Tre rum med utsikt

Då är (nästan) alla fönster på bottenvåningen tvättade. Kvällens planering sprack så när solen försvann från de sista två var jag upptagen med annat. Även om man inte vill ha strålande sol på fönstren när man tvättar är det ändå käckt med dagsljus, så det får bli en annan dag. Men de flesta är alltså skinande rena och samtliga Izas nosavtryck är borta. Hennes fönstertittande har gått in i en annan dimension sedan vi blev med terrier. Förut var det bara köksfönstret hon kollade ut igenom ibland i hopp om att få se någon av grannens katter passera förbi. Nu flänger hon från fönster till fönster så fort jag och Karlsson lämnar huset. Men jag får faktiskt ge henne en eloge för att hon lyckas både hoppa upp och ned utan att ta med sig några krukväxter eller annat, hittills – är kanske bäst att tillägga… Nu återstår fönstren på övervåningen. Det intressanta med dom är att de är utåtgående. När vi renoverade huset för många år sedan kändes det inte som ett problem. Vadå? Hänga i krokig arm för att putsa utsidan? Ingen match. Idag känns det inte som en lika god idé. Men det sparar jag till en annan helg.

På väg hem från spåret passerade jag även blomsteraffären och investerade i lite penséer som nu är vederbörligen planterade i krukor. Penséer sätter liksom en annan, mer spännande, prägel på mina mornar. Har rådjuren ätit upp dom eller inte? Att de käkar blommorna är väl en sak, det mår de (blommorna alltså) nästan bara bra av för de kommer igen. De ser lite luggslitna ut någon vecka men sen kommer det nya fräscha. Men det hör inte till ovanligheterna att ”våra” rådjur sliter upp hela plantor ur krukorna och då är jag måttligt imponerad. Det är några år sedan jag hade penséer senast så vi får väl se hur det går. Ett knep för att få ha dem ifred är att dränka in oasis med en häxbrygd på blodmjöl, ammoniak och vatten och sätta på blompinnar i krukorna. Jag har blodmjöl, det vet jag. Frågan är bara var??? Har man 360 kvadrat lagård finns det många bra gömställen…

Förmiddagen ägnades, som jag skrev i förra inlägget, åt spår. Idag testade vi nya marker som låg ”typ” vid världens ände. In the middle of nowhere – liksom. Men det var jättefina marker och vi kommer säkert tillbaks dit fler gånger. Efter själva spårarbetet skulle vi rekognocera lite mer och fortsatte vägen fram. När vi kom till en korsning ringde L till sin man som brukar jaga i området och frågade var vägen gick. Hon fick till svar: – Åk inte in där för jag har inte tid att komma och leta reda på er! Vi vände. Men mycket mark fanns det.

Karlsson fick ett kort spår med tre pinnar. Han spårade kanonfint till första pinnen och tog den. Sen brast koncentrationen och han hade svårt att starta om. Han kom iväg till sist och tog även de två andra pinnarna. Den sista var riktigt, riktigt lyckad. Jag var fullt upptagen med att se var jag satte fötterna i ett riktig oländigt parti och när jag fäster blicken på honom igen så står han och bollar med pinnen i munnen och tittar på mig. Jippiiii! Vidare kommentarer överflödiga. 🙂 En orsak till den bristande koncentrationen kan ha varit att jag hade favoritpipen med mig och belönade med den för första pinnen. Förmodligen blev han så fixerad vid den att han hade svårt att fokusera igen? Å andra sidan kanske det var det som gjorde att han fixade de två andra pinnarna så fint? Hm, svårt det där…

Iza fick ett ca 500 meters ganska rakt spår där svårigheten låg i att L även idag haft med sig sin galna riesen som fick springa fram och tillbaks över spåret. Nu löpte hon dessutom och löptiksdoft är mycket spännande enligt Iza som trots det löste spåret kanonfint. Visst gick hon av spåret och kollade ibland men valde att gå tillbaks och fortsätta. Och efter nästan varje sådant korrekt val fick hon belöning/förstärkning i form av pinne eller snusdosa med köttbullar. 🙂

Summa summarum är jag riktig nöjd med dagens spår. 🙂