Månad: juli 2012

Så har jag då klarat av mitt elfte Kindsläger. För första gången har jag (och terriern) kört sök en hel vecka. Det var … jobbigt. Och roligt.

Jag har ju alltid hävdat att lägret är den verkliga semestern. All mat är serverad, man behöver inte tänka på disk, städning etc. I år var det dock lite annorlunda eftersom jag för första gången ingick i lägerkommittén, vilket innebär extra jobb både före, under och efter lägret. Roligt, men lite extra slitsamt.

På dagarna har vi naturligtvis tränat hund. Framför allt sök, men vi har även hunnit med lite lydnad. Eftersom det större delen av veckan varit värmebölja, vilket vi inte riktigt var vana vid, så var det tufft för både folk och fä. Mycket möda har lagts på att hitta skugga för bilar och tillfälliga basläger. Man ska naturligtvis inte klaga på vädret när det äntligen blev riktigt, riktigt fint, men…?

Veckan har tillbringats tilllsammans med dessa hundar och deras mattar/hussar:

Schäfern Tamm

 

Border Collien Kiwi

 

 

Kelpien Petter

Mallen Grappa

 

Mallen Banjo, och…

…sist men inte minst Finaste Farbror Bosse!
(Med sina f d blodöron börjar han se lite luggsliten ut men i sökrutan
eller på appellplan är han minsann inte det minsta sliten. 🙂 )

Farbror Bosses matte S var på semester och hade lånat ut Bosse till Grappas matte för lite träning inför SM. Han visade sig också komma väl till pass i andra sammanhang, men det återkommer vi till.

Terriern då? Mindes han något sedan vår senaste träning i Blekingen i april? Jo då, det gjorde han allt. Vi kunde börja ungefär där vi slutade. Jag orkar inte gå in på detaljer men under veckan har vi ändrat en del i upplägget och jag tror det är till det positiva. Den som haft mest problem är nog jag. Logistiken är inte helt lätt! När man trodde att man åtminstone började få koll på vad som ska göras och ungefär när så … ändrar vi på stora delar. Spåret sitter ju liksom i ryggmärgen men vi (läs jag) har mycket långt kvar innan mitt agerande i sökrutan är lika inarbetat… *puh*

På torsdagen drabbades dock den lilla terriern av soppatorsk de luxe. Då kom A (farbror Bosses vikarierande matte) på att vi kunde använda Fabror Bosse för att skrämma upp honom lite. Det har ju fungerat förr, i både uppletande och spårupptag, så varför inte i söket? Magistern var mycket fascinerad av våra idéer men varför inte prova? Det där med ”skrämma” ska man dock ta med en nypa salt. Bosse skräms inte det minsta, men när han snor terrierns saker (som i det här fallet var sökfiguranterna) så blixtrar det till i hjärnan på det lilla träsktrollet och han får betydligt bättre fokus på uppgiften.

Första passet på torsdagen strulade han på första figgen och på figge två var han rejält ointresserad. När hon reste sig upp och sprang iväg stod han i princip och gäspade med en min av ”spring du om du tycker det är så roligt, jag har det bra här (under min korkek”…”. Då åkte han in i bilen och till nästa pass tog vi fram farbror Bo. Karlsson fick se en figge gå iväg varefter vi skickade Farbror Bo på figgen på andra sidan stigen. Karlsson betedde sig exakt som förväntat – dvs skrek som en stucken gris och kämpade febrilt för att komma iväg. Konkurrens gör underverk!

När Bosse kommit tillbaks skickade jag K på andra sidan stigen och enligt figgen var han som ”en jordfräs” när han sökte – och hittade. 🙂 Efter det fick farbror Bosse leta reda på ytterligare en figge, till Karlssons stora (och mycket hörbara) förtvivlan och sen åkte K in i bilen. Den minnesbilden kunde han ju sova på över natten.

Sista dagen hade vi farbror Bo i beredskap i bakgrunden, och efter tre bra skick fick han ta den fjärde figgen under Karlssons högljudda protester. Magistern tyckte nog att vi var lite elaka eftersom K faktiskt varit duktig, men att spä på minnesbilden av konkurrensen tror jag inte skadade ett dugg. 😉 Nu hoppas vi bara att det inte dröjer allt för länge till nästa träning så att minnesbilden sitter kvar. Farbror Bosses matte utarbetar för närvarande en prislista i förhoppningen att Bosse ska bli självförsörjande på äldre dagar. Att utbilda en terrier i sök är tydligen inte gratis. 😀

Några bilder från måndagens sökpass.

Påklädd och klar – väntar på sin tur.

På tisdag eftermiddag kom Iza på studiebesök och hon stannade i två hela dagar. Hon tyckte nog det var mysig att vara på läger igen. 🙂 Att hon inte får vara med hela veckan numera är mest för att det blir mycket liggande i bilen och det är nog inte så nyttigt för den gamla kroppen. Dessutom har hon förvandlats till en bitch i bilen på senare år…? Jag vet inte varför men numera låter det mycket när någon annan hund kommer i närheten av bilen, oavsett om jag är i närheten eller inte, och det blir minst sagt påfrestande.

På onsdagen fick hon hjälpa till att valla rutan (kopplad) och så fick hon vara fikahund i skogen samt barhund en stund på kvällen. MYS! På onsdagen beväpnade jag en av de andra deltagarna med en påse köttbullar och så fick hon vara med och valla rutan lös och springa emellan oss. När hon väl kom på att hon var lös och kunde skutta runt som hon ville gjorde hon det med liv och lust. 🙂 Lilla hjärtat (och storviltjägaren) är ju inte direkt bortskämd med det.

Till råga på allt fick hon ett spår också, lite senare. Hon såg lite fundersam ut när jag satte på selen men sen ramlade poletten ner och hon spårade jättefint, framför allt med tanke på att det är riktigt länge sen sist. Förvisso missade vi slutapporten, men vad gjorde det? Hon var nöjd och glad ändå och mitt samvete var lite lättare. 🙂

Som sagt; en bra men ganska slitsam lägervecka som tagit hårt på den gamla matten. Att jag sovit dåligt på nätterna (snitt på ca fyra timmar!) har väl inte direkt underlättat. Något mer veckoläger i sök lär det inte bli, tyvärr. Helgläger eller enstaka pass på helgerna ska vi nog orka med dock men om det räcker för att komma till tävlingsstart återstår att se. Som det känns nu är det dock inte aktuellt med tävlingsstart förrän tidigast till våren, om det blir en snöfattig vinter med mycket träning. Blir det en djävulsvinter lär det bli tidigast nästa höst… Nåja, det blir när det blir, OM det blir?

Väderfacit; en riktig varm och torr vecka. Lite regn på söndag natt men i övrigt torrt. Igår, när vi höll på att röja upp stugan och dess omgivningar efter att de flesta deltagare redan lämnat, brakade det dock loss med ett riktigt rejält åskväder och skyfall…

Eftersom vi hållit oss till rätt korta transportsträckor så gav vi oss på måndagen iväg från nordväst om Kalmar till väster om Kalmar, dvs Glasriket. Vi slog läger på Orrefors Camping bland tyskar, belgare, danskar, schweizare samt en och annan svensk men vi var i klar minoritet. En liten mysig och välordnad camping som drivs av … en tüschk, i förskingringen.

Eftersom vi kom rätt tidigt på dagen lyckades vi kapa åt oss en plats med kvällssol (i den mån solen sken) vid sjön.

(Paradoxen: vin i plastglas – mitt i glasriket?!)

Att släppa loss mig i glasriket skulle kunna bli en mycket dyr historia! Jag älskar glas i alla dess former. Såväl bruksföremål som konstglas. Tyvärr är ju budgeten begränsad, liksom utrymmet hemma, och jag visade oanade talanger i självbehärskning även om jag naturligtvis handlade en del. Jag bad dock husse särskilt lägga märke till att jag kom ut från (minst) fem butiker UTAN någon kasse! 😉

Första dagen hann vi med Orrefors glasbruk där vi även även fick se lite glasblåsning live. Det är onekligen fascinerande?!

Förta kvällen bjöd på en vacker men ganska ”stillsam” solnedgång.

På tisdagen var det dags för den stora Tour de Glasriket. Vi betade av Kosta, inkl ett relativt snabbt och billigt besök på Kosta Outlet, Min hjärna var nämligen inte programmerad för annat än glas-shopping så sport-, jakt-, inrednings-, mode- och presentbutiker fick klara sig utan mig. Ett par sandaler blev dock införskaffade på skobutiken. Ett par svarta Teva, som är det enda min kropp fixar att gå i utan skoinlägg numera, till riktigt bra pris.

F ö hann vi med Sea, Bergdala, Pukeberg, Skruf och Åfors.

Det sistnämnda är tydligen den ursprungliga orten för paret Hydman-Vallien för detta möttes man av redan när man parkerade.

Där fanns, förutom den obligatoriska butiken, en utställning där man kunde se en del föremål av Bengt Vallien som, enligt skyltarna, städat i ateljén…?!

Om man nu hade haft väldigt svårt att göra av med sina pengar, och sett det som ett problem, kunde man ha investerat i en två meter lång glasbåt (nej, inte glassbåt!) för endast 360.000 pengar. Jag avstod… Visste inte riktigt var jag skulle ställa den? 🙂

Avslutningsvis körde vi en snabbrepris på Orrefors för en komplettering av första dagens inköp.

Tisdag kväll bjöd på en mer spektakulär solnedgång – milt uttryckt.

Väderfacit: växlande väder med en hel del kortare skurar och rätt svalt. Utom när man gärna hade sett lite moln. Med andra ord tillbringade husse en hel del tid vid bilen med uppfälld baklucka för hundarnas skull.

Summering; under hela första fasen av semestern har jag endast använt ”kortbyxor” och inte haft några strumpor på fötterna. Jag har klarat mig utan goretex-skor och den ”riktiga” regnjackan. Å andra sidan har jag inte känt något behov av att bada heller… Med tanke på hur det verkar ha varit i övriga delar av Sverige (facebook-rapporter) känns det som om vi klarat oss rätt helskinnade trots allt, och torra. 🙂

Dessutom har vi konstaterat att det här med förtält vissa delar (Karlskrona) och inte förtält andra delar inte är helt okomplicerat. Målsättningen för nästa år är nog att beta av lite färre platser med flera dagar på varje plats så att det är idé att sätta upp tältet.

Nu är vi hemma och jag tvättar, sanerar husvagn och packar om. Jag har konstaterat att det är rätt mysigt att bo i hus – trots allt. 🙂 Eftersom regnet nu vräker ner tackar jag gud för torktumlare och luftavfuktare. På lördag börjar Kindslägret och eftersom jag ingår i lägerkommittén börjar mina åtaganden redan fredag morgon. Fortsättningen på semesterbloggandet lär alltså dröja någon vecka (eller mer) om inget oförutsett inträffar.

(Dessa detaljerade inlägg skrivs onekligen väääldigt mycket för min egen skull. I början av den här semestern råkade vi nämligen in i en diskussion om vad vi gjort och var vi varit olika år. Eftersom bloggen och husvagnslivet är ungefär lika gamla så var det bara att ta fram bloggen och visa husse svart på vitt, eller snarare vitt på svart, att jag hade rätt. 😉 Det är väl inte helt omöjligt att liknande diskussioner uppstår i framtiden.)

Eftersom husse räknat ut att Elfsborg spelade mot Kalmar på söndag kväll så drog vi iväg ekipaget till en plats strax nordväst om Kalmar där vi hälsade på Lena och hennes aussiesar och deras husse.

Hussarna gav sig, alldeles frivilligt, iväg på fotboll och vi kunde prata hund, dricka vin och käka goda ostar i några timmar. 🙂

Ett par promenader hann vi också med, men för att undvika alltför mycket kaos tog vi en hundflock i taget.

Först fick Iza och Karlsson gå en sväng och käka blåbär.

Sen tog vi en promenad med aussie-flocken och finkameran, så här kommer ett gäng blandade aussies. Den merlefärgade är Monster, den lilla galna, röda (bruna) är Mello, fyra månader och den mer sansade röda (bruna) är Carrey, 11 år.

När vi ägnade oss åt att prata ikapp och dricka vin stod Mello för underhållningen. Tänk vad en murarhink och lite vatten kan roa. 🙂

Innan avfärd hade jag fått order från Mellos ”lillmatte” att fota honom med alla rosetter han kapat åt sig på Öland BK:s officiella utställning dagen innan.

Mello var dock måttligt road av våra planer men det blev trots allt några, aningen bättre, bilder innan vi var klara. 🙂

När detta var gjort var det bara att koppla på vagnen och fara vidare igen efter ett trevligt (knappt) dygn.

Väderfacit: inte en droppe regn…

Fortsättning följer…

Från Karlskrona drog vi upp till Öland där vi slog läger hos min kusin i den charmerande byn Vickleby. Faktiskt mitt allra första besök på denna ö, trots min aktningsvärda ålder.

Där fanns det inte plats att sätta upp förtältet men å andra sidan kunde vi plocka körsbär direkt utanför vagnen om vi ville. 🙂 Man kan väl också konstatera att vi var mycket nöjda med att ha en husse som är duktig på att backa med släp.

Men vi hade tillgång till en underbar trädgård och ett hus vid behov.

Under pergolans vinrankor tillbringade vi ett par sköna kvällar.

Kusinen bor fem minuters promenad från Alvaret och det var vi inte sena att utforska. Redan första hundpromenaden gick ditåt. Jag, som märkligt nog alltså aldrig varit på Öland tidigare, blev oerhört fascinerad av detta Alvar. Vilken märklig natur?!

Och vilken märklig hund?!

(Denna bild skickades sedan som vykort till ”släkten” via den utmärkta appen ”riktiga vykort” som jag fick nys om samma kväll. En riktigt rolig app som verkar fungera bra. 🙂 )

Nu skulle vi försöka ”göra” Öland på två dagar och det blev aningen stressigt.

Vi började med Solliden.

Och naturligtvis kunde jag inte låta bli att, som en riktig turist, låta Iza posera jämte ett lejon. Hon ser måttligt förtjust ut. 🙂

Sen fortsatte vi promenaden i den vackra trädgården.

Avslutningsvis tog jag en bild som kan vara inspiration när jag ska fixa till trädgården hemma, eller inte. 😉 Vackert var det i alla fall. Men jag tror faktiskt jag skippar statyerna som drällde omkring överallt på övriga Solliden. 😉

När vi var klara med Solliden tog vi kustvägen norrut, och det var verkligen en kustväg. Mycket glest trafikerad grusväg där 30 km/h gällde.

Ibland dök det upp små stenbrott och en del spännande skapelser.

I Sandvik åt vi lunch och tog sen den ”vanliga” (och något snabbare) vägen vidare norrut.

Slutmålet för dagen var Långe Erik på norra udden som man kunde se ur olika vinklar.

På vägen ut till udden fanns det gamla, fina träd.

Sen åkte vi vägen på östra sidan hemåt. Betydligt lugnare och mindre ”turistigt”, och rätt vad det var dök det upp en sån här nostalgiskylt:

Kvällen tillbringades med grillat under vinrankorna i trädgården. Varmt och skönt.

Dagen efter var det dags att klara av södra delen av ön. En kortare sträcka med mindre trafik och vackra utsikter.

Där hamnade vi bl a vid den här skylten!

Var är terrieriängen undrade Karlsson?

(OBS: bilden är extremt arrangerad eftersom skylten befann sig ca 2,5 meter över marken. 🙂 )

Sedan åkte vi vidare till Ottenby på södra udden och den därstädes stående fyren som inte lät sig fotograferas i sin helhet eftersom jag hade stora objektivet på kameran och inte kunde komma tillräckligt långt ifrån från södersidan.

En nyfiken ko hittade jag också på vägen. Det fanns massor av kor, och får, men bara en som orkade bry sig om alla människor som spatserade förbi.

Sen åkte vi östra vägen hem och tog en fika på Havtornsgården där man drack havtornssaft och åt havtornstårta. Tyvärr utan kamera närvarande. Mysigt ställe var det i alla fall.

När vi kom ”hem” tog vi ytterligare en promenad på Alvaret, den här gången med riktiga kameran på axeln.

Jag var oerhört fascinerad av alla skapelser av kalksten. Murar i oändligt antal meter, överallt…

…samt små hus, och garage, och…

På kvällen hann regnet ikapp oss på allvar men då hade vi ändå planerat en middag tillsammans med kusinen och hans fru på det här något udda stället i Vickleby.

Fascinerande inredning med många roliga detaljer. Endast några har fastnat på bild.

På söndagen, innan vi lämnade ön, hann vi med ett besök på Capellagården.

En hantverksskola där kusinens fru är rektor och där man kunde se utställning med många vackra alster samt en fantastisk trädgård.

Vi hann även med ytterligare en fotosejour på Alvaret där kusinen skulle få praktisera konsten att fota flygande terrier. Han är en mycket duktig fotograf men insåg att flygande Alvars-färgad terrier inte var plättlätt att fånga på bild. 🙂

Därefter lämnade vi den mysiga ön dit jag garanterat återkommer. Två och en halv dag hinner man inte mycket på.

Fortsättning följer…

Dagen efter tävlingen (i förra inlägget) kopplade vi på husvagnen på bilen och styrde mot Karlskrona och Dragsö Camping som är belägen ”mitt i stan”, på en alldeles egen ö men har broförbindelse med fastlandet. Där hade vi bokat en plats som visade sig vara nästan idealisk, om man bortser från avsaknaden av kvällssol.

Under dagarna i Karlskrona hade jag uppenbarligen kramp i avtryckarfingret för det blev inte mycket fotat, tyvärr.

Vi hade i alla fall havs- och stadsutsikt från förtältet.

Husse har en kompis som är bosatt strax utanför stan och en del tid tillbringades tillsammans med honom.

En dag var vi till exempel på sightseeing i Kristianopel. En alldeles bedårande liten by med det enda jag lyckades knäppa kort på var Karlsson uppsatt på en sten utanför ”ringmuren”…

…och två glassätande hundar.

En dag tillbringade vi i stan där jag lyckades ta en bild på en – byggnad…

…och några söta ”matroser” på rad utanför Åhléns! Trodde knappt det fanns sådana längre?

En dag hade vi planer på att ge oss ut på en båttur i skärgården och vi hade lagt upp en lämplig rutt som skulle ge oss två timmar i hamnen på Sturkö innan vi åkte tillbaka.

Som tur var ändrade vi oss och tog bilen, bland annat för att vi har en husse som blir sjösjuk när han ser en båt på TV. Och för att vi har två hundar som aldrig åkt båt. Jag kände att lite väl mycket ansvar skulle komma att hamna på mina axlar.

Med facit i hand var det ett klokt beslut. Hamnen på Sturkö visade sig nämligen inte ens innehålla så mycket som en glasskiosk och än mindre en trevlig lunchrestaurang. En brygga och några skamfilade fritidsbåtar var vad som fanns.

Sista kvällen tillbringade vi hos Olga och hennes husse.

Under dagarna i Karlskrona försökte jag stundtals övertyga terriern om att det fanns alternativa platser (till min axel) för att se ut ur förtältet, t ex trappan till vagnen.

Men det gick han tyvärr inte på. 🙂

Väderfacit Karlskrona – några lätta regndroppar som hann dunsta innan de nådde marken, någon halvmulen dag men hyfsad temperatur ändå och på det stora hela helt OK.

På torsdagen rev vi baslägret och drog vidare.

Fortsättning följer…

I lördags firade jag och Karlssons mattes nyfådda semester med att åka till Varberg för kvällstävling i lydnad. På vägen hämtade vi upp Camilla och Cirkus som också skulle tävla klass III. Alltid trevligt med sällskap. 🙂

Väderprognosen var rätt osäker och några regndroppar kom det på vägen ner men väl på plats klarade vi oss utan regn även om det var mulet och luftfuktigheten var rätt hög.

Klass III bestod av 11 ekipage och alla utom ett var av rätt ”normala” raser; dvs bc, flat, labbe, schäfer, malle, golden etc. .

Vi drog startnummer fyra så det var ju knappast någon idé att ränna tillbaks med K till bilen efter sitt i grupp och plats. Eftersom han taggade rätt rejält i stort sett hela väntetiden (som även inkluderade ca 45 minuter innan gruppmomenten) var jag osäker på om den lilla hjärnan skulle hålla ihop när vi väl kom in på plan men det får man väl säga att den gjorde, åtminstone ganska hyfsat.

Kvällens poäng:

Sitt i grupp: 10

Platsliggning: 8,5 (nos, flyttar) Att han nosat förstod jag redan när jag kom tillbaks eftersom han hade mossa i skägget. 🙂 Vad han flyttat framgår inte, men jag antar att det bara var en tass eller något i den stilen eftersom betyget ändå är så pass högt.

Fritt följ; 7,5 (tappar pos, långsam språng, snett sättande, pos sidled, avslut). Det kändes rätt kasst men jag försökte leva efter mitt nya motto ”gå rak, titta rakt fram och näsan i vädret). Det funkade väl inte hela tiden men det blev åtminstone inte sämre än innan. När jag tittar på filmen (som än så länge bara finns i videokameran) så ser det ändå bättre ut än det kändes.

Sättande: 9,5 (ngt sakta sitt) Ja det såg jag ju inte själv men det stämmer säkert.

Inkallning med ställande: 8 (tidigt kommando, ngt sent ställ, mkt fint tempo) Konen som markerade platsen för ställandet stod långt vid sidan av sträckan och det var jättesvårt att avgöra när det var dags för kommando. Och visst tog han några steg för mycket…

Rutan: 8 (2 tassar utanför, fint tempo) Efter veckans två pass där rutskicken gått åt fanders i första försöket var jag milt uttryckt skeptisk… Det lilla djuret for dock iväg som skjuten ur en kanon och när jag tyckte det verkade lagom att ropa så gjorde jag det. (Rutmarkeringen, röd sprayfärg, var nästan omöjlig att se på det avståndet och att avgöra enbart med hjälp av konerna är svårt.) Jag ropade ”stanna”, och han stannade?! Han la sig alltså inte som han gjort vid alla träningar sista tiden. Därefter kommenderade jag ”ligg”, fortfarande osäker på om han verkligen var innanför markeringen? Han la sig direkt och jag påbörjade min ”promenad”. När jag kom fram mot rutan ser jag att hela kroppen är innanför markeringen men att ett par tassar är utanför. Eftersom det är ”bordsprincipen” som gäller, dvs hade rutan varit ett bord skulle hunden ha kunnat ligga kvar på bordet och inte ramlat ner så blev det alltså poäng men med lite avdrag.

Apportering: 5 (litet ljud, sent kommando, flera dk, tugg). Stämmer så bra! Jag glömde att säga apportkommandot när han var över hindret utan det kom efter landningen. När han var framme vid apporten tappade han fokus och blev intresserad av något utanför plan så jag fick ta till extra kommando. Positivt: jag sa inte ”sitt kvar” när jag kastade och då drog han iväg på första kommandot. Jag tror ärligt talat inte ens att jag sa ”sitt” utan nöjde mig med fotkommandot när vi ställde upp.

Metallapport: 8 (riktning in) Här sa jag nog ”sitt” när jag kastade och han drog direkt när han fick apportkommandot – igen 🙂 . På vägen in blandade han ihop mig med domaren (som jag känner) så jag fick ropa i med ett ”hit” för att få honom åt rätt håll. När jag kommenterade att vi inte var särskilt lika konstaterade hon att ”apa som apa”, och det är ju faktiskt sant. 😉

Vittringsapportering: 5 (tveksam ut, dk, lyfter fel, ngt tugg). Här var han väldigt ofokuserad och ägnade sig åt något som hände/luktade i publiken. När jag vände mig om tittade han stint mot publikplats och hade nog ingen aning om att vittringspinnarna var utlagda? Därav det något förvirrade utförandet av momentet…

Fjärr: 6 (dk x flera, mkt ljud, flyttar) Det ÄR vår stora käpphäst, och det var mest synd om Karlsson i hela Halland, åtminstone om man ska döma av hans läten? Att jag helt ska bli av med förflyttningarna framåt, och med ljuden tror jag knappt. Men om han åtminstone kunde göra skiftena direkt utan flera kommandon så har vi ändå en eller två poäng till.

Helhet: 9 (härlig fart).

Att detta inte skulle räcka till  något förstapris (uppflyttning) var jag ju helt klar över, men det fanns de som sett oss på lite mer avstånd och missat alla dk:n och andra ljud (samt domarens poängvisning) som hävdade att det nog borde räcka. Jag var dock helt säker på motsatsen och jag hade rätt. Att ha rätt är ju viktigt, så…? 😉

När det blev dags för prisutdelning räknades ekipage efter ekipage upp, med start bakifrån i resultatlistan, utan att mitt namn dök upp. Men när det var dags för ekipaget på andra plats så blev det vår tur! Vi var alltså näst minst dåliga, typ, med 235,5 p! Inget (av elva) ekipage fick förstapris!

Förra året tror jag vi kom näst sist, i ett startfält som var minst lika stort, så visst är näst först ett fall framåt. 🙂 Och på två tävlingar i rad har vi haft poäng på alla moment. Med lite medvind och bättre koncentration hos hund och matte kan det kanske lösa sig?

För första gången i Karlssons liv (och i mitt också tror jag?) fick han kliva upp på en prispall! Vi har ju kommit på mer eller mindre hedrande prispallsmeriterande placeringar tidigare, men aldrig när det har funnits en prispall tillgänglig. Karlsson tyckte inte alls att det var märkligt att stå där och ta emot folkets jubel (nåja) och bli fotograferad utan fann sig väl tillrätta i situationen. 🙂

Som tidigare konstaterat får man ju suga i sig de små guldkornen när resultatet inte blir riktigt som önskat. Den här gången är det onekligen 9:an på helheten som värmer mest. Farten ut till rutan var också fantastisk men att jag fick stopp på honom just där jag fick var mer tur än skicklighet. Sen ska jag väl inte sticka under stol med att det faktiskt är lite kul att ”slå” nio hundar av mer traditionella lydnads- och bruksraser. 🙂

Mest synd den här kvällen var det onekligen om min reskamrat som genom att ställa och lägga hunden för tidigt i rutan (det är uppenbarligen fler som har problem med avståndsbedömningen) nollade momentet och därmed missade förstapriset. Samma utförande men med stopp en meter längre fram hade garanterat gett minst betyg 8 och det hade räckt… 😦

När prisutdelningen var över anträdde vi hemfärden och vi landade hemma strax efter midnatt. Tur att det varit en trevlig kväll, med trevligt ressällskap, där jag träffade en del gamla (och en del nya) bekanta. En del väntade och andra inte alls väntade. Och det är ett trevligt arrangemang på en trevlig klubb vilket jag konstaterade redan förra året så dit återkommer vi nog vid tillfälle.

Den här hundsporten är dock en lite märklig hobby. Ibland går man upp klockan mittinatten för att åka till tävling och ibland kommer man hem klockan mittinatten?! Det är väl tur att de båda extremerna inte inträffar samtidigt…

iPhone-bild tagen i ganska djup skymning … tja, det blir som det blir. 🙂

I tisdags tog vi tag i lite sistaminutenpanikträning inför tävlingen på lördag. De flesta av treans moment, med kommendering (!), på Elfsborgs BK.

Rutan strulade vid första skicket, men sen gick det bättre. Som bekant har man ju liksom bara första skicket på sig på tävling…

I övrigt skötte han sig riktigt bra. I fria följet låg min koncentration på att gå rak i ryggen och titta rakt fram med näsan i vädret. Och att hålla tempot uppe. Det funkar! Han går riktigt bra då, jämfört med när jag går lätt framåtlutad med blicken snett ner till vänster… Inte konstigt alls, men det ÄR knepigt när man har en liten hund. Återstår att se om jag har nerver att göra det på lördag? Men jag ska försöka, jag lovar!

Jag fick stöd för min teori om att det är mitt ”sitt kvar” på hopp och apporteringar (bl a) som dragit på oss flera extrakommandon på de sista tävlingarna. Om jag bara säger ”sitt” när jag kastar så sticker han fint på första kommandot. Likadant var det igår så jag börjar nästan våga tro lite på upplägget? Om min teori stämmer så kan man ju fundera lite på på hur en hund efter sex år kan börja övertolka kommandon på det viset, alldeles på eget initiativ? 🙂

Vi körde även fjärr med störning. Störningen bestod av att tävlingsledaren gick omkring bara någon meter bakom K och kommenderade med diverse lösryckta fraser. Han var störd i början men kopplade sedan bort det och var riktigt duktig. Lite förflyttningar framåt, naturligtvis, men just nu ligger fokus på att hålla koncentrationen uppe och verkligen utföra skiftena istället för att drömma sig bort mellan kommandona.

Igår bar det iväg till Kind och en ny kommendering. Den här gången av en något ovan tävlingsledare, med biträdande tävlingsledare i sjuårsåldern. Detta fick oväntade, och riktigt bra, konsekvenser. 🙂

I stort sett körde vi repris på tisdagens upplägg, men med ett par små undantag.

Pga bristfällig information från mig så hamnade pinnarna på vittringsapporteringen huller om buller på en yta av ca 50×50 cm. Dessutom var det nio pinnar. Varav biträdande tävlingsledare tagit i fyra för att hjälpa till. 🙂 (”På riktigt” är det sex pinnar som ligger antingen på en linje som är två meter lång eller i en ring med två meters diameter. I elitklass hanterar ju tl pinnarna med händerna men i trean ska de hanteras med tång för att det bara ska finnas mänsklig vittring, åtminstone färsk sådan, på en av pinnarna; den man själv hanterat.)

Detta visste jag ju inget om eftersom man står med ryggen vänd mot tl under utläggningen av pinnarna, men att de låg tätt såg jag ju innan jag skickade. Liten hund rusade ut, nosade, tog rätt pinne, släppte den, kollade några pinnar till tog sen rätt och kom in med den. Naturligtvis ska han inte ta pinnen och sen släppa den, men med tanke på det extremt, och mycket hastigt, försvårade upplägget tycker jag han skötte sig alldeles lysande. 🙂

På fjärren körde vi igår störning de luxe. Bakom sig hade han en pratande tl, ungefär som i tisdags, och två meter framför sig, alltså mellan mig och Karlsson, promenerade den biträdande tävlingsledaren fram och tillbaks på en linje. 🙂 I början var han klart störd, framför allt av den som störde utsikten mot matte, men han diskriminerade bort båda två rätt fort och skötte sig sedan ungefär lika bra som i tisdags.

Det är ju den här typen av träning man behöver. Ofta! Och det är roligt. Men när man inte har något fast träningsgäng där man har möjlighet att återgälda insatserna så blir det ju tyvärr bara när man känner sig modig och vågar be någon om hjälp, och så modig är man ganska sällan.

För övrigt så går vi snart in på första semesterveckan :), och tredje förkylningsveckan… 😦 Funderar på om det finns någon marknad för välanvända, högpresterande (och då syftar jag inte luftgenomströmningen) näsor på Blocket?

Som en fullständigt naturlig avrundning på det här inlägget kommer här … några trädgårdsbilder?!

Och till sist man konstatera att ibland blir det rätt läckert även om man, by mistake, har helt tokiga inställningar på kameran. 🙂

De här bilderna är t ex tagna från min stol på altanen under de minuter morgonsolen lyckades tränga igenom granväggen på andra sidan vägen.

Idag skulle mamma ha fyllt 80 om hon fått leva så de här bilderna/blommorna får vara till henne. Hon hade älskat dem!