Igår eftermiddag var det dags för ett pass på gymmet igen. Pga de skumma öppettiderna, som inte alls passat ihop med mitt schema, var det två veckor sedan sist, men jag kan inte ens skylla på det. Det är bara att konstatera att korttidsminnet är kort. Väldigt kort!
Man har ju ett träningsprogram, på papper, att följa. Det består av:
- Pedagogiska bilder (från 1971?) på vilka övningar man förväntas göra, och vilken ordning.
- Vilken vikt man ska använda på maskinen.
- Hur många repetitioner man ska göra.
Hur svårt kan det vara att komma ihåg ”25 kilo, 15 gånger” medan man förflyttar sig den måttliga sträckan sju meter?
Uppenbarligen väldigt svårt… Lyckades bara med hälften, dvs vikten. Sen rationaliserade jag, för att slippa komma ihåg så mycket (!), och gjorde övningen 25 gånger också…
Inte bra.
Inte bra alls, visade det sig.
Min höft (som belastas en del i just den här övningen) gör ondare än på länge. Jag kunde väl ha nöjt mig med att vända på det, och tagit 15 kilo, 25 gånger istället? Eller helt enkelt gjort rätt?
Men jag använde åtminstone rätt maskin…
Det var den dålig träningen. Sen åkte jag hem, bytte träningsryggsäcken mot en terrier och åkte vidare till ridhuset. Där blev det desto bättre. 🙂
- Han gick fritt följ som kändes riktigt, riktigt bra! Många gånger, och långa gånger.
- Stegförflyttningar, som faktiskt kändes helt OK, även åt vänster.
- Några riktigt snygga inkallningar på elitbruksavstånd, 75 meter, med stå och ligg.
- Vi tränade stå-sitt-ligg under marsch, i en massa olika kombinationer och han lyssnade, och gjorde rätt, varje gång!
- Han lyckades med bakåtsitt från stå i fjärren, även med mig på långt avstånd. Handtecken (och hålla käft) is tydligen da shit!? Förvisso backade han lite för mycket, men det tror jag jämnar ut sig med tiden. När man höll på med häst var ju inte bakåtbjudning något man önskade sig, men det ändrar sig här i livet. 🙂
- Han verkar ha fått en relation till konerna i rutan! Nu, helt plötsligt? Körde på en ruta som redan var uppställd. Den var utan kantmarkeringar, men han siktade verkligen på konerna (eller snarare mellan dem), på ett helt nytt sätt.
På det stora hela en mycket lyckad träning.
Men helt nöjd får man ju sällan vara.
Tungapporten var katastrof. Dofterna i ridhussanden tog över när han ”tvingades” ner med näsan så nära för att gripa apporten, och där fick vi en konflikt så att han knappt ville ta apporten sen. Tror nog att han kommer över det, men – note to self – inga fler apporteringar i ridhus närmaste tiden, det tränar vi utomhus.
Sen önskar jag ju att jag den där kanariefågeln han har svalt kunde lära sig att hålla käft, eller dö. Typ. Det är ett fasligt gnällande och visslande i en del situationer. Men, som någon annan sa, det är trångt och rörigt i ridhuset, och även hundar som normalt inte piper kommer igång i den miljön. Får väl hoppas att kanariefågeln tystnar, eller åtminstone dämpar sig, när våren kommer?
Kolla – gräs?! Eller åtminstone blivande gräs… Och blivande elitterrier?
(Från årets, poängmässigt, bästa högretävling i Mark, i april. Foto: Bosse Sundqvist.)
vallterrier.com 
Kul att iaf Lennart sköter sig! Han kanske är rädd att bli satsad på lämplig auktion annars…?
Så kan det vara…
Undrar…på de pedagogiska bilderna, från 1971(?) och från idag, är det som i reklamen på TV: att de som använder prylarna ABSOLUT inte behöver dem?
Lite så, men att man är mager innebär ju inte med automatik att man är stark, så styrketräning kan ju komma väl till pass även i den kategorin.
Det jag har skymtat innan jag flytt har de sett hyfsat välmusklade ut också…
Har du sett träningskorten? Nåja, bilderna är inte särskilt välmusklade, och inte tanterna som går där samtidigt som jag heller. 🙂