Så var ännu ett bruks-SM till ända. Det har varit massor av trevliga människor, duktiga hundar och … blåst! Med tanke på blåsten kändes förtältsboende som ett måttligt lockande alternativ och jag beslöt att krypa in under tak i en stuga istället vilket nog var ett klokt beslut, även om sömnen ändå blev … sådär, men so what – det är bara SM en gång om året. 🙂

Vädret blev, trots blåsten, över förväntan. Det regnade när jag åkte ner och alltså satt i bilen. Det regnade på fredag natt när jag hade tak över huvudet. Det regnade när jag stod i duschen på lördagen. Det regnade (i fem minuter) på söndagen när jag satt på läktaren med tak över huvudet. Man ska ha lite tur ibland. 🙂

Shoppat har jag naturligtvis gjort, men inga stora dyra prylar. Några pipar, ett par bollar på snöre, tre klickers och lite till.

Mina tummar hölls hela helgen för S och Bosse the Butcher (som egentligen heter något helt annat) i skyddet. På lördagen lyckades jag uppenbarligen rätt bra 😉 eftersom de låg tvåa efter spår, avsök, lydnad och uppletande. På söndagen släppte jag tummarna för att kunna fota lite under skyddsarbetet, men det skulle jag aldrig ha gjort. Eller också berodde de små fadäserna som ledde till ett par förargliga nollor på att Bosse var lite för ivrig och hade lite för roligt? Jag kanske inte ska tillmäta mina tummar allt för stor betydelse? Nåja, det slutade ändå med en fin sjätteplats och Bosse är fortfarande min favorit-majonnäs. Här nedan några bilder från planskyddet, ni vet då… när jag hade släppt tummarna.

För övrigt undrar jag varje år vad de ”vanliga” camparna tycker och tror när deras camping så där i slutet av säsongen, när det normalt borde vara lugnt, invaderas av en hysterisk mängd hundar och människor där ”alla känner alla” och inte är helt nyktra hela tiden…?

Och på tal om nykter; polisen hade mycket påpassligt beslutat sig för att ha nykterhetskontroll på vägen mellan campingen och tävlingsplatsen på söndag morgon, och för första gången i historien (30 år med körkort) blev jag invinkad och fick blåsa! Jag var dock aldrig särskilt orolig eftersom kvällarna var lugna för min del, och jag fick fortsätta färden utan anmärkning.

Tyvärr blev kortisolhalten i blodet lite för låg när det helt plötsligt var S E M E S T E R. Men nu är allt packat (hoppas jag) och alldeles strax drar jag iväg mot Falkenberg. Hundarna får vara hemma och passa husse, eller hur det nu var?

Hade bara väderleksprognosen varit aningen stabilare (läs: bättre) hade packningen troligen bara varit hälften så stor. Men detta ser ändå trevligare ut än vad de förutspådde i början av veckan.

I morgon ska jag vara ledig. Bara sådär… 🙂

På eftermiddagen ska jag dra iväg till Falkenberg och SM, och tanken var att jag skulle jobba fram till lunch, men eftersom jobbet går på lågvarv just nu och jag faktiskt är mer än i kapp där så bestämde jag mig för att lyxa till det och ta ut en hel semesterdag. Kortisolhalten i blodet sjönk drastiskt när beslutet var fattat. Skönt! Fördelningen mellan arbetstid och fritid är för tillfället väldigt … snedvriden, så en semesterdag kommer väl till pass.

Det som stör mig mest just nu är nästa veckas tjänsteresa till Norge, tisdag – torsdag. Förvisso kan man ju tycka att jag kunde stanna hemma från SM då, eller kanske bara åka ner på söndag, men jag vill inte riktigt ge mig på den punkten. Heller.

Hur man skrämmer hundar. Och barn.

Kvällens promenad med Iza bjöd på viss dramatik i form av ut-trillad lagotto och välskrämt barn.  När  vi passerade djävulshuset, som Iza faktiskt tagit med fattning de senaste gångerna, så utbröt totalt kaos innanför staketet. Dagens aha-upplevelse är; att har man hundar i lagotto-/cocker spaniel-storlek kanske man ska ha ett staket  som är högre än 80 cm. Ett staket som dessutom lutar. Utåt! Vips så hade den, till synes, rabiata lagotton ”ramlat” över staketet…

Jag tog i allt vad jag hade och vrålade några väl valda ord i stil med:

–  NEJ!

– FÖR H-VETE GÅ  HEM MED DIG!

– FÖRSVINN!

Och hunden försvann. In under staketet på ett annat ställe?! Med andra ord så läcker staketet fortfarande rejält, och det var väl ett under att det inte läckte ut en 10-12 italienare (vinthundar) också.

Hur som helst så fortsatte vi promenaden och efter fem meter, tittar jag åt vänster bakom häcken, och där står ett välskrämt barn, upptryckt mot en bil. Hon såg ut att både vilja gå hem och försvinna. Samtidigt. Problemet var att hon redan var hemma. Jag klämde i med ett glatt –Hej, och hoppas att det tog loven av mitt tidigare utbrott. Barnet var inte jättelitet så jag hoppas att hon förstod att min ilska riktade sig mot hunden och inget annat.

Iza är åtminstone fantastisk i de här lägena. OK, hon är på helspänn och redo att agera så länge dramatiken pågår, men så fort det är över släpper hon det. Och tusan vet om hon inte hade viss beundran i blicken när hon tittade på sin matte en stund efter det. 😉 Andra ställen med skällande hundar som vi passerar hetsar hon inte upp sig det minsta över, för där har det nämligen ALDRIG inträffat några incidenter i form av lösa hundar som har kommit mot henne, men det här stället hatar hon verkligen.

Nej, nu ska jag fortsätta packa sovväskan med det som kan tänkas behövas när man ska bo i ett förtält. Just nu är jag grymt övertygad om att jag måste ta mig i kragen och börja våga dra husvagnen själv, eller rättare sagt dra den med min bil. Hur svårt kan det va’? Förmodligen inte särskilt… Det är ju ganska löjligt att den ska stå här till ingen nytta hela helgen.  Å andra sidan hävdade helgens hyresvärd att förtältssovande genererar ett visst avdrag på tantpoängen jag skrapat ihop på min faiblesse för pelargoner. Vi får väl hoppas att det stämmer?

(Pappastatusen är f ö något bättre, men det går segt tycker jag. Jättesegt!)

Idag har jag varit ledig. Bara – sådär… 🙂 Det gäller att passa på nu, när det är hyfsat lugnt på jobbet, för om ett par veckor är helvetet igång igen och håller på fram till jul – typ.

Ledig innebar dock inte sovmorgon och vila. Klockan 07.55 landade jag och terriern på Kinds BK (några mil hemifrån) tillsammans med S. Vi fick oss en genomkörare av momenten i högre klass, och det var väl lite blandad kompott men ganska OK trots allt. Sen fortsatte vi med ett uppletande och där fanns det en del övrigt att önska, både av mig och träsktrollet. Tre föremål fick han i alla fall in på tid.

Sen fortsatte vi ut i skogen på kantarellsafari! Skörden blev dock måttlig, men både gula och trattisar hittade vi. Under tiden vi letade kantareller hade vi ett spår som låg till sig. Eller spår och spår? Ett upptag med en pinne + slut. Mycket snurrande var det precis på upptaget, men sen jobbade han på rätt bra.

När detta var klart var klockan bara drygt 11! Hem igen och där gick jag loss på pelargonerna så numera har jag 21 sticklingar som förhoppningsvis kommer utvecklas till fina blommor i vår.

Mattan till vår lekstuga/träningslokal har äntligen blivit hämtad. Behövde ju husses bil till det, innan klockan 18, och ikväll klaffade det. Sen blev det rask långpromenad med hundarna, lite städning och nu – nu ska jag rensa kantareller.

Tur man ska jobba i morgon så att man får ta igen sig. 🙂

Den stundande resan till SM i Falkenberg hade för övrigt känts lite mer lockande om väderleksprognosen varit lite mer lovande…

Tur att jag har nya regnkläder. Sen är det bara att hålla tummarna för att förtältet, där jag ska bo, håller tätt också.

(Och förresten; Karlssons  tass var återställd efter någon timme,  så jag  går på myr-teorin.)

Om sanningen ska fram så är det nog ett antal blogginlägg  som aldrig ”blivit” pga att jag inte kommit på någon bra rubrik. Med det inte sagt att mina rubriker brukar vara särskilt fyndiga, men det är på något sätt där det börjar. Just nu är det total öken i rubrikförrådet så det får bli vad det blir.

I helgen var det meningen att jag skulle ha nackat pelargoner (läs: tagit sticklingar). Av det blev det inget, men jag lyckades åtminstone fota en del av exemplaren. Det är lite ironiskt att det är NU  de är som vackrast. Nu när man inte är ute på altanen särskilt mycket och kan njuta av dem. De som klarat den här sommaren bäst är faktiskt hängpelargonerna. Där har jag några exemplar som jag faktiskt är lite stolt över.

Hängpelargon med okänt namn. Blommorna är som konstverk!

Gammal hederlig Mårbacka.

Också väldigt vackra blommor.

En rosenpelargon som började med en fådd stickling (av Karlssons
kusins matte) förra sommaren och nu blivit tre stycken tack
vare toppskott i våras som tog sig bra.

Vacker variant som jag inte kommer ihåg namnet på. Ingen idé  att ta
sticklingar tror jag, och kommer förmodligen inte klara övervintring,
så jag njuter så länge det varar.

Samma historia som ovan – tror jag.

En hyfsat välväxt hängvariant med okänt namn.

En annan härlig hängande sak som dessutom har massor av knoppar
som inte slagit ut. Den hamnade uppenbarligen rätt här i livet. 🙂

I övrigt har jag ”jagat” den lille terriern ganska frekvent sen sist. I lördags eftermiddag blev det intensivträning  av utgången till gruppen på framåtsändandet. I söndags blev det ett spår av modell längre som han löste riktigt, riktigt bra. Bra tempo, fokuserat och koncentrerat. Sköter han  sig så på tävling behöver jag nog inte oroa mig.

Igår kväll blev det uppletande och lite framåtsändandeträning på klubben och han var faktiskt ganska duktig på båda delarna. 🙂

Idag har vi hunnit med ett kortare spår som gick OK. Problemet är att på väg hem hände något med hans ena baktass?! Förhoppningsvis var det väl bara en myra av elak sort som högg honom i tassen men han var ganska bekymrad en stund trots att jag inte kunde se/känna något. Just nu sover han lugnt, så vi får väl se om det gått över till lunchpromenaden, annars får vi ställa in den.

I morgon är det meningen att jag ska vara ledig och ägna förmiddagen åt hundträning och kantarellsafari. Hur det blir med det beror dock på hur det går med tassen. Eftermiddagen ska sedan ägnas åt pelargon-nackning bland annat.

På fredag bär det iväg till SM i Falkenberg, utan hundar, så då får han vila. Och större delen av nästa vecka tillbringar jag i Norge på tjänsteresa så då får han vara på ”retreat” hos dagmatte.

Pappas status är förändrad till det bättre såvitt vi vet. Det gick åt rätt håll hela helgen så vi åkte aldrig iväg. Nu är han flyttad till lasarettet på hemorten, och jag hoppas de tar väl hand om honom.

Avslutningsvis några bilder från i morse. Först lite mys, och sen lite hångel. 🙂

Igår kväll var det alltså tävlingsdags igen. Anmälde oss till den här lydnadsklass II-tävlingen samtidigt som till den förra eftersom jag inte trodde på en uppflyttning i första försöket och ville ha (minst) en i reserv.

Tävlingen gick av stapeln på Bollebygds BK och igår kom jag i mycket god tid, i motsats till förra året. Efter en försenad lottning började vi med platsliggning. Innan vi kilade runt hörnet på huset där vi skulle gömma oss hörde jag hur föraren till hunden jämte Karlsson uppmanades att stanna, samtidigt som jag såg i ögonvrån hur den njutningsfullt låg och rullade på rygg! Föraren fick hämta sin hund och sen var det lugnt. Vi fick en 10:a.

Startnummer tre hade vi så det var ingen idé att peta in Karlsson i bilen igen.

Fria följet gick … sådär. Jag var ju lite bränd efter förra gången när han helt plötsligt stannade, och tittade nog på honom lite för mycket vilket ledde till ett visst släpande.

På läggande under marsch blev jag mäkta förvånad när jag vänder mig om och han – sitter! Förvåningen gick dock över när jag insåg att vi på vårt lydnadspass i onsdags intensivtränade sättande under marsch (klass III). Ja, ja, alltid lär man sig något, och att den lille terriern har en tendens att inte alltid lyssna utan göra det som funkade bra senast var ju ingen direkt överraskning.

På inkallningen körde jag med enbart handtecken och se, då blev det ganska bra. Det kan naturligtvis bli mycket bättre, men det var bästa hittills.

När det var dags för rutan satte han upp ett himla tempo och jag blev rädd att han bara skulle springa rakt igenom. Tjoade i med mitt ”stå” lite för tidigt vilket resulterade i att han vände upp och blev stående med frambenen ”hitom” den första markeringen. Jag klämde i med ett ”back” och då backade han och satte sig. Trodde vi nollat momentet men inte… Vet inte om domaren var snäll, men poäng fick vi i alla fall.

Apportering och hopp gick som förväntat (9/10), men på fjärren var han intresserad av något i buskaget han hade till höger och jag fick klämma i med ett par extra kommandon.

Eftersom jag var helt övertygad om att läggandet var värt 20 poäng tyckte jag att det stod klart att vi inte fått något förstapris den här gången, med tanke på den även i övrigt ganska mediokra föreställningen.

När det var dags för prisutdelning/protokollsutdelning gjorde jag mig beredd att gå fram på ett tidigt stadium eftersom de började bakifrån, men namn efter namn (av de ca 15 startande) räknades upp utan att jag hörde mitt. Så, när det var dags för placering 5, var det vår tur. Det visade sig att vi faktiskt skrapat ihop 160 poäng. Prick! Och det är gränsen för förstapris. Det visade sig att vår räddning var läggandet som tydligen bara var värt 10 poäng. 160 poäng är väl inget jag är direkt jättestolt över,  men gränsen går ju någonstans och det passade oss den här gången.

Nu har vi ju två förstapris i II:an på två tävlingar så då vete sjutton om jag inte satsar på att ta ett LP (lydnadsdiplom). Finns ett par tävlingar till i närheten inom en inte allt för avlägsen framtid, så vi får väl se.

Gårdagens betyg:

Platsliggande 10
Fritt följ: 7,5
Läggande: 0
Inkallande med ställande: 8,5
Sändande med ställande: 6
Apportering: 9
Hopp: 10
Fjärrdirigering: 8
Helhet: 8,5

Andra observationer från gårdagen är;

• att Karlsson fick vara ute alldeles för länge innan det var vår tur. Han behöver ligga i bilen och ladda i stället.

• att vi inte hittade ingången till den lilla bubblan. Den som vi hittade så bra på förra tävlingen. Den bubblan där det bara är jag och Karlsson, alla andra störningsmoment försvinner och ”känslan” finns. Den saknade vi igår.

• att man två dagar innan tävling ska träna på det som ingår i just den klassen man ska tävla i, och inte på det i klassen över. Åtminstone inte om momenten liknar varandra…

• att jag är ganska beroende av en väl strukturerad och tydlig tävlingsledare. I Ulricehamn var hon kanonduktig. Igår var det liiite mer luddigt i kanten, och då tappar jag koncentrationen vilket naturligtvis smittar av sig nedåt.

Några foton från gårdagen; fotograf Daniel Grönbek

Vilt rullande flat på platsliggningen. På originalbilden syns
det tydligen hur pinsamt både Karlsson och boxern, på andra
sidan om flaten, tycker att det är – och väljer att
inte titta på eländet. 🙂

Jättefull fart mot rutan.

Fjärren.

Belöning efter avslutat jobb. Att i lugn och ro  få döda en pip
(som slutat pipa) är det bästa som finns om man är en liten terrier.

Idag har vi hunnit med en vända till Lerum för inköp av 7 kvadratmeter spegelvägg till den nya träningslokalen. Hittade den på Blocket och 350:-, känns som ett klipp.  Igår köpte jag även en matta, 3×5,60. Tittade på den i torsdags men tyckte jag fick ett dåligt pris så igår ringde jag en bekant som jobbar på samma företag och då blev  den mycket billigare. Den ska hämtas i veckan. Nu ska jag bara fixa skivor att klistra upp speglarna på också, sen så…

För övrigt bryr vi just nu våra hjärnor med huruvida vi ska åka till pappa som blivit akut sjuk, away from home, och ligger på sjukhus i Eskilstuna. Försöker få koll på läget, och om vi kan göra någon nytta på plats, men än så länge avvaktar vi. Hans fru samt syster med man är där så frågan är om vi tillför något eller mest är i vägen? Under tiden vi funderar på detta hamnade världen i ett litet vacuum…

Då har vi varit och tävlat ytterligare en lydnadsklass II, jag och lille Karlsson. Den här gången gick det inte lika bra som senast, men vi lyckades preciiis landa på 160 poäng, dvs den nedre gränsen för förstapris, och jag tar glatt på mig de flesta missarna vi gjorde. En fylligare rapport kommer i morgon… hoppas jag.

Jag har tvingats inse att videokameran jag haft på prov vägrar samarbeta med min dator. Bara att lämna tillbaks alltså. Gah! Spara pengar, köpa annan, ny kamera istället.

Gräsklipparen har lagt av. Förvisso mest husses problem, men fel kväll.

En hylsnyckelsats vi nästan aldrig använt visar sig vara ett intelligenstest. Omöjligt att få loss hylsorna från hållaren. Förvisso köpt på Clas Ohlson, så att vi inte skulle behöva ta hänsyn till den i testamentet stod väl tämligen klart, men man borde väl för i %X#%§ åtminstone kunna använda dom EN gång?

(För den orolige; hylsnycklarna skulle användas till gräsklipparen, inte till kameran.)

Idag har jag bland annat lärt mig följande:

När man möter granne med vidhängande jack russel och katt ska man inte sätta Iza på 0,2 meters avstånd med kort koppel, och tro att hon ska sitta kvar. När hon tyckte katten var inom räckhåll tog hon avstamp på mina helt oklädda smalben/vrister med alla sina klor… Blodvite uppstod inte, även om det var nära, men jag har några rätt intressant ”revor” på benen numera.

Nej, man skulle ha vänt och gått in på tomten igen, och gett henne lite längre koppel. Det är sånt man lär sig, tydligen, men att det ska behöva ta nio och ett halvt år?!

Den stackars jack russeln, som är av en ovanligt sympatisk sort, vill inget hellre än hälsa på den stora schäfertanten när vi möts, men hon bevärdigar honom inte ens med en blick om det finns en katt i släptåg. Det är tveksamt om hon ens märker att han finns?

Igår kväll var det andra som lärde sig saker. Om Karlsson lärde sig något är tveksamt, men jag lärde mig en del, och A, som var med på träningen lärde sig den hårda vägen att man inte ska  vara snäll och ”ge” den lille terriern en sprillans fräsch pipande zebra. Men Karlsson hade i alla fall roligt när han körde varvlopp på den stooora appellplanen. Det var säkert några andra som hade roligt också, åt mina fruktlösa försök att kalla in honom. Egentligen är det bara löjligt att försöka för i de lägena kommer han inte in om man inte har något ännu roligare att ”byta” med. Men efter en … stund … lyckades vi lura in honom trots allt. Zebran överlevde också resan, och hade t o m talförmågan kvar. Tappert på min ära!

När detta var avklarat tränade vi faktiskt en stund. Framåtsändande med ”hel” grupp. Igår hade han väldiga tendenser att dra iväg snett  åt höger, både före och efter gruppen, så där har vi en del att jobba på. Och klura på.

Ikväll har jag rensat fådda kantareller – igen! 🙂 Jag har även förvällt dem, och en liten del har jag ätit. Mumma! Sen har jag pysslat om mina pelargoner och försökt lägga upp en strategi inför vintern och nästa år. En sak är helt klar; nästa år ska jag ha färre sorter. I färre och större krukor. I år är det inte ens varit vackert. Det är liksom bara – många. Till helgen ska jag ta sticklingarna, som sedan ska övervintra inne i huset, och jag måste begränsa mig. Så är det bara.

Ett litet lydnadspass har vi också hunnit med, under tiden husse promenerade Iza. Idag var allt frid och fröjd igen, även om allt inte gick på räls, men vi var åtminstone glada båda två, hela tiden. Och jag har dessutom möblerat om i den blivande ”lekstugan” så nu är det bara mattan och speglarna som fattas. 🙂

När det blir ”natta” (om ungefär en timme) ska jag slå upp en ny bok. Den omtalade Hypnotisören av Lars Kepler. Med tanke på hur uppskriven och omskriven den är så är jag ganska beredd på att bli besviken men jag kanske återkommer med en recension.

Att jag gillar Icebug har väl ingen av mina trogna läsare missat. Och det bästa är att de även tillverkar skor för andra underlag än is. Jag är numera lycklig ägare till tre par i olika modeller och med olika användningsområde. Det tredje paret hittade jag i garderoben här om dagen… Där har de vilat lyckligt oanvända sedan My Dog i januari när jag fyndade dem för 300:-. Det är något mellanting mellan jogging- och promenadsko, i joggingstuk, och – jag är kär!  Det största problemet för mig är inte att hitta skor som funkar på foten, men att hitta något som funkar för höfter och rygg! Nu har jag gått en rejäl lunchpromenad i högt tempo och till ganska stor del på asfalt, och känner mig hur fräsch som helst i både ryggen och höfterna. Underbart!

Igår var jag och K och tränade på klubben. Han skötte sig i stort sett fint, utom på platsen. Tävlingsmässig platsliggning med skott, och visst låg han. Men enligt dem som varit på närmare håll än jag (som gått och gömt mig) så hade han legat och ”gläfst”?! Vafalls? Trodde att  vi kommit över det problemet, och att gnället på senaste tävlingen var ett olycksfall, förorsakat av omgivningen. Men alltid är det nå’t, så vi får se hur vi ska lösa det.

Dessutom blev det nästan slagsmål mellan K och hans gode vän Tarrak. På grund av att jag trampade K på tassen när han hade Tarrak mitt framför näsan, och då fick den stackaren skulden. Han visade prov på äkta terriertemperament den lille! Men det släppte snabbt bara jag slutat stå på hans tass. Ingen kvarstående aggressivitet där inte. Och vem som blev mest förvånad; jag, Karlsson eller Tarrak (hans matte var just då inte i närheten) vet jag inte. Troligen var det oavgjort. 😉

För övrigt så tror jag mig ha hittat en spegelvägg (bestående av mååånga små speglar) till vår inomhusträningshall. Jag har den dock inte fysiskt ännu, men snart, om allt går i lås. Sen är det bara mattan, och skivorna att klistra upp speglarna på, som fattas.

Ikväll är det dags för den sista brukslydnadsmomentträningskvällen i Kind. Synd, för det här hade jag gärna fortsatt med. Det har varit nyttigt! Och trevligt! 🙂

Voilà – vår nya appellplan! Ca  20 kvadrat (när hyllorna och den andra bråten i hörnet omdisponerats) ska man väl kunna träna en hel del moment på, eller detaljer av moment? En ”balkonggräsmatta” på golvet, och lite speglar på väggen till vänster så ska vi kanske överleva den här vintern också. 😉

Till höger om bilden, vid det andra fönstret, ska pelargonerna övervintra. Dom bodde iofs i det här rummet förra vintern också, men nu får de det så mycket trevligare. 😉

Är jag nörd på riktigt nu?

Vi har en lagård. En hyfsat stor lagård (180 kvadrat byggyta + loge). Man kan samla mycket saker på 360 kvadrat…

Idag påbörjades projekt lagårdsröjning, och jag tror inte vi blir klara i år. I  en del, drygt 50 kvadrat, inredde jag kontor när jag startade min firma i mitten av 90-talet. Nu är firman nedlagt, och har inte drivits speciellt aktivt på ett antal år. Man behöver inte särskilt mycket fantasi för att räkna ut vad som hänt med den ytan. Förråd… Ett mycket oorganiserat förråd. Allt från skidor, husvagnsprylar, gamla böcker, möbler, fotogen- och gasolkamin, gamla datorer etc.

Prio ett är att städa och organisera där för när vintern kommer, då…  då ska jag och Karlsson ha inomhusträningslokal på åtminstone 20 av kvadraten. 🙂 Matta, typ ”konstgräs” (grön utematta) ska in där, och spegelvägg ska upp. Sen ska ju alla övervintrande pelargoner få plats också.

Det är en del jobb kvar, men jag har kommit en bra bit på väg idag. Problemet är bara att få bortforslat alla saker man vill bli av med, därför;

BORTSKÄNKES MOT AVHÄMTNING
Tre fåtöljer liknande IKEAs Poäng. Naturfärgat ganska grovt tyg med stomme i bok + matchande mindre soffbord, naturligtvis också i bok. Vissa spår av kattklor kan finnas på fåtöljerna. (Åtta stora papperskassar med böcker kan fås på ”köpet”.)

KÖPES
Spegelvägg, typ IKEAs, 45×60 cm. Eller… äh, måtten är inte så noga, bara de går att limma upp på mdf-board. Har ett gäng IKEA-speglar stående i ett förråd, men behöver fler.

I övrigt har Karlsson spårat både igår och idag. *klappar mig stolt på axeln* Igår var pinn-intresset sådär, men jag bromsade honom och bytte pinnar mot latexpiparmedsvans och idag apporterade han glatt alla pinnar. Puh… Tempot kunde gärna vara högre, och ibland får han oförklarliga ”tappt”, men vi jobbar på.

I morgon fortsätter städprojektet, under förutsättning att jag kommer ur sängen. Något spår lär det inte bli eftersom pürschjakten börjar.

Tydligen något strul med visningen, men klicka på ”Watch on Youtube”  så ska det funka.

Nej då, det är inte så att jag VILL att det ska regna, men när det gör det är jag åtminstone korrekt utrustad numera. Igår kom nämligen min fyndade goretex-jacka på posten, och den passade. Exakt likadan (förutom färgen) som min gamla som varit mig trogen i fem år men numera mer liknar wettex än goretex… Hittade den på outlet hos Taiga, till en femtedel av priset för en ny likvärdig jacka. Och det fick bli min förskottsfödelsedagspresent från några anhöriga.

Igår fyndade jag även en begagnad videokamera, av en klubbkompis som köpt en ny. Köpet är inte riktigt slutfört ännu, jag har den på prov för att se om allt fungerar vad det gäller samarbetet med min dator, men det ska vi nog lösa. Har ju länge varit sugen på en sådan för att framför allt kunna filma Karlsson (och mig?!)  när vi tränar, men eftersom jag varit osäker på hur mycket jag verkligen kommer att använda den har det inte känts motiverat att lägga ut flera tusen. När den här möjligheten kom kändes det perfekt. Om jag tröttnar har den bara kostat mig några hundralappar.

***

Helgen gick i 180 knyck, med ett minimum av hundträning. På lördagkvällen var vi ute och åt gott på Babbel, tillsammans med M, T och T den äldre. Jag föll för grupptrycket och beställde in Tapas Grande och oj så mycket mat det var! Men gott! Eftersom det var en klubbkompis som serverade oss så fick jag med mig fyra av våra överblivna kycklingspett i en doggy-bag. De ligger nu finfördelade i burkar i frysen i avvaktan på nästa spårträning. 🙂 Vi avslutade kvällen med ett glas vin hos M och T. En trevlig kväll var det, med underbart väder.

På söndag morgon var det bara att köra igång med organisationen av kompromisskalaset som skulle gå av stapeln vid lunch. Fixade kantarellpaj (under en hel del svordomar), städade osv. Kalaset gick bra och sen åkte husse på fotboll och jag fick fixa ”resten”, inklusive hundpromenerande. Och sen hade den dagen gått…

***

Igår kväll tog jag med mig Karlsson och åkte till klubben. Vi presterade ett träningspass som kändes riktigt bra. Karlsson var supertaggad och rolig. Han mår uppenbarligen bra av att vila sig i form.

För övrigt är min blogginspiration rätt låg för tillfället. Vi får väl se vad det blir av det här…