får med oss två ”nybörjare”. Borde vi inte få provision snart?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag bör vara tacksam eller ledsen att den inte går på närmare håll? Det hade ju varit enklare att slippa långa resor och övernattningar. Å andra sidan hade jag väl köpt ännu fler biljetter?

Men oavsett vilket … jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar här till höger… 🙂

Och idiotförklaringarna kan jag leva med; det är det värt! 🙂

 

(Finns det stödgrupper för Jesus Christ Superstar-beroende?)

JCS – reprisen!

Det var faktiskt lika bra den här gången, om inte bättre?

I fredags drog jag och L till Stockholm igen för att beskåda Jesus Christ Superstar, för andra gången. Lite knäppt låter det kanske men det är utan konkurrens det bästa jag sett på en scen så varför inte?

Ett par roller var besatta med nya artister och det var kanske inte helt lyckat, men jag antar att man inte haft något val. Gunilla Backman som Maria Magdalena – njae? Röst – javisst, men utseendet och åldern kändes inte riktigt rätt. Morgan Alling saknades i rollen som Herodes men det är trots allt bara ett nummer så det gick att leva med.

De viktigaste var dock kvar; Patrik Martinsson som Judas (till höger) och Ola Salo som Jesus. Favoriten hela vägen är utan tvekan Patrik Martinsson! Vilken utstrålning, inlevelse, utlevelse, röst och … utseende. 😉 Det finns väl ett skäl till att han spelar rollen för fjärde-femte gången, i olika uppsättningar.

Den här gången satt vi på rad fyra (istället för 18) och det tillförde oenkligen en ny dimension. Ansiktsuttryck, svett, tårar, spott och detaljer som man inte uppfattar från längre bak i salongen.

Skivan, från Malmöuppsättningen, har ju gått varm i bilen ända sedan i våras och texterna till åtminstone första akten kan jag nu utantill. Här och där hade man bytt ut någon textrad men det gick att leva med, det också.

Det är nog tur att det är en bit till huvudstaden annars hade jag troligen ruinerat mig på biljetter. Men det finns vissa planer på att se den en tredje gång, till våren. Det vore helt klart värt resan. 🙂

I övrigt har vi ätit och druckit gott, shoppat lite och haft allmänt trevligt. T o m SJ har skött sig hyfsat. Vi bodde på hotell Malmen, ca 50 meter från Göta Lejon, och det var ju smidigt. Ett fräscht ”designhotell” med spännande väggdekor i rummet.

Söder, som jag inte var på särskilt mycket när jag bodde i Stockholm, är ju en mysig stadsdel med ett intensivt folkliv, på gott och ont. Ont när man ska sova och gott när man är vaken. 😉

Några fler bilder från ”applådtacket” och en länk till den officella lilla reklamvideon kommer här!

 

Lärjungar av årgång 2012.

Dark in Alingsås?

I Alingsås har man i rätt många år (detta var tydligen det trettonde) kört ett arrangemang som heter Lights in Alingsås. Trots att det inte är långt till Alingsås har vi aldrig lyckats ta oss dit, förrän i lördags.

Förväntningarna var rätt höga.

De uppfylldes inte…

Dark in Alingsås kändes som en mer passande beskrivning. Att det regnade under hela promenaden gjorde det inte roligare, men kompisen som var med hade traskat runt där förra året i ännu värre regn och varit grymt imponerad så det här året var väl troligen/förhoppningsvis ett bottennapp/undantag?

Nedanstående bilder är tagna ”på frihand” med min förvånansvärt kompetenta dvärgkamera eftersom det inte var läge att plocka fram finkameran och fixa med inställningar osv under paraplyet. Detta var ungefär vad som fanns att fota på 2,5 (dåligt skyltade) kilometrar. Några grejor hoppade jag över samtidigt som jag konstaterade att det var få ”installationer” jag inte själv kunnat fixa med en strålkastare, lite färgad cellofan och ett avlövat träd… Men som kompisen sa; man får nästan åka dit nästa år igen för att se om detta var undantaget?

Nåja, vi hade trevligt sällskap och avslutade kvällen med en god middag så det kunde varit värre. 🙂

Det här var faktiskt lite roligt – lysande snöflingor mitt på gatan liksom. 🙂