Ju mer man lär sig desto mindre kan man…

Eller snarare … desto mer inser man hur lite man kan… Det känns som vårt, eller åtminstone mitt, valspråk just nu. Sök är inte lätt!

I fredags eftermiddag packade jag bilen och sen körde jag ner Karlsson och mig till Blekinge. Närmare bestämt Halen, utanför Olofström. Där var vi ett gäng sökträningssugna människor från Skåne och från Kinds BK som sammanstrålade på vandrarhemmet. Ett vandrarhem som är ”hundvänligt” och med fina marker i omgivningarna. Detta hade inte bara lockat oss utan på plats fanns även ett boxerläger och ett tollarläger. Vårt gäng kändes onekligen som ett ”blandrasläger” med vår mix av några schäfrar, några mallar, flat, golden, labbe, terv och … en borderterrier. 🙂

Fredag kväll ägnades åt trevligt umgänge men på lördagen blev det träning, där vi delade upp oss i två grupper och körde två pass var. Karlsson gjorde framsteg och fokuserade mer och mer på lösrullarna ända tills de två hjärncellerna blev osams på sista skicket och han återföll i snurra och tugga på rullen-syndromet. Matte måste alltså bli bättre på att sluta i tid… Great dog – shame about the handler… 😳

Lördag kväll innehöll mer trevligt umgänge med mycket prat och tjat och på söndagen var det dags igen, och då i ett nytt område. Bokskog!

Inget vi har hemma direkt, mer än på små ”plättar”. Ett rätt spekakulärt område som började rätt platt men snart övergick i berg och klippor. Så långt kom dock inte vi med våra fem skick utan höll oss där det var hyfsat platt. Karlsson skötte sig ännu bättre den dagen, med ännu mer fokus på lösrullarna. Dock tyckte han det var onödigt att gå ut andra skicket på den sidan där han hade vinden i ryggen, och inte kände någon doft av människa, men efter viss övertalning gick han ut och se på f*n … det var ju en figurant där – igen! 🙂 Motvindssidan hade vi inga som helst diskussioner om, där var det full rulle hela tiden. Och matte slutade i tid!

Delar av gänget körde även ett pass efter lunch men jag bestämde mig för att skjutsa hem Karlsson för då var klockan närmare 14.30. Med 3,5 timmes körning (inkl. raster) hem kändes det som en god idé.

Kontentan av helgen då? Som jag skrev i inledning; ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man kan! Att träna med lite nya människor var inte alls fel. Man lär sig mycket av att se och höra på andra. Och som någon sa; att spåra är ju ett i grunden naturligt beteende för hunden även om vi får lära den att spåra det vi vill, i det tempo vi vill, att plocka upp apporter etc. Men sök?

Att springa 50 meter djupa ”bågar”, ca 30 meter breda, omväxlande på höger och vänster sida av en stig, beroende på var föraren pekar, och (om de har tur) hitta en människa någonstans på vägen (men oftast inte) i upp till 300 meter (i elitklass) och när/om man hittar människan gripa en grej som hänger runt halsen och springa till föraren (alt. stanna kvar hos figuranten och skälla) för att sedan lotsa föraren tillbaks till den upphittade människan är banne mig inte naturligt. 😉

Vi har väldigt långt kvar innan vi är tävlingsklara och det där med start i lägre klass till hösten, som jag siktade på, känns inte troligt, även om vi gör framsteg. När lösrullarna är ännu mer befästa ska han lära sig att ta fastrullen (som hänger runt halsen). Han ska lära sig att gå tomslag och komma tillbaka när han inte hittar någon figurant, gärna på inkallning dessutom. 😉 Nu tenderar han att röja runt i skogen tills han hittar någon. Iofs lite gulligt, men…? Kopplade påvis har vi inte ens funderat på (men tjänstetecken med ring för påviskoppel samt påviskoppel är beställt) och vi ska nog inte ens fundera på chocken han kommer få den dagen han inte får kampa med pipar hos figuranten?! 😉 Han ska lära sig att gå ut på motvindssidan även om han inte känner doft av människa, och … även på medvindssidan. Att gå dit matte pekar helt enkelt. Sen är det säkert diverse punkter till som jag inte ens vet på att vi behöver kunna? Matte har ju också en hel del att lära sig, beträffande hur man uppför sig och förflyttar sig i en sökruta till exempel *host*…

Som sagt; det är mycket kvar och tittar jag i min kalender (och funderar på träningskompisarnas?) så lär det inte bli mycket träning framöver heller. Tävlingssäsongen är inte enkel när folk tävlar var och varannan helg + att det är en massa andra arrangemang. Får väl hoppas på underverk under lägerveckan i juli, typ, eller helt enkelt sikta på en tävlingsstart till våren och låta detta vara ett ”spårår” vad det gäller tävlingar.

Lördagen var ingen bra fotodag, mörk granskog och lite regn, men på söndagen var det desto mer inbjudande att ta fram kameran. Lite synd bara att jag glömde informera den orutinerade fotografen, som jag bad fota när vi körde, om hur zoomen funkar. 😳 Dessutom hade kameran vissa problem att reda ut vad som var terrier och vad som var gamla boklöv så fokuseringen var inte helt given. En del bilder blev det iaf. Det som fotades på övriga ekipage får jag återkomma till.

I väntan på vår tur kommenderade jag upp terriern på en sten för lite
porträttfotografering i det underbara ljuset.
Han fokuserade duktigt på
förberedelserna inför vårt pass. 🙂

Sen tröttnade han på modellandet och ville börja jobba istället. 🙂

Lösrullar på ingång på löpande band, åtminstone om man ska tro de följande bilderna.


Alltid ett konsekvent grepp i ena änden. 🙂

Den gula vattenslangen som jag gjort lösrullar av (jag har 18 meter kvar!) verkar funka bättre än
de orangea som jag högg av trädgårdsslangen. Eventuellt kan det vara så att de är lättare att se, men
framför allt verkar de vara mindre tuggvänliga. På första skicket hade figgen en orange rulle och då
blev det lite tugg. Det försvann när vi bytte till gula. 🙂

Sötast i Olofström?

Efter avslutat jobb får man springa omkring alldeles naken med en pip! Lycka!

PS. Glömde det där med dolda figuranter, och halvdolda för den delen. Det är också något han måste lära sig att hantera. DS.

Habegäret är det inget fel på!

Han förser sig – den lille! Och när han tappade den ena så att syrran snodde den satte han sig i mitt knä och försökte se ointresserad ut (läs: surade) ända tills hon tappade taget. Då blev det ett panterhopp för att fånga den. 🙂

Gårdagskvällen tillbringades på Kinds BK med klubbtidningsfix och lägermöte. 50% av lägerkommittén kom, vilket innebar att vi var två personer… Känns ju spännande det här? En mycket rutinerad och en mycket orutinerad (jag).

Lite hundträning hann jag med också, och kom till insikt om att det kanske är dags att rosta av lydnadsklass III-momenten eftersom jag ska tävla i den klassen om en dryg månad på Årets Border, om inte förr. Men förr hinns nog inte med inser jag när jag tittar i kalendern och hittar en (som i 1) obokad helg innan semestern, och det är nästa helg… Suck! Det mesta är självvalt och roligt så jag ska väl egentligen inte klaga men det känns ändå lite övermäktigt eftersom allt innebär resor på mellan 12 och 45 mil, på ett ungefär. Allt är inte spikat än, men reservationerna är ändå gjorda i kalendern.

 

Det är komplicerat!

Att döma av ett par kommentarer till förra inlägget behövs det visst ett litet förtydligande.

Det är inte så att hundarna kräver att gå upp klockan 06.00 varje dag i veckan. Åtminstone inte numera, och åtminstone inte den lilla hunden som säkert skulle sova till både 08 och 09 om han ”fick”. Vid 7-tiden börjar det dock sprattla i schäfertanten, och även i människotanten (nåja), och en vanlig helg blir det då att vi går upp eftersom schäfertanten har svårt att sluta sprattla och människotanten tycker att ”det är väl lika bra att gå upp och få något gjort” – typ.

Men … eftersom behovet av en hyfsad sovmorgon var synnerligen akut igår så fick husse och djur gå upp innan den kritiska tidpunkten (07.00 pip) inföll och jag hade sprattlat (nåja…) upp, dvs redan kl 06.

Så har vi det i vår familj. 🙂

Och btw… detta är tydligen inlägg 2000 (som i tvåtusen!) i den här bloggen. Gamla bloggen oräknad… Fira – någon? Eller bara tjatigt? Nåja, det är ju frivilligt att läsa och vem vet – jag kanske håller på ett tag till? 😉

En gammal pelargonbild får väl illustrera ”firandet”. 🙂

Före. Och efter. Och lite repetitions-ego-boost…

Idag har det varit lite ”dagen efter”. Inte mycket vettigt har blivit gjort… Det började redan runt midnatt när jag blev väckt av en försiktig schäferslick på handen. Så försiktig att jag trodde det var en liten terrier. Slicken ackompanjerades av några försynta pipanden. När jag väl slog upp ögonen insåg jag att det åskade?! Ganska långt bort men tydligen tillräckligt nära för att göra schäfertanten orolig? Det kan ju också vara som så att det varit närmare men att jag och husse sovit över spektaklet. Inte kul om hon ska börja oroa sig för åska också nu, på ålderns höst. Dock var det inte värre än att hon lämnade över ansvaret till mig och gick och la sig igen. 🙂

Idag hade jag ansökt om sovmorgon, och fått min ansökan beviljad. Det innebar att husse gick upp strax före 06 och släpade med sig hundarna ner och ut samt utfodrade dem. Sen slaggade alla vidare i vardagsrummet, bakom stängd dörr. Om inte dörren är stängd ligger det två djur och piper utanför sovrumsdörren och då blir det inte mycket sovet. Själv sussade jag rätt gott ända till 08.30! Vet inte när det inträffade senast men skönt var det, och sannolikt välbehövligt.

Igår påbörjade vi inflyttning i husvagnen och invigde den högtidligen med varsitt glas rosé. Sommaren 2012 förklaras härmed invigd, eller nå’t. 🙂 Vagnen är ju nästan identisk med den gamla vad det gäller planlösning. Det känns tryggt. Då kan man stoppa in alla saker där de alltid har varit liksom. 😉 Dock rensar jag rätt rejält bland prylarna. Allt för att få ner vikten på packningen.

På eftermiddagen idag har jag roat mig (?) med att trimma terrier. Än en gång tackar jag ödmjukast för att jag fått en bt med så ”bra” päls = inte alltför snabbväxande. Sist jag gjorde något åt pälsen var inför monteruppdraget på My Dog, i början av januari, och man ser ju faktiskt fortfarande att det är en bt på före-bilden här nedanför. 🙂 Det är INTE allt bt-ägare förunnat. Många ser ut som rugg-ugglor efter 3,5 månad. Efterbilden bjuder inte på någon utställningsfrisyr men en väl fungerande sportfrissa. Utställningsvarianten får vi väl ta tag i om någon månad, inför Årets Border, och då ev. med proffshjälp. Tassar och ben är ju som vanligt väldigt krångliga att komma åt så de är lurvigare än vad som gör sig i en utställningsring men man kommer liksom aldrig riktigt i mål med husse som assistent.

I en kommentar till gårdagens inlägg föreslog Hanna att jag skulle ”göra en Marjasin”, dvs klippa och klistra ihop våra bästa resultat för att stärka självförtroendet lite. Jag ville minnas att jag gjort det, och lyckades hitta inlägget. Faktiskt så sent som i september förra året. De  siffrorna har vi inte putsat sedan dess, men de tål att upprepas.

Fritt följ: 8,75
Inkallning med ställande: 10
Framåtsändande: 9
Kryp: 9
Skall: 9,5
Tungapport: 10
Hopp: 10
Plats: 10
Spårupptag: 10
Spår: 10
Uppletande: 9,5

Imaginär slutsumma: 583 av 600… Det kanske inte var så dumt att anmäla till några tävlingar till, trots allt?

Här kommer före- och efterbilderna för den som är road av sådant. Posen är väl inte den vackraste men det är lagom lätt att vara både handler och fotograf. 🙂

Alfons Karlsson och jag

I morse när klockan ringde var jag så trött att jag nästan grät. Annandag påsk var senaste gången klockan inte ringt 05.30, eller tidigare. Efter en synnerligen hektisk jobbvecka med en både fysiskt och mentalt ovanligt ansträngande arbetsdag igår, som dessutom blev 10,5 timme lång, så kändes det minst sagt motigt att tävla idag igen. Tack och lov var det nära till dagens tävlingsplats – Elfsborgs BK. 15 minuters körtid är ju rätt OK.

I motsats till förra helgen, när vi gottade oss åt spårkaramellen, så får vi den här helgen gotta oss åt lydnadskaramellen, men vi tar det från början.

+0,5° visade biltermometern när vi åkte men sen bröt solen igenom och till alla lycka lyste den lite under platsliggningen vilket gjorde att (Alfons) Karlsson både låg still och … höll käft. 🙂 Full pott där alltså. Dock blir man ju lite skeptisk när man precis landat bakom planket där vi skulle gömma oss och den som har startnumret vid sidan av min lilla terrier säger ”min hund brukar resa sig och han är inte skottfast”. Men varför i alla glödheta #€%?§# lägger man sin hund över huvud taget då?! Sånt irriterar mig, på riktigt! Det är ju inte schysst mot varken hund eller medtävlare. Mycket riktigt sprang den upp och iväg vid första skottet. En annan hund reste sig också, och stod kvar. Övriga låg som sagt…

Själva lydnaden var för vår del ett rejält lyft om man jämför med förra helgen, dock nollade vi framåtsändandet den här gången också. Några intressanta dofter drog i kanten av plan och på första sträckan ramlade (Alfons) Karlsson iväg åt höger, om än genom gruppen. Det fanns en mikroskopisk chans att han hade rätat upp sig av sig själv men jag bedömde den som så pass mikroskopisk att jag valde några extra kommandon istället. Han ska banne mig inte tro att det är något fritt valt arbete bara för att det är tävling! Andra sträckan var väl snudd på 10-mässig däremot men då var det liksom för sent.

Även idag kröp det lilla djuret men istället för förra helgens konstanta gnäll under momentet körde vi idag med startskall. På krypet?! Han upphör inte att förvåna mig den där lilla. 🙂 Jag sa ”kryp” och han sa ”voff”, likadant  både i starten och när vi gick igång igen efter halten. Dessutom kröp han väldigt sakta mot vad han gör normalt (=på träning).

Lydnadspoängen blev som följer med domarkommentarer inom parentes:

Fritt följ: 7/7,5 (vp, luft i svängar, avslut sättande) Kändes mycket bättre än förra helgen men det avspeglas inte direkt i poängen.

Inkallning med ställande: 8,5/8 (avmätt tempo första sträckan, steg) I mina ögon också bättre än förra helgen, och definitivt snabbare stopp, men syns inte heller på poängen. Tror dock att dagens domare var mer rätt ute med poängsättningen.

Framåtsändande: 0/0 (se ovan förklaring)

Kryp: 7/7 (hög/skall)

Skall: 9,5/9 (litet avbrott)

Tungapport: 9/8 (ej helt tyst, fin apportering, ngt tugg)

Hopp över hinder: 9/10 (ej helt tyst) Ena domaren hörde uppenbarligen inte startpipet.

Platsliggning m skott: 10/10

Summa: 202,5 och alltså uppflyttningspoäng på den delen. ”Bara” resten kvar…

Betydligt mindre startljud nu än i söndags. Idag höll han sig till diskreta startpip i motsats till starttjuten han bjöd på i söndags. Nu har vi tränat lydnad måndag, tisdag samt i torsdags lite på hemmaplan. Då fick han hoppa en massa gånger över hindret och det kanske tog bort den värsta laddningen? Eller så var det en slump?

Sen bar det iväg ut till spåren. Jag ägnade väntetiden vid rutan åt att gå fram och tillbaks på vägen i sakta mak för att försöka ”nollställa” den lilla terrierhjärnan. Han kan ju ha en tendens att fortsätta åt samma håll som man gått (eller kört) fram till rutan annars. Jag vet inte om det var den taktiken som gjorde det men han kom iväg åt rätt håll ganska snyggt och prydligt. Betyg 9,5 (åtminstone av ena domaren) och beröm i efterhand för ett av dagens snyggaste upptag. Tre pinnar hittade vi och sen var det mest safari tror jag. Det var åtminstone väldigt ont om pinnar och rätt mycket ”ska bara kolla här” och ”ska bara kolla där”. Lite onödigt mycket Alfons Åberg-inspirerat kändes det. Det verkar som om han har full koll på spåret men tror att han har tid/råd att kolla andra roliga dofter vid sidan av spåret. När jag för länge sedan gett upp om att hitta fler pinnar och mest hoppades på att vi snart skulle vara ute vid vägen så … dök det upp en pinne! Och efter ytterligare en liten bit … en slutapport! Klockan stod dock på 32 minuter så det var rätt kört, milt uttryckt. 30 minuter är ju maxtiden.

Någon uppflyttning hade det inte blivit ändå, om vi inte fått typ 12 poäng på uppletandet, vilket ju inte är särskilt troligt mtp att maxpoängen är 10…

VARFÖR ska det vara så jäkla svårt att få till allt på samma dag? 😦 En klen tröst är ju att det bara var en av sex hundar i högre som kom runt spåret. (En bröt iofs redan efter lydnaden.) En annan klen tröst är att vi faktiskt, trots nollan på framåtsändandet, rodde ihop dagens näst högsta lydnadspoäng i klassen, och att jag fick flera positiva kommentarer från publik, medtävlare och funktionärer efter lydnaden. Det värmer trots allt mattehjärtat lite. 🙂

Plan nu då?
1. Köpa en egen klocka till Lennart Alfons Å(berg) Karlsson
2. Lära honom hur långt den lilla visaren får gå innan det har gått 30 minuter
3. Sluta läsa Alfons Åberg som godnattsaga och istället råplugga regelboken tillsammas…

…eller nå’t. Först ska vi dock andas ut i någon vecka, innan vi åker på sökläger i Blekinge nästa helg.

En kul grej med dagen var att jag idag fick träffa en människa som jag bara hört talas om. En kvinna från någon klubb i Bohuslän som tävlat elitsök med en borderterrier, och även kört upp samma hund till lydnadschampion. Idag har hon en … malle. Vet inte vilka slutsatser man ska dra av det 😉 men det var hur som helst roligt och trevligt att pratas vid.

Lennart Alfons Å(berg)-Karlsson tränar framåtsändande i Trollhättan
förra sommaren. Foto: Agnetha Andersson.

Vi får väl gotta oss åt spårkaramellen så länge

Idag var det alltså dags igen och i morse åkte vi mot Ulricehamn med förhoppningar om en något ”längre” dag än igår. Där brukar man börja med lydnaden och så även den här gången så redan där hade ju dagen blivit längre.

Först av allt: platsliggning. Solen sken men hade inte riktigt lyckats bränna bort frosten i gräset så jag var väl lite skeptisk. Från där vi stod gömda kunde man se vissa hundar genom planket och efter ett par skott fick jag meddelande om att Karlsson hade satt sig upp, och sen lagt sig igen. Trodde att vi då nollat men vi fick faktiskt betyg?! Kollade regelboken och skrivningen där är inte helt glasklar så det är väl lika bra att låta domarna sköta sitt jobb och döma. 😉

Sen rasslade vi på med själva lydnaden och tja… vi kan ju kontatera att strategin att inte träna så mycket innan tävling verkar funka ungefär lika dåligt som strategin att träna mycket…? Otränad (= taggad) hund gör ungefär det han ska, men låter. Ibland låter det till och med väldigt mycket. Vältränad (=tränat ofta) hund låter troligen lite mindre men är å andra sidan inte lika engagerad. Hur gör vi nu då? Ja det får vi nog fundera på en stund… Det hela slutade med att det fattades 15,25 p till uppflyttningsgränsen…

Sen bar det iväg ut till spåren. Ganska tidigt fick jag klart för mig att vi fått samma spår som förra året. Ganska märkligt? Den gången hittade vi inte ens första pinnen innan vi började improvisera så jag kände mig väl inte överdrivet positiv.

Det började bra med utgång åt rätt håll ur rutan och sen bar det ganska snabbt iväg nerför en rejält brant, och ganska lång, backe där han hittade första apporten. Eftersom jag glömde att dopa min onda höft i morse var det lite tufft. Sen kom vi ner i riktigt fin skog och han plockade pinne efter pinne. Femte pinnen låg precis nedanför åsen som vi tidigare gått nerför och jodå, vi skulle upp där igen, via en risig skogsväg med stora stenbumlingar och en hel del gammalt ris. Där var det väl inte så mycket höften som ställde till problem utan snarare lungkapaciteten och den allmänna konditionen. Det är i de lägena man frågar sig själv varför man inte tävlar i Skåne? När vi var nästan uppe stannade Karlsson , vände sig om och tycktes fråga: ”Hur mår du matte? Egentligen? Orkar du en stund till för det fattas två korta pinnar och en lång?” Han såg faktiskt orolig ut, på riktigt, den lilla pälstofflingen. 🙂 Sen skenade vi vidare i lite bättre fart och bärgade de pinnar som saknades! Fullt på spåret, för andra gången i historien! Ett rejält uppsving från gårdagen alltså. 🙂 Dessutom visade det sig att vi hade 10 även på upptaget. En betydligt mer välförtjänt 10:a än igår. Och tiden vi gjort åt var 23 minuter, inte 21 som jag skrev på FB, men med god marginal inom maxtiden. Full pott på spåret alltså, och det var första gången i värdshistorien. Enda gången vi haft med oss alla pinnar i mål tidigare hade vi noll på upptaget.

Härlig känsla och skön syn!

Sen återstod det ett uppletande. Vi har tränat en del i den rutan, för ett par år sedan och den är inte lätt. Jag var alltså inte överdrivet förhoppningsfull. Å andra sidan var ju uppflyttningen ändå körd, så… Men att vi skulle nolla uppletandet var ändå lite överraskande? Ett föremål hittade han ganska snabbt men sen är det något oklart vad han pysslade med för jag såg inte så mycket av honom. Sprang gjorde han i alla fall, och förhoppningsvis letade han också, men utan resultat.

Nåja, vad är väl en bal på slottet? Jag njuter av full pott i spåret.

Lydnadspoängen blev så här (med mina kommentarer inom parentes):
Fritt följ: 6,5/7 (riktigt flummigt…)
Inkallning med ställande: 10/9 (Tackar och tar emot men han kan faktiskt stanna mycket snabbare.)
Framåtsändande: 0/0 (Struligt med mycket intresse mot den intilliggande skogen vilket i sin tur föranledde massor av extra kommandon.)
Kryp: 7,5/8 (Han kröp! Tyvärr var han tvungen att meddela både mig och omgivningen att det var rätt tråkigt, genom att gnälla. Men han kröp!)
Skall: 7/6,5 (Det pyste ut ett litet ”pip” innan det var dags att börja låta på riktigt, annars bra).
Tungapport: 7/6 (Startgnäll samt lite dåligt grepp och tugg.)
Hopp: 7,5/7 (Startgnäll + att domarna tydligen sett/hört ett islag som jag fullständigt missade?)
Plats med skott: 7,5/7,5

Och så dagens höjdpunkt: 🙂


Nu ska jag fundera ut någon form av träningsschema för den kommande veckan. På lördag är det nämligen dags igen…

Efter två dagar med mycket tidig uppgång (tidigare än på vardagarna) är jag nu lagom mör men pälstofflingen verkar förvånansvärt pigg. Å andra sidan har ju han privatchaufför… När jag åkte hem tänkte jag att jag skulle påbörja inflyttningen i husvagnen men … nä. Husse har bytt till sommardäck på min bil, huvudsakligen utan min medverkan, men det var tillräckligt jobbigt. 😉

En onödig dag

Idag stod det ”spårtävling, högre klass, Smålandsstenar” på schemat. Med facit i hand kunde det lika gärna ha kvittat, men vi tar det från början.

En natt med dålig sömn och koll av klockan flera gånger slutade med uppstigning 04.30. Tyckte mig ana en viss försovningsångest? Avfärden var planerad till 06.30 och den tiden höll vi, med god marginal. I samband med att jag packade bilen upptäckte jag att bakre sidorutan på förarsidan var öppen ca 1 cm. Skumt… Jag hittade ingen knapp för att ”veva” upp den jämte elhissreglagen för framrutorna, och inget i bakdörren heller, men lite halvstirrig som man är en tävlingsdag så brydde jag mig inte mer om det, och solen sken ju. Eller var åtminstone på väg att gå upp. Eftersom jag köpte bilen i december har ju behovet av öppna rutor varit minimalt, men jag svor en ramsa över måndagsexemplaret till bil jag köpt och gav mig iväg. Det kändes dock inte som någon hit med drag på den lilla tävlingshunden och efter någon mil stannade jag och tog fram instruktionsboken. Jodå, reglagen för de bakre sidorutorna skulle, enligt den, sitta på samma ställe som till framrutorna, dvs vid handtaget i dörren. Det gjorde de inte! Jag körde vidare söderut och blev mer och mer irriterad på den jäkla rutan. Kl 07.03 körde vi in i Tranemo och kl 07.04 gjorde jag entré på ICA (som öppnat 07.00) där jag kastade mig över en stackars intet ont anande grönsaksupplockerska. ”SILVERTEJP! Var har ni SILVERTEJP?” Hon pekade ut en trolig riktning för tokkärringen och var nog lättad när jag pös iväg. Efter sedvanlig betalning störtade jag ut, drog ett par varv silvertejp över glipan och körde vidare på kostigarna mot samlingsplatsen i Burseryd.

Vid lottningen drog jag startnummer tre, av tre, i högre klass och sen bar det iväg mot spårmarkerna. Karlsson verkade taggad medan vi väntade på domarna och stod och sniffade ut mot rutan. Ett gott tecken! Domarna kom på utsatt tid och jag släppte iväg det lilla djuret ut i upptagsrutan. Han vinklade direkt vänster efter ett par meter vilket gjorde mig fundersam. Upptag som ligger extremt nära har jag ju hört att man skojar till det med i elitklass ibland. I högre har jag dock varken hört talas om det eller varit med om det själv. Men det lilla djuret bytte riktning och fortsatte ut mot vänstra ytterhörnet där han efter en liten lov drog iväg ut ur rutan. Så småningom passerade även jag rutkanten utan att någon ropde ”tillbaka till rutan – bakspår” och sen tuffade vi på. En pinne, två pinnar, tre pinnar, fyra pinnar … i lagom takt. Efter fjärde pinnen gick han rakt emot en extremt tät ”häck” med granar av yngre modell, 2-3 meter höga. Att spåret skulle gå in där, när det fanns massor av öppen terräng runt om, kändes inte troligt så jag stramade upp linan lite för att förhoppningsvis få honom att analysera ordentligt och kanske till och med tänka efter? Efter en mycket lite utflykt in i granhäcken kom han ut igen och valde – vänster. Och sen improviserade han resten av den tillåtna tiden. Tyvärr ger ju improvisation inga som helst bonuspoäng i sådana här sammanhang. 😦 Om jag och spårläggaren förstod varandra rätt när vi debriefade efteråt så gick spåret åt höger vid granarna, men jag och den lilla hunden tillbringade alltså resten av tiden på ett helt annat ställe… Eller: flera andra ställen om vi ska vara korrekta. Faktiskt rätt många andra ställen om vi ska vara helt ärliga.

En timme efter samlingen hade vi alltså gjort vårt för dagen. När vi promenerade tillbaks till bilen kom domarna körande och jag fick veta att vi fått en 10:a på upptaget. Det var ju bara att tacka och ta emot men i mina ögon var det INTE 10-mässigt. Å andra sidan kanske de inte såg så mycket av det lilla djuret att de kunde hitta något att dra på? Min utsikt var ju betydligt bättre, 10 meter bakom i linan. Hade jag varit domare, och haft den utsikten, så hade jag nog inte satt mer än max åtta på det. Klockrent var inte det första ordet som poppade upp liksom. Men, men … man ska inte ifrågasätta och jag är ju som sagt inte domare. 😉

På vägen hem (jag valde nu den längre vägen som inte är så kostigsliknande) stannade jag och tröstshoppade krukor och jord för omplantering av en del pelargoner.

Innan jag drog igång det projektet skulle jag bara dra på ytterligare ett lager silvertejp på bilskrället, innan det började regna på riktigt. På väg ut till bilen tänkte jag till. Trots att bilen är av årsmodell -07 så saknas det en del ”finesser” som fanns på den gamla, av årsmodell -00. Så som t ex att starta på första försöket, men det är en annan historia. Det här är alltså ett riktigt basic-exemplar (förutom att det är ett måndagsexemplar!), och mycket riktigt … på insidan av bakdörren satt (och sitter) det en gammal hederlig ”vev” för att öppna och stänga rutan. EN VEV! I en Passat -07:a? Känns lite som … Trabant?! Och jag känner mig rätt blond…

Rutan är numera uppvevad och jag tillbringade en rätt lång stund med att, med hjälp av medicinsk bensin, avlägsna alla klisterrester… 😦

Men hörni, berätta inte den här blondinhistorien för någon… 😉

I morgon är det en ny dag, med en ny tävling på schemat. Betydligt närmare, men på en klubb där vi inte brukar ha särskilt mycket flyt (om man bortser från vår första start i lydnadsklass II) så vi får väl se hur det går. Fortsättning lär följa…

Den lilla improvisatören, på en bild från i höstas som inte har någonting
med spår att göra. För säkerhets skull…