Just nu krisar jag lite. Lite så där lagom… Ingen jättekris och det är inte synd om mig – egentligen – men de här känslorna kommer med jämna mellanrum, framför allt på hösten när dagarna blir kortare och det inte känns som om man hinner med någonting.
Var det så här det blev? Livet liksom? Att jobba, och jobba, och jobba… Jag tycker inte att jag hinner leva, och just nu är det extra trist och rörigt på jobbet också så det gör ju inte saken bättre. Mina högt värderade ”jobba-hemma”-dagar har i princip lyst med sin frånvaro de två senaste veckorna. Jag lider verkligen av att lämna Iza och se besvikelsen i henne ögon när hon inser att jag ska iväg. Och att Karlsson ska vara hos dagmatte? Det går definitivt ingen nöd på Karlsson, och säkert inte på Iza heller egentligen, men jag vill ju vara med dom! Hela tiden! Folk som skaffar barn och sedan låter andra ta hand om dom, större delen av barnens vakna tid… Hur står dom ut? Jag lägger inga värderingar i detta, jag förstår att det inte går att lösa på annat sätt, men jag bara undrar … hur fixar dom det?
Jag önskar verkligen att jag kunde få några stadigt återkommande och välbetalda jobb till min firma så att jag kunde jobba hemma jämt och sköta mig själv! Men hur ska jag hinna fixa dom jobben med en heltidsanställning? Röran på jobbet är helt obeskrivlig jämfört med hur det har varit innan. Ingen vet vad som ska göras, vem som ska göra det och hur det ska göras. De nya ägarna kör sitt race, i ett rasande tempo som inte känns som om det leder till något bra. För mig, som är kontrollfreak ut i fingerspetsarna och vant mig vid att ha superkoll på allt som rör mina (tidigare?) ansvarsområden vet nu ingenting känns det som. Oerhört frustrerande!
Nåja, det blir väl bättre får (måste) jag tro.
Så lite ”normalbloggande” också då, nu när jag gnällt färdigt. 🙂
Igår kväll tog jag bara med mig Iza till klubben. Hann köra igenom de flesta högreklass-momenten igen. Faktum är; att med ett kraftigt dk (hand i luften samtidigt som kommando-ordet) så stannade hon faktiskt på inkallningen?! Får väl ”bjuda” på det även på tävlingen om det är vad som krävs. Avdrag för dubbelkommando är ju faktiskt bättre än en nolla. Det är långtifrån säkert vi får poäng ändå, men det är värt ett försök. Krypet fortsatte att strula. Ibland kryper hon jättefint men ibland hamnar hon i konflikt med … gud vet vad, men det är väl förmodligen mig? Nu kan hon helt plötsligt inte ens ”sitt kvar” när jag tar det lilla steget fram för att hon ska komma i rätt position när hon lägger sig?! Får grunna vidare på detta. Vi har ju 1,5 vecka på oss. *suck*
Därefter körde jag och Tytti uppletande. Rutan var i form av en bred korridor pga tidsbrist. Iza fick sex föremål, samtliga längst ut som vanligt. Och, precis som vanligt, så tog hon sig ut och hämtade det första på ett klart godkänt sätt men sen, precis som vanligt, havererade det fullständigt. Hon letar, men bara ut på halva djupet ungefär. Det slutade med att jag stod nästan längst ut i rutan och då hittade hon sakerna. Det var oerhört frustrerande och till sist visste jag inte om jag skulle gråta? Eller skrika? Eller strypa hunden? Eller begå harakiri? Eller alla fyra samtidigt? Hon har alltså haft ett jättefint uppletande tidigare, förutom lite tugg och struliga avlämnanden, men att gå ut och leta har inte varit något problem. Jag har ju mina teorier om vad som gått fel i träningen, men det gör ju inte saken bättre och jag har ingen aning om hur jag ska komma tillrätta med det. Känns inte som om något av det jag provat haft någon bestående effekt. Inför tävlingen, om vi nu startar, är enda trösten att det kommer finnas sex föremål i rutan, hon behöver hitta fyra och ALLA ligger nog inte längst ut?
Ikväll har vi hållit oss hemma. Husse är långt bort och jobbar och sover över i lastbilen för ovanlighetens skull. När jag kom hem så gick vi djävulsrundan som idag bjöd på alla de vanliga ingredienserna. Väl hemma igen så körde jag lite kryp med Iza och det gick ungefär som igår; alltså bra ibland och kaos ibland.
Karlsson fick sig lite apporteringsövningar och om han bara lugnar ner sig med tugget så kan det nog bli riktigt bra. Och jag tycker faktiskt att han tuggar lite mindre för varje gång?
Nu ska jag slöa i soffan en stund framför en film jag började titta på igår. Orkar liksom inget annat. Och så har ännu en dag gått!
vallterrier.com 
Tack för goa kommentarer när jag varit sjuk!
Nu kramar jag på dig så du kommer hel och stark genom din kris!!
Hoppas det ordnar till sig för dej med jobbet. Förstår att du vill jobba hemifrån, men – kan du inte få göra det då? Skall det vara så omöjligt. Fattar inte de nya ägarna vitsen med detta – de slipper hålla dej med ett rum på jobbet med möbler och dylikt. + Att de har en glad Lotta som jobbar som tusan.
Här får du en stor kram från oss allihop.
Åh, jag känner igen det du beskriver, de där perioderna när man funderar i såna banor som du gör nu. När jag kommer ur en sån brukar jag (numera) tänka att det på sätt och vis är bra att man har dem, för det är så skönt när man kommer ut ur det, och ibland kommer man faktiskt fram till ett och annat och gör små justeringar i livet trots att det känns bajs medan det pågår.
Det här blev helluddigt, men kanske kan du luska ut andemeningen 🙂 JAG tror jag vet vad jag menar, åtminstone. Ungefär.
Förstår precis hur du menar med ”vad det det här som var livet”-tankarna på hösten, och frustrationen på jobbet därtill. Känner så väl igen mig.
Dock kunde jag glädja mig åt en katalog med sååååå fiiiiiina hundar i som damp ner i brevlådan. 🙂 Särskilt tyckte jag om en söt bild på ett till synes lite smågrinigt träsktroll tillsammans med en undrande aussie, båda ikläda gula reflexvästar. 😀 För att vara allvarlig, så ser västarna riktigt bra ut och till vettigt pris dessutom. Tror att min svarta juvel skulle passa alldeles utmärkt i en sån. 😉
Önskar jag kunde ge dig några vettiga råd vad gäller uppletandet, men tyvärr är jag alldeles renons på sådana när det gäller den disciplinen, tyvärr. Men, kanske ”Jänta” eller ”Megaernst” eller nån annan på AH kan ge dig lite nya idéer?
Ha det gott!
Känner igen mig…har ju maximalt strul på mitt jobb just nu och vi går konstant på halva styrkan. Vissa lediga dagar går åt att bara glooo. Samtidigt har man konstant dåligt samvete för sina hundar. Åtminstone jag!? Då måste jag försöka tänka ”dom har det egentligen himla bra i jämförelse med många” Andra dagar försöker man ta igen det med miljoner aktiviteter.
Uppletet….vet inte vad du provat. Spårar hon ut?? I dom flesta fall när hundar inte går ut på djupet beror det på att man tappat SÖKmomentet, hunden har börjat ta spår ut. Jättevanligt tycker jag på schäfrar som är spårbegåvningar! Kör utplanteringar fram till tävling är mitt råd som jag själv fått av flera ”storheter” Lek ut hunden, SLÄNG in saken i vallad ruta. Ta tillbaka henne till stigen och skicka. Prova att lägga sakerna HÖGT….i trädklykor, grenar, stenar i motvind på djupet så hon verkligen får upp näsan.
Men du har kanske redan provat detta……..
Kram på dig från mig
Ingrid
Gammelmatte; det är inte det att jag inte ”får” jobba hemma. Vissa dagar måste jag vara på jobbet av praktiska skäl, och sista tiden har det varit för många sådana dagar. Normalt sett funkar det bra, bara jag får mina 2-3 jobba-hemma-dagar varje vecka. Men nu har det inte fungerat så på ett tag.
Mårr; jo, nog brukar det bli ”små justeringar”. För sex år sedan hade jag en så’n här svacka. Då bytte jag jobb. Till detta. För två år sen kom en rejäl svacka igen. Då ställde jag ultimatum på jobbet; låt mig ta med hunden eller jag slutar. Då blev det panik och bärbar dator inhandlades och vi jämkade till att jag skulle få sitta hemma och jobba några dagar i veckan. Men just nu funkar inte detta som sagt… Och jo, jag förstod vad du menade. 🙂
Agnetha; ja visst var dom söta. Och träsktrollet var inte alls smågrinig. Han var söt, han också. Så det så! Och tack för tipset om att slänga ut frågan på AH, vi får se hur jag gör. ;
Ingrid; Hon spårar inte ut. Första föremålet är inga problem. Det är på resterande föremål hon inte vill gå ut på djupet. Förmodligen beror det på att jag kört för många korridorer, åt olika håll. Jag kan fortfarande skicka henne åt olika håll och hon springer utan problem längst ut och hämtar. Det är precis som att hon vägrar inse att det kan finnas FLERA saker långt ut åt samma väderstreck… Hon har fått se på när vi slängt ut saker, jag har haft fyra ”figgar” som stått och bollat med föremålen. Jag lägger dom ofta högt i motvind… Dessutom kan hon hänga upp sig på ”tomlegor” där det legat föremål innan. Nu ska ju inte detta förekomma på tävling, men ändå.
Känner så väl igen mig… Lider just nu av diverse ”existensiella” funderingar i just de där banorna – var det så här det blev…? (Kolla det jag skrev i bloggen igår kväll – det är skrämmande likt det du ger uttryck för här!)
Håller en tumme för att det på tävlingen är ett sånt tillfälle när krypet funkar. Någon gång ska man väl få ha lite tur också, eller hur?
Uppletandet har jag inget bra tips att komma med för tyvärr. Min gamla hund (som inte är med oss längre) hade väl lite det omvända beteendet. Han skenade glatt ut och tog de föremål som låg på djupet – men att det kunde ligga saker på vägen, det fattade han liksom aldrig. Föremål på 10 m från baslinjen, det existerade inte i hans (nos-)värld. Påföljden blev ju att jag tror inte att vi någonsin klarade ett upplet med mer 2 föremål in. Möjligtvis kan vi haft 3 någon gång men det betvivlar jag…
Så när du kör hel ruta går hon alltså på djupet på första skicket? När du sedan flyttar dig ”framåt” på baslinjen och skickar låt oss säga 10 m efter …är det DÅ hon inte går på djupet? Vad händer om du gör en tjugo meter bred korridor och lägger 15 föremål, så att hon redan från början vet att det finns fler, ställer lite krav så hon inte byter dock. Själv har jag följt några SM förares uppletandeträning. Går inte hundarna ut…tja då tar dom det på lydnad. tar in hunden igen ”skärp till dig” och skickar om.
Nu bara spånar jag ideer med dig…..
Det där med barn har jag också funderat över…alltså hur fixar folk att lämna en 1½-åring på dagis 9-10 h/dag, fem dagar i veckan? Inte heller jag lägger någon värdering i det men jag undrar hur de bär sig åt för att inte gå under av samvetskval? Förmodligen lever jag i alldeles fel århundrade…eller åtminstone årtionde… Personligen vill jag ta hand om de mina själv..nu har jag iofs ”bara” hundar” men de är ju som mina ungar…
I dagens samhälle kretsar dt för mkt kring prestationer, karriär…jag värderar annorlunda…
Uppletandet…hmm…Motivationsövningar? När det blir rätt så blir det FEST? Alltså, backa bandet och göra det kul, kul, kul? Jag är ju inte så mkt för att träna enl ”visa vart skåpet ska stå” som du vet.
Kram till dej
Lotta: Träsktrollet är ALLTID söt, oavsett om han är glad, pigg, trött, ledsen, arg, sur, full-i-fanken, busig, slö, förvånad, lycklig, ilsk… you name it! 😀
Ingrid; Ja, första skicket är aldrig problem även om tempot har dämpats något med åren. Men hon söker sig längst ut, utan att tveka. Det är SEN det börjar strula. Eftersom jag haft problem med byten har jag, när jag har kört korridorer, lagt ett föremål ”på mitten” och ett längst ut. Hon har tydligen lärt sig att det finns liksom bara ett föremål längst ut åt varje håll, sen letar man på mitten för att hitta nästa. Känns som om jag försökt allt, inklusive kraftiga synretningar, utan effekt. När jag försöker ta det på ”lydnad” så hamnar vi i konflikt och hon blir ännu mer osäker på vad hon ska göra.
Efter kvällens lydnadsträning, som var ett stort misslyckat exempel på konflikthantering, så lutar det allt mer åt att hon får bli pensionär… *suck*