Alfons Karlsson och jag

I morse när klockan ringde var jag så trött att jag nästan grät. Annandag påsk var senaste gången klockan inte ringt 05.30, eller tidigare. Efter en synnerligen hektisk jobbvecka med en både fysiskt och mentalt ovanligt ansträngande arbetsdag igår, som dessutom blev 10,5 timme lång, så kändes det minst sagt motigt att tävla idag igen. Tack och lov var det nära till dagens tävlingsplats – Elfsborgs BK. 15 minuters körtid är ju rätt OK.

I motsats till förra helgen, när vi gottade oss åt spårkaramellen, så får vi den här helgen gotta oss åt lydnadskaramellen, men vi tar det från början.

+0,5° visade biltermometern när vi åkte men sen bröt solen igenom och till alla lycka lyste den lite under platsliggningen vilket gjorde att (Alfons) Karlsson både låg still och … höll käft. 🙂 Full pott där alltså. Dock blir man ju lite skeptisk när man precis landat bakom planket där vi skulle gömma oss och den som har startnumret vid sidan av min lilla terrier säger ”min hund brukar resa sig och han är inte skottfast”. Men varför i alla glödheta #€%?§# lägger man sin hund över huvud taget då?! Sånt irriterar mig, på riktigt! Det är ju inte schysst mot varken hund eller medtävlare. Mycket riktigt sprang den upp och iväg vid första skottet. En annan hund reste sig också, och stod kvar. Övriga låg som sagt…

Själva lydnaden var för vår del ett rejält lyft om man jämför med förra helgen, dock nollade vi framåtsändandet den här gången också. Några intressanta dofter drog i kanten av plan och på första sträckan ramlade (Alfons) Karlsson iväg åt höger, om än genom gruppen. Det fanns en mikroskopisk chans att han hade rätat upp sig av sig själv men jag bedömde den som så pass mikroskopisk att jag valde några extra kommandon istället. Han ska banne mig inte tro att det är något fritt valt arbete bara för att det är tävling! Andra sträckan var väl snudd på 10-mässig däremot men då var det liksom för sent.

Även idag kröp det lilla djuret men istället för förra helgens konstanta gnäll under momentet körde vi idag med startskall. På krypet?! Han upphör inte att förvåna mig den där lilla. 🙂 Jag sa ”kryp” och han sa ”voff”, likadant  både i starten och när vi gick igång igen efter halten. Dessutom kröp han väldigt sakta mot vad han gör normalt (=på träning).

Lydnadspoängen blev som följer med domarkommentarer inom parentes:

Fritt följ: 7/7,5 (vp, luft i svängar, avslut sättande) Kändes mycket bättre än förra helgen men det avspeglas inte direkt i poängen.

Inkallning med ställande: 8,5/8 (avmätt tempo första sträckan, steg) I mina ögon också bättre än förra helgen, och definitivt snabbare stopp, men syns inte heller på poängen. Tror dock att dagens domare var mer rätt ute med poängsättningen.

Framåtsändande: 0/0 (se ovan förklaring)

Kryp: 7/7 (hög/skall)

Skall: 9,5/9 (litet avbrott)

Tungapport: 9/8 (ej helt tyst, fin apportering, ngt tugg)

Hopp över hinder: 9/10 (ej helt tyst) Ena domaren hörde uppenbarligen inte startpipet.

Platsliggning m skott: 10/10

Summa: 202,5 och alltså uppflyttningspoäng på den delen. ”Bara” resten kvar…

Betydligt mindre startljud nu än i söndags. Idag höll han sig till diskreta startpip i motsats till starttjuten han bjöd på i söndags. Nu har vi tränat lydnad måndag, tisdag samt i torsdags lite på hemmaplan. Då fick han hoppa en massa gånger över hindret och det kanske tog bort den värsta laddningen? Eller så var det en slump?

Sen bar det iväg ut till spåren. Jag ägnade väntetiden vid rutan åt att gå fram och tillbaks på vägen i sakta mak för att försöka ”nollställa” den lilla terrierhjärnan. Han kan ju ha en tendens att fortsätta åt samma håll som man gått (eller kört) fram till rutan annars. Jag vet inte om det var den taktiken som gjorde det men han kom iväg åt rätt håll ganska snyggt och prydligt. Betyg 9,5 (åtminstone av ena domaren) och beröm i efterhand för ett av dagens snyggaste upptag. Tre pinnar hittade vi och sen var det mest safari tror jag. Det var åtminstone väldigt ont om pinnar och rätt mycket ”ska bara kolla här” och ”ska bara kolla där”. Lite onödigt mycket Alfons Åberg-inspirerat kändes det. Det verkar som om han har full koll på spåret men tror att han har tid/råd att kolla andra roliga dofter vid sidan av spåret. När jag för länge sedan gett upp om att hitta fler pinnar och mest hoppades på att vi snart skulle vara ute vid vägen så … dök det upp en pinne! Och efter ytterligare en liten bit … en slutapport! Klockan stod dock på 32 minuter så det var rätt kört, milt uttryckt. 30 minuter är ju maxtiden.

Någon uppflyttning hade det inte blivit ändå, om vi inte fått typ 12 poäng på uppletandet, vilket ju inte är särskilt troligt mtp att maxpoängen är 10…

VARFÖR ska det vara så jäkla svårt att få till allt på samma dag? 😦 En klen tröst är ju att det bara var en av sex hundar i högre som kom runt spåret. (En bröt iofs redan efter lydnaden.) En annan klen tröst är att vi faktiskt, trots nollan på framåtsändandet, rodde ihop dagens näst högsta lydnadspoäng i klassen, och att jag fick flera positiva kommentarer från publik, medtävlare och funktionärer efter lydnaden. Det värmer trots allt mattehjärtat lite. 🙂

Plan nu då?
1. Köpa en egen klocka till Lennart Alfons Å(berg) Karlsson
2. Lära honom hur långt den lilla visaren får gå innan det har gått 30 minuter
3. Sluta läsa Alfons Åberg som godnattsaga och istället råplugga regelboken tillsammas…

…eller nå’t. Först ska vi dock andas ut i någon vecka, innan vi åker på sökläger i Blekinge nästa helg.

En kul grej med dagen var att jag idag fick träffa en människa som jag bara hört talas om. En kvinna från någon klubb i Bohuslän som tävlat elitsök med en borderterrier, och även kört upp samma hund till lydnadschampion. Idag har hon en … malle. Vet inte vilka slutsatser man ska dra av det 😉 men det var hur som helst roligt och trevligt att pratas vid.

Lennart Alfons Å(berg)-Karlsson tränar framåtsändande i Trollhättan
förra sommaren. Foto: Agnetha Andersson.