Det tunga artilleriet

Ikväll tog jag till det tunga artilleriet! Det var liksom ”nu eller aldrig” vad det gäller uppletandet och det hade avsedd effekt även om jag starkt betvivlade det en stund.

När husse kom hem tog jag med mig Iza, hennes tjänstetecken, fyra snitslar och åtta uppletandeföremål och gick ut i skogen där vi började valla en bred korridor, ca 15 meter. Lite på efterkälken kom husse och Karlsson. K var tänkt att fungera som konkurrent om Iza började strula. Började dock fundera på hur klokt det var för när Iza väl förstått att lillebror också var på plats så fick jag bogsera henne runt i rutan/korridoren. Hon var helt blockerad på ekipaget på baslinjen… Jag försökte trigga henne lite på föremålen, utan nämnvärd effekt, och hon fick även se när jag kastade/la ut dom men hon engagerade sig inte nämnvärt. Sen var det full fart tillbaks till baslinjen. Jag trodde ALDRIG att jag skulle få ut henne ens en meter, så låst var hon på Karlsson. Jag vet inte riktigt vad hon tänkte och trodde men hon verkade minst av allt intresserad av uppletande.

Efter lite övertalning fick jag dock iväg henne i rätt riktning. Och oj vilken fart det blev! In med ett föremål, två föremål, tre föremål … sex föremål!!! Visst hade hon en del stopp där hon stod och blängde misstänktsamt på sin ylande lillebror men hon kom iväg alla gångerna och gjorde vad hon skulle. Jag hade säkert kunnat skicka henne på de två sista också men jag valde att bryta när hon varit så duktig. Om upplägget har någon effekt på det tävlingsmässiga uppletandet har jag ingen aning om, men hon fick åtminstone uppleva en glad och positiv matte i rutan och det var ju ett tag sen.

Karlsson ägnade tiden åt att skrika som en stucken gris. Snacka om att vara avundsjuk?! Husse fick gå vägen tillbaks förbi grannarna så att de skulle se att han faktiskt var vid liv, och inte ens blodig … för han lät onekligen som om vi höll på att flå honom levande. Det är fantastiskt vilka ljud den lilla kroppen kan åstadkomma?!

Sååå synd var det trots allt inte om honom för innan detta hade han fått ett spår som han löste galant. Idag körde vi ett upptag. Iofs den ”snälla” tårtbitsvarianten, men ändå. Det var nog inte mer än 3-4 meter från påsläppspunkten fram till spåret. Först såg han väldigt förbryllad ut men sen traskade han iväg och tog spåret galant åt rätt håll. Han börjar få riktig fin ordning på vinklarna också. Ibland är de klockrena och ibland går han ett par meter åt rätt håll för att sedan göra en lov och kolla att det verkligen inte gick åt något annat håll innan han tar det rätta. 🙂 Han missade en skogspinne men i övrigt plockade han allt, inklusive slutet. Det artar sig!

Efter lunchpromenaden fick sig Iza ett kort pass med kryp och efter att ha testat lite olika varianter tror jag att jag kom på vad som felade, så det kanske finns hopp även där?

Pm:et till högretävlingen har kommit idag och jag ska avvakta helgen och den träningen innan jag slutgiltigt bestämmer om jag ska lämna återbud eller inte. Igår fanns det inget andra alternativ än återbud, men nu är jag inte riktigt lika säker.