Idag stod det ”spårtävling, högre klass, Smålandsstenar” på schemat. Med facit i hand kunde det lika gärna ha kvittat, men vi tar det från början.

En natt med dålig sömn och koll av klockan flera gånger slutade med uppstigning 04.30. Tyckte mig ana en viss försovningsångest? Avfärden var planerad till 06.30 och den tiden höll vi, med god marginal. I samband med att jag packade bilen upptäckte jag att bakre sidorutan på förarsidan var öppen ca 1 cm. Skumt… Jag hittade ingen knapp för att ”veva” upp den jämte elhissreglagen för framrutorna, och inget i bakdörren heller, men lite halvstirrig som man är en tävlingsdag så brydde jag mig inte mer om det, och solen sken ju. Eller var åtminstone på väg att gå upp. Eftersom jag köpte bilen i december har ju behovet av öppna rutor varit minimalt, men jag svor en ramsa över måndagsexemplaret till bil jag köpt och gav mig iväg. Det kändes dock inte som någon hit med drag på den lilla tävlingshunden och efter någon mil stannade jag och tog fram instruktionsboken. Jodå, reglagen för de bakre sidorutorna skulle, enligt den, sitta på samma ställe som till framrutorna, dvs vid handtaget i dörren. Det gjorde de inte! Jag körde vidare söderut och blev mer och mer irriterad på den jäkla rutan. Kl 07.03 körde vi in i Tranemo och kl 07.04 gjorde jag entré på ICA (som öppnat 07.00) där jag kastade mig över en stackars intet ont anande grönsaksupplockerska. ”SILVERTEJP! Var har ni SILVERTEJP?” Hon pekade ut en trolig riktning för tokkärringen och var nog lättad när jag pös iväg. Efter sedvanlig betalning störtade jag ut, drog ett par varv silvertejp över glipan och körde vidare på kostigarna mot samlingsplatsen i Burseryd.

Vid lottningen drog jag startnummer tre, av tre, i högre klass och sen bar det iväg mot spårmarkerna. Karlsson verkade taggad medan vi väntade på domarna och stod och sniffade ut mot rutan. Ett gott tecken! Domarna kom på utsatt tid och jag släppte iväg det lilla djuret ut i upptagsrutan. Han vinklade direkt vänster efter ett par meter vilket gjorde mig fundersam. Upptag som ligger extremt nära har jag ju hört att man skojar till det med i elitklass ibland. I högre har jag dock varken hört talas om det eller varit med om det själv. Men det lilla djuret bytte riktning och fortsatte ut mot vänstra ytterhörnet där han efter en liten lov drog iväg ut ur rutan. Så småningom passerade även jag rutkanten utan att någon ropde ”tillbaka till rutan – bakspår” och sen tuffade vi på. En pinne, två pinnar, tre pinnar, fyra pinnar … i lagom takt. Efter fjärde pinnen gick han rakt emot en extremt tät ”häck” med granar av yngre modell, 2-3 meter höga. Att spåret skulle gå in där, när det fanns massor av öppen terräng runt om, kändes inte troligt så jag stramade upp linan lite för att förhoppningsvis få honom att analysera ordentligt och kanske till och med tänka efter? Efter en mycket lite utflykt in i granhäcken kom han ut igen och valde – vänster. Och sen improviserade han resten av den tillåtna tiden. Tyvärr ger ju improvisation inga som helst bonuspoäng i sådana här sammanhang. 😦 Om jag och spårläggaren förstod varandra rätt när vi debriefade efteråt så gick spåret åt höger vid granarna, men jag och den lilla hunden tillbringade alltså resten av tiden på ett helt annat ställe… Eller: flera andra ställen om vi ska vara korrekta. Faktiskt rätt många andra ställen om vi ska vara helt ärliga.

En timme efter samlingen hade vi alltså gjort vårt för dagen. När vi promenerade tillbaks till bilen kom domarna körande och jag fick veta att vi fått en 10:a på upptaget. Det var ju bara att tacka och ta emot men i mina ögon var det INTE 10-mässigt. Å andra sidan kanske de inte såg så mycket av det lilla djuret att de kunde hitta något att dra på? Min utsikt var ju betydligt bättre, 10 meter bakom i linan. Hade jag varit domare, och haft den utsikten, så hade jag nog inte satt mer än max åtta på det. Klockrent var inte det första ordet som poppade upp liksom. Men, men … man ska inte ifrågasätta och jag är ju som sagt inte domare. 😉

På vägen hem (jag valde nu den längre vägen som inte är så kostigsliknande) stannade jag och tröstshoppade krukor och jord för omplantering av en del pelargoner.

Innan jag drog igång det projektet skulle jag bara dra på ytterligare ett lager silvertejp på bilskrället, innan det började regna på riktigt. På väg ut till bilen tänkte jag till. Trots att bilen är av årsmodell -07 så saknas det en del ”finesser” som fanns på den gamla, av årsmodell -00. Så som t ex att starta på första försöket, men det är en annan historia. Det här är alltså ett riktigt basic-exemplar (förutom att det är ett måndagsexemplar!), och mycket riktigt … på insidan av bakdörren satt (och sitter) det en gammal hederlig ”vev” för att öppna och stänga rutan. EN VEV! I en Passat -07:a? Känns lite som … Trabant?! Och jag känner mig rätt blond…

Rutan är numera uppvevad och jag tillbringade en rätt lång stund med att, med hjälp av medicinsk bensin, avlägsna alla klisterrester… 😦

Men hörni, berätta inte den här blondinhistorien för någon… 😉

I morgon är det en ny dag, med en ny tävling på schemat. Betydligt närmare, men på en klubb där vi inte brukar ha särskilt mycket flyt (om man bortser från vår första start i lydnadsklass II) så vi får väl se hur det går. Fortsättning lär följa…

Den lilla improvisatören, på en bild från i höstas som inte har någonting
med spår att göra. För säkerhets skull…