Den fullständigt omöjliga kärleken…

Karlsson är kär.

I sin, sedan 10 år tillbaks, kastrerade storasyster!

Sedan Karlsson kom in i huset har jag ju blivit varse att hon nog, trots kastreringen, har någon form av hormonella svängningar för periodvis har Karlsson varit mer intresserad än vanligt. Dock har det nog aldrig varit så här intensivt?

Står hon upp så trycker han gärna in hela huvudet under svansen på henne och filosoferar över livet och kärleken, med glasartad blick. Iza tar det med ro. Det vore ju praktiskt om hon kunde ryta till åt honom men hennes värsta vapen är att – sätta sig ner…?

När hon ligger så försöker han para sig. Med hennes skulderblad!

Han ser totalt förvirrad ut, vilket han bevisligen också är, åtminstone i den här frågan. 🙂 Han verkar inte veta varför han gör som han gör, och han är vid det här laget väl medveten om att det inte är något önskvärt beteende så det räcker med en blick från mig så slutar han, men är sen där nästan lika snabbt igen.

Han har dock inte kommit så långt att han plockat ut snoppen ur fodralet än, och vi hoppas väl alla att den stannar där.

Jag tycker nog lite synd om honom, trots allt. Emellanåt kommer han och tittar uppgivet på mig och ser ut att be om hjälp. Exakt med vad är oklart. 🙂 Han kanske borde få en lektion i det här med blommor & bin? Eller inte…

Och undrar man över anledningen till att Iza har tratt så kommer den här.

 

Hon är för tillfället utrustad med kommunens löjligaste svans. Ett litet sår (hudirritation?) på svansen ledde till att jag var tvungen att raka ett rätt stort område för att se var det tog stopp, och eftersom hon inte kunde ge f…n i att slicka på det så… Sen har väl tratten tveksam effekt för om hon verkligen vill så når hon ändå. Dock ser det nu fint och torrt ut och hon verkar inte bry sig, men tratten får sitta på ett par dagar till, för säkerhets skull.