Månad: juni 2012

…eller åtminstone till Småland?!

Det började redan i april, när jag skulle åka till Olofström nordvästra Blekinge på sökläger. Jag hade rätt klart för mig hur jag skulle ta mig dit men för skojs skull kollade jag Eniro. Sen kollade jag Hitta. Och slutligen michelinguide.com.

Alla tre var, mycket överraskande, rörande överens om att jag skulle åka … via Jönköping?! Förklara logiken i det den som kan. Tittar man på kartan känns det alldeles ”bortitok”, som mamma skulle ha sagt. Jag gick dock inte på det utan valde den rödprickiga vägen på kartan istället, som kändes avsevärt mer logisk.

Det hade troligen tagit ungefär lika lång tid att åka via Jönköping eftersom det är bättre (läs: snabbare) väg men eftersom jag visste vad som komma skulle så avstod jag. Dessutom kändes det väldigt ologiskt…

Första helgen i maj åkte jag inte heller till Jönköping. Då åkte jag närmare bestämt ingenstans, åtminstone inte utanför kommungränsen.

Andra helgen i maj åkte jag och min kulturkompis till Jönköping för vidare resa mot Stockholm.

Kristi Himmelfärdshelgen åkte vi till Malmö, utan att passera Jönköping. Jag vågade inte ens kolla vad Eniro & Co tyckte. Men på hemvägen tog vi Nissastigen från Halmstad till Gislaved och hann se lite småländsk skog.

Sista helgen i maj åkte jag till Gislaved och tävlade både lördag och söndag.

Första helgen i juni bar det iväg till Arboga – via Jönköping. Det är inte den vägen Eniro & Co tipsar om, men deras förslag är så urbota tråkiga så jag väljer alltid effektiva E4 istället.

Andra helgen i juni åkte jag – till Jönköping och därifrån vidare ett par mil till Forserum för spårtävling.

Tredje helgen i juni åkte jag – till Jönköping och vidare till Åtvidaberg på fredagen och hem igen på lördagen. På söndagen åkte jag till Jönköping och vidare till Nässjö för spårtävling.

Det känns onekligen som om jag fått nog av rv 40 mot Jönköping för ett tag framöver. Småland kommer vi köra igenom och även stanna till i på semestern, men Jönköping ska vi nog försöka undvika.

Det märkliga med det här är att … jag har faktiskt aldrig varit i Jönköping!

Jag har alltså aldrig varit i själva stan, i centrum. Vid ett par tillfällen ha jag varit på Elmia, och jag har tävlat på Jönköpings BK, men i stan; nej. Inte ens IKEA har lockat. Då har jag åkt till Göteborg istället. Så man kanske skulle ta chansen på semestern och kolla in Jönköping? Eller nej, jag tror jag skippar det, åtminstone i år. 😉

För övrigt har jag nog aldrig kört så mycket bil som under de här sista månaderna. Förra året var det ju mycket bilåkande, men då körde husse för det mesta. Känner mig hyfsat mätt på långkörningar just nu så på semestern ska jag vara kartläsare, eller nå’t. 🙂

(Ber om ursäkt för ett rätt tråkigt och trist inlägg, men vad gör man när det bara är sport på TV? 😉 )

Efter sista veckans midsommarförberedelser, midsommarfirande och därpå följande sommarförkylning från helvetet så kändes terriern rätt understimulerad. ”Aktiviteterna” har bestått av koppelpromenader med husse. Dessutom rätt korta, och sena, sådana eftersom han jobbat både tidigt och sent… Båda jyckarna är dock förvånansvärt förstående när matte är dålig och vilar sig igenom dagarna utan större protester.

I morse kändes det som om febern gett med sig så jag vågade mig ut på en promenad av modell kort idag, och nu på kvällen tog jag med mig kameran och terriern ut på gräsmattan. Har ju inte haft tillfälle till någon riktig test av kameran sedan jag fick lite bättre ordning på kamerainställningarna men efter den här fotosejouren kan jag konstatera att jo – det funkar nog, åtminstone med den kontinuerliga autofokusen. Sen finns det säkert mycket mer att göra om jag lär mig lite mer…

Fotningen blev en riktig latmansvariant. Det visade sig att han var så understimulerad att jag kunde stå still på samma fläck, kommender ”framåt” varvid han sprang i full fart rakt ut ända tills jag ropade ”stå”. Då la han sig… 🙂 Och så kunde jag kalla in och ta en ny serie bilder, och sen kommendera ”framåt”, och… ja ni fattar.

Vi tränade också, och jodå, han minns en del. Största käpphästen är väl, som vanligt, fjärren. Jag har nog tränat för mycket stå från ligg, så nu lyssnar han inte utan ställer sig oavsett vad jag säger. Och säger jag inget tillräckligt snabbt efter ett skifte så improviserar han. Får bli lite intensivträning på ordförståelse, och att avvakta kommando, en vecka framöver tror jag för sen vankas det tävling.

Hopp-apport körde vi också och jag kanske har kommit på varför han envisats med att sitta kvar när jag kommenderat apport på de sista tävlingarna. När jag kastar apporten säger jag nämligen ”sitt kvar”, vilket jag i och för sig alltid gjort, och det är möjligt att han nu börjat ta mig lite väl mycket på orden? Testade att säga bara ”sitt” vid kastet och då stack han på första hopp-kommandot, men sa jag ”sitt kvar” vid kastet så gjorde han just det – satt kvar. Han kommer ju till en del intressanta, och oväntade, insikter alldeles på egen hand ibland. Inte alltid helt lyckade, men han försöker ju i alla fall. 🙂

Terrier som inte springer åt samma håll som sina ben…

Terrier som bara har två ben?

Terrier som är misstänkt lik Harry Hare i förra inlägget. 🙂

Terrier med schäferkomplex?

Galen terrier utan öron men med många tänder (och ett onödigt stort halsband).

Ganska söt, och förhållandevis normal, terrier. :)

Note to self: TA FÖR F… AV HALSBANDET, eller sätt åtminstone på ett annat, när det ska fotas actionbilder…

Idag på förmiddagen satt jag (som vanligt) i arbetsrummet på övervåningen och jobbade. Karlsson började skälla på bottenvåningen och det är väl i och för sig inget ovanligt när han ligger/sitter och tittar ut genom fönstret i vardagsrummet och får syn på något spännande. Men den här gången ändrade skallet karaktär; från det vanliga ”larmet” till ett försynt, och nästan förskräckt, litet ”gläfs”.

När jag gick ner såg jag hur Harry Hare i sakta mak kom skuttande från åkern, in på vår gräsmatta och – rakt mot fönstret. Och rakt mot Karlsson. En Karlsson som tyckte det hela var mycket skumt! SÅ brukar ju inte Harry och hans kompisar göra. Skutta rakt mot liksom?! Vid det laget hade terriern tystnat helt och hållet. Eventuellt av pur chock?

Jag hann hämta kameran och faktiskt knäppa en bild på föreställningen, och publiken. Att ställa in kameran var det dock inte tal om så det blev som det blev.

Direktsändning när det är som bäst. 🙂

Så är den över – midsommarhelgen – och vi kan andas ut, för inte heller i år flöt vi bort eller frös ihjäl. Märkligt nog, med tanke på hur prognoserna ändrade sig från dag till dag – och det var inte åt det positiva hållet.

Sista veckan har jag gjort vad jag har kunnat för att enbart andas ut när jag befunnit mig i närheten av husse, för att undvika att andas in förkylningsbacillerna från helvetet. Min taktik höll… nästan hela vägen.

Midsommaraftonen skulle tillbringas här hemma med M, T, T och T (+hundar) som på den gamla goda tiden, men den här gången campandes i husbil. Även svågern fanns på plats och campade i vår husvagn. Det blev en jättetrevlig eftermiddag och kväll, och vi klarade av sillen + några timmar till utan regn och i riktigt behaglig temperatur – kors i taket. Men när vi började andas ut kom det. Regnet. Eftersom det mirakulöst nog inte blåste så klarade vi oss ändå riktigt bra under vårt stora altantak och kunde både grilla och äta utomhus. Faktum är att de mest härdiga av oss (dvs de som inte var oemotståndligt intresserade av andra perioden i fotbollen) satt ute till runt 23-tiden och det får väl betraktas som godkänt. Dock trodde vi nog att vi skulle kvala in som femstjärnig camping innan kvällen var slut. För det krävs tydligen pool på campingen och det var nära.

Jag hade väl känt lite under kvällen att förkylningen var på G men att det skulle gå så fort…? Natten tillbringade jag med diverse förkylningssymptom som kröp på i en faslig fart och inte mycket blev sovet. När vi vinkat av campinggästerns igår eftermiddag ägnade jag mig åt några timmars feberfrossande under duntäcket men konstaterade samtidigt att OM jag nu nödvändigtvis skulle bli förkyld så var det väl timat för en gångs skull. Precis när vi klarat av vårtävlingssäsongen och midsommarafton. Och dessutom med två veckors marginal till semestern. Jag lär ju hinna bli fit for fight igen tills dess. Och jobba kan jag ju alltid göra, nästan oavsett hur eländigt jag mår, åtminstone med den sortens arbetsuppgifter som för tillfället står på schemat – dvs hyfsat intelligens- och kreativitetsbefriade. Och som kan utföras hemma.

Resten av helgens aktiviteter (hundträning förrådsröjning etc), som var på planeringsstadiet, har det inte blivit något med men å andra sidan kanske lite ”påtvingad” vila inte var fel heller efter en hektisk vår och försommar.

Några bilder från aftonen.

De här två gräsätarna fanns med bland campinggästerna.

De kunde inte bara äta gräs. De kunde springa också.

Karlsson hittade en ny axel att hänga på…

…och fram på nattkröken var han rätt trött men höll trots allt koll på sitt ben. 🙂

Karlsson är kär.

I sin, sedan 10 år tillbaks, kastrerade storasyster!

Sedan Karlsson kom in i huset har jag ju blivit varse att hon nog, trots kastreringen, har någon form av hormonella svängningar för periodvis har Karlsson varit mer intresserad än vanligt. Dock har det nog aldrig varit så här intensivt?

Står hon upp så trycker han gärna in hela huvudet under svansen på henne och filosoferar över livet och kärleken, med glasartad blick. Iza tar det med ro. Det vore ju praktiskt om hon kunde ryta till åt honom men hennes värsta vapen är att – sätta sig ner…?

När hon ligger så försöker han para sig. Med hennes skulderblad!

Han ser totalt förvirrad ut, vilket han bevisligen också är, åtminstone i den här frågan. 🙂 Han verkar inte veta varför han gör som han gör, och han är vid det här laget väl medveten om att det inte är något önskvärt beteende så det räcker med en blick från mig så slutar han, men är sen där nästan lika snabbt igen.

Han har dock inte kommit så långt att han plockat ut snoppen ur fodralet än, och vi hoppas väl alla att den stannar där.

Jag tycker nog lite synd om honom, trots allt. Emellanåt kommer han och tittar uppgivet på mig och ser ut att be om hjälp. Exakt med vad är oklart. 🙂 Han kanske borde få en lektion i det här med blommor & bin? Eller inte…

Och undrar man över anledningen till att Iza har tratt så kommer den här.

 

Hon är för tillfället utrustad med kommunens löjligaste svans. Ett litet sår (hudirritation?) på svansen ledde till att jag var tvungen att raka ett rätt stort område för att se var det tog stopp, och eftersom hon inte kunde ge f…n i att slicka på det så… Sen har väl tratten tveksam effekt för om hon verkligen vill så når hon ändå. Dock ser det nu fint och torrt ut och hon verkar inte bry sig, men tratten får sitta på ett par dagar till, för säkerhets skull.

Eller…

Fan ta Bambi!

Men vi tar det från början, typ.

I fredags åkte jag till Åtvidaberg för begravning. Den ursprungliga planen var att husse skulle med, och om jag kom med på dagens tävling i Nässjö skulle vi ta med oss husvagnen och ägna gårdagen åt att ta oss från Åtvidaberg till Nässjö och ställa upp vagnen på klubben där över natten. Sträckan Åtvid – Nässjö är ju ungefär densamma som Borås – Nässjö så det kändes onödigt att åka hem och vända.

Nu visade det sig att husse inte kunde vara ledig på fredagen och dessutom blev hans bil (=dragbilen) lite trött på torsdagkvällen och ville åka bärgare istället för att rulla av egen kraft. Jag åkte alltså ensam till Åtvidaberg och stannade över kvällen och natten hos min kusin. Om man bortser från själva begravningen (begravningar är väl aldrig ”trevliga” men det var däremot så fint man kan begära) så var det ett trevlig dygn med härligt sällskap och god mat.

Igår begav jag mig hemåt för att förverkliga min teori om ”misslyckat spår dag 1, lyckat spår dag 2”. Jag gick ut ett spår som inte var särskilt långt och efter att jag släppt på Karlsson fick husse och Iza enligt mina anvisningar korsa spåret, gå parallellt en bit och sen korsa igen. Deras spår var alltså ungefär en timme färskare än mitt spår. Karlsson spårade jättefint men missade ett par pinnar. Och … när vi kom fram dit där de korsat spåret så – heureka – tog han naturligtvis deras spår. Han fick följa det i ca 20-30 meter sen talade jag om för honom att det han höll på med var alldeles tokigt, selade av och gick till bilen. Del 1 av experimentet blev alltså lyckad.

I morse när det var dags att åka såg det ut så här i hallen. Man skulle nog kunna tolka det som att Iza tyckte att vi skulle stanna hemma. Jag fick dock loss Karlsson och vi begav oss.

Jag drog startnummer 1 och vi började med platsliggning. Inga konstigheter och betyg 10 av åtminstone den ena domaren. Det var ju rätt kallt och blött men som tur var sken solen igenom lagom till platsliggningen.

Sen var det utfärd till spåren. När jag såg åt vilket håll vi styrde (jag har tävlat i Nässjö förr) for en tanke genom mitt huvud. ”Det blir ju åtminstone närmare hem när vi har brutit spåret…”. Vafalls? Jag bör nog jobba lite med min attityd kanske? Men efter alla dessa tävlingar är det väl inte så konstigt att man är lite uppgiven?

Även idag blev det framspår. Han drog sig dock åt höger i rutan och när han kom till ”kanten” gick han ut en bit till och plockade upp spåret – åt vänster. Vi tassade på i inte alltför hög fart och hittade en pinne efter ett tag. Det kändes som om vi gått rätt långt så jag misstänkte att vi missat första pinnen. Sen kom vi fram till en bred bäck, men i motsats till förra gången vi var i Nässjö fanns det en del mellanlandningspunkter så till och med jag tog mig över. En bit efter bäcken kom pinne nr 2 och sen hoppade vi tillbaks över den något avsmalnade bäcken och hittade pinne nr 3.

När han spårat ytterligare en bit så händer det! Ca fem meter framför terriernäsan far det upp två rådjur, som svampar ur marken. Väldigt snabba, stora och ytterst förvirrade svampar i och för sig. De sprang högervänsterhitochditochrunticirkel innan de lämnade platsen i full fart. Kvar stod jag och Karlsson – lika förvånade bägge två?! Så påtaglig viltkontakt har vi aldrig haft i ett spår, varken på träning eller tävling. Efter ett kort utvecklingssamtal fick jag honom trots allt att fortsätta spåra, såg det åtminstone ut som, och efter 30-40 meter fick vi pinnen nr 4! Yes, vi var fortfarande med i matchen, men det var tyvärr inte terrierns hjärnceller skulle det visa sig. De var i allra högsta grad osams. 0,5 hjärncell ville fortsätta spåra människa och 1,5 hjärncell ville utforska var Bambi och hans kompis tagit vägen. Det blev rätt många stopp med nyfikna blickar åt det väderstreck där de försvunnit. Efter en liten stund kom vi fram till en skogsväg/bred och väl upptrampad stig. Där valde Karlsson att spåra åt vänster och efter ca 40 meter vika höger. Det kändes logiskt, och visade sig vid debreafingen med spårläggaren också vara helt korrekt. Problemet var bara att Karlsson ångrade sig och gick tillbaks till stigen och spårade iväg åt andra hållet. Sen yrade vi runt lite på och i närheten av stigen och när jag bestämde mig för att vi var helt ute och seglade (inga pinnar på länge och mycket tveksamt ”spårarbete”) och att tiden borde vara ute hör jag en liten röst ur en buske. ”Här är jag – ni har en minut kvar”… Vi yrade runt ett litet varv för att försöka hitta slutet men det misslyckades. Och skit samma – fyra pinnar och ett slut blir man ändå inte uppflyttad på.

Jag får ändå ge honom lite ”cred” för att han faktiskt kunde ta sig samman efter mötet med Bambi och fortsätta spåra, åtminstone en bit, innan koncentration och fokus lämnade för gott. Och … vi hade med oss alla pinnar som vi rimligen kunnat hitta. Resten låg på andra sidan vägen enligt spårläggaren, där vi alltså aldrig var…

Just nu känns det som om det här var vår sista spårtävling. 😦 Lusten, ambitionen och orken har jag tappat någonstans under våren. Funderar på om vi skulle börja spela schack istället? Finns det kvällskurser i det? Och tar de i så fall emot hundar?

Jag får ta mig en ordentlig funderare under sommaren och bestämma om vi ska försöka några gånger till i höst. Det finns några tävlingar i närområdet i september. Bland annat en på hemmaklubben och där har jag ju förtur. Nåja, jag kan tänka, och kanske till och med träna, i ett par månader innan det är dags att anmäla i så fall.

Det finns ju dock vissa positiva saker om man tittar på vårens facit.

• 100% framspår med betyg 10 (eller nästan 10) på upptag alla gånger (idag vet jag inte).
• Två gånger har vi kommit runt med full pott på spåret, dvs 7+slut, och med god marginal på tiden. Tidigare har vi alltid missat någon pinne även om vi kommit runt så 7+slut känns ju lite kul.
• En gång (av tre där vi tagit oss till lydnaden) har vi haft uppflyttningspoäng på lydnaden, trots en nolla på framåtsändandet.
• Vi har haft (för mycket?) tur i lotteriet. En tävling, av nio anmälda, har vi blivit bortlottade på. Där var vi sjunde reserv på lika många spår, typ. Men samma dag hade vi kommit med på en annan så det gjorde ingenting. Sen blev båda inställda på grund av snö, men det är en annan historia. Vi har nog egentligen tävlat för mycket, men att tacka nej till till en plats ”ba’fatt” liksom är också svårt.

Igår var det dags att inviga nya kameran ”på riktigt”. Dvs med actionbilder. Resultatet blev väl … sådär. Mest beroende på att jag varken lyckats läsa mig eller freestyla mig till kontinurerlig autofokus. Resultatet blev hyfsade bilder så länge terriern höll sig på ungefär samma avstånd från mig och kameran men det blev katastrofskärpa när han sprang mot mig.

Idag tror jag att vi löst problemet. Tur man har tillgång till världens snällaste proffsfotograf som också kör Nikon och kunde fixa lite inställningar samt ge mig en snabbkurs. Snabbkursen hade säkert kunnat bli betydligt längre om jag inte sagt stopp när jag kände att minnet var fullt, åtminstone för stunden. Får väl ta fortsättningskursen efter semestern kanske. 🙂

Dock tog snällheten slut när jag föreslog att han skulle stoppa en boll i munnen och springa i full fart mot kameran så att jag fick testa om det funkade. 😀

Några bilder från gårdagen är dock acceptabla, och den ökade frekvensen av bilder vid seriebildstagning (jämför med gammelkameran) har haft avsedd effekt. Nu hinner kameran fånga betydligt fler av positionerna som uppvisas under ett bollmedsnöre-race. 🙂 Se nedan.

Och jo, vi hann träna en del också. Rutan t ex gjorde han fantastiskt fint, om man blundar för den lilla detaljen att han la sig platt mitt i rutan när jag ropade ”stanna”… Och han såg oerhört nöjd ut varje gång. 🙂 Undrar hur det bedöms på tävling? Något för domarkåren att bita i kanske?

Framåtsändande (utan grupp) var också klart godkänt. Bra fart ut, ok tempoväxling samt rakt och fint trots i det närmaste oändliga ytor att skena iväg på om han hade velat.

Apporteringarna, både med och utan hopp, kräver dock fortfarande två kommandon. 😦 Undrar just hur vi ska komma förbi det? Vi har ju varit där tidigare, men jag minns banne mig inte hur vi löste det?

Så… några bilder från gårdagens bollrace.

Igår morse tog jag mig samman och packade äntligen upp nya kameran. Det visade sig snart att det är lite mer än antalet bilder/sekund som är annorlunda mot den andra. 🙂 Fick lägga en liten stund på instruktionsboken, men sen gör jag väl som vanligt … trial & error. Det mesta är trots allt ganska samma lika.

Idag har jag invigt den. Dock inte med actionbilder även om jag testkört funktionen, och jäklar vad det smattrar när man kör på maxfart. 🙂 Man känner sig nästan som ett proffs! 😉

Nä, det är inte så mycket ”action” i regnskogen som vår tomt mest liknade idag. Det fick bli lite vattendroppar istället. Bilder som den gamla kameran säkert fixat lika bra (objektiven är ju desamma), men jag fick åtminstone bekräftat att kameran fungerar, och fokuserar. 🙂

Och på tal om skog… Som jag skrev för en dryg månad sedan så ska vår allra närmaste skog, den ”bakom” huset, tydligen jämnas med marken inom kort. I förra veckan kom skogsmaskinerna. 😦 Dock verkar de inte kalhugga – än – men det blir om möjligt ännu mer sönderkört än tidigare så det är i princip skit samma. Men döm om min förvåning, och förskräckelse, när jag i fredags upptäckte att maskinerna även gett sig in i den enda ”användbara” lilla skogsplätten som finns kvar i närområdet. En ”plätt” på kanske 200×300 meter där det faktiskt går (gick) att med lite fantasi lägga ett kortare spår eller köra uppletande. Där det var öppet och fint så att jag hade uppsikt. Där vi under 20 års tid skapat våra egna stigar. Där man kunde gå vid sidan av stigarna utan att bryta benen. Där vi passerat igenom nästan varenda dag, på väg till eller från andra rundor…

I fredags såg det ut som ett plockepinn med gallrade träd som låg och väntade på utkörning, och det är ju då marken verkligen blir förstörd. Och överallt ris, till förbannelse. Det var ingen skön promenad längre utan en jävla hinderbana. Och att Södra skulle ”städa” efter sig och sina maskiner finns inte på kartan. Det har de inte gjort någonstans, någon gång hittills så varför nu? Vad jag har förstått är de tydligen ökända just för detta – att inte återställa marken och inte ta hand om riset.

Jag grät hela promenaden och jag gråter nu. Fan vad maktlös man är! Så mycket skog som försvunnit sedan vi flyttade hit… Vi blir mer och mer begränsade för varje år och jag vet snart inte var jag ska ta vägen, förutom grusvägar med biltrafik, hagar med hästar och nötkreatur, katter och galna lösspringande hundar… Inget lockande scenario, jämfört med SKOGEN. Så för ett par månader sedan ”hittade” jag en ny liten bit skog. Naturligtvis är den inte ny, utan snarare rätt gammal. Vi var inne och rekade men hittade ingen bra väg in/ut utan fick ta samma väg och då blev det inte så roligt. Men det stod på att göra-listan, att hitta en väg in i området även från andra hållet. Men idag var skogsmaskinerna där också… 😦

Att bo i ”skogen” och vara tvungen att ta bilen iväg för att gå i skogen med hundarna känns ju som årtiondets paradox. Det borde väl inte behövas?

”Men så flytta då istället för att gnälla” tycker säkert någon. Jaha? Vart då? Där jag inte riskerar att råka ut för något liknande inom kort? Det får bli en villa i tätort i så fall, där vet man väl kanske ungefär vad man har – asfalterade gator… Om jag vinner massor av pengar är det ingen tvekan om vad jag skulle göra. Köpa ett stort skogsområde där jag kunde bestämma vad som skulle ske, och så skulle jag bosätta mig mitt i det. Men drömma går ju…

”Skogsvård” säger någon annan. Då kan man ju undra varför man inte ”vårdar” de delar av skogen som kräver machete för att ta sig fram? Skog finns det rätt gott om faktiskt, men den är fullständigt omöjlig att ta sig fram i.

”Det kommer ny skog” säger den tredje. Visst, men hur mycket glädje kommer jag ha av den? När den är ”användbar” är jag död och begraven för länge sedan. Där man kalhögg för 10 år sedan är det tätt planterat med nya granar som nu är i julgransstorlek, typ. Mellan granarna frodas hallonsnåren och i de kvarvarande djupa hjulspåren ligger allt ris som lämnades kvar. Om 30 år kanske den skogen är i skick som de områden de nu ”vårdar”.

Ja, jag är bitter. JÄVLIGT bitter… och ledsen. 😦

Dagen idag började med tur. Jag hade nämligen lite otur när jag tänkte igår kväll och ställde in klockradion på 04.30 men glömde slå på ringningen. Då kan man kalla det tur när man vaknar alldeles av sig själv 04.26! Jag tänkte att det kanske var en turdag i största allmänhet men oj så fel jag hade.

Sen tillbringade vi en del av dagen med att åka Forserum (ett par mil öster om Jönköping) tur & retur. Spårtävling. Naturligtvis…

I väntan på avfärd till spåret (en väntan som blev ganska lång) upptäckte jag att jag haft lite otur när jag packade bilen och glömt handväskan, innehållande bl a plånbok och cigaretter, hemma. Tyckte väl jag hade ganska lite packning (nåja, allt är relativt) när jag åkte i morse?

Som tur var fanns en kompis på plats som kunde låna mig en liten papperspeng som komplement till skramlet jag hittade i fickan, och som tur var hann jag svänga in till samhället där jag hittade en mataffär med bra öppettider. Den delen räddad alltså.

Så småningom bar det iväg ut till spåret där det lilla djuret gjorde ett ganska fint upptag (10-10 enligt spårläggaren/mottagaren?), hittade första pinnen, spårade en bit till i rätt spår för att sen ha lite otur när han tänkte och välja att spåra Hälge och hans kusiner (?) in i björkslyn istället. Där han valde att gå var det dock rätt öppet så det kändes inte otroligt att spåret kunde gå där, men det låg väääldigt mycket älgbajs på marken… När vi traskat på, med ivrigt spårande liten terrier, i ca 15 minuter utan en enda apport sa jag stopp och belägg och började leta mig tillbaka. Inte helt lätt i björkslyn där vi snurrade en stund men som tur var hittade vi ut och tillbaks till bilen, med visst biträde av spårmottagaren som gick och mötte oss. Och så var den tävlingsdagen över. Surt sa räven!

Det är på sätt och vis otur att tävlingen i Nässjö inte är förrän nästa söndag. Hade den varit i morgon hade han kanske kört en repris på Gislaved och spårat bra dag två? Att minnet av det misslyckade spåret, utan roligt avslut, skulle sitta i en vecka vågar jag tyvärr inte hoppas på. På ett annat sätt är det tur att tävlingen i Nässjö inte är i morgon för jösses vad jag ser fram emot min första obokade helgdag på… typ… evigheter. Massor av projekt väntar, men inget av dem innefattar troligen bilkörning. Att bara vara hemma – vilken lyx?!

När jag stannade bilen strax väster om Jönköping på vägen hem såg himlen ut så här. Om det ovädret/skyfallet (som vi körde in i ett par minuter senare) valde att ta vägen över Forserum så var det nog tur att vi inte var kvar där och befann oss på lydnadsplanen. Men om vi hade varit där kunde vi ju ha skyllt på vädret, eller otur, när vi sprack på lydnaden. 😉

Igår kväll var det ”sommarfest” på Kind Brukshundklubb, och jag konstaterade att jag har en himla tur som är med i en sån trevlig klubb. 🙂 Dock var det lite otur att regnet öste ner under brännbollsmatchen, som jag iofs stod över, och jag hade många blöta klubbkompisar när det var slut. Själv häckade jag med brännbollsdomaren under ett stort paraply och försökte fotografera, med blandat resultat. Med tanke på dagens aktiviteter var jag dock tvungen att hålla mig till de alkoholfria alternativen, som förvisso var mycket goda, hela kvällen och sen köra hem i hyfsad tid. Men det var himla trevligt så länge det varade. 🙂

Igår firade vi nationaldagen med lydnadstävling. Officiell sådan den här gången, på f d hemmaklubben – Borås. Det är lite skönt med lydnadstävling ibland, rent praktiskt. Man behöver till exempel inte så mycket packning eftersom risken att drunkna i ett sumphål på lydnadsplan är rätt minimal. Det var dessutom samling kl 10 och bara en dryg mil att åka = sovmorgon. 🙂

Vi var bara fyra ekipage i klass III, samtliga kända och oron för att någon skulle äta upp liten terrier under gruppmomenten var i stort sett obefintlig.

Tyvärr hade jag glömt att byta batterier i hans hörapparat sedan i fredags. Eller också är det inte det som felar utan vi är inne i en sån där ”jaglämnarintedinsidaförräneftertredjekommandotochetthandtecken”-period igen. Det känns som om vi varit där förr? Det var väl i stort sett där vi tappade poäng, och dessutom hade vi ett kasst fritt följ. Om han var lika intresserad av att vara vid min sida under det momentet som under t ex apporteringarna så vore det inget större problem…

Sitt i grupp: 10

Platsliggning: 9 (låter)

Fritt följ: 6 (står vid halt, dk, nosar, sent sättande)

Sättande: 10

Inkallning med ställande: 9 (stannar ej direkt)

Rutan: 6 (dk, ligger på linje)

Hopp/apport: 6 (kraftig dk, tugg)

Metallapport: 6 (kraftigt dk)

Vittringsprov: 8,5 (skall, något tugg)

Fjärrdirigering: 6,5 (flyttar sig, gnäll, missar ett skifte)

Helhet: 7

Slutsumma: 240 poäng

Rejält flummig mellan varven, men när han väl gjorde momenten gjorde han dem rätt bra. Men… då hade hans matte via extra kommandon slarvat bort en hel del poäng. Å andra sidan var ju alternativet att han hade suttit kvar och nollat momenten…

Det hela slutade dock med att vi skrapade ihop till vårt första officiella andrapris och dessutom vann klassen. Vi kan väl uttrycka det som att ”vi var inte bäst men vi var minst dåliga”? Det är faktiskt vår första vinst någonsin. Även när vi gjort riktigt, riktigt bra tävlingar har alltid någon annan varit lite bättre. Nåja, vi har en del att träna på till nästa start i klassen som jag faktiskt inte har en aning om när den blir. Inget planerat på den här sidan semestern i alla fall. Vi kanske skulle ta och träna lite istället?

Några bilder från gårdagen, tagna av Tytti Temonen med min kamera.

Inkallning med ställande. Tycker fortfarande att det är synd att
läggandet är borttaget. Det var liksom vårt paradnummer…

Han kom åtminstone ihåg vad apport betyder, i motsats till i fredags.

Metallapport på väg in.

Rätt vittringspinne på väg för leverans.

Fjärrdirigering.

Slutpose på fjärren. Det är tydligen ett jobbigt moment eftersom hakan alltid dimper i backen på slutet?

Ikväll har vi intensivkört apporteringar och hopp på hemmaplan. Spårtävling på lördag så det är lite ”rädda vad som räddas kan” över det hela, men vad gör man? Han kan ju momenten men något händer i den lilla terrierhjärnan emellanåt, och jag skulle bra gärna vilja veta vad?

I början av förra veckan övervägde jag allvarligt att skippa Årets Border och istället stanna hemma och försöka bända upp mina käkar som var hårt sammanbitna av stress. Men… jag hade ju bokat plats i stuga. Jag skulle ju träffa en massa trevliga människor. Vi skulle ju vara med på KM i lydnad. Vi skulle ställa ut. Karlssons uppfödare – Karin och Tommie skulle dit. Pappas A skulle dit. Och … vi skulle hämta Årets Bruksborderbucklan som nu skulle bli vår för gott. Någonstans var det nog den sista punkten som fick mig att ”ramla över kanten” och bestämma mig för att, trots allt, åka. Tämligen onödigt skulle det visa sig, men vi tar det i kronologisk ordning.

På fredag förmiddag gav jag mig iväg och anlände på eftermiddagen till Herrfallet utanför Arboga. Jag fick hjälp med den sista finputsen (inför lördagens utställning) på Karlsson av Karin och sen flyttade vi in i stugan tillsammans med kompisarna. Fredag kväll ägnades åt KM i lydnad där vi, helt enligt reglerna, körde lydnadsklass III. Det var en ganska rörig tillställning med mycket störningar direkt utanför tävlingsplanen. Bland annat folk som höll på och flaxade runt med utställningstält som skulle sättas upp och på rutan och metallapporten hade vi en bt och en schäfer (?) som lekte precis utanför ”ringen”, rakt framför näsan på Karlsson. OK, sån’t ska de ju klara så det är bara att konstatera att vi nog inte tränat med tillräckligt mycket störning. Dock blev ju förhållandena ganska olika för olika hundar…

Med massor av extra kommandon (dags för batteribyte i hörapparaten igen?) och en (mycket) generös domare råddade vi ihop till ett andrapris, och en andraplacering, trots en nolla på metallapporten (jag ”petade” till honom när han vägrade lämna min sida) och uteblivet betyg på helheten eftersom domaren hävdade att det inte ingick i klass III?! Det var dock lika för alla så inte mycket att bråka om. 🙂

Bildkavalkaden är fotad med min kamera av pappas A.

Så här fin kontakt hade vi INTE hela tiden, tyvärr…

Sättande under gång var faktiskt värt 10:an vi fick. Och inkallningen som kom
därefter var också riktigt snygg och gav också en rätt välförtjänt 10:a i betyg.

”Vasadusadu? Apport?!”

”Det här är nog den där apporten hon tjatar om?”

”Här har du matte, om det nu ska vara så petigt…”

Viss tvekan på väg in i rutan. Vi tränar tyvärr sällan med tält ett par meter
från rutkanten men det är nog dags att börja med det.

Äntligen nere i liggande position efter något/några extra kommandon.
Med näsan mot ”where the action is”…

På metallapporten var det ett par hundar som lekte rakt framför den söta lilla näsan
vilket fick honom att fullständigt tappa tråden. Först stod han bara och stirrade
men efter en stund lyckades jag tränga igenom ”bruset” i hjärnan på det lilla djuret
så pass att han upptäckte att det låg något på marken. Något man kunde leka med kanske?

Till sist ramlade poletten ner och det blev ett gripande…

…och en leverans. Men nollat moment pga att jag ”puttade” iväg den fastfrusna terriern åt rätt håll.

Vittringen gjorde han faktiskt riktigt bra, om man blundar för tugget vid leveransen…

Fjärren var också hyfsad med bara ett missat skifte. Notera den orangea
färgen på marken som till viss del satt på terrierns bakben när vi var klara.
Inte så kul när det stundar utställning dagen efter, men jag fick bort det mesta.

Viss förflyttning framåt, men ganska lite mot vad det kan vara ibland.

En andraplacering i lydnadsklass III slutade det alltså med. Klubbmästare blev, mycket välförtjänt, den lilla tiken i elitklass, ett oerhört härligt ekipage att se. 🙂

Fredagkvällen tillbringades i stugan med mat och lite andra godsaker, mycket trevligt sällskap och många skratt. 🙂

Vissa av oss var tröttare än andra… 🙂

Lördagens utställning blev ju ingen succé för vår del, men det var ju å andra sidan inte väntat heller. När domaren sorterade ut de som skulle placeras åkte vi ut, precis som de flesta år. Men ett år blev han ju faktiskt 2:a bland öppenklasshanarna. Vi får väl leva på den meriten.

Sen var det ju det där med Årets Border-bucklan… Första året vi vann den, 2008, blev jag kontaktad av sekreteraren efter årsmötet 2009 (i Västerås i februari, när den skulle ha delats ut) som undrade om hon skulle skicka den. Eftersom jag skulle till ÅB föreslog jag att vi kunde ta det då och tänkte mig bara ett högst inofficiellt överlämnande bakom lämplig buske eller passande utställningstält. Men nej då, i pausen innan finalerna drog igång blev vi inkallade i finalringen och fick ta emot den.

Sen blev den ju vår 2010 också, och inför åsmötet 2011 fick jag meddelande om att vi vunnit även detta år. Eftersom jag inte heller den gången var särskilt pigg på att köra till Västerås i februari blev det samma procedur på förra Årets Border – in i finalringen alltså.

Så blev det årsmöte 2012 och ingen hörde av sig, varken före eller efter. Av en kompis fick jag dock höra att Karlsson blivit Årets Bruksborder 2011. Detta var alltså tredje gången och efter tre gånger får man behålla vandringspriset och det kändes ju lite stort. 🙂 Efter en månad eller två kom det ett diplom i brevlådan men fortfarande inte ett ljud om bucklan och dess framtida tillvaro.

I lördags såg jag att den stod i sekretariatstältet och under förmiddagen kom sekreteraren och frågade om vi kunde ta det innan finalerna började, och jo… det skulle väl gå bra. Vi väntade, och frös, och blev lite blöta. Frös ännu mer och väntade lite till.

Karlsson fick låna en lusekofta av Agnes, och tur var väl det. 🙂 Foto: Maria Nilsson.

Kompletterat med mattes stol och en extra filt tyckte han bara lite synd om sig själv.

Bedömningarna i ringarna tog slut, man började bygga om till finalring – och inget hände. Finalerna började och jag anade ju vartåt det lutade – ingen utdelning av pokalen. Jag tog det med ett resignerat skratt – så typiskt. Efter all denna väntan. Karin, uppfödaren, hade också väntat ett par timmar vid det här laget. Hon är ju så stolt över oss och ville inte missa detta. När finalerna gick mot sitt slut var kompisarna så irriterade så de gick och frågade vad som skulle hända, eller inte hända, och fick till svar ”vi hinner inte, här har ni pokalen”. Ridå…

”Hinner inte” var ett rätt udda argument eftersom bedömningarna i år var över tidigare än något annat år jag varit där. ”Varit nonchalanta” alt. ”skitit i det” var troligen en mer korrekt beskrivning? Det är onekligen lite synd att man inte tar chansen att visa upp vilken allsidig ras vi trots allt har – att de duger till mycket mer än utställning och jakt. Förr har man också plockat in klubbmästaren i lydnad i ringen för presentation och uppvaktning men inte heller detta gjordes i år.

Utdelningen av vandringspriset blev alltså i allra högsta grad inofficiell och förrättades av kompisarna – vid tältet där vi huserat större delen av dagen.

Foto: Maria Nilsson

Egentligen är det ju en skitsak och jag borde inte reta upp mig, men jag är trots allt stolt över min lilla hund som tre gånger gjort sig förtjänt av titeln Årets Bruksborder. För min del handlar det mer om principer! Det står i reglerna att utmärkelsen delas ut vid årsmötet (i Västerås, i februari) men hur stor är motivationen att köra dit mitt i vintern? I synnerhet som de inte ens i förhand meddelar att man har ett pris att hämta?

Nåja, detta är historia nu. Pokalen står i hyllan och blir dammig… och vi tävlar vidare, med eller utan uppbackning (och uppvaktning) från Borderterriersällskapet.

Även lördagkvällen tillbringades i stugan med goda vänner och god mat och Karlsson firades rejält med mat ur buckla, slakt av boll och tiggande av popcorn. 🙂

Lite hjälp på traven behövs om man ska nå ner till maten. Foto: Maria Nilsson

”Nog för att jag har lång tunga men sååå långt ner når jag inte…” Foto: Maria Nilsson

På söndagen fortsatte vi vår turné med att åka till Falun och sova över hos A. Jag besökte pappas grav i Falun och på måndagen fortsatte vi norrut mot Rättvik för att besöka minneslunden där mamma ligger, Trots begravning i oktober jordsattes inte askan förrän i maj?! Att bara åka till Rättvik och ”vända” kändes oerhört märkligt men så mycket mer har jag ju inte där nu…

Sedan bar det hemåt och resan var lååång. Jag som inte är van att köra bil längre sträckor fick så jag teg den här helgen, med 113 mil på mätaren. En lärdom var att Reine Brynolfsson inte är något bra ressällskap! Kunde inte förstå varför jag var så trött och var tvungen att stanna stup i kvarten på vägen hem, ända tills jag bytte ut Reines sövande röst mot Jesus Christ Superstar. Det är tydligen fler som upplevt samma sak just när han läser, så det kan ju vara ett tips; INTE kombinera med bilkörning. Han läser bra, men passar uppenbarligen bättre för godnattsagor. 😉