Månad: januari 2008

Det är skönt att ha Karlsson hemma igen. Det tycker nog han också. Åtminstone så länge Iza inte har tratten på sig. 😉 Iza verkar också tycka det är OK att han är hemma. Det vita som ligger under Iza är en del av ett gammalt lakan som jag bäddade med när hon kom hem från operationen för att hon skulle ligga rent. Det har legat ganska snyggt och prydligt i bädden ända tills Karlsson kom hem och bäddade om. Annars verkar han tycka att mega-biabädden som de fått ärva av min pappas förra hund är ganska OK. Och det röda vid Izas hals är en påsklämma för att hålla ordning på T-shirten som jag av någon dum anledning klippte upp i halsen. Så vet ni det! 😉

Jag har ett par utmaningar som blivit sorgligt försummade. Dags att ta tag i dem alltså:

Den första kommer från Bacillen.

UTMANING 1

Vad gjorde du för tio år sedan?(för djur 1 år sedan)

Matte: Höll på att försöka få igång ett eget företag. Det gick sådär. Sökte (och fick) jobb framåt våren. Men utan erfarenheterna från det egna företaget hade jag aldrig fått det jobbet och inte varit där jag är idag.

Iza: Ungefär samma som nu. Tränade och gnabbades med lillebror.

Karlsson: Ungefär samma som nu. Tränade och gnabbades med storasyster.
Vad gjorde du för ett år sedan?(för djur, en månad sedan)

Matte: Samma som nu, dvs jobbade och tränade hund (även om de sista veckorna inte varit så aktiva vad det gäller det senare)

Iza: Försökte lära mig var vattenskålen stod eftersom matte flyttat på den. Det gick ganska bra. 🙂

Karlsson: Se ovan.

Fem snask jag gillar:

Matte: Mörk choklad, nötter, mörk choklad, nötter, mörk choklad. Fast nu har jag dragit ner även på den mörka chokladen.

Iza; kattskit, mattes hemlagade kycklingkex, blodpudding, köttbullar, plättar … ja ALLT slinker ner och är värt att jobba för!

Karlsson: se ovan. Jag kan även tänka mig att vända ut och in på mig själv för 1/4-dels mini-Frolic…
Fem sånger som du kan hela texten till:

Matte: kommer inte på en enda…? Jag kommer ganska långt i t ex House of the rising sun, och ett gäng till men HELA texten, på egen hand, njae…

Iza; Nu ska vi gå ut och jag ska gå först-sången.

Karlsson; se ovan + Gud vad det är synd om mig som måste ligga här alldeles själv när min matte står därborta-sången.

Vad skulle du göra om du var miljonär?

Matte: Förutsätter att det handlar om ett antal miljoner och inte bara en? I så fall; säga upp mig från jobbet, köpa en gård med mycket egen mark där jag bestämmer, kanske köpa en islandshäst eller två, ny bil, resa…!

Iza & Karlsson; säga upp matte från jobbet så att hon alltid kan vara hemma hos oss.

Fem saker som du gillar att göra:

Matte; träna hund, fotografera, umgås med vänner, sitta vid datorn, vara ute med husvagnen…

Iza; jaga (men det får jag aldrig göra?!), äta, spåra, köra agility, träna lydnad

Karlsson; äta, spåra, träna lydnad, pussa på människor, tugga på tuggben,

Fem saker som du aldrig skulle klä dig i eller köpa:

Matte; tighta kläder, stormönstrade kläder, kjol/klänning (om jag inte måste, läs: bröllop), extremt högklackade skor, kläder av acryl.

Iza & Karlsson; skor går bort liksom de flesta andra klädesplagg. Täcke använder vi bara när det är kallt och vi ska vara i bilen, inte annars.

Fyra favoritsaker:

Matte; Huset, datorn, bilen, kameran (för hundarna räknas väl inte som ”saker”?)

Iza; Jag är inte så mycket för ”saker”, men tuggben och bollar är väl bra? Och pipleksaker.

Karlsson; latexpipar, latexpipar, min blå pipdrake, tuggben

Jag avstår från att skicka detta vidare eftersom de flesta redan har gjort den.

UTMANING 2

Kommer från Pernilla

Nä, inte som Ugglas Fyra sekunder utan FYRA MINUTER! Men mer om det senare.

Idag var det tänkt att vi (jag och Karlsson) skulle iväg och träna spår tillsammans med Tytti & Tarrak och några till. Nu blev vi lite för många så spårträningen lades på hyllan och istället blev det uppletande och lydnad på Kinds BK. Vi var ett rejält gäng med en massa aussies, en rottis och en tollare. Och så Karlsson då. 🙂

Uppletanderutan vid Kinds BK är lite originell. Ungefär var sjunde meter så är det grävda diken på tvären över rutan som hundarna måste hoppa över för att komma ut. I vanliga fall är dessa diken ganska torra men inte efter denna höst/”vinter”. För en ”normal” brukshund vållar detta sällan några problem men för en kortbent brukshund (läs Karlsson) visade det sig vara lite problematiskt med meterbreda, vattenfyllda diken. Åtminstone om han inte hade tillräckligt med fart. Uppletandet var inte mycket att skryta med idag men vi hade åtminstone roligt åt hans bestyr. Å andra sidan har han ju varit utarrenderad till svärmor och bara gått koppelpromenader så det fanns mycket spring i benen som skulle ut. Hur mycket han påverkades av ett gäng vilt gapande aussies bakom baslinjen är svårt att säga, men jag tror inte det var så farligt. Det som strulade berodde nog på annat.

Därefter körde vi lydnad. Karlsson skötte sig i stort sett bra, och det som inte blev bra berodde på att jag var lite okoncentrerad. Avslutningsvis var det dags för platsliggning. Jag hade ju mina funderingar… Termometern visade ca +3° och då brukar han inte gilla att ligga still. Å andra sidan, vem skulle göra det? Nåja, jag la honom, och han låg! Tillsammans med en löptik, en nylöpt tik och farbror Tarrak. I FYRA MINUTER!!! Trodde inte mina öron när jag hörde tiden men jag var minst sagt nöjd med honom. Han lyfte på huvudet några gånger och gnällde lite men han låg kvar utan en tendens att resa sig. Min lilla sockerärta! Det kanske börjar bli dags att läsa tävlingskalendern?

Det var iaf skönt att komma igång med träningen igen, och förhoppningsvis kan det bli fortsättning på det här arrangemanget som Tytti & Annelie dragit igång. Det är åtminstone meningen.

Med tanke på hans reaktion på mamma Lucia när han mötte henne iförd tratt så tog jag det pedagogiskt (tyckte jag) när vi kom hem. Han fick först gå in och hälsa på Iza utan tratt, och sen se när jag satte på den. Men vad hjälpte det? Han är livrädd för tratten! Tur att det inte var med några tratthundar på MH:t för här snackar vi bristande avreaktioner… Nåja, han får väl lära sig. 🙂

Ibland önskar jag att hundar kunde tala, eller åtminstone förstå logiska tankekedjor, som t ex denna; Om du låter bli att slicka på ditt operationssår, och försöka montera bort stygnen, och dessutom låter bli att krafsa med baktassen på det andra operationssåret så skulle du slippa se ut så här!

Senaste veckan har det ju diskuterats vad som är mysigast; valpmagar eller valptassar? Men en (snart) åtta-årig schäfer-nos är inte heller att leka med. 😉

Nej ni behöver inte vara oroliga. Det är ingen ny idé jag fått att rubrikerna ska innehålla ett ord x 2, det bara råkade bli så.

Det blåser fortfarande rejält men någon storm är det inte längre, och blev det inte värre än så här så är jag tacksam. När jag och Iza var ute på kort promenad höll vi oss på grusvägen där det är öppet runt om och inte finns allt för många träd som man riskerar att få i huvudet. Detta till priset av att vi hade rejäl sidvind både på ut- och hemvägen. Ett tag var det riktigt besvärligt att hålla kursen men vi kom hem till sist.

Kom (osökt?) att tänka på när stormen Gudrun drog fram. Den var som värst här på lördagkvällen och -natten. Vi stod ute på altanen (i någorlunda vindskydd) och lyssnade på fladdrande takplåtar och slog vad om vilket plåttak det var som var på rymmen. Var det uthus 1, uthus 2, jordkällaren eller garaget? (Jag vann vadet, uthus 1). Träd knäcktes som tändstickor i närheten och rasade så att huset skakade. DET var läskigt! Strömmen hade naturligtvis lämnat oss i ett tidigt skede så man såg inte ett skvatt runt om. Att kliva upp morgonen efter och beskåda förödelsen var … spännande. På andra sidan vägen från huset sett var det  ett stort plockepinn med granar. Några takskivor på lagår’n hade gett sig iväg och lite annat smått och gott. Men det kunde ha varit betydligt värre. Tackade någon (han som byggde huset och planterade träden på 30-talet?) för att vi inte har några träd på syd- och västsidan av huset. Det gör att man ändå känner sig ganska trygg när det friskar i eftersom det 98 gånger av 100 blåser därifrån.

Nåja, det var historia, åter till nutid. Solen kröp fram på dagen och som nybliven systemkamerainnehavare tackade jag och tog emot. Vindarna har gjort att det mesta har knäppts inomhus ändå, men det är roligt att testa vad kameran klara med naturligt ljus. En annan positiv överraskning är att även om blixten poppar upp automatiskt och blixtrar så blir det inte gröna/gula/blå ögon på Iza om det naturliga ljuset är bra.

Här kommer ytterligare några bilder och för den som undrar; ja, jag gillar tulpaner. 🙂

Solen rakt in i kameran utan motljusskydd eller filter. Det som ”sticker upp” ur solen är en TV-mast och inte något fel på objektivet. 😉

Tulpanerna fotade i lite naturligt solljus en bit från fönstret.

Min älskade kloka grånos! 

Klockan är 13.20, vindarna börjar avta, och vi har fortfarande el…?!

Nya kameran är igångdragen. Och den fungerar. Den autofokuserar så fint sååå. 🙂

Vi får väl se om jag vågar mig ut i stormbyarna för fler testbilder.

Mindre roligt är att min dator har totalkraschat. Den som fick ny hårddisk innan jul?! Som tur är fick den i samband med det en extern hårddisk som gör automatisk back-up så jag ska väl förhoppningsvis inte ha ”tappat” något. Ska skicka ett mail till ”min” datakille så får vi se vad han kan göra till veckan…

Tur i oturen är att jag har jobbdatorn hemma, vilket jag sällan har på helgerna, så blir det inte strömavbrott har jag ändå förbindelse med omvärlden + att jag kan kolla mina testbilder.

Nu; mot nya fotouppdrag och läsning av instruktionsbok.

Visst blåser det rejält, men än så länge har vi el och det värsta som hänt är att soptunnan ramlat omkull. Elen försvann för en stund sedan och med ett torrt konstaterande; ”jaha” började jag tända levande ljus. Då upptäckte jag att det lyste hos grannarna?! Gick och kollade jordfelsbrytaren, som hade löst ut. Det var ju också ett väl valt tillfälle?

I väntan på bättre tider kan ni ju kolla in förra årets vindmätare, från stormen Per. 😉

Vindmätare. 

Idag är första dagen på länge när det varit i princip vindstilla. Det känns nästan lite ödemättat med tanke på vad SMHI lovar inför morgondagen. Jag vill inte ha en storm till som förstör ”min” spårskog. Dessutom är det planerat lite organiserad spårträning på söndag och det vore hemskt käckt om den inte blåste bort.

Gasolkaminen är på plats, förrådet av kronljus och värmeljus är laddat, det finns batterier i pann- och ficklampor. Innan vi lägger oss kommer det fyllas upp hinkar med vatten för spolning av toalett samt fyllas X antal vattenflaskor med kallt vatten och termosar med hett vatten. Husse har t o m varit ute och spikat ihop lagår’n… (Det var visst någon lös plåt som behövde åtgärdas.) Och eftersom vi har förberett oss så väl så blir det förhoppningsvis inte så farligt. Jag misstänker att det har något med kvadratroten ur hypotenusan att göra, eller nå’t. (Nä, matte var inte mitt starkaste ämne i skolan. 😉 )

Efter Gudrun, för två år sedan, var vi strömlösa i åtta dygn. Efter förra årets Per klarade vi oss med två, så vi får väl se hur det går den här gången.

Dagens roligaste (?) nyhet är att den nya kameran har landat. Men lita inte blint på postens godssökning. Trots att det inte stod något om att den landat på ICA, som det gjorde förra gången, så chansade jag och åkte dit och jodå, paketet fanns på plats. Nu ligger batteriet på laddning och sen … får vi se hur det går.

Iza är oförskämt pigg men det var nog ett smart drag att arrendera ut lillebror så att hon faktiskt inte har någon större orsak att göra något annat än ta det lugnt. Vi har dock varit ute på en kortare promenad både igår och idag. Onödigt kort tyckte hon. För övrigt så längtar jag efter Karlsson så att jag snart kryper ur skinnet. Den lilla odågan har verkligen fångat mitt hjärta! Om det blir spår på söndag så är det naturligtvis han som ska med, Iza är ju fortfarande konvalecent, och sen får han nog följa med hem. Mitt alldeles egna lilla träsktroll!

Tja, hörs jag inte av mer under helgen så vet ni varför, de två hålen i väggen har slutat fungera…

Då har det gått nästan en vecka sedan jag flyttade hemifrån. Det började med att det landade två stycken tvåfotingar, en hane och en hona, i mitt föräldrahem. Den ena (honan) tyckte jag att jag kände igen lite, men jag är inte helt säker. Hur som helst verkade dom glada att se mig så jag var glad tillbaks och pussade dom på näsorna.

Efter ett tag så bar dom ut mig. På fel sida av huset! Där pussade min matte och husse på mig lite extra och sen stoppade dom in mig i en stor, röd, brummande låda och så åkte vi iväg?! Såg en massa saker utanför fönstret och det blev lite jobbigt så jag somnade ganska snabbt i knät på den tvåfotade hanen. Efter en stund stannade vi på ett ställe som dom sa hette Hallandsåsen. Dit vill jag åka igen. Dom hade jättegoda grässtrån och roliga löv. 🙂

Sen sov jag en bra stund till och när jag vaknade var vi inte alls på Hallandsåsen utan på ett nytt ställe. Dom tog in mig i huset och jag kollade läget. Var det här jag skulle bo nu? Här fanns det en tvåfoting till, en hane. Jaha tänkte jag, ska jag ha en matte och två hussar nu? Konstigt… Jag kollade av huset i alla fall och hittade en jätterolig mjuk låda i hallen med en jättestor grå kamptrasa. Det var en värdig motståndare, jag fick verkligen kämpa för att döda den och jag är faktiskt inte helt säker på att jag lyckades.

Efter en stund kom det in en fyrfoting?! Jag har ingen aning om var han kom ifrån, helt plötsligt var han bara där. Han var faktiskt ganska lik min mamma så jag beslutade mig för att han nog var OK, trots allt. Men jag var tvungen att fundera en liten stund först.

Sen försvann två av tvåfotingarna och kom hem med ytterligare en, den här gången var det en hona. Två hussar och två mattar! Det gäller att ordna det för sig. 🙂 De turades om att bära mig in och ut. Varför förstod jag aldrig riktigt men de blev jätteglada när jag kissade på gräsmattan?! Sen envisades de med att säga ”Gino” hela tiden och om jag då tittade på dom eller sprang mot dom blev dom jätteglada? Jag begrep aldrig riktigt varför men är det så enkelt att göra tvåfotingar glada så … varför inte?

Dagen efter var vi ute i något som kallades skogen. Där fanns det massor av roliga saker att göra. Fyrfotingen var med och han sprang jättefort! Minst lika fort som min storasyster Yla. Jag var riktigt imponerad och ska träna jättemycket så att jag också kan springa så fort.

Sen blev det natt igen och jag sov jättegott. Men morgonen efter blev det action. Då började dom plocka ihop alla saker, inklusive mina leksaker, och stoppa allt i påsar och väskor? Jag tyckte det såg jobbigt ut så jag la mig och sov igen. Helt plötsligt kom den första tvåfotingen, honan, och lyfte upp mig. Hon kramade mig och pussade mig jättemycket, kallade mig för ”köttbulle” (hmmm…) men jag försökte vara lite storsint ändå och pussade henne tillbaks. Sen stoppade dom in mig i en sådan där låda igen, i knät på en av mina mattar, och så åkte vi iväg.

Sent på kvällen landade vi i ett nytt hus! Men hallå, tror dom att jag är någon sorts nomad eller? Hur som helst visade det sig att det även där fanns en sån där mjuk låda med en gigantisk kamptrasa så jag bestämde mig för att här kan jag nog bo! Massor av leksaker fanns det också, men någon fyrfoting verkade dom tyvärr inte ha…

Efter några dagar så hittade jag honom äntligen. Fyrfotingen! Jag gick in i ett rum där jag inte varit förut och där – där var han! Det var bara ett problem. Han var precis, exakt, på pricken lika arg som jag? Jag förstår inte varför han var så arg, jag skällde ju bara på honom? När jag smög in där dagen efter för att kolla läget så märkte han aldrig att jag kom och då var han tyst och fin. Det kanske kan bli nå’t?

Annars rullar dagarna på med mat, pussar, kli på magen och utflykter i trädgården (där det finns massor av löv 😉 ) och ”skogen”. Det känns som om jag hamnat på rätt plats i livet, här kan jag nog bo. 🙂 Bara jag får ordning på den där mystiska fyrfotingen som är så otroligt lik mig. 🙂

Jag avslutar med några bilder från mina små utflykter:

Foto: husse & matte (dom två som blev kvar)

Hälsningar Gino

PS. Den första tvåfotingen, honan, har jag utsett till min gudmatte. En så’n kan nog vara bra att ha för då måste hon köpa födelsedagspresenter och julklappar åt mig. Har jag hört. DS.

Iza låter meddela att:

• Tratt i motvind inte är kul. (Matte hade däremot ganska roligt… 😉 )
• Det är skitdålig mottagning. Hon får inte ens in gratiskanalerna, 1, 2 och 4…
• Det är (nästan) stört omöjligt att kissa med tratt.

I natt har tratten varit på hela tiden och hon protesterade inte nämnvärt. Jag brukar ju inte ha på tratten när vi går ut, för då har jag ju järnkoll, men för att bara kissa (se ovan) på gräsmattan kändes det som ”overkill” att ta av den men det får jag nog göra fortsättningsvis för att få händelseförloppet åtminstone liiite rationellt. Förmodligen är det lite bökigt att nosa reda på exakt var det är allra, allra bäst att kissa just då. Idag kommer tratten åka på så fort jag lämnar henne utom synhåll, om det så bara är för två minuter.

Gårdagens träningspass med K var väl ingen höjdare. Det blåste (mer än) halv storm. Han såg ut som en dvärgschäfer med yvig skäggväxt eftersom hans små öronlappar stod rakt upp i vinden, mest hela tiden. Han var supertaggad och ville hur mycket som helst. Hela tiden. Dock hade han lite svårt att koncentrera sig (förmodligen också beroende på blåsten, för bristande träning kan väl omöjligt ha något med saken att göra?) och det blev mer fel än rätt. Han la sig när han skulle stå, satte sig när han skulle ligga och var allmänt förvirrad, men hemskt söt. 🙂 Dessutom var han väldigt bestämd. När jag satt honom för inkallning så gav han sig f*n på att hade jag sagt ”sitt kvar” så skulle han sitta kvar. Basta! Och lite andra liknande syndrom. Vädret (trots att det inte regnade) hade en något dämpande effekt på matte så träningspasset blev inte så långt.

Beträffande gårdagens kameradiskussion (dyra, fina proffskameran) så kan jag ju meddela att priset, 38.000, enbart avsåg kamerahuset. Sen tillkommer diverse objektiv också, för att man ska kunna använda kameran, och då hamnar man någonstans runt … 80.000 enligt fotografen. *suck*

Men min kamera, som nu känns som en riktig amatörmodell, är på G och borde komma imorgon. *hoppas*

Iza uppvisar förvånande egenskaper i ögontjäneri för tillfället. Så länge jag är i närheten (vilket jag är ca 99,5% av tiden) visar hon inte minsta intresse för såret. MEN, lämnar jag arbetsrummet i några minuter så är hon tydligen där och slickar… När jag kommer tillbaks ligger hon orörlig, i samma ställning som jag lämnade henne och tittar på mig med sina oskyldiga bruna ögon. Om jag då känner på huden jämte såret, vilket hon gärna låter mig göra, så är det lite fuktigt. Och det är INTE sårsekret. Ajaj … inte bra. Nu får husse hålla järnkoll på henne när jag åker iväg och lånar K för ett träningspass, och så blir det tratt till natten. Tyvärr.

Ny kamera är på väg! Naturligtvis lyckades de inte provocera fram felet vid test men det var ändå lite ”skumt” så till slut bestämde dom sig för att skicka en ny. Så kanske, kanske har jag den här på fredag. Inget särskilt är planerat i helgen och med en konvalecent Iza och en utarrenderad Karlsson finns det således tid att plugga kamera.

För övrigt har jag redan börjat fundera  på att byta upp mig. 😉 Fick ”provskjuta” fotografens (som jag anlitar i jobbet) Nikon D2x och, tja, DEN sekvenstagningen kändes helt OK. 8 bilder per sekund, och ännu mer i något specialläge. D80 tar tre…  Men priset är liiite (läs MYCKET) avskräckande. 38.000 någonting… Då vill det till att man kan försörja sig på sin fotning och inte bara fota träsktroll till husbehov.

I morse var det en något piggare hund som slog upp ögonen. Rättare sagt är hon väl ungefär som vanligt, eller skulle vara om inte jag la min dämpande hand över tillställningen. Eftersom hon var sjuk den lektionen när man lärde sig att ta trappor med ett steg i taget så ser hon lite purken ut när jag medelst ett lätt grepp i nackskinnet tvingar henne till detta. Normalt är det 3-4 steg i taget men jag känner att det rimmar lite illa med instruktionerna om att ”undvika häftiga rörelser”.

Vi har även tagit tempen på henne och den var helt OK, 38,4.

Såret är liiite rött och irriterat, dock inte så att Iza själv bryr sig utan hon klarar sig utan tratt. Jag har tvättat en gång med Klorhexidin. Har det inte dämpat sig till i morgon så får jag väl ringa ett samtal till vet. och kolla om hon ska ha antibiotika. Tidigare har hon ju fått det i förebyggande syfte efter i stort sett alla operationer, hur små de än varit, men kan vi klara oss utan är jag jätteglad, så vi får se vad som händer.

Jag har akut Karlsson-abstinens och hade planer på att lämna Iza i husses vård ikväll och ”låna” Karlsson av svärmor för ett träningspass. Dock har jag sträckt mig i ljumsken, förmodligen när jag ”lyfte” Iza ur bilen igår, och har tämligen ont så vi får se om det är någon mening med det.

Senaste nytt om kameran är att den landade hos leverantören igår och borde m a o kunna gå därifrån idag och vara här på fredag. Kanske?

Nu ligger det en slagen hjältinna i köket. Hon är lyckligen hemkommen och sååå trött. Vi har bäddat åt henne i köket för tillfället för att ha koll. Vill undvika tratten i det längsta och än så länge verkar hon inte bry sig om såret. Hon var lite ”nyfiken” precis när vi lämnade djursjukhuset, men sen har det varit lugnt. Hon har dessutom ett litet operationssår och ett stygn på högra skuldran där de, på min begäran, tagit bort ett atherom, och börjar hon klia sig där så hjälper ingen tratt i världen. Då blir det ett av mattes linnen och strumpa på baktassen som hon hade när hon opererat bort ett atherom på andra skuldran… Då var hon sååå söt när hon var med mig på jobbet. Turkosrutigt sommarlinne och en strumpa. 🙂

Cystan/juvertumören är skickad för analys och svar kommer om någon vecka men förhoppningsvis är den så ofarlig som vi (veterinärerna och jag) trott.

Undrens tid är tydligen inte förbi. När det var dags att betala halade jag upp plånboken. Och fick pengar tillbaka!!! De två besöken från november-december var ju inte reglerade hos försäkringsbolaget så de lades ihop med dagens ingrepp och resulterade i hela 46:- tillbaka. Tror jag ska köpa något extra gott till Iza för dom. 🙂 För att fortsätta på undrens bana så fick jag dessutom komma in för tidigt när jag skulle hämta henne. 16.30 hade jag tid och 16.28 klev jag UT från djursjukhuset. Då hade jag ändå varit där ganska länge och snackat lite ”skit” med kompisen S som lämnade ut henne.

Här kommer de utlovade bilderna på Gino från igår morse, strax innan avfärd. (Du skulle aldrig ha andats ut och trott att faran var över Pernilla 😉 )

Morgonpasset var mycket ansträngande och krävde en rejäl tupplur!

Nya, fina halsbandet (julklapp från mig) hade precis invigts och då blev den stackars valpen helt plötsligt halt, på ungefär alla fyra benen, och kunde INTE gå… Men sen somnade han istället och när han vaknade var hältan över… 🙂

För övrigt tycker jag alla tjatar om att valpmagar är så mysiga, men jag tycker valptassar är minst lika underbara. 🙂

Och avslutningsvis, en bild särskilt för Ingrid. 😉

Hemresan hade gått jättebra och när jag pratade med dom igår kväll höll han som bäst på att installera sig. Vidare rapporter kommer säkert.

Nu ska jag ha VAH (vård av hund) åtminstone resten av veckan. Det innebär inte att jag är ledig men att jag jobbar hemma och har järnkoll på lilla fröken. Lillebror är utarrenderat på dygnet runt-kontrakt till svärmor i några dagar för att Iza ska slippa sladda runt på de hala golven mer än nödvändigt utan kunna ta det ”lugnt”. Och så står det i hemgångsråden att hon inte ska rastas i blöt och smutsig väderlek så det blir ett intressant projekt att lära henne gå på låda. 😉

Och tack för alla hållna tummar (och tår!). Det verkar som om det funkade, den här gången också! 🙂