Dag: 25 april, 2007

Vi har problem! Med Karlssons spår. Ikväll fick han ett spår med två pinnar. Till första pinnen var det nog ca 250 meter och några vinklar som han löste galant. Han spårade jättefint. När han kommer fram till pinnen tvärstannar han och sticker ned näsan för att lika fort dra upp den igen och fnysa upprört. Självklart hade jag lyckats lägga pinnen mitt på en myrstig!!! Hela pinnen var översållad med myror. Någon bestående pinnskräck fick han dock inte för när jag ruskat av myrorna och vi busade med pinnen var det full fart.

Men sen är det stopp. Han förstår liksom inte att spåret fortsätter? Han vimsade omkring lite planlöst en stund men sen tog jag med honom till en punkt där jag bergsäkert visste att spåret gick, och släppte på honom igen. Och vips, efter ca 15 meter låg sista pinnen, så vi fick åtminstone ett lyckat slut och den älskade pipen kom fram. Hade bestämt mig för att inte ge den förrän vid sista pinnen för att hålla motivationen uppe men det verkade inte som om det hade någon effekt idag iaf. De gånger han fått den vid varje pinne har han blivit så fokuserad på den så jag har upplevt att det varit därför han haft problem att fortsätta…
Jag tror inte  det beror på bristande ork bland hjärncellerna för det spelar ingen roll om första pinnen ligger efter 25 eller 300 meter. När vi hittat den tycker han liksom att vi är klara? Är det månne viltspårgenerna som slår igenom? Där finns ju aldrig mer än ett ”byte”.

Nästa strategi att pröva är; långt till första pinnen och sedan bara en liten bit till nästa så att han förhoppningsvis inte hinner börja strula till det. Spåra kan han ju uppenbarligen, och markera apporterna också… Det gäller bara att poletten ska ramla ner.

Ett typiskt I-landsproblem igen, jag vet, men det är ändå något som bekymrar mig.

Jag tror Iza är lite kär. Vid ett par tillfällen har vi träffat på en speciell herre i samband med simningen. Han heter Challe och är (håll i er nu) en blandning mellan new foundland/leonberger/schäfer/border collie. En mycket sansad herre på 12 år. Rent exteriört är han onekligen mest nuffe/leonberger. Iza behandlar honom alltid med den djupaste respekt. Challe står i princip helt still medan Iza försiktigt nosar på honom och undersöker, i lugn och ro, och han ser också ut att tycka att det är ganska mysigt.

Jag tror faktiskt att större delen av charmen består i just att han står still, i motsats till en viss annan, oss mycket närstående, hund. 😀

Deklarationen är klar. Den summa som kommer att utbetalas i december skulle, med lite marginal, räcka till en ny kamera. Med andra ord är nu systemkameradrömmarna i rullning och de stavas Nikon! Frågan är bara; D40 eller D80? På Cyberphoto finns en utmärkt funktion där man direkt på skärmen kan få upp alla tekniska fakta på olika kameror bredvid varandra och jämföra. Detta är nu gjort, flera gånger! Visst hittar jag skillnader mellan kamerorna men frågan är vilken praktisk betydelse de har – för mig? Är det skillnader som motiverar en prisskillnad på 1600:-? Och hur stor betydelse har valet av objektiv? Är man nybörjare i systemkameradjungeln så är det många frågor.

Det jag vill ha är en kamera som:

• Har mycket snabb uppstart
• Har snabbt autofokus och alltså klarar rörliga motiv bra (hundar är rörliga 😉 )
• Klarar att fota actionbilder även i hyfsat dåligt ljus

Jag är inte mottaglig för argument om andra märken. Har fastnat för Nikon så OM det blir en kamera i slutet av året så blir det en Nikon, frågan är som sagt vilken modell. Och lyckas jag bestämma mig så har det säkert kommit någon ny modell innan året är slut…

Ska man vara realistisk så är det inte troligt att det blir någon kamera – alls. Innan december månad infinner sig har det säkert dykt upp några nya hål att stoppa pengar i. Men drömma kan man ju alltid göra. 🙂