När jag vaknade idag förväntade jag mig att träffa en MYCKET halt borderterrier linkandes omkring på sovrumsgolvet. Med tanke på hur halt han var igår, efter att ha legat still i bara några minuter, vågade jag knappt tänka på vad en hel natts stillaliggande skulle göra. Men nä! Uppe i sängen var han och pussade på mig som vanligt när jag började röra på mig. Nåja, han klarade ju av att hoppa upp i soffan igår, via ett bakben, men sängen är högre så det hade jag inte trott. Tände lampan och … han spatserade omkring precis som vanligt?! Full fart ner för trappan och – ingen hälta? Jag har, till hans stora irritation, väckt honom ur hans skönhetssömn en gång i timmen hela förmiddagen för att se hur han går. Med en god portion fantasi kanske man tycka att han ”sparar” vänster bak lite men jag tror mest det är ett hjärnspöke hos matte. Några tendenser till att gå på tre ben visar han inte alls.
Mycket förbryllande, men skönt. Jag undrar vad det kan ha varit? Någon som har några förslag eller upplevt något liknande? OK att hundarna kan stuka till sig och halta omkring några minuter och tycka synd om sig själva. Men här hände inget akut och hältan fanns där, klart och tydligt, från 15-tiden till 22-tiden.
Nu får han ta det lugnt ett par dagar för att inte riskera något. Det är bara att hålla tummarna för att det inte var något allvarligt och att det inte återkommer.
vallterrier.com 
Det har väl hänt mina si så där femtioelva tusen gånger. I lek och race snubblas det, slås i osv osv Idag är jag mycket coolare än för 10 år sedan…nu låter jag en haltande hund VIIILA! Då ska man se att det blir bättre på ett dygn.
Gräv ner spöket!
OK, ska försöka gräva ner spöket. Nu har jag dock sett vissa små tendenser under dagen så vi får se hur det utvecklas. Bara att hålla tummarna.
Iza har ju (peppar peppar) ALDRIG varit halt på sju år. Sånt ska man väl inte ”säga” 4 dygn innan tävling, men iaf. Den första hade väl sina hältor och den sista slutade med – cancer. Inte för att jag tror att det är det på K, men det kanske förklarar att man är lite extra nojjig?
Man blir mera nojjig när man haft såna upplevelser, ja. Efter historien med Birks lymfcancer får jag nervösa kramper så fort någon av hundarna uppvisar minsta tendens till dålig mage.
Men det här verkar ju utveckla sig åt det bättre hållet som det låter.