Alla vägar bär till – Jönköping…

…eller åtminstone till Småland?!

Det började redan i april, när jag skulle åka till Olofström nordvästra Blekinge på sökläger. Jag hade rätt klart för mig hur jag skulle ta mig dit men för skojs skull kollade jag Eniro. Sen kollade jag Hitta. Och slutligen michelinguide.com.

Alla tre var, mycket överraskande, rörande överens om att jag skulle åka … via Jönköping?! Förklara logiken i det den som kan. Tittar man på kartan känns det alldeles ”bortitok”, som mamma skulle ha sagt. Jag gick dock inte på det utan valde den rödprickiga vägen på kartan istället, som kändes avsevärt mer logisk.

Det hade troligen tagit ungefär lika lång tid att åka via Jönköping eftersom det är bättre (läs: snabbare) väg men eftersom jag visste vad som komma skulle så avstod jag. Dessutom kändes det väldigt ologiskt…

Första helgen i maj åkte jag inte heller till Jönköping. Då åkte jag närmare bestämt ingenstans, åtminstone inte utanför kommungränsen.

Andra helgen i maj åkte jag och min kulturkompis till Jönköping för vidare resa mot Stockholm.

Kristi Himmelfärdshelgen åkte vi till Malmö, utan att passera Jönköping. Jag vågade inte ens kolla vad Eniro & Co tyckte. Men på hemvägen tog vi Nissastigen från Halmstad till Gislaved och hann se lite småländsk skog.

Sista helgen i maj åkte jag till Gislaved och tävlade både lördag och söndag.

Första helgen i juni bar det iväg till Arboga – via Jönköping. Det är inte den vägen Eniro & Co tipsar om, men deras förslag är så urbota tråkiga så jag väljer alltid effektiva E4 istället.

Andra helgen i juni åkte jag – till Jönköping och därifrån vidare ett par mil till Forserum för spårtävling.

Tredje helgen i juni åkte jag – till Jönköping och vidare till Åtvidaberg på fredagen och hem igen på lördagen. På söndagen åkte jag till Jönköping och vidare till Nässjö för spårtävling.

Det känns onekligen som om jag fått nog av rv 40 mot Jönköping för ett tag framöver. Småland kommer vi köra igenom och även stanna till i på semestern, men Jönköping ska vi nog försöka undvika.

Det märkliga med det här är att … jag har faktiskt aldrig varit i Jönköping!

Jag har alltså aldrig varit i själva stan, i centrum. Vid ett par tillfällen ha jag varit på Elmia, och jag har tävlat på Jönköpings BK, men i stan; nej. Inte ens IKEA har lockat. Då har jag åkt till Göteborg istället. Så man kanske skulle ta chansen på semestern och kolla in Jönköping? Eller nej, jag tror jag skippar det, åtminstone i år. 😉

För övrigt har jag nog aldrig kört så mycket bil som under de här sista månaderna. Förra året var det ju mycket bilåkande, men då körde husse för det mesta. Känner mig hyfsat mätt på långkörningar just nu så på semestern ska jag vara kartläsare, eller nå’t. 🙂

(Ber om ursäkt för ett rätt tråkigt och trist inlägg, men vad gör man när det bara är sport på TV? 😉 )

Provkörning av terrier och kamera

Efter sista veckans midsommarförberedelser, midsommarfirande och därpå följande sommarförkylning från helvetet så kändes terriern rätt understimulerad. ”Aktiviteterna” har bestått av koppelpromenader med husse. Dessutom rätt korta, och sena, sådana eftersom han jobbat både tidigt och sent… Båda jyckarna är dock förvånansvärt förstående när matte är dålig och vilar sig igenom dagarna utan större protester.

I morse kändes det som om febern gett med sig så jag vågade mig ut på en promenad av modell kort idag, och nu på kvällen tog jag med mig kameran och terriern ut på gräsmattan. Har ju inte haft tillfälle till någon riktig test av kameran sedan jag fick lite bättre ordning på kamerainställningarna men efter den här fotosejouren kan jag konstatera att jo – det funkar nog, åtminstone med den kontinuerliga autofokusen. Sen finns det säkert mycket mer att göra om jag lär mig lite mer…

Fotningen blev en riktig latmansvariant. Det visade sig att han var så understimulerad att jag kunde stå still på samma fläck, kommender ”framåt” varvid han sprang i full fart rakt ut ända tills jag ropade ”stå”. Då la han sig… 🙂 Och så kunde jag kalla in och ta en ny serie bilder, och sen kommendera ”framåt”, och… ja ni fattar.

Vi tränade också, och jodå, han minns en del. Största käpphästen är väl, som vanligt, fjärren. Jag har nog tränat för mycket stå från ligg, så nu lyssnar han inte utan ställer sig oavsett vad jag säger. Och säger jag inget tillräckligt snabbt efter ett skifte så improviserar han. Får bli lite intensivträning på ordförståelse, och att avvakta kommando, en vecka framöver tror jag för sen vankas det tävling.

Hopp-apport körde vi också och jag kanske har kommit på varför han envisats med att sitta kvar när jag kommenderat apport på de sista tävlingarna. När jag kastar apporten säger jag nämligen ”sitt kvar”, vilket jag i och för sig alltid gjort, och det är möjligt att han nu börjat ta mig lite väl mycket på orden? Testade att säga bara ”sitt” vid kastet och då stack han på första hopp-kommandot, men sa jag ”sitt kvar” vid kastet så gjorde han just det – satt kvar. Han kommer ju till en del intressanta, och oväntade, insikter alldeles på egen hand ibland. Inte alltid helt lyckade, men han försöker ju i alla fall. 🙂

Terrier som inte springer åt samma håll som sina ben…

Terrier som bara har två ben?

Terrier som är misstänkt lik Harry Hare i förra inlägget. 🙂

Terrier med schäferkomplex?

Galen terrier utan öron men med många tänder (och ett onödigt stort halsband).

Ganska söt, och förhållandevis normal, terrier. :)

Note to self: TA FÖR F… AV HALSBANDET, eller sätt åtminstone på ett annat, när det ska fotas actionbilder…

Borderterrierkanalen visar; Harry på rymmen

Idag på förmiddagen satt jag (som vanligt) i arbetsrummet på övervåningen och jobbade. Karlsson började skälla på bottenvåningen och det är väl i och för sig inget ovanligt när han ligger/sitter och tittar ut genom fönstret i vardagsrummet och får syn på något spännande. Men den här gången ändrade skallet karaktär; från det vanliga ”larmet” till ett försynt, och nästan förskräckt, litet ”gläfs”.

När jag gick ner såg jag hur Harry Hare i sakta mak kom skuttande från åkern, in på vår gräsmatta och – rakt mot fönstret. Och rakt mot Karlsson. En Karlsson som tyckte det hela var mycket skumt! SÅ brukar ju inte Harry och hans kompisar göra. Skutta rakt mot liksom?! Vid det laget hade terriern tystnat helt och hållet. Eventuellt av pur chock?

Jag hann hämta kameran och faktiskt knäppa en bild på föreställningen, och publiken. Att ställa in kameran var det dock inte tal om så det blev som det blev.

Direktsändning när det är som bäst. 🙂

Andas ut – andas in…

Så är den över – midsommarhelgen – och vi kan andas ut, för inte heller i år flöt vi bort eller frös ihjäl. Märkligt nog, med tanke på hur prognoserna ändrade sig från dag till dag – och det var inte åt det positiva hållet.

Sista veckan har jag gjort vad jag har kunnat för att enbart andas ut när jag befunnit mig i närheten av husse, för att undvika att andas in förkylningsbacillerna från helvetet. Min taktik höll… nästan hela vägen.

Midsommaraftonen skulle tillbringas här hemma med M, T, T och T (+hundar) som på den gamla goda tiden, men den här gången campandes i husbil. Även svågern fanns på plats och campade i vår husvagn. Det blev en jättetrevlig eftermiddag och kväll, och vi klarade av sillen + några timmar till utan regn och i riktigt behaglig temperatur – kors i taket. Men när vi började andas ut kom det. Regnet. Eftersom det mirakulöst nog inte blåste så klarade vi oss ändå riktigt bra under vårt stora altantak och kunde både grilla och äta utomhus. Faktum är att de mest härdiga av oss (dvs de som inte var oemotståndligt intresserade av andra perioden i fotbollen) satt ute till runt 23-tiden och det får väl betraktas som godkänt. Dock trodde vi nog att vi skulle kvala in som femstjärnig camping innan kvällen var slut. För det krävs tydligen pool på campingen och det var nära.

Jag hade väl känt lite under kvällen att förkylningen var på G men att det skulle gå så fort…? Natten tillbringade jag med diverse förkylningssymptom som kröp på i en faslig fart och inte mycket blev sovet. När vi vinkat av campinggästerns igår eftermiddag ägnade jag mig åt några timmars feberfrossande under duntäcket men konstaterade samtidigt att OM jag nu nödvändigtvis skulle bli förkyld så var det väl timat för en gångs skull. Precis när vi klarat av vårtävlingssäsongen och midsommarafton. Och dessutom med två veckors marginal till semestern. Jag lär ju hinna bli fit for fight igen tills dess. Och jobba kan jag ju alltid göra, nästan oavsett hur eländigt jag mår, åtminstone med den sortens arbetsuppgifter som för tillfället står på schemat – dvs hyfsat intelligens- och kreativitetsbefriade. Och som kan utföras hemma.

Resten av helgens aktiviteter (hundträning förrådsröjning etc), som var på planeringsstadiet, har det inte blivit något med men å andra sidan kanske lite ”påtvingad” vila inte var fel heller efter en hektisk vår och försommar.

Några bilder från aftonen.

De här två gräsätarna fanns med bland campinggästerna.

De kunde inte bara äta gräs. De kunde springa också.

Karlsson hittade en ny axel att hänga på…

…och fram på nattkröken var han rätt trött men höll trots allt koll på sitt ben. 🙂

Den fullständigt omöjliga kärleken…

Karlsson är kär.

I sin, sedan 10 år tillbaks, kastrerade storasyster!

Sedan Karlsson kom in i huset har jag ju blivit varse att hon nog, trots kastreringen, har någon form av hormonella svängningar för periodvis har Karlsson varit mer intresserad än vanligt. Dock har det nog aldrig varit så här intensivt?

Står hon upp så trycker han gärna in hela huvudet under svansen på henne och filosoferar över livet och kärleken, med glasartad blick. Iza tar det med ro. Det vore ju praktiskt om hon kunde ryta till åt honom men hennes värsta vapen är att – sätta sig ner…?

När hon ligger så försöker han para sig. Med hennes skulderblad!

Han ser totalt förvirrad ut, vilket han bevisligen också är, åtminstone i den här frågan. 🙂 Han verkar inte veta varför han gör som han gör, och han är vid det här laget väl medveten om att det inte är något önskvärt beteende så det räcker med en blick från mig så slutar han, men är sen där nästan lika snabbt igen.

Han har dock inte kommit så långt att han plockat ut snoppen ur fodralet än, och vi hoppas väl alla att den stannar där.

Jag tycker nog lite synd om honom, trots allt. Emellanåt kommer han och tittar uppgivet på mig och ser ut att be om hjälp. Exakt med vad är oklart. 🙂 Han kanske borde få en lektion i det här med blommor & bin? Eller inte…

Och undrar man över anledningen till att Iza har tratt så kommer den här.

 

Hon är för tillfället utrustad med kommunens löjligaste svans. Ett litet sår (hudirritation?) på svansen ledde till att jag var tvungen att raka ett rätt stort område för att se var det tog stopp, och eftersom hon inte kunde ge f…n i att slicka på det så… Sen har väl tratten tveksam effekt för om hon verkligen vill så når hon ändå. Dock ser det nu fint och torrt ut och hon verkar inte bry sig, men tratten får sitta på ett par dagar till, för säkerhets skull.

Vår sista spårtävling?

Eller…

Fan ta Bambi!

Men vi tar det från början, typ.

I fredags åkte jag till Åtvidaberg för begravning. Den ursprungliga planen var att husse skulle med, och om jag kom med på dagens tävling i Nässjö skulle vi ta med oss husvagnen och ägna gårdagen åt att ta oss från Åtvidaberg till Nässjö och ställa upp vagnen på klubben där över natten. Sträckan Åtvid – Nässjö är ju ungefär densamma som Borås – Nässjö så det kändes onödigt att åka hem och vända.

Nu visade det sig att husse inte kunde vara ledig på fredagen och dessutom blev hans bil (=dragbilen) lite trött på torsdagkvällen och ville åka bärgare istället för att rulla av egen kraft. Jag åkte alltså ensam till Åtvidaberg och stannade över kvällen och natten hos min kusin. Om man bortser från själva begravningen (begravningar är väl aldrig ”trevliga” men det var däremot så fint man kan begära) så var det ett trevlig dygn med härligt sällskap och god mat.

Igår begav jag mig hemåt för att förverkliga min teori om ”misslyckat spår dag 1, lyckat spår dag 2”. Jag gick ut ett spår som inte var särskilt långt och efter att jag släppt på Karlsson fick husse och Iza enligt mina anvisningar korsa spåret, gå parallellt en bit och sen korsa igen. Deras spår var alltså ungefär en timme färskare än mitt spår. Karlsson spårade jättefint men missade ett par pinnar. Och … när vi kom fram dit där de korsat spåret så – heureka – tog han naturligtvis deras spår. Han fick följa det i ca 20-30 meter sen talade jag om för honom att det han höll på med var alldeles tokigt, selade av och gick till bilen. Del 1 av experimentet blev alltså lyckad.

I morse när det var dags att åka såg det ut så här i hallen. Man skulle nog kunna tolka det som att Iza tyckte att vi skulle stanna hemma. Jag fick dock loss Karlsson och vi begav oss.

Jag drog startnummer 1 och vi började med platsliggning. Inga konstigheter och betyg 10 av åtminstone den ena domaren. Det var ju rätt kallt och blött men som tur var sken solen igenom lagom till platsliggningen.

Sen var det utfärd till spåren. När jag såg åt vilket håll vi styrde (jag har tävlat i Nässjö förr) for en tanke genom mitt huvud. ”Det blir ju åtminstone närmare hem när vi har brutit spåret…”. Vafalls? Jag bör nog jobba lite med min attityd kanske? Men efter alla dessa tävlingar är det väl inte så konstigt att man är lite uppgiven?

Även idag blev det framspår. Han drog sig dock åt höger i rutan och när han kom till ”kanten” gick han ut en bit till och plockade upp spåret – åt vänster. Vi tassade på i inte alltför hög fart och hittade en pinne efter ett tag. Det kändes som om vi gått rätt långt så jag misstänkte att vi missat första pinnen. Sen kom vi fram till en bred bäck, men i motsats till förra gången vi var i Nässjö fanns det en del mellanlandningspunkter så till och med jag tog mig över. En bit efter bäcken kom pinne nr 2 och sen hoppade vi tillbaks över den något avsmalnade bäcken och hittade pinne nr 3.

När han spårat ytterligare en bit så händer det! Ca fem meter framför terriernäsan far det upp två rådjur, som svampar ur marken. Väldigt snabba, stora och ytterst förvirrade svampar i och för sig. De sprang högervänsterhitochditochrunticirkel innan de lämnade platsen i full fart. Kvar stod jag och Karlsson – lika förvånade bägge två?! Så påtaglig viltkontakt har vi aldrig haft i ett spår, varken på träning eller tävling. Efter ett kort utvecklingssamtal fick jag honom trots allt att fortsätta spåra, såg det åtminstone ut som, och efter 30-40 meter fick vi pinnen nr 4! Yes, vi var fortfarande med i matchen, men det var tyvärr inte terrierns hjärnceller skulle det visa sig. De var i allra högsta grad osams. 0,5 hjärncell ville fortsätta spåra människa och 1,5 hjärncell ville utforska var Bambi och hans kompis tagit vägen. Det blev rätt många stopp med nyfikna blickar åt det väderstreck där de försvunnit. Efter en liten stund kom vi fram till en skogsväg/bred och väl upptrampad stig. Där valde Karlsson att spåra åt vänster och efter ca 40 meter vika höger. Det kändes logiskt, och visade sig vid debreafingen med spårläggaren också vara helt korrekt. Problemet var bara att Karlsson ångrade sig och gick tillbaks till stigen och spårade iväg åt andra hållet. Sen yrade vi runt lite på och i närheten av stigen och när jag bestämde mig för att vi var helt ute och seglade (inga pinnar på länge och mycket tveksamt ”spårarbete”) och att tiden borde vara ute hör jag en liten röst ur en buske. ”Här är jag – ni har en minut kvar”… Vi yrade runt ett litet varv för att försöka hitta slutet men det misslyckades. Och skit samma – fyra pinnar och ett slut blir man ändå inte uppflyttad på.

Jag får ändå ge honom lite ”cred” för att han faktiskt kunde ta sig samman efter mötet med Bambi och fortsätta spåra, åtminstone en bit, innan koncentration och fokus lämnade för gott. Och … vi hade med oss alla pinnar som vi rimligen kunnat hitta. Resten låg på andra sidan vägen enligt spårläggaren, där vi alltså aldrig var…

Just nu känns det som om det här var vår sista spårtävling. 😦 Lusten, ambitionen och orken har jag tappat någonstans under våren. Funderar på om vi skulle börja spela schack istället? Finns det kvällskurser i det? Och tar de i så fall emot hundar?

Jag får ta mig en ordentlig funderare under sommaren och bestämma om vi ska försöka några gånger till i höst. Det finns några tävlingar i närområdet i september. Bland annat en på hemmaklubben och där har jag ju förtur. Nåja, jag kan tänka, och kanske till och med träna, i ett par månader innan det är dags att anmäla i så fall.

Det finns ju dock vissa positiva saker om man tittar på vårens facit.

  • 100% framspår med betyg 10 (eller nästan 10) på upptag alla gånger (idag vet jag inte).
  • Två gånger har vi kommit runt med full pott på spåret, dvs 7+slut, och med god marginal på tiden. Tidigare har vi alltid missat någon pinne även om vi kommit runt så 7+slut känns ju lite kul.
  • En gång (av tre där vi tagit oss till lydnaden) har vi haft uppflyttningspoäng på lydnaden, trots en nolla på framåtsändandet.
  • Vi har haft (för mycket?) tur i lotteriet. En tävling, av nio anmälda, har vi blivit bortlottade på. Där var vi sjunde reserv på lika många spår, typ. Men samma dag hade vi kommit med på en annan så det gjorde ingenting. Sen blev båda inställda på grund av snö, men det är en annan historia. Vi har nog egentligen tävlat för mycket, men att tacka nej till till en plats ”ba’fatt” liksom är också svårt.