Nu är jag och Iza inne i en allvarlig relationskris. Funderar, helt seriöst, på att uppsöka en ”terapeut” som kan sätta fingret på vad som är fel. Eller … jag tror jag vet vad som är fel, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Denna hund är alltså hur knepig som helst! Hundfolk i allmänhet tycker att hon ser ”nonchalant” ut, att hon ”skiter i mig”, ”pekar finger” åt mig etc. Vet inte hur många tolkningar jag hört av hennes beteende. Och visst kan det te sig så. Det dom inte vet är att dessa beteenden uteslutande kommer när hon känner att jag inte är 100% nöjd med hennes beteende. Det spelar ingen roll hur mycket jag spelar glad, berömmer, peppar. Om jag i grund och botten inte är glad och nöjd så drar hon. En muntlig korrigering leder inte till minsta form av skärpning utan bara ännu mer undvikande… JAG BLIR TOKIG!
Denna hund är alltså bedömd som ”måttligt hård” (= +3) på korning. Det kan man tycka är en förklaring till att hon inte tar åt sig av en korrigering. Problemet är ju att hon faktiskt tar åt sig, och det behövs alltså inte ens en medveten korrigering, utan det räcker med en känsla av missnöje från min sida. Men normala hundar (t ex Karlsson) skärper ju till sig när de korrigeras, de försöker inte byta planet?! OK, det är väl inte det hon gör heller, byter planet alltså, även om det känns så. Hon håller sig hela tiden inom synhåll och har full koll på mig men ägnar sig, till synes mycket målmedvetet, åt att göra något annat. Och det spelar ingen roll vad jag gör; vädjar, skäller, gullar, vrålar, lockar – eller ingenting… Jag har provat allt! Efter någon minut har hon funderat klart och kommit fram till att jag faktiskt ändå är henne matte. Då kommer hon farande, men vid det laget är frustrationen redan ett faktum hos mig och så är den dagen förstörd. Igår kväll var det så illa att tårarna började rinna på mig. Känner mig fullständigt maktlös! Just nu lutar det mest åt att hon får bli pensionerad promenadpotatis. Oerhört synd på denna hund som egentligen har en så’n kapacitet, men att placera om en 7,5-årig schäfer tror jag inte heller är något alternativ.
Några minuter senare visade hon prov på vilken underbar hund hon i grund och botten är. Stod på nedre plan vid läktaren och hade henne liggande intill. Det var dags för gemensam träning och strömmen av hundar och människor var ganska strid. Spannet av hundar som passerade varierade från pytteliten chihuahua till hysteriskt vrålande schäfrar. Iza bara låg och tittade, lugnt och fint. Sen kommer en liten tjej (7 år?) fram till oss och hälsar på Iza och börjar prata med mig. Tjejen ägnar sig sedan åt balansgång 50 cm från Iza och ramlar ner ett flertal gånger tätt intill. Iza bara låg kvar helt tryggt och verkade uppskatta sällskapet! Tjejen fick sedan tag på en ormbunke som hon delade upp i blad som hon tapetserade Iza med. Från svansen och framåt. Iza låg helt stilla och tittar lite småroat på tösen. När ett ormbunksblad hamnade mellan öronen tyckte hon dock att det kittlades och ruskade på sig så alla blad ramlade av. Men i såna lägen är hon bara så underbar, och man kan inte tro att det är samma hund?!
Gårdagens glädjeämne var, som vanligt, Karlsson. Han skötte sig alldeles förträffligt, och den blå pipande dansk-draken var en riktig succé som belöning. Han går fritt följ mycket bättre än linförighet så det grämer mig lite att det momentet är borttaget ut appellklass och lydnadsettan för där hade vi nog kunnat plocka fina poäng. Han låg t o m still på en platsliggning på ca 3 minuter tillsammans med tre laktritstroll (riesen). Jag stod inte långt bort, men ändå! Det kändes som en seger. Han gnällde lite, eller snarare ”gnisslade”, och skruvade lite på sig men – han låg! 😀
vallterrier.com 
Ja vad ska man säga… Ibland funderar jag i liknande banor – varför harvar jag runt och tävlar med en hund som så uppenbart inte trivs i tävlingssituationen? Samtidigt så VET jag ju att han kan…
Det är en klen tröst men jag kan ju säga att du har ju åtminstone någon slags… självinsikt om vad det handlar om. Jag har en klubbkamrat som har liknande bekymmer och h*n fattar inte själv varför hunden ”går i strejk” när ”jag har ju inte ens sagt något”. Nä, men den jycken är OERHÖRT känslig för signaler från ägaren. Jag är helt övertygad om att det räcker med en negativ TANKE i det fallet för att det ska gå i baklås mellan dem. Och det låter som det du beskriver här också. Har dock inga bra förslag på lösningar, tyvärr… Möjligen ”time out” så fort du känner minsta uns av irritation?
Svårt dilemma….OM ni inte lyckas lösa det (med eller utan hjälp) så tror jag Iza blir nöjd med att bli promenadkompis (som får springa ett och annat agilitylopp?!) och slippa konflikterna även hon. Ibland är hundar svåra att förstå sig på…och ibland är det omöjligt.
Skönt iaf att hon funkar tiptop i vardagssituationerna, det är ju ändå det som är huvudsaken. Din tränings/tävlingsnerv har du ju Karlsson-the bruksborder till! 😀
Klart han ligger bland lakritstroll, han är ju ett sånt fast i miniatyr och i lite annan färgställning… 😉
Ibland ska man kanske inse att en hund inte fungerar som tränings och/eller tävlingshund. Man kan analysera till f-bannelse men inte komma på varför. Då ska man nog ta en rejäl time out, kanske 1/2 år eller helt enkelt göra vovven till en sällskapshund. Så har jag gjort med min äldsta som älskar träning men hatar tävling. Hon blir låg och får nästa torgskräck. Inte kul för nå´n av oss. Då bestämde jag mig för att lägga ner tävlingsambitionerna. För hur det än är så ska träning o tävling vara kul, för både hunden och ägarna. Chili blev en mycket gladare hund efter det. Hon slapp min press på nåt sätt. Idag är hon en lycklig familjehund som tränas för skojs skull och jag har Soya som älskar träningarna.
Sen får man ju inte heller glömma att träning och tävling är kanske 5 % av vårt liv ihop. Vardagen är ju den största och viktigaste biten trots allt.