Månad: maj 2012

…var det någon klok människa som sa en gång. Men ok, att vara helt tyst hade kanske tett sig lite märkligt i den situation jag snart ska beskriva, men jag borde verkligen lära mig skilja på ”ja tack” och ”nej tack”.

Efter senaste tidens späckade schema, med iofs självvalda aktiviteter, kände jag i måndags att det behövdes en paus. Att jag under natten till måndagen förmodligen pressat tänder så till den milda grad att min nacke och diverse andra kroppsdelar gjorde jätteont spelade också in. Om jag inte tänkte mig för bet jag ihop käkarna för allt jag var värd till och med i vaket tillstånd, och då är det rätt illa. Axlarna var uppdragna i öronhöjd etc…

Jag var bra sugen på att lämna walk over på kommande helgs bokning – Årets Border – men bestämde mig för att försöka genomföra det, men samtidigt bestämde jag mig för att ringa och tacka nej till min plats som första reserv på Forserums spårtävling nästa helg. En helt ledig, obokad helg inom rimligt räckhåll kändes oerhört lockande. På måndag kväll hade jag dock så ont i nacken att jag nästan mådde illa och orkade inte ta tag i projektet. Och det var ju nästan två veckor kvar liksom…

Igår på dagen ringde telefonen. I luren fanns en glad, trevlig människa som hälsade mig välkommen till spårtävling i Forserum den 9 juni!

Och vad gör jag? Jo, jag säger glatt ”ja tack, jag kommer”.

Borde kanske skaffa förmyndare? Alternativt låta mobilsvaret ta hand om alla samtal så att jag får lite betänketid innan hålet i ansiktet glappar?

Nåja, nu tar vi en helg i taget. Innan det är dags för Forserum är det alltså Årets Border (lydnads-KM och utställning) utanför Arboga i helgen, sen vidare färd upp till Falun/Rättvik för att lägga blommor vid minneslunden där mamma nu ligger, sent om sider… På onsdag nästa vecka är det lydnadstävling igen, och sen … sen ska vi försöka ladda om för Forserum.

Men nu börjar vi med att trimma det lilla djuret så att han är hyfsat presentabel till helgen. Frågor på det? Eller någon som är villig att ta på sig förmyndarskapet? Alternativt bli min personliga assistent, besvara alla mina telefonsamtal och komma med kloka och genomtänkta råd om vad jag ska svara?

(Det faktum att min nya kamera kom i måndags och jag inte ens har packat upp den än säger väl dessutom en del om prioriteringarna just nu…)

Betessäsongen är här och promenaderna tar lite längre tid än vanligt…

I morse begav vi oss åter till Småland för en repris på gårdagen, men förhoppningsvis bättre och längre. Både igår och idag drog jag startnummer 1 av högrehundarna, men det var inte samma spårnummer, bara nästan. 😉 Lättnaden var stor när jag även idag slapp djävulsspåret från förra året.

Min teori från igår, om mer jävlar anamma och fokus dag två, visade sig stämma. Upptaget gav utdelning 9,5/10. Den ena domaren drog för lågt tempo ut medan den andra domaren (som jag upplevde som snålast förra året!) tog hänsyn till korta ben i blåbärsris. 🙂 Början på spåret kändes väl inte jättestabil. Lågt tempo och lite tveksamt. Det tog evigheter fram till första pinnen men sen blev det mer fart och fokus på terriern. Här skulle jäklar i mig inte missas några pinnar idag! Han tuffade på som ett litet, och ganska långsamt, lokomotiv i den knastertorra terrängen som bestod mest av vitmossa och och gammalt torrt ris från någon gallring för länge sedan. Pinne efter pinne plockades och han blev inte störd av att han flera gånger fastnade med selen i rishögarna. Han stannade bara och väntade på att matte skulle komma och montera loss honom och sedan fortsatte han.

Jag brukar tappa räkningen någonstans vid fjärde-femte pinnen, och så även idag. I normala fall kan jag räkna betydligt längre än så men i spåret är det så mycket annat som snurrar i huvudet. När jag, utan att räkna pinnarna i magväskan för sånt hinner man inte med, tyckte att vi nog faktiskt kunde ha sju pinnar så stod han plötsligt vid/på slutapporten. Efter 24 minuter! Och i magväskan låg det sju pinnar av kortare modell. Lycklig matte! Lycklig och nöjd hund! 😀 Och där ser man att om man håller sig i spåret utan att låta sig lockas av annat som måste kollas så hinner man runt även i lugnt tempo, och det kändes definitivt inte som om spåret var för kort. Inte alls! Någon vacker dag kanske jag till och med kommer ihåg att köra igång appen i telefonen så att jag verkligen kan se var vi varit, och hur långt det verkligen var? Nåja, det kändes mindre väsentligt just då. Att det var evighetslångt till bilen, på en stekhet, dammig grusväg, kändes mer väsentligt, och dumt, med tanke på att vi skulle köra uppletande direkt efteråt. (Och förresten… när man tittade på sina kängor och byxor, och såg allt pollen, blev man ännu mer imponerad över att den lilla hundnosen klarat att följa ett spår och inte valt att få akut pollenallergi istället…)

Uppletandet blev tyvärr inte en repris på förra året – 4 föremål på 2.40. Då blåste det halv storm (rak motvind) i rutan och var plättlätt att hitta saker. Idag var det praktiskt taget vindstilla men två föremål fick han i alla fall in. Det märktes att han var lite trött efter spåret också, och troligen tagen av värmen trots att jag försökt kyla ner honom så gott det gick. I  kombination med lite annat strul så blev betyget 5/5. Maxbetyg med två föremål är 6.

Det var bara tre av sju lägrehundar och fyra av åtta i högre som kommit runt spåret så styrkan var kraftig decimerad till lydnaden. Eftersom bara en av lägrehundarna skulle  lägga platsen så fick den lägga tillsamman med högre. Inte vet jag om det var lägrehundens krypande och rullande precis bredvid som gjorde det, men efter en stund hade Karlsson ställt sig upp?! Vafalls? Att han kan ställa sig när det är riktigt kallt kan jag förstå men det kunde han definitivt inte skylla på idag… 😦 Skumt, och känns inte alls bra? Han hade även flyttat sig en liten bit enligt domarna så betyget blev noll.

Jag gjorde ett hastigt överslag i iPhone-appen, där jag la in rimliga/tänkbara poäng på resten av momenten och jo… hoppet levde faktiskt fortfarande, trots den nollade platsen. Det hoppet skulle tyvärr dö rätt snart… 😦

Inför lydnaden hällde jag över honom några hinkar vatten, vilket han iofs tyckte var rätt skönt,  men jag kanske borde ha skippat den sista?

Hoppet om uppflyttning dog efter ett struligt fritt följ där han inte alls var med. Eller – bitvis var det helt ok och bitvis … inte alls. Han var stundtals djupt engagerad i hästtransporterna som gick i skytteltrafik på vägen precis utanför plan…

Inkallning med ställande krävde ett extra kommando i starten och sen tog det lite för lång tid innan han stannade, åtminstone jämfört med vad han kan.

Ett kasst framåtsändande gav noll i betyg och hade väldigt mycket av repriskänsla från förra året över sig, förutom att han under första transporten gick på tre ben och försökte klia sig i vänster öra med det fjärde?!

Krypet… tja, han kröp men det krävdes något extra kommando + att det var lite ”vingligt”?

Skallet, sådär… Den roligaste kommentaren i domarprotkollet kom där. ”Sjunger upp” står det! Och det gjorde han verkligen, för han började med ett litet ylande innan han kom igång med skallet. 🙂 Där kom lydnadens högsta poäng: 8?! Pinsamt…

Tungapporten, repris från förra året. Ut, blänga på den, nosa på den, sparka på den, blänga, sparka och tja… sen kallade jag in.

Hoppet… tveksam start som krävde ett extrakommando, och lätt islag…

Tja, puh… vad säger man? Och vad är det för fel på kombinationen Gislaved & Karlsson? Lydnaden har alldeles för många likheter med förra året för att det skulle vara en slump, och då var det inte varmt. Snarare svinkallt och rejält blåsigt.

Han var ju inte trött och seg i kroppen iaf, för det han gjorde gick fort, typ. Däremot var han nog rätt trött i knoppen, och det kanske inte var så konstigt? Även om han verkade gräsligt taggad innan vi gick in så höll det ju inte när vi kom in på plan… 😦

Det enda positiva på lydnaden var väl egentligen att han höll käft, utom när han skulle skälla. Inga pip eller startskall finns noterade i protokollet. Man kanske ska glädja sig åt det lilla? Men med tre nollor på lydnaden blir man INTE uppflyttad vilket jag inte behövde någon iPhone-app för att räkna ut.

Ser man till helheten så är det fina spåret naturligtvis ett stort glädjeämne.

Framför allt gläds jag åt att han som lägst haft 9,5 på upptaget på vårens fem tävlingar, och att han kommit runt med full pott två gånger (det är vi inte bortskämda med) och faktiskt nästan full pott igår, även om han missade den viktigaste pinnen.

Nåja, vi hade en trevlig dag och träffade en massa trevliga människor. En rätt gräslig ”pokal” i form av en silverfärgad plastschäfer fick vi också med oss hem, trots vår fjärdeplacering. 🙂 Jag kan i mitt stilla sinne se hur man röjt runt i förråden och hittat denna i någon bortglömd gömma, som ”nödutgång”. Annars hade vi blivit de enda tävlande av de totalt sju kvarvarande i de två klasserna som inte fått med oss något, och det var ju lite rart tänkt, även om jag nog varit lika glad/ledsen ändå. 🙂

Facit f ö var att ingen i högre blev uppflyttad idag. Igår var det en av åtta som fixade uppflyttning. Det ÄR inte lätt det här med högre klass…

När jag kom hem och packade ur bilen insåg jag att jag nog åstadkommit någon form av packningsrekord den här helgen. Jag brukar alltid vara garderad för alla eventualiteter men…?

Fr v: kameraryggsäck med finkamera och videokamera. Icke ett foto är taget och icke en filmruta. Kylväska med kalla drycker och nödproviant till matte och hundgodis i olika format och smaksättningar. Handväska med allt från plånbok till skavsårsplåster och annat ”bra att ha”.
Stor trunk med ombyte för både fågel, fisk och mittemellan, typ; man kan ju faktiskt drunkna i ett surhål på ett hygge även om solen skiner. Jag har provat. Dessutom en massa andra bra att ha-saker, typ spårväst, lydnadsväst, stamtavla, vaccinationsintyg o dyl. Kängor, sandaler (om jag skulle få akut värmeshock i fötterna, vilket jag inte fick) och ett par lite luftigare Ecco-skor att ev. byta till inför lydnaden (vilket jag inte gjorde). Samt avslutningsvis en lastpåse innehållande kallt vatten i olika former och förpackningar att kyla ner litet djur med vid behov… Och så sägs det att brukset inte är en materialsport? 😉

Avslutningsvis ett par bilder tagna en stund efter hemkomsten på en liten tävlingshund som nog var tröttare än han ville erkänna. 🙂

Prinsen på ärten har hittat en plats han tyckte var passande! (Ja, nästan alla kuddar
ligger i tvåsitssoffan så husse ska kunna ”vila ryggen” i tresitsen vid behov.)

Och någon timme senare såg det ut såhär:

Idag var det dags för spårtävling i Gislaved. Spårat har vi gjort, men vi har inte varit i Gislaved. Vi kom liksom aldrig så långt…

Väderleksprognosen lovade värme så jag hade förberett mig noga. 1,5-litersflaskor med fryst vatten som förväntades tina i lagom takt under dagen för att kunna hällas i och på liten hund. Termosar med isvatten som jag skulle kunna dränka den lilla hunden i vid behov, typ innan uppletande och innan lydnad. Kylväst från Hurtta införskaffades i veckan och tillbringade natten (blöt) i kylskåp,  och åkte därifrån direkt i kylbagen som drivs av bilbatteriet… Tja, så mycket mer kunde jag inte göra.

Samligen var, som vanligt, i Hestra där spårmarkerna finns. Det hade regnat lite på morgonen, innan spåren gicks ut, vilket ju är positivt eftersom det då blir lite mer lättspårat än när det är knastertorrt. Vid lottningen var jag livrädd att dra samma spårnummer som förra året. Det spåret blev ju rena mardrömmen… Men – jag drog ett tidigt startnummer vilket indikerade fin mark och, möjligen, lite mindre varmt väder.

När det var vår tur så hade vi väntat rätt länge, med påklädd hund, eftersom spårläggaren/-mottagaren hävdade att domarna var på väg. Karlsson stod och sniffade ut i rutan och verkade fokuserad så det kändes bra. Upptaget blev kanonsnyggt! Rakt ut i rutan, kom på spåret, stannade till någon sekund – och valde vänster. Detta visade sig vara rätt. Puh…

Sen spårade han, i ganska ”behärskat” tempo och plockade pinne efter pinne. Några märkliga ”lovar” gjorde han, där vi uppenbarligen varit ganska rejält av spåret men där han själv vände och gick tillbaks. Spåret var som ett salsgolv, med glest parkerade tallar, vitmossa och blåbärsris i en oändlig upprepning. Det gjorde ju det hela enkelt för mig men den lilla hunden blir gärna lite nonchalant och tycker att han kan pyssla med annat lite då och då när terrängen är för enkel. Svår terräng och han skärper till sig betydligt. Till sist kom vi fram till en väg men jag hade fått information om att spåret faktiskt gick över en grusväg så det var OK. På andra sidan vägen hittade vi sjunde pinnen. Bara slutet kvar alltså.

Men… där någonstans fick den lilla grythunden vittring på en bäck och tyckte nog det var läge att bada/kyla av sig. Jag hade varit noga med att vattna vid varje pinne men det räckte tydligen inte. Till sist stod vi vid en bäck som var så bred och djup så att det krävts en längdhoppare på landslagsnivå för att ta sig över så där vände jag honom. Att hitta tillbaks i den sortens terräng, där allt ser likadant ut, är ju tyvärr inte enkelt. Vi lullade omkring en bra stund ungefär där jag trodde att vi hittat sista pinnen men det hjälpte inte. Då var vi dessutom väldigt nära vägen och när djuret gick ut mot vägen för fjärde gången gav jag upp. När jag tittade på klockan insåg jag att det var lika bra eftersom vi då överskridit maxtiden med 2-3 minuter. 😦

Enligt spårläggaren fattades det 150 meter (rakt fram) till slutapporten, men det hjälper ju inte. Framför allt inte när klockan gått för fort, eller vi för sakta, beroende på hur man ser det.

Sen var det bara att åka hem, så dagen blev Hestra tur och retur, utan ens en skymt av Gislaved och ännu mindre någon brukshundklubb.

I morgon är det dags igen, på samma ställe, och då hoppas jag att vi lyckas ta oss hela vägen till Gislaved. Jag har ju märkt tidigare att han i regel är mer taggad dag två, i synnerhet om spåret dag ett fått ett snöpligt slut, som idag. Hoppas att det är likadant den här gången och att det kompenserar upp för värmen. Hoppas också att vi även i morgon lyckas undvika djävulsspåret från förra året.

Så här laddade han för en liten stund sedan, i skuggan på altananen. Vi får förutsätta att det är rätt taktik…

Detta inlägg är förmodligen ruskigt ointressant för alla utom mig, men jag vill ha ner det på pränt för min egen skull. Läs eller låt bli, det är helt valfritt.

Förra våren fick jag, via FB, kontakt med min ridlärare från ungdomens dagar. Hon hade startat en ridsportbutik, med lite hundgrejor, utanför Rättvik där mamma bodde. Vid en av alla röjningsresor åkte vi dit och hälsade på. Då visade det sig att hon även hade en loppis. Och en syster. Båda dessa skulle visa sig vara oerhört värdefulla. Loppisen eftersom hon glatt tog hand om massor av saker som vi inte visste var vi skulle göra av när alla välgörenhetsorganisationer behagade ha semesterstängt. Systern… läs nedan.

Bland mammas alla saker fanns det diverse delar till Rättviksdräkten. En del sytt av henne, till mig, och en del köpt begagnat. Bor man i Rättvik så har man nämligen en Rättviksdräkt. Basta! Den används vid skolavslutningar, konfirmationer, bröllop, begravning whatever. Ingen av oss hade dock använt denna utstyrsel på många år och hon var helt införstådd med att vi skulle försöka sälja delarna. Vid den tidpunkten var hon ju fortfarande klar i huvudet. Exakt hur detta skulle gå till var dock, milt uttryckt, oklart.

När vi hälsade på hos ridläraren (och shoppade hundhalsband) råkade jag fråga L om hon hade något tips på hur/var/när man kunde sälja spridda delar av Rättviksdräkter. Då visade det sig att hennes syster var expert på Rättviksdräkter, och hade jobbat på hemslöjden. Systern fanns till och med på plats just då och lovade att försöka kränga iväg delarna på dräktbytardagen (jodå, det är stort det där med Rättviksdräkter) som arrangeras varje år i maj.

Rättviksdräktsdelar lämnades över till systern och jag glömde i stort sett bort det hela. Så för någon dryg vecka sedan ringde hon och talade om att hon sålt det mesta, för ett helt ok antal pengar. 🙂 Jag har iofs ingen aning om vad delarna kan ha varit värda, men jag är säker på att hon gjort ett bra jobb.

Ikväll pratade vi igen och började fundera på hur pengarna (minus en viss provision) skulle överföras till mig. Då visar det sig – håll i er nu – att hon och f d ridläraren L ska till kyrkan här i byn i morgon, på begravning?! Kyrkan som ligger 10 minuters bilresa härifrån och vars kyrkklockor vi hör när vinden ligger åt rätt håll. Snacka om att världen är liten ibland, och full av märkliga sammanträffanden…

Pengarna kommer också väl till pass eftersom jag helt plötsligt impulsköpte en ny systemkamera idag, när Cyberphoto hade ”an offer I couldn’t resist”. Men det är en helt annan historia. 🙂

 

 

Mycket bloggat blir det inte nu för tiden, det blir det ju inte… Alldeles för mycket annat som pockar på uppmärksamhet och då blir bloggen nedprioriterad och det känns ju faktiskt som … en helt riktigt prioritering. 🙂

Hur som helst så tillbringade vi den nyss lidna långhelgen i Malmö. Eftersom Elfsborg mycket lägligt skulle spela bortamatch mot Malmö i torsdags var jag inte sen att hänga på när husse föreslog en utflykt till Skåne. Jag älskar Skåne medan han är något mer dämpad i sin iver över själva landskapet, men en fotbollsmatch kan få honom att mjukna. Det var ju också ett lysande tillfälle att testa husvagnen i ”skarpt läge” för första gången. Således drog vi mot Skåne och Malmö Camping i torsdags morse.

Torsdag eftermiddag kväll tillbringades hos Karlssons uppfödare. ”Pojkarna” (utom Karlsson) åkte på fotboll och jag och hundarna stannade hemma hos de två- och fyrbenta flickorna och roade oss.

Karlsson roade sig bland annat med att kolla utsikten från bordet, med gammelmattes goda minne (och hjälp).

På bordet trivdes han…

…och där blev han kvar en stund. 🙂

Karlsson busade även loss med kusin (eller nå’t) Yla som är i lite mer lagom storlek för lossbusande än storasyster. 🙂 Bilden är tagen med ajFånen genom fönstret. Ja någon var ju tvungen att kolla så att Iza inte rev inredningen i uterummet av pur avundsjuka.

Iza och Karlsson fick också busa runt i den hermetiskt tillslutna trädgården. Izas (jakthund, remember?) min när hon insåg att hon var lös och kunde jaga lillebror var … obeskrivlig. 🙂 Hon skuttade runt som en kalv, eller nåja – ko, på grönbete. Det hela blev dock lite väl häftigt stundtals och höll på att ta en ände med förskräckelse. Hon halkade omkull rätt elakt ett par gånger innan jag lyckades få stopp på spektaklet.

Nöjda hundar efter ett race.

Det syntes inget direkt men efter en stund tyckte jag mig se en viss hälta… 😦 När vi kom tillbaks till husvagnen på kvällen och hon legat still en stund var hon jättehalt på vänster bak, och när jag tog ut henne på sista kisserundan var liksom hela hunden halt. Det gick inte att avgöra var det satt men hon gick riktigt illa och jag tänkte … ryggen. 😦 Det blev inte mycket sovet för mig den natten där jag låg och målade upp diverse skräckscenarier om vad som felades henne kombinerat med att jag förbannade mig själv som släppt dem lösa ihop… En lång konvalescens på en så pass gammal hund innebär ju ofta slutet eftersom de tappar så mycket muskulatur och kondition under tiden.

På fredag morgon vågade jag knappt öppna ögonen och titta på henne… Men när jag väl gjorde det så var det en pigg, glad och ohalt hund jag såg?! Mirakel sker tydligen? En viss stelhet kunde man se men det kunde lika gärna vara träningsvärk. Snacka om att jag (och husse) andades ut!

Istället för att våndas över halt hund bar det alltså iväg mot Flyinge för den planerade träningsdejten med ”bloggkompisarna” Anki och Bitte. Bitte träffade jag som hastigast på bruks-SM förra året men Anki hade jag aldrig träffat IRL.

Det blev en mycket trevlig dag med träning, mat, fika, mer träning och fotografering. 🙂 Att solen sken på oss, utan att det var jättevarm, gjorde inte saken sämre. Vi avslutade dagen med att bli kommenderade igenom lydnadsklass III och som grädde på moset fick vi till lite framåtsändandeträning med grupp! Det är inte varje dag minsann. 🙂 Även om gruppen bara bestod av två personer så var det ungefär 200% fler än vanligt. 😉

Dagens inblandade hundar var:

”Beardisen” aka Cocosbollen (Beardisen vill vara anonym på nätet enligt matte så det får så förbli.)

”Briarden” (vill också vara anonym på nätet)

…som ville bli fotad i närbild!

Kanel aka ”Lappen”

Och sist (och minst) Lennart Å. Karlsson. Foton på honom tagna av Anki Thorell.

Tack för en himla trevlig dag Anki och Bitte. Fler bilder kommer på annat ställe, lite mer privat, bara jag hinner…

Dagen i Flyinge avslutades med ett hastigt besök hos Karlssons halvbror med familj som visade sig bo typ ett kvarter bort, räknat i stadsmått. Hoppas jag har mer tid på mig nästa gång Annette för det gick fort den här gången.

Under dagen hade K och T (Karlsson uppfödare) lyckats få husse att rucka på en av sina benhårda principer – att INTE åka över Öresundsbron. Löften om billig whisky och billig öl på andra sidan sundet kan få den hårdaste princip att falla. 🙂 Husse hade alltså varit väl omhändertagen under dagen.

På kvällen gjorde vi inte så många knop men en promenad ner mot sundet (campingen ligger precis intill) hann/orkade vi i alla fall med.

Häftiga träd i massor, men vad ÄR det?

Närmare en bild på husse än såhär, här i bloggen, lär ni inte komma, så kolla noga. 😉

Lördagen ägnades åt sightseeing i Skanör/Falsterbo tillsammans med K och T. Skanör/Falsterbo visade sig, lite förvånande, lida av akut brist på restauranger, åtminstone om man inte var villig att betala 220:- för en fisksoppa till lunch. Det var vi inte. Lite föda fick vi i alla fall i magen och sen blev det hundpromenad med alla fem djuren på strandängarna (heter det så?) utanför Falsterbo.

På eftermiddagen såg det ut så här i förtältet:

På kvällen kom K och T för grillning och då var det full fart på djuren igen.

En kanontrevlig kväll och en jätteskön helg som tyvärr var alltför kort. Hade utan problem kunnat stanna någon vecka till och förlustat mig i detta underbara landskap. Åtminstone när solen skiner. 🙂 Och på tal om solen så kom sommarvärmen lagom tills vi skulle packa ihop och åka hem på söndag förmiddag…

Tack alla som gjorde helgen så trevlig! 🙂

Om ni tycker bildkvalitén varierar så är det alldeles korrekt. Bilderna är tagna med fyra olika kameror; ajFån, dvärgkamera, finkamera (med ”fel” objektiv) och Ankis kamera. Vi kanske ska ha gissningstävling om vad som är vad?

Nu är det dags att sätta punkt för det som kan vara det, i centimeter räknat, längsta blogginlägget någonsin? Vi kör tydligen på kvantitet istället för kvalitet i bloggen numera? 😉

Och det finns åtminstone en till som är lika galen; min kulturkompis. 🙂 I november gör vi det igen!

Julen 1970 var jag 10 år och hade (som vanligt!) halsfluss. Jag hade halsfluss ofta när jag var liten. Att vara sjuk var ju aldrig kul, men det blev ännu mindre kul av att jag istället för singeln jag önskat mig fick … den här. Ett felköp som föranledde gråt och tandagnissel (man tål inte så mycket motgångar när man har hög feber…) och säkert en rejäl portion förtvivlan hos mamma och pappa.

I brist på annat började jag dock lyssna på den och … blev fast. Vilken fantastisk musik! Kanske inte direkt det man tror att en 10-åring ska fastna för, men det gjorde jag. Så till den  milda grad att jag till och med lärde mig texterna praktiskt taget utantill, via det medföljande texthäftet, trots att jag väl knappt börjat läsa engelska i skolan.Det religiösa hade jag väl i ärlighetens namn ingen större koll på. Det var musiken som fångade mig.

Och helt ärligt – hur mycket av den musik vi tyckte om som 10-åringar tycker vi om lika mycket idag? Inte av nostalgiska skäl, utan för att den helt enkelt är bra?

Jag har sett den i en eller två filmversioner och för ca 10 år sedan såg vi den på Göteborgsoperan. Musiken var naturligtvis fantastisk – som vanligt – men med platser uppe under taket på en balkong ägnade man sig tyvärr mer åt att ha svindel än åt vad som hände på scenen.

Även om den här dubbel-LP:n inte är spelad på många år så tycker jag fortfarande att musiken är fullständigt fantastisk och när den sattes upp på Malmö-operan, med Ola Salo i huvudrollen, 2008 ville jag boka biljetter men fick aldrig den berömda tummen ur. Man lär sig dock av sina misstag och när jag fick nys om att det var dags för en ny uppsättning, även nu med Ola Salo i huvudrollen, på Göta Lejon i Stockholm var jag väldigt snabb med att kontakta min ”kulturkompis” som nappade direkt och biljetter bokades. Bra platser – på parkett!

I lördags var det så dags och på morgonen åkte vi mot huvudstaden. Resan gick som på räls, trots att vi skippat tåget till förmån för bilen. När (matiné)föreställningen var över konstaterade vi att det helt klart var värt resan! Och att jag är väldigt sugen på att göra om det!

Vilken fantastisk föreställning! Det är ju lite ”annorlunda” med en scendekor och kostymer som är hämtade från någon slags nutid. Lärjungar som ser ut att höra hemma i något mc-gäng, en Herodes i guldshorts och guldmorgonrock och en Jesus som stundtals körs omkring i en kundvagn, iklädd skinnbyxor, vilket inte alls känns så udda som det låter i sammanhanget. En Judas som nästan stjäl hela föreställningen med en fantastisk sång och utstrålning! Och Ola Salo som Jesus, naturligtvis, även om hans roll inte var så framträdande som jag trott.

För första gången i historien har jag på fullt allvar blivit sur när det var paus i en scenföreställning. Man kan ju inte ta paus mitt i något som är så bra, liksom…? Utan tvekan kan jag nog faktiskt säga att det var det bästa jag sett på en scen, och hade det funnits möjlighet hade jag utan att tveka sett även kvällsföreställningen.

I slutet av förra veckan och idag har musiken från uppsättningen i Malmö gått varm på Spotify. Lyckas inte klura ut hur man lägger in en Spotifylänk här, men är man sugen på att lyssna är det bara att söka på Jesus Christ Superstar och sedan klicka på det här alternativet av de som kommer upp.

Här hittar man mer information om man är intresserad. http://www.gotalejon.se/forestallningar/jesus-christ-superstar/

Så, nog om det. Kan bara konstatera att jag kommer leva länge på detta!

Efter föreställningen blev vi upphämtade av en jobbarkompis till mitt resesällskap och guidade runt mellan barer och restauranger på Söder – en stadsdel jag tyvärr inte såg så mycket av under mina nio år i Stockholm. Vi hade en himla trevlig kväll med goda drycker och god mat. Vid 01.30 landade vi på hotellet igen, trötta och nöjda.

Innan vi åkte hem igår hann vi med lite shopping och dessutom blev vi (långvariga) ögonvittnen till ett mycket intressant (och underhållande) bogseringsdrama som tyvärr gjorde att vi blev försenade och missade det planerade besöket på Sharpman i Mjölby, men man kan ju inte få allt – uppenbarligen. Jag får dock en ny chans om några veckor, när jag åker till Årets Border.

En mycket rolig och trevlig helg sätter dock sina spår och idag har jag varit väldigt … trött (om man uttrycker sig milt). Men ytterligare en natts sömn borde väl ordna till den saken?

Då är snart denna ”obokade” helg till ända. Obokad innebar; ingen planerad hundträning, inga tävlingar och inga som helst resor utanför kommungränsen. Det betydde definitivt inte ”osysselsatt”, inte ens på planeringsstadiet… Den ursprungliga planen var; olja altan och altanräcke. Det satte temperaturen stopp för, tyvärr. Arbets- och torktemperatur minst +10° kunde inte vädergudarna bjuda på. I natt var det till och med frost. Vi har dock hållit oss rejält syssesatta ändå och bl a ägnat oss åt att göra husvagnen utryckningsklar, gjuta fast veckobrevlåda (så att vi ska slippa besvära grannarna med post och tidningar när vi åker bort) och mycket, mycket mer.

I natt provsov jag och hundarna i vagnen! Jag är ju lite petig med sängkomforten (huvudskälet till att vi bytte vagn) och kände att det var läge att testa den tänkta lösningen innan vi ger vi ger oss iväg någonstans. Den tänkta lösningen fungerade utmärkt och jag sov jättegott. Hundarna såg dock, milt uttryckt, förvånade ut när jag igår kväll släckte ljuset i huset och istället för att gå uppför trappan till sovrummet gick – ut?! De fann sig dock snabbt tillrätta och gav nog också husvagnen med beröm godkänt.

Idag tog husse hand om Iza och gick en långpromenad. Jag tog med mig Karlsson och kameran ut i skogen. Först och främst i skogen bakom vårat hus. Den skogen vars dagar är räknade. För en månad sedan fick husse höra av markägaren att den skulle tas ner ”nu”. När ”nu” inträffar är något oklart men jag är ganska säker på att det blir i år… 😦 Det är ju den skogen som är rejält sönderkörd av skogsmaskiner redan men där man med lite fantasi kan kryssa sig fram ändå. En på många sätt ljuvlig skog, även om den inte är stor. (Den halverades redan för ca 10 år sedan.) Perfekt när jag vill gå med Karlsson lös och ha bra överblick. Vem vet – det kanske var vår sista promenad där? I morgon kan skogsmaskinerna stå beredda att kalhugga. 😥

Och när man läser dessa artiklar inser man att man är rätt maktlös… 😦

http://www.dn.se/kultur-noje/sveriges-nya-miljonprogram
http://www.dn.se/kultur-noje/lagen-ar-en-rokrida
http://www.dn.se/kultur-noje/motorsagsmassakern-det-finns-alternativ-men-lagen-kraver-kalhyggen

Att fota rörliga motiv i skog är inte lätt, framför allt inte när mitt ljusstarka, fasta objektiv tydligen drabbats av influensa eller något och inte alls ville samarbeta. Fick sätta på ett annat objektiv och tja, det blev som det blev. Jag vet att det går att ta bilder på vildhund i skog men har inte lyckats lära mig hur man ställer in kameran optimalt. Av närmare 200 bilder blev det inte många kvar. Jo vissa är kvar pga humorfaktor, men skärpan är det både si och så med.

Den här skogen är snart ett kalhygge…

Några bilder fastnade han iaf på, med tendenser till skärpa till och med…

…och rätt många såg ut så här, typ…

Han ser alltid lika ofattbart lycklig ut när han tvingas posera. 🙂

Springa är roligare!

Avslutningsvis – gårdagskvällens spektakulära måne – fotad på frihand…
Tydligen lyste den 30% starkare än normalt och det är jag
benägen att tro på för jösses så ljust det blev!

Det är tydligen inte bara jag och Karlsson som är morgontrötta på den här fastigheten. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en otippad ”klump” vid vår kombinerade rabarber-/klint-/ogräsodling. Öppnade fönstret (och ögonen, lite till) och visst var det en hare som satt alldeles, alldeles stilla. Hämtade kameran, en trappa upp, och jodå … den satt kvar. 🙂

Varje år är det lika fascinerande och jag kan inte låta bli kameran… 🙂