Månad: maj 2009

…det här ikväll!

Såg föreställningen för ett par månader sedan och det var riktigt, riktigt bra!

Några fler bilder med min galna pensionär. 🙂

Med tanke på vädret som varit idag (instabilt) kändes det inte som något jätteproblem att jobba. Dessutom är det rätt skönt att jobba sådana här klämdagar när det är lugnt i korridoren och tyst i telefonerna. Man får mycket gjort! På kontoret har vi varit tre pers. (inkl. kundtjänst) mot normala tio.

När jag kom hem hann jag inte ens få av mig jobbarkläderna innan jag kommenderade ut motsträvig husse för att agera rutflyttare. Ruta på 1×1 meter som flyttades en meter i sidled efter varje lyckat avslut. Jag tror jag överdriver om jag säger att det blev 50% rätt…? En stund fick han för sig att det var ut och runda främre vänstra konen och sen söka sig in i rutan som var rätt?! Detta hittade han på alldeles själv utan att jag lyckats förstärka det felaktiga. Fokus låg på att få honom att gå rakt fram och in mellan ”rätt” koner… Jag begriper inte att det ska vara så jäkla svårt?! Han har ju kunnat lära sig en hel del annat. Ett intressant faktum är också att om jag ställer mig på sex meters avstånd från rutan så blir det rätt nio gånger av tio, men om jag ökar till tio meter så hinner det hända mycket i de små träsktrollshjärncellerna på de fyra metrarna. Det är fascinerande att han faktiskt kan hinna räkna ut så många alternativa, och krångligare, sätt att utföra momentet?

OK, man skulle ju kunna köra jättemycket på kort avstånd då, tills det fastnar, tycker säkert någon. Men han verkar ha en viss förkärlek för att räkna galoppsprång (nåja) och då är jag rädd att jag inte får ut honom längre än så…

Inkallning med ställande hann vi också med och där känns det också som om vi kört fast ganska rejält. Funkar bra på kort avstånd för då hinner han inte få upp så mycket fart, men så fort det blir lite längre, och då menar jag 20-25 meter (inte 50 som i högre klass), så tar det en väldig tid innan han stannar. Där känns det som om han hakat upp sig på hur långt framför mig han är – inte vad jag säger.

I morgon planerar jag spår till K, ev. ett uppletande, och så intensivträning av första sträckan, till gruppen, i framåtsändandet. Har anmält mig till träningskvällar/kurs, några gånger under sommaren, på Kinds BK och där är det F-R-A-M-Å-T-S-Ä-N-D-A-N-D-E som står på agendan för vår del. Där kommer jag ju ha möjlighet att ha en levande grupp också. 😉

Om allt går som det ska, dvs det är tomt på agilityplan, ska Iza få sig ett agilitypass också. Vi har inte kört sedan någon gång i höstas så det kan ju bli – eh – spännande. 🙂

I avsikt att kolla väderleksprognosen för i morgon uppsökte jag, precis nu, yr.no. och då dök denna, alldeles verkliga, norgehistora upp.

Ja visst är det väl mer frekvent förekommande att orter byter namn än att yr.no har tekniska problem? Eller inte… 😉

Idag har jag ägnat mig uteslutande åt den andra delen i rubriken. Det kändes som en god idé att ta den här ”bonusdagen” till städning, och sedan slippa ägna helgen åt det i någon större omfattning.

Det största projektet har utan tvekan varit fönstertvätt. Förvisso har vi inte jättemånga fönster men en del är relativt svåråtkomliga. I synnerhet de utåtgående på andra våning… Tja, vad gör man inte för att få lite spänning i tillvaron? Det kändes i alla fall som en god idé, eller åtminstone inte som ett problem, då – för 16 år sedan.

Resten av städningen har gått lite mer på djupet än vanligt, men visst skulle jag kunna hålla på några dagar till om jag ville. Sommargardinerna i köket har också kommit upp. Glesvävt limefärgat linne – de kräver liksom rejält grönska och lite värme utomhus för att göra sig.

Mest wow av allt är nog trots allt att pelargonbordet i vardagsrummet, med benäget bistånd, förflyttat sig åter till lagården. Vårt lilla vardagsrum känns numera som en balsal, men snart har jag väl vant mig igen.

Tur att jag ska jobba i morgon, så att jag får vila upp mig. Och med tanke på det utlovade vädret känns det faktiskt som ett klokt val.

Hundarna har, förutom att förvirrat lulla runt efter mig och mina trasor, fått hålla till godo med husse idag. Tror inte det gått någon större nöd på dom faktiskt. Karlsson fick sig ett rejält pass på klubben igår. Det är väl ingen som blir förvånad om jag säger att det krånglade med rutan? Orkar inte dra alla turer fram och tillbaks, men så mycket klokare blev vi nog inte, varken jag eller (Lennart) Karlsson.

Krypet var åtminstone bra, fjärren också OK, och apportering av träapport genomfördes utan ärevarv. Man får glädja sig åt det lilla…

En dold platsliggning genomförde vi också. Just den planen är lite knepig för förarna får gå ner för en slänt och gömma sig. Det är mer än en hund som fått myror i huvudet när husse/matte försvinner neråt istället för in bakom något. Det var första gången Karlsson råkade ut för detta men han tog det med ro.

I helgen har jag tänkt mig betydligt mer hundträning än vad dagen har bjudit på, och det blir ju inte så svårt att slå det. 😉 Bl a ska det bli (minst ett) spår till Karlsson, för spårat har vi inte gjort sedan den oerhört misslyckade tävlingen för några veckor sedan.

Avslutningsvis ytterligare en bild från helgens spektakel; när Karlsson äter lördagsmiddag ur jättebucklan. Tur att huvudet är litet och tungan lång… 🙂

Foto: Pernilla Rudin

Nu var den här igen; älgkalven och förmodligen kon också även om vi inte såg den. Ska det bli som förra året?

https://vallterrier.wordpress.com/2008/05/21/sallskapssjuk/

Den älgkalven övergick ju sedan till att bli tämligen påstridig och jagade folk, även om jag klarade mig. Varför tycker kon att just vi (och våra närmaste grannar) är sådana utmärkta adoptivföräldrar? Varför inte fördela ansvaret lite över trakten? Det finns faktiskt fler hus…

Alltså den årstiden när man riskerar att, lite var som helst, stöta på förvirrade fjolårs(älg)kalvar och älgkor med akut förlossningspsykos.

För andra dagen i rad har jag sett älg alldeles inpå huset; igår morse en fjolårskalv och alldeles nyss en ko med fjolårskalv. Hon kanske försöker omplacera den till oss, innan hon ska gå in i förlossningspsykosen, vem vet?

Efter att en gång för alla ha dissat Facebook och bestämt mig för att INTE delta i det spektaklet har jag nu börjat tvivla. I tidernas begynnelse, när Facebook var ganska nytt, registrerade jag mig men sedan har det inte hänt något mer och jag har aldrig ”gjort” något. Det är säkert minst ett år sedan jag över huvud taget var där.

Men nu… kanske? Loggade in och såg att jag hade en del förfrågningar från både kända och okända

Vad är så bra med Facebook (förutom att man kanske kan hitta sina gamla klasskamrater som man inte har något större behov av att återuppta kontakten med)?

Jag behöver minst tre bra argument, kom igen nu!

Idag har jag äntligen fått bilderna som togs i förra veckan. Visst är hon härlig – min alldeles egna, och spritt språngande galna, pensionär. 🙂

(Försök bortse från det märkligt formade bihanget som förekommer på vissa bilder… Och formen blir ju inte mindre  märklig av att västens fickor innehåller hundgodis i massor samt en hög leksaker. Tur att man har nå’t att skylla på. 😉 )

Här jagar hon sin boll i snöre, vilket kanske inte riktigt syns…

Belöning kan också vara att bara ta ett tigersprång rakt upp i luften när matte säger ”hopp”.

Här har hon fått vittring på något ätbart som hon inte riktigt hittar. Kolla pannan…

Detta var bara ett axplock av alla de bilder som togs, och jag är sååå glad att detta verkligen blev av. Jag har drömt om det länge – att få hjälp att ta arbetsbilder på Iza, och nu äntligen. Tack D!

Igår eftermiddag var det besök hos frisören. Inget ovanligt (händer var femte vecka) och inget att skriva om egentligen. Jag har nog tidigare skrivit om frisörens assistent, riesenschnauzern Siv, nybliven trettonåring och fantastiskt pigg med tanke på ålder och ras. Jag är helt övertygad om att hon med jämna mellanrum slänger ett öga i bokningslistan för det är inte många gånger hon missar att stå i fönstret och vifta välkomnande med hela kroppen när jag kommer. Och nej, hon står inte där hela dagarna, vilket man skulle kunna tro. Och ja, jag har alltid hundgodis med mig. 🙂

Igår stod hon där som vanligt, ivrigt viftande. Plötsligt gick det upp för henne – dörren var öppen! Normalt sett är detta inga problem eftersom Siv är väldigt lydig och fullständigt pålitlig. Hon rymmer inte. Men igår utnyttjade hon sina rättigheter som pensionär och – hux flux – stod hon ute på trottoaren hos mig! Att hon skulle gå någon annanstans fanns inte på kartan, men hennes min när hon insåg faktumet med dörrens position och vilka möjligheter det gav – den var obetalbar. Även husses min, när han såg svansen försvinna ut, kan nog sorteras in i det obetalbara facket. 🙂

Har naturligtvis glömt/medvetet låtit bli att skriva en massa som hände i helgen. Ni skulle ändå inte orka läsa. Men den här anekdoten kan jag inte undanhålla er. 😉

När jag stod i begrepp att lämna campingen igår skulle jag säga hej då till bekanta som bodde i en husvagn precis bredvid pappa och hans fru.

När jag kramade om M så säger hon; – Nu blir väl xxx (husse) glad när det gick så bra för Lennart!

Vi tittade förvånat på varandra och började sedan asgarva. Lennart liksom? Var kom det ifrån? Men det kanske var på tiden att han fick ett förnamn också. Lennart Karlsson! 🙂

Inlägget nedan är bara en test av en rolig grej jag hittade hos MrArboc. Kul, smidigt och lättanvänt. Nu ska jag bara klura ut hur man slipper se bildnamnen också… Men det får bli en annan dag för strax bär det av till simmet med Iza.

BTW; två Red Bull på de sista 10 milen hem igår var ingen god idé. Jag var som Speedy Gonzales hela kvällen och när jag äntligen skulle gå och lägga mig var det lögn i h***e att somna. Har med andra ord varit rätt sliten idag – också…

Och tack för alla grattisar! Visst är det kul att en domare tycker att man har en fin hund, men det är fortfarande insidan som är viktigast och jag har ärligt talat lite svårt att hetsa upp mig så där värst mycket. Nästa gång, om det blir någon, kanske vi åker ut med huvudet före och en 2:a – igen? Jag borde nog ha köpt en trisslott…

Då har vi anlöpt hemmet igen efter en intensiv och rolig helg där vi har levt en slags nomadtillvaro! Har träffat massor med trevliga människor och hundar och själva har vi presterat både en del bra och en del mindre bra.

Resan upp i torsdags gick bra, och innehöll ett stopp på Sharpman utanför Mjölby där K blev med ett nytt halsband och ytterligare några pipleksaker (typ krokodil). Torsdagsnatten tillbringade jag sömnlös pga kyla och pipande terrier. Det var Gino som hade oerhört svårt att acceptera att han inte fick dela säng med mig och Karlsson. Hur mycket Karlsson sov är oklart men han låg åtminstone stilla och var tyst. Av förklarliga skäl var jag därför hyfsat trött på fredagen. Karin (Karlssons uppfödare) bäddade ner mig och Karlsson i deras säng i husvagnen och där fick vi väl åtminstone någon timmes välbehövlig sömn.

På fredag eftermiddag anlände de jag skulle dela stuga med. Efter flera års kontakt fick jag för första gången träffa Pernilla och Pia och det var riktigt, riktigt roligt och trevligt. Dessutom gjorde vi en ny bekantskap i Jenny med döttrar vilket var minst lika trevligt. Vi var alltså sex personer och åtta hundar (varav en höglöpande tik) i stugan men det gick bra även om det var lite pipigt stundtals. Karlsson insåg dock att han inte hade så mycket att säga till om så han höll sig lugn och fin i sin bur 🙂

Fredag kväll blev rätt sen med mycket trevligt hundprat. Själv funderade jag intensivt på hur jag skulle göra med lydnads-KM som skulle avgöras på lördagen. Jag hade ju skickat in en anmälan till klass II… Jag dopade mig med en del rödvin (det funkar ju när man inte behöver köra bil till tävlingen utan bara behöver promenera i två minuter) och på lördag morgon infann jag mig klockan 08.00 för platsliggning. Det hela visade sig bli en ganska förvirrad tillställning med bl a felräknat protokoll för vår del, men med den uppvisningen aspirerade vi inte på någon klubbmästartitel ändå. 🙂

Det började bra med en 10:a på platsliggningen. Jag var ju något skeptisk till just det momentet med tanke på att han skulle vara omgiven av idel borderterriers, men det gick ju vägen.

Sen samlade vi ihop till 7,5 på fria följet, 8 på läggande (han var inte med i starten), sen kommer det en rad med 0:poängare… På inkallningen tappade han fokus (det hände för mycket på utställningsplatsen intill) så att jag fick klämma i med ett ”riktigt” inkallningskommando för att få igång honom. Då blev farten så hög att det var svårt att få stopp… Rutan blev en nolla, inte helt oväntat, men sen kom det oväntade. På apporteringen regredierade han ett par år i utvecklingen och körde favorit (hans favorit, inte min) i repris; dvs apportbocksrace! Två varv runt plan med apportbocken i munnen innan han behagade lämna av. Men han hade åtminstone roligt…

Hoppet blev en 10:a och fjärren en 8:a efter ett par dk:n. Helhet 8. Apporteringsnollan och inkallningsnollan var ”onödiga”, men rutan är helt klart ett osäkert kort. Summa summarum, efter att jag påpekat felräkningen i protokollet, halkade vi i alla fall över gränsen till ett 3:e pris med 114,5 poäng. Inte så mycket att skryta med med andra ord. Men är man lagt åt utställningshållet blev resten av dagen bättre.

Det blev en lååång väntan på nästa ”event”. Vårt inträde i utställningsringen. Karlsson har ju aldrig varit särskilt samarbetsvillig när det kommit till utställning. Det har varit tråååkigt… Men igår plockade han fram en annan sida!? Han lät sig ställas upp snyggt, stod still som en staty, rörde sig fint och … ja på det stora hela skötte han sig fint nästan hela dagen. Domaren var mycket noggrann, han klämde (flera gånger på hans lårmuskler), kände, lyfte, pillade och petade och det skrevs en halv roman.Efter första sållningen bland öppenklasshanarna var vi fortfarande kvar i ringen!

Foto: pappa

Slutresultatet blev; en andraplacering i öppen klass!!! En mycket häpen matte insåg att dagen skulle bli ännu längre; dvs final för hanhundarna. I avvaktan på det skulle han ingå i avelsgruppen tillsammans med sin pappa, men eftersom en hund inte infann sig i tid fick vi backa ur planteringen. Lite snopet… inte minst för hanhundens uppfödare.

När det var dags att utse bästa hanhund var det lilla träsktrollet fortfarande på förvånansvärt bra humör och ställde upp sig fint. Men … när det var dags för domaren att ge honom fyra dyrbara sekunder av sin tid så … rasade den lilla hunden ihop som ett korthus! Innan jag fått ordning på ben och svansar igen hade domaren för länge sedan passerat och då var det över för vår del. Men ändå, 2:a i öppenklassen (bland 21 hanar) är inte kattskit. Och den som slog honom där avslutade dagen i den stora finalen och blev BIM. Så nu börjar man onekligen fundera på om den där (officiella) utställningskarriären verkligen är avslutad…?

Domarkritiken: Nice type and size. Good otterhead with keen expression. Good length of neck into well laid shoulder. Correct dept of ribs carried well back into strong loin and rearquarters. Good second thigh. Good fluent topline but slightly low set tail but of good length. Good coat. Thick pelt. Moved very well although slightly loose in front.
Domare: John Bainbridge

(Eftersom jag vet att det finns ringsekreterare som läser här 😉 tar jag gärna emot en översättning av följande: …inte strong loin and rearquarters. Good second thigh…)

Mitt i finalcirkusen blev det också utdelning av bucklan för Årets Bruksborder! Jag hade ju trott (och tänkt) att det skulle ske bakom närmsta buske i all tysthet men nä, så blev det inte. In i stora ringen under pompa och ståt (nåja 😉 ) fick vi ta oss.

Karlsson försöker föreställa sig exakt hur mycket mat det ryms i den nya matskålen? Faktum är att han fick sin kvällsmat serverad ur denna igår. Bildbevis finns och kommer förhoppningsvis senare. Foto: pappa.

Under eftermiddagen fick jag också besök av Ingrid och Trasselkvast. Ungefär samtidigt, och mitt under vårt race i utställningsringen. Ofokuserad var väl mitt ledord för dagen men det var ändå himla trevligt. 🙂 Ingrid har jag ju träffat förr (gammal klubbkompis) men Trasselkvast var första gången. Karlsson fick även chans att agera terapihund en stund, vilket han gjorde med den äran.

Den här nomadtillvaron har onekligen varit lätt påfrestande. Igår hade jag 50% av mina tillhörigheter i stugan, 50% i bilen och 50% i uppfödarens utställningstält. Jo, faktiskt, det kändes som om jag hade 150% saker…

Kvällen igår var betydligt mer stillsam bland både folk och fä. Vissa hundar satt i sömnen (inte gick – satt) men insåg ganska snabbt att det inte ledde så långt och la sig ner igen. Lite mat och hundprat hann vi dock med innan vi däckade. Vi också…

I morse var det städning av stuga och sedan hemfärd. Hemresan gick via kusin vitamin (ja min kusin ÄR verkligen en vitamininjektion 🙂 ) i Åtvidaberg där jag intog en god lunch och fick en trevlig pratstund. Sedan for jag vidare hemåt med benäget bistånd av Red Bull och en sådan här och strax efter 18.00 rullade vi in på gården.

Borta bra men hemma bäst, i synnerhet med en sådan matskål, eller eh…?

I fredags kväll dristade jag mig också att leka lite naturfotograf i solnedgången. Det är verkligen vackert vid Herrfallet som ligger på en udde i Hjälmaren. Här är resultatet av den vändan. Några bilder från utställningen blev det inte för min del. Däremot är det flera som har fotat oss så vi får väl se vad som dyker upp i mailen? 😉

Utsikten från stugan!

Puh… jag har säkert glömt massor av väsentliga saker men nu stänger vi bloggen för idag och konsterar att helgen varit jättetrevlig om än tröttande. Nu är det duschen och sedan sängen som gäller, för de påstår att det är måndag i morgon igen?

(Eventuella stavfel, syftningsfel och sakfel tar jag inget som helst ansvar för just nu. Kanske i morgon?)

Idag, på morgonen, låg pm:et till Årets Border i brevlådan. Tillsammans med Borås Tidning, Brukshunden och Hundsport!

Posten har uppenbarligen delat ut det (och tidningarna) till någon granne som inte orkat hämta och sortera sin post på nästan en vecka… *suck*

För övrigt; ge mig en timme till så har jag nog packat färdigt. Jag var nämligen uppe äckligt tidigt idag, av diverse kryptiska orsaker. 😉 Jag har bl a hunnit spola av bilen (inte tvättat – spolat) för att bli av med en del pollenavlagringar, tvätta en maskin tvätt, bränt en (ytterst laglig) CD, drällt vid datorn, och… klockan är 07.30!

Ett kort inlägg i packningsångesten. Jag har åtminstone hittat utställningskopplet och nummerlappsklämman. Kan det räknas som ett framsteg?

Ett nyutskickat pm har också kommit efter påringning. Posten har uppenbarligen slarvat bort det andra.

Kvällens sjuhäradsträning avlöpte till belåtenhet. Hade inte alls planerat att köra uppletande men eftersom möjligheten gavs så – varför inte? Reglerna är lite speciella. För högre-hundarna är det 60 meter bred ruta och sex föremål på sex minuter som gäller. Det lilla träsktrollet imponerade stort, inte bara på matte. Eftersom det var i princip vindstilla var jag skeptisk men det hade jag inget för. På sex minuter hade han plockat fem föremål, och det första var en hockeypuck! Någon sådan har han aldrig sett förut. Han hade också lite problem med en barnsko som han spottade och fräste över en stund, men in kom den till sist. 🙂 Det sjätte föremålet hittade han ganska snabbt  när jag väl skickade på rätt ställe. *rodnar*

Visst finns det mycket att jobba på, lite slarv, tugg och tappande av grejor samt en och annan kisspaus, men på det stora hela är jag jättenöjd. Det bästa var att han utan problem jobbade sig ut trots att han hittade första föremålet (pucken) bara 10 meter från stigen. Det har ju varit ett problem förut, men nu gick det bra. Uppenbarligen funkar det att vila sig i form? Vi har ju inte kört ett uppletande sedan den misslyckade tävlingen i Ulricehamn för ungefär en månad sedan…

Därefter fick vi en genomkörning av fritt följ, inkallning med ställande, rutan och fjärren. Rutan strulade rejält men i övrigt var det nog klart godkänt även om det inte var någon domare med idag.

Nu har det också utkristalliserat sig hur ”tänket” är. Vi är någon form av dubbelreserver, i II:an och högre. Men skulle högreekipaget få förhinder så plockas lydnadsklass II-hunden upp dit (ett betydligt säkrare kort) och vi får köra II:an… Men jag blir inte jätteledsen om jag slipper. Vi har fått (och kommer få) mycket bra träning på vägen. Och om alla håller sig fit-for-fight så är jag tävlingssekreterare. Så den 6:e juni kan jag boka in i vilket fall som helst.

Nu ska jag packa nå’t igen. Kanske…