Nu har vittringsapporteringsmomentet glidit över i nästa fas. Dvs jag har introducerat pinne med vittring bland alla utan vittring, och däremellan en massa yttepyttesmå godisbitar. Funderar på att köpa en ryamatta och lägga på träningsmattan, för han kan faktiskt ta godisbitarna med synen även om det hörs väldigt väl att näsan är påkopplad. (Ytterligare ett skäl att hata vintern, hade det funnits gräsmatta hade jag inte ens behövt fundera på ryamatta.) Men jag är oerhört glad för att jag faktiskt förverkligade den där träningslokalen, i synnerhet nu, när vintern blev som den blev.
Hur som helst tyckte jag han skötte sig bra. Matte skötte sig mindre bra och hann inte hejda honom för bara markering utan han hann gripa också, vilket inte var meningen på det här stadiet. Första gången tog han rätt pinne (bland ca 15) och två gånger tog han fel, bara för att göra nå’t liksom. Men sen blev det rätt en gång och då bröt jag blixtfort! Så nå’t gjorde jag nog rätt i alla fall.
Lite fjärr, stegförflyttningar och positioner körde vi också.
Btw; sa jag att jag är lycklig över min träningslokal?
***
Idag drabbades jag av en rejäl portion pappasaknad. Det kommer ju och går hela tiden naturligtvis, men idag blev det helt plötsligt extra påtagligt. Det var inte många dagar jag jobbade hemma utan att han ringde hit, eller att jag ringde honom. Det var alltid roligt att prata bort några minuter. Det här är ju bara tredje dagen jag faktiskt jobbar hemma efter… Och helt plötsligt drabbade insikten mig; han kommer aldrig mer att ringa. Och jag kan inte ringa honom.
Nästa vecka är det begravning, och det känns fullständigt overkligt, obegripligt, ofattbart. Vet ärligt talat inte hur jag ska fixa det, men det måste ju gå, det också.
vallterrier.com 