Vår sista spårtävling?

Eller…

Fan ta Bambi!

Men vi tar det från början, typ.

I fredags åkte jag till Åtvidaberg för begravning. Den ursprungliga planen var att husse skulle med, och om jag kom med på dagens tävling i Nässjö skulle vi ta med oss husvagnen och ägna gårdagen åt att ta oss från Åtvidaberg till Nässjö och ställa upp vagnen på klubben där över natten. Sträckan Åtvid – Nässjö är ju ungefär densamma som Borås – Nässjö så det kändes onödigt att åka hem och vända.

Nu visade det sig att husse inte kunde vara ledig på fredagen och dessutom blev hans bil (=dragbilen) lite trött på torsdagkvällen och ville åka bärgare istället för att rulla av egen kraft. Jag åkte alltså ensam till Åtvidaberg och stannade över kvällen och natten hos min kusin. Om man bortser från själva begravningen (begravningar är väl aldrig ”trevliga” men det var däremot så fint man kan begära) så var det ett trevlig dygn med härligt sällskap och god mat.

Igår begav jag mig hemåt för att förverkliga min teori om ”misslyckat spår dag 1, lyckat spår dag 2”. Jag gick ut ett spår som inte var särskilt långt och efter att jag släppt på Karlsson fick husse och Iza enligt mina anvisningar korsa spåret, gå parallellt en bit och sen korsa igen. Deras spår var alltså ungefär en timme färskare än mitt spår. Karlsson spårade jättefint men missade ett par pinnar. Och … när vi kom fram dit där de korsat spåret så – heureka – tog han naturligtvis deras spår. Han fick följa det i ca 20-30 meter sen talade jag om för honom att det han höll på med var alldeles tokigt, selade av och gick till bilen. Del 1 av experimentet blev alltså lyckad.

I morse när det var dags att åka såg det ut så här i hallen. Man skulle nog kunna tolka det som att Iza tyckte att vi skulle stanna hemma. Jag fick dock loss Karlsson och vi begav oss.

Jag drog startnummer 1 och vi började med platsliggning. Inga konstigheter och betyg 10 av åtminstone den ena domaren. Det var ju rätt kallt och blött men som tur var sken solen igenom lagom till platsliggningen.

Sen var det utfärd till spåren. När jag såg åt vilket håll vi styrde (jag har tävlat i Nässjö förr) for en tanke genom mitt huvud. ”Det blir ju åtminstone närmare hem när vi har brutit spåret…”. Vafalls? Jag bör nog jobba lite med min attityd kanske? Men efter alla dessa tävlingar är det väl inte så konstigt att man är lite uppgiven?

Även idag blev det framspår. Han drog sig dock åt höger i rutan och när han kom till ”kanten” gick han ut en bit till och plockade upp spåret – åt vänster. Vi tassade på i inte alltför hög fart och hittade en pinne efter ett tag. Det kändes som om vi gått rätt långt så jag misstänkte att vi missat första pinnen. Sen kom vi fram till en bred bäck, men i motsats till förra gången vi var i Nässjö fanns det en del mellanlandningspunkter så till och med jag tog mig över. En bit efter bäcken kom pinne nr 2 och sen hoppade vi tillbaks över den något avsmalnade bäcken och hittade pinne nr 3.

När han spårat ytterligare en bit så händer det! Ca fem meter framför terriernäsan far det upp två rådjur, som svampar ur marken. Väldigt snabba, stora och ytterst förvirrade svampar i och för sig. De sprang högervänsterhitochditochrunticirkel innan de lämnade platsen i full fart. Kvar stod jag och Karlsson – lika förvånade bägge två?! Så påtaglig viltkontakt har vi aldrig haft i ett spår, varken på träning eller tävling. Efter ett kort utvecklingssamtal fick jag honom trots allt att fortsätta spåra, såg det åtminstone ut som, och efter 30-40 meter fick vi pinnen nr 4! Yes, vi var fortfarande med i matchen, men det var tyvärr inte terrierns hjärnceller skulle det visa sig. De var i allra högsta grad osams. 0,5 hjärncell ville fortsätta spåra människa och 1,5 hjärncell ville utforska var Bambi och hans kompis tagit vägen. Det blev rätt många stopp med nyfikna blickar åt det väderstreck där de försvunnit. Efter en liten stund kom vi fram till en skogsväg/bred och väl upptrampad stig. Där valde Karlsson att spåra åt vänster och efter ca 40 meter vika höger. Det kändes logiskt, och visade sig vid debreafingen med spårläggaren också vara helt korrekt. Problemet var bara att Karlsson ångrade sig och gick tillbaks till stigen och spårade iväg åt andra hållet. Sen yrade vi runt lite på och i närheten av stigen och när jag bestämde mig för att vi var helt ute och seglade (inga pinnar på länge och mycket tveksamt ”spårarbete”) och att tiden borde vara ute hör jag en liten röst ur en buske. ”Här är jag – ni har en minut kvar”… Vi yrade runt ett litet varv för att försöka hitta slutet men det misslyckades. Och skit samma – fyra pinnar och ett slut blir man ändå inte uppflyttad på.

Jag får ändå ge honom lite ”cred” för att han faktiskt kunde ta sig samman efter mötet med Bambi och fortsätta spåra, åtminstone en bit, innan koncentration och fokus lämnade för gott. Och … vi hade med oss alla pinnar som vi rimligen kunnat hitta. Resten låg på andra sidan vägen enligt spårläggaren, där vi alltså aldrig var…

Just nu känns det som om det här var vår sista spårtävling. 😦 Lusten, ambitionen och orken har jag tappat någonstans under våren. Funderar på om vi skulle börja spela schack istället? Finns det kvällskurser i det? Och tar de i så fall emot hundar?

Jag får ta mig en ordentlig funderare under sommaren och bestämma om vi ska försöka några gånger till i höst. Det finns några tävlingar i närområdet i september. Bland annat en på hemmaklubben och där har jag ju förtur. Nåja, jag kan tänka, och kanske till och med träna, i ett par månader innan det är dags att anmäla i så fall.

Det finns ju dock vissa positiva saker om man tittar på vårens facit.

  • 100% framspår med betyg 10 (eller nästan 10) på upptag alla gånger (idag vet jag inte).
  • Två gånger har vi kommit runt med full pott på spåret, dvs 7+slut, och med god marginal på tiden. Tidigare har vi alltid missat någon pinne även om vi kommit runt så 7+slut känns ju lite kul.
  • En gång (av tre där vi tagit oss till lydnaden) har vi haft uppflyttningspoäng på lydnaden, trots en nolla på framåtsändandet.
  • Vi har haft (för mycket?) tur i lotteriet. En tävling, av nio anmälda, har vi blivit bortlottade på. Där var vi sjunde reserv på lika många spår, typ. Men samma dag hade vi kommit med på en annan så det gjorde ingenting. Sen blev båda inställda på grund av snö, men det är en annan historia. Vi har nog egentligen tävlat för mycket, men att tacka nej till till en plats ”ba’fatt” liksom är också svårt.

8 reaktioner på ”Vår sista spårtävling?

  1. Ge inte upp!!!! Jag kämpade på med Muskot i högre klass tills han var 11 år! Vi blev visserligen inte uppflyttade till elit som var mitt mål men vi hade roligt på vägen.

  2. Bambisar… alltså de må se snälla och Walt Disney-aktiga ut, men egentligen är de nog Djävulens utsända allihop och man undrar vad egentligen jägarna har för sig?

    ….

    usch så snopet, jag förstår din frustration!

  3. Vilken otur ni har, inte lätt med vilt i spåret. De kunde väl vilat ngn annanstans. Nässjö är svårt att tävla hos, tycker jag. Planen ligger mitt emellan viltstråken och det är mkt dofter. Jag och min schnauzer lyckades aldrig där. Blöta marker är det också.
    Jag förstår att det känns motigt men ni är ju så nära målet. Alla detaljer finns och det ska bara sitta på samma dag. Ni kommer greja det!!!!

    • Ja faktum är att det är min tredje brutna spårtävling i Nässjö. Hann med en lägre med Iza också, och det spåret var fantastiskt fint och inte alls blött – om vi bara hållit oss i spåret… Detta innebär att vi aldrig testat lydnadsplanen, för annat än platsliggning, Tror dock inte viltdoft på planen hade stört honom katastrofmycket, men det fick vi inte veta…

  4. När jag gick agilitytävlingskurs senast så påpekade coachen (som för övrigt är mental-coachad av Jenny W så jag gissar att det kommer därifrån) att efter tävling så ska man alltid samla på sig 3 bra saker man tar med sig från loppet – oavsett slutresultatet. Du har ju hela 4 punkter på din lista efter vårens tävlingar. Det är inte lätt att få allt att stämma samma dag, i synnerhet inte i brukset, men ”plötsligt händer det” som i Trissreklamen, det är jag helt övertygad om!
    (Obs att mailadressen jag använder här knappt används…)

    • Hm, ja, jo… men den sista punkten är ju iofs inget vi råder över själva. Jag är nog generellt sett ganska bra på att hitta de små guldkornen även om totalresultatet inte blev som önskat, men det känns som om även det ”tricket” snart har tjänat ut…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s