Veckans gästbloggare: Gino!

Då har det gått nästan en vecka sedan jag flyttade hemifrån. Det började med att det landade två stycken tvåfotingar, en hane och en hona, i mitt föräldrahem. Den ena (honan) tyckte jag att jag kände igen lite, men jag är inte helt säker. Hur som helst verkade dom glada att se mig så jag var glad tillbaks och pussade dom på näsorna.

Efter ett tag så bar dom ut mig. På fel sida av huset! Där pussade min matte och husse på mig lite extra och sen stoppade dom in mig i en stor, röd, brummande låda och så åkte vi iväg?! Såg en massa saker utanför fönstret och det blev lite jobbigt så jag somnade ganska snabbt i knät på den tvåfotade hanen. Efter en stund stannade vi på ett ställe som dom sa hette Hallandsåsen. Dit vill jag åka igen. Dom hade jättegoda grässtrån och roliga löv. 🙂

Sen sov jag en bra stund till och när jag vaknade var vi inte alls på Hallandsåsen utan på ett nytt ställe. Dom tog in mig i huset och jag kollade läget. Var det här jag skulle bo nu? Här fanns det en tvåfoting till, en hane. Jaha tänkte jag, ska jag ha en matte och två hussar nu? Konstigt… Jag kollade av huset i alla fall och hittade en jätterolig mjuk låda i hallen med en jättestor grå kamptrasa. Det var en värdig motståndare, jag fick verkligen kämpa för att döda den och jag är faktiskt inte helt säker på att jag lyckades.

Efter en stund kom det in en fyrfoting?! Jag har ingen aning om var han kom ifrån, helt plötsligt var han bara där. Han var faktiskt ganska lik min mamma så jag beslutade mig för att han nog var OK, trots allt. Men jag var tvungen att fundera en liten stund först.

Sen försvann två av tvåfotingarna och kom hem med ytterligare en, den här gången var det en hona. Två hussar och två mattar! Det gäller att ordna det för sig. 🙂 De turades om att bära mig in och ut. Varför förstod jag aldrig riktigt men de blev jätteglada när jag kissade på gräsmattan?! Sen envisades de med att säga ”Gino” hela tiden och om jag då tittade på dom eller sprang mot dom blev dom jätteglada? Jag begrep aldrig riktigt varför men är det så enkelt att göra tvåfotingar glada så … varför inte?

Dagen efter var vi ute i något som kallades skogen. Där fanns det massor av roliga saker att göra. Fyrfotingen var med och han sprang jättefort! Minst lika fort som min storasyster Yla. Jag var riktigt imponerad och ska träna jättemycket så att jag också kan springa så fort.

Sen blev det natt igen och jag sov jättegott. Men morgonen efter blev det action. Då började dom plocka ihop alla saker, inklusive mina leksaker, och stoppa allt i påsar och väskor? Jag tyckte det såg jobbigt ut så jag la mig och sov igen. Helt plötsligt kom den första tvåfotingen, honan, och lyfte upp mig. Hon kramade mig och pussade mig jättemycket, kallade mig för ”köttbulle” (hmmm…) men jag försökte vara lite storsint ändå och pussade henne tillbaks. Sen stoppade dom in mig i en sådan där låda igen, i knät på en av mina mattar, och så åkte vi iväg.

Sent på kvällen landade vi i ett nytt hus! Men hallå, tror dom att jag är någon sorts nomad eller? Hur som helst visade det sig att det även där fanns en sån där mjuk låda med en gigantisk kamptrasa så jag bestämde mig för att här kan jag nog bo! Massor av leksaker fanns det också, men någon fyrfoting verkade dom tyvärr inte ha…

Efter några dagar så hittade jag honom äntligen. Fyrfotingen! Jag gick in i ett rum där jag inte varit förut och där – där var han! Det var bara ett problem. Han var precis, exakt, på pricken lika arg som jag? Jag förstår inte varför han var så arg, jag skällde ju bara på honom? När jag smög in där dagen efter för att kolla läget så märkte han aldrig att jag kom och då var han tyst och fin. Det kanske kan bli nå’t?

Annars rullar dagarna på med mat, pussar, kli på magen och utflykter i trädgården (där det finns massor av löv 😉 ) och ”skogen”. Det känns som om jag hamnat på rätt plats i livet, här kan jag nog bo. 🙂 Bara jag får ordning på den där mystiska fyrfotingen som är så otroligt lik mig. 🙂

Jag avslutar med några bilder från mina små utflykter:

Foto: husse & matte (dom två som blev kvar)

Hälsningar Gino

PS. Den första tvåfotingen, honan, har jag utsett till min gudmatte. En så’n kan nog vara bra att ha för då måste hon köpa födelsedagspresenter och julklappar åt mig. Har jag hört. DS.