(Nu är det inte bara långt mellan inläggen, nu har den kronologiska ordningen också havererat. Dessutom skrevs merparten av detta förra veckan  men har inte kompletterats med bilder förrän nu…)

Det förra inlägget avslutades ju med något av en cliffhanger men nu vet vi hur det gick…

Jodå, jag var åtskilligt mer mörbultad morgonen efter vurpan i trappan. En rejäl blåtira var pricken över i. Nej, det blir inga bilder på den, även om de finns.

Jag ska redan nu meddela att ni som ev. redan nu har planer för vecka 29 nästa år gör klokt i att planera om. Det blir nämligen ingen vecka 29 2016, och inte 2017, och inte… Förra året skaffade jag mig ju en rejäl brännskada på vaden under den veckan och i år, som sagt… Det är möjligt att även vecka 32 kommer ställas in men mer om det senare.

Nåja, dagen efter vurpan lyckades optikern trolla ihop glasögonen (ja, de måste ha trollat!) och med några timmars försening kom jag kom iväg på lägret i alla fall. Ont krut förgås inte så lätt, eller hur det nu var. 😛

Lägerveckan var i stort sett perfekt! Jag hade iofs inte väntat mig något annat med världens bästa instruktör; Geir B Larsen. Det var mitt tredje läger för honom. Det första var 2006 med Iza och det andra 2007 med Karlsson. Maken till engagerad instruktör tror jag inte finns?! På alla mina läger har jag bara träffat på en som varit i närheten och han finns tyvärr inte med oss längre…

Både Maro och jag har fått en hel del att fundera på. Pga av oförutsedda händelser (mer om det senare) har vi inte fått så många tillfällen att praktisera våra nya kunskaper men nu är vi nog snart på banan igen. 🙂

Vädret under veckan var i stort sett perfekt för hundträning. Vi hade bara en riktigt regnig dag men vi överlevde den också. Annars var det 16-17° och växlande molnighet (som det så vackert heter). OK, någon liten skur då och då men det kunde vi leva med.

Första riktiga träningsdagen lyckades jag med bravaden att ramla, igen. När man är stel och har ont blir man ju ännu mer osmidig än vanligt och det är inte optimalt när man ska traska omkring i skogen. Dag två var det dags igen och då var jag rätt sugen på att strunta i alltihop och åka hem men jag lyckades samla ihop mig efter ett smärre sammanbrott. Sen stod jag faktiskt på benen resten av veckan!

Som sagt; en toppenvecka med många skratt i en riktigt trevlig grupp. Det hela kröntes med att vårt uppträdande på avslutningsmiddagen vann. Geir som Farbror Frej (från Galenskaparna), anpassat till veckans bravader, var liksom oslagbart. 😀

Finkameran? Nej, den blev inte rastad på hela veckan. Enbart ajFån-bilder blev det…

Vi hade en söt fripassagerare under veckan, lilla WiFi, och Maro blev kär.
Dock tveksamt om det var besvarat. 🙂

Den regniga dagen fick min bil tjänstgöra som whiteboard, typ… 🙂

Maro var lycklig när han fick springa i skogen med WiFi.

Norska spårpinnar.

Nåväl, lägerbubblan sprack och det var dags att åka hem igen.

Det blev några dagar hemma (med lite hundträning) innan det bar iväg på nästa utflykt. Det börjar bli något av en tradition att vi avslutar semestern med några dagar i Olofsbo utanför Falkenberg. Passade mig jättebra också med tanke på kursen jag anmält mig och Maro till. 😉 Sista kvällen i Olofsbo kom Karlssons uppfödare, Karin & Tommie, för en mellanlandning. Det var länge sen vi träffades så det var himla roligt.

 

På spaning…

Mycket märklig hund sa Maro när han kollade in Cirkus Maximums kameler.

Glass fanns i Falkenberg också.

Ett spår hann vi med i skogarna utanför Slöinge.

Semestern avslutades på bästa sätt; med två dagars lydnadskurs hos Jenny Wibäck. Två riktigt givande dagar i en trevlig grupp.

Träningsbilder, foto: Daniel Eidenskog

Att hångla upp fröken ingår tydligen i konceptet när vi är på lydnadskurs. 🙂

Vi var supertaggade att träna vidare när vi kom hem, men det är ganska sällan (verkar det som) det blir som man har tänkt sig…

Sen blev det vecka 32 och vardagen knackade på.

Jag hann jobba två dagar innan det var dags för nästa vurpa. När jag tog ut Maro ur bilen på klubben lyckades jag trampa snett samtidigt som han gjorde ett rejält ryck. Då var det dags igen. Stukad fot (mindre problem) och en rejäl bristning i bröstmusklen och/eller några kraschade revben? Efter några dagar var det så illa att jag var tvungen att ringa hem husse från jobbet eftersom jag inte ens vågade ta ut hundarna själv – så ont gjorde det. Jag kunde inte andas. Ännu mindre hosta, nysa, skratta…  eller sova. Det fick bli ett besök på vårdcentralen för utskrift av något starkare i pillerväg. Läkaren konstaterade (precis som jag anade) att oavsett om det var revben eller muskler så gick det inte att göra något åt. Bara att vänta, och det har jag gjort. Nu, två veckor senare börjar det kännas ok igen och inatt sov jag ordentligt för första gången.

Innan vurpan hann vi dock träna. Vid det tillfället påbörjade vi rutan, med target. Jag tror inte han förstår riktigt vad han håller på med men han älskar sin target (en liten kakelplatta) så han sprang gladeligen till den från 20-25 meter efter några få skick från kortare avstånd. Känns iaf som en lovande start.

 

Jag har även hunnit röntga höfter och armbågar på Maro. Eller, nåja… det var väl inte jag som röntgade direkt men jag körde honom dit (och hem) samt assisterade. Och …. utförde någon sorts målvaktsräddning när han fem minuter efter att han fått uppvakningssprutan hoppade från stillastående upp på receptionsdisken och hamnade mitt på tangentbordet!!! (Möjligen inte ett optimalt upplägg för min skadade kropp?) Ingen förstod hur det gick till men det finns flera vittnen. Det är ju inte direkt vad man är förberedd på med en hund som just varit drogad. Så här såg han ut fem minuter efter panterhoppet – ett riktigt fyllo!

 

Resultatet? B på höfterna och 0 på armbågarna.

Att träna hund har jag inte ens vågat tänka på, inte ens gå promenader har funkat. Mina rastningar har bestått av att stoppa något i munnen på dem (boll, whatever…) och sen stå och titta på när de sprungit sig trötta, en i taget, men nu vågar jag nog börja fundera både å promenader och träning. 🙂

Detta är alltså anledningen till att jag funderar på att avskaffa även vecka 32 men än så länge kör jag på teorin att en gång är ingen gång… Två gånger är däremot en gånggång så därför ingen vecka 29 nästa år. 😉

Förra veckan var det dags för tjänsteresa till Norge, och nu sitter jag på ett norskt hotellrum igen, med anledning av jobbet. Den här gången inne i Oslo, på ett rum som är ca 35° varmt (med fönster som går att öppna ungefär 3 cm) och med spårvagnar och fyllon som dundrar förbi utanför. Helt plötsligt känns ”tråkhotellet” jag brukar bo på som rena rama lyxen… Nåja, två nätter kanske jag klarar.

Jag och Karlsson har även hunnit med att showa på Hundens Dag i lördags. Han körde bland annat sina paradnummer IPO-apporten och vittringsapportering där ett barn i publiken fått skriva sitt namn på pinnen. Han löste båda delarna fint, liksom sina övriga uppgifter. Viss förvirring uppstod ibland men med tanke på att tiken i uppvisningsgänget var i höglöp var det kanske inte så konstigt. Filmen nedan är dock inte från själva uppvisningen utan från en av repetitionerna.

 

När jag kommer hem från den här norgetrippen är det bara att, i princip på studs, åka till Kumla för MH (och det är alltså gjort och avhandlades i förra inlägget. Ingen ordning på någonting numera, som sagt).

Igår var det alltså dags för den lilla chokladtomten att visa vad han gick för. Mentalbeskrivning var bokad för hela kullen på Kumla BK.

Vi åkte upp i fredags eftermiddag och sammanstrålade med hans fyra systrar på klubben. Snacka om tuppen i hönsgården. 🙂 Mysigast var ändå lilla Yra, även känd som den lilla lifterskan, dvs det var hon som åkte med oss till Borås för vidare leverans när det var valphämtningsdags. 🙂

Sen checkade vi in på vårt B&B, Hästen & Hunden, som visade sig ligga perfekt i förhållande till bl a brukshundklubben. Ett mysigt ställe som varmt kan rekommenderas. Det var t o m förberett med vattenskål till Maro. 🙂

På kvällen blev det pizza hemma hos Fia/Vickulas tillsammans med uppfödare Camilla och ytterligare tre (eller fyra, beroende på hur man räknar) mattar.

Igår, den stora dagen, hade vi startnummer sist. Strålande sol och varmt men tack och lov bra parkeringar i skuggan. Det var för övrigt ett mycket välordnat MH med en ”snabb” bana (första gången jag upplevt att tidsplaneringen hållit hela vägen!) och duktiga funktionärer. Charmigast var nog testledaren som relativt obehindrat växlade mellan flytande finska (för de finska mattarna), engelska (t ex när det krävdes för att kommunicera med matte och spöke samtidigt) och svorska (dvs norska och svenska blandat, med finsk brytning). Allt fungerade utmärkt och det är inte illa att kunna erbjuda både finsktalande  TL och beskrivare när det finns finska deltagare. 🙂

Naturligtvis har man sina tankar om hur hunden ska bete sig på MH och naturligtvis tror man nästan aldrig rätt. Trots att jag varit testledare i många år och sett många hundar så blir det ändå aldrig riktigt som man tror när det gäller de egna hundarna.

Det visade sig finnas mer innanför den där bruna pälsen än vad jag trodde. 🙂

Han lät sig hanteras, han följde med TL på ”promenad” och han lekte ganska bra. Han gillar även att springa omkring och ”stila” med det han kommit över *host*. Hade lekföremålet varit av den gamla sorten hade nog leken med TL varit bättre men de här bitstockarna från Biltema är väl i ärlighetens namn inte det allra roligaste om kelpien själv får välja.

På lilla jakten frågade han om lov innan han noga kollade konstruktionen och så småningom tog sig fram till trasan. När det var gjort behövde man inte göra det en gång till. 😉

På aktiviteten traskade han omkring, kissade, käkade lite gräs etc. Ingen hysterisk aktivitet iaf.

Han tog sig fram till den pratande avståndsleks-figgen (efter att ha frågat om lov och funderat en stund) och lekte med henne tills hon släppte och blev passiv. Sen körde han sitt eget race.

Hans undanmanövrar på dumpe och skrammel blev inte alls så långa som jag trott och han avreagerade fint och snabbare än jag förväntat mig.

På dumpe och spöken blev han rejält förbannad men flydde inte (vilket jag hade väntat mig) även om han backade undan. När han insåg att det fanns människor under spökdräkterna blev han både lättad och glad.

Den avslutande leken var ungefär som i början och skotten brydde han sig inte om och hamnade således på en 1:a.   🙂

Den som orkar och vill kan se film på valfria moment nedan. 🙂

Moment 1, kontakt
Moment 2, lek
Moment 3, förföljande
Moment 4, aktivitetsnivå (skippar film eftersom det tar evigheters evigheter att ladda upp och jag ändå inte tror att någon orkar titta på den i tre minuter…)
Moment 5, avståndslek
Moment 6, överraskning (dumpe), ”promenaden”
Moment 7, ljudkänslighet, ”promenaden”
Moment 8, spöken
Moment 9 och 10, lek och skott

Sammanfattning; han blir rädd och därmed arg när någon skrämmer honom men han litar på mig när jag säger att det är ok och släpper sen det som hänt. Ibland behöver han lite betänketid och frågar om lov. Inget negativt i det enligt mig, och han gillar att hålla handen. (Kolla dumpe och skrammel… :D)

Protokollet finns här.

Så här trött och långtungad är man efter ett genomfört MH i värmen. 🙂

Vi fick även till en gruppbild med alla valparna innan vi skingrades åt olika väderstreck. Vi skippade dock idén med ”sitt i grupp”. Det fick bli med vidhängande förare, eller inte alls. 😉

Fr v Yarra, Perri, Fara, Frank, Yra, Maro och Viira.

På vägen hem stannade vi till i Karlsborg. Det kändes som om vi båda kunde behöva ett fotbad efter en varm och lite jobbig dag. 😉 Vi kan väl enkelt uttryck säga att matte fotbadade mer än kelpien men till sist fick han i ett par tassar i alla fall. Simskola blir nog nästa projekt i ”väx upp-skolan”. Det finns tydligen ett par hugade simlärarinnor i flat coated retriever-format som t o m har lyckats lära en fransk bulldog att simma! 😀

När jag skrev rubriken ovan insåg jag att jag nog inte har avslutat förra årets semester än, här i bloggen alltså. Det blev lite mycket kelpie där, när jag väl borde ha skrivit avsnittet som avhandlade hämtning av den nya familjemedlemmen. Nåja, det kanske kommer, en annan dag. 😉

Sen sist har vi hunnit fira midsommar på hemmaplan med goda vänner, åka till Skåne på ett rasande trevligt 40-årskalas och … åka till Skåne på semester. Tyrvärr var det en (arbets)vecka mellan kalaset och semesterns utbrott men husvagnen fick bo kvar på kalasstället så slapp vi åtminstone släpa den fram och tillbaks.

Jag älskar ju Skåne, och framför allt Österlen. Fem år sen sist och det var väl det första riktiga besöket. Eftersom vi klarade av husses önskesemester (Norrland) förra året var det min tur att önska i år och då blev det alltså raka motsatsen till Norrland. 🙂 Dessutom har vi flängt runt något alldeles infernaliskt de sista åren så nu hade jag ”beställt” en vecka på samma ställe med förtält uppsatt. Lugn och ro skulle det vara!

Första natten tillbringade vi på en grusparkering på Ystad Camping, uppsatta på väntelista och med hopp om att någon skulle checka ut nästföljande dag. Morgonen efter åkte vi, efter tips från grannarna på grusparkeringen, och kollade upp Nybrostrands camping, några kilometer längre österut, och där fick vi en kanonfin plats så vi lämnade Ystad Camping utan någon sorg i hjärtat alls, faktiskt. Den var trång och ”gyttrig” och egentligen alldeles för livlig för vår smak. Nybrostrand däremot var lugnt, luftigt och bara ett stenkast (nåja) från havet. Det var i alla fall riktigt nära, typ 2 minuters promenad, och den låg på rätt sida om vägen, dvs på havssidan.

När vi kom ner var det infernaliskt varmt men natten mellan söndag och måndag byttes värmen, via ett åskväder, ut mot mer hanterbara temperaturer, framför allt för hundarna. De lägre temperaturerna och blåsten gjorde att stranden var folktom och varje morgon/förmiddag kunde vi ta en rejäl promenad på den helt folktomma stranden och hundarna kunde vara lösa. Helt ljuvligt!

Maro, som knappt sett annat vatten än det i vattenskålen, blev lite övermodig första morgonen och gjorde en frivolt i vågorna. Frivolten hann jag inte fotografera… Sen gick han inte nära vattnet igen. Karlsson som är lite mer härdad plaskade runt i strandkanten lite. Temperaturen gjorde väl att suget efter riktigt bad inte var så stort.

Vi höll en ganska lugn takt hela veckan. Någon utflykt per dag, kortare eller längre, men mycket tid tillbringades med att ”bara vara”. Inga tider att passa och inga krav. Precis vad jag behövde efter den här våren och försommaren. Flera morgnar sov vi till framåt 8.30!!

Vi hann dock med bl a Kivik, Sandhammaren, Simrishamn och Ystad och lite shopping blev det på vägen. Dessa kylskåpsmagneter kunde jag bara inte motstå. Påminner väldigt mycket om någon jag känner…

Vid Sandhammaren kom man tyvärr inte mycket längre än parkeringen pga ”hundförbud”. Maro fick i alla fall sin alldeles första egna glass vilket var uppskattat. Karlsson fick naturligtvis också glass men det har vi ju sett på bild förr.

I Simrishamn var hundar ”självklart” välkomna och serverades isvatten snabbare än vi hann blinka. Isvatten var dock skumt sa Maro som tuggade is en stund för att sen välta skålen…

Dessutom fick jag utöka pelargonsamligen i samband med ett besök på http://www.havenosterlen.se/haven/. Ett jättefint ställe med fantastiska ”sticklingar” som i verkligheten var välväxta plantor – för 30,-/styck. Fick dock behärska mig lite eftersom de helst skulle komma hem helskinnade också.

Jag älskar verkligen havet och inser varje gång jag kommer i närheten att jag borde bo närmare det. Även om sydkusten inte bjuder på lika spektakulära solnedgångar som västkusten så är det otroligt vackert.

Maro tyckte det var spännande att bo på camping och hade mycket att hålla ordning på. Karlsson var tyvärr ovanligt ”hetsig” och skulle skälla på det mesta. När jag analyserade det hela kom jag fram till att när Iza var med så var hon chef. Om inte hon skällde (vilket hon mycket sällan gjorde) så gjorde inte han det heller. Förra sommaren var han ju ensam campinghund och det fanns ingen att larma så då var han också tyst och fin, men nu … har han en bror som gladeligen hänger på. 😛 En del onödig tid gick alltså åt till att försöka få tyst på hundarna…. Nåja, sååå farligt var det nog inte och som vanligt är det nog man själv som har mest ont av det.

Han sov i alla fall gott på kvällarna, i diverse olika ställningar. 🙂

Ibland satt han också. 🙂

I lördags var det tyvärr dags att riva tältlägret och åka hemåt igen. Vår plats var bokad av någon annan fr o m den dagen så även om vi rent praktiskt kunde ha stannat några dagar till så var det inget alternativ att riva förtältet och sätta upp det på någon annan plats.

En sista liten morgonpromenix till strande hann vi i alla fall med.

På vägen hem blev det ett stopp på Teba i Höör för att inhandla diverse förnödenheter till hundarna. 😉 Men faktiskt; jag köpte nästan bara ”nyttiga” saker. Bara en leksak och inte ett enda halsband! (Halsband hade jag däremot shoppat på Arken-butiken i Ystad som var vansinningt välsorterad jämfört med motsvarande butik här i stan.

På min semesterönskelista stod även ”några dagar hemma”, och det blir nästan en vecka faktiskt innan jag och Maro drar på spårläger på fredag.

Dessa dagar hemma har också varit underbart lugn och sköna. Igår och idag har vi tränat, både spår och lydnad, med goda vänner. Det kan faktiskt vara så att träning ger resultat?! 😉 Det märktes stor skillnad på både spår och lydnad bara från igår till idag. Att jag börjat skärpa till mig, rotat i minnesbanken efter gamla spårkunskaper och strukturerat upp det hela lite har gett riktigt bra resultat bara under veckans tre spår. Men nu stundar en vecka (nästan) för min favoritinstruktör; Geir B. Larsen! Precis vad vi behöver. 🙂

(Detta inlägg skrev jag igår och har kompletterats med bilder idag. Nu ikväll gjorde jag en frivolt i trappan och landade med huvudet före vilket resulterade i kraschade glasögon, en rejält bula i pannan, blodvite och ett ömt ben. Maximalt dålig timing inför det stundande lägret. Kommer säkert känna mig ännu mer mörbultad när jag vaknar i morgon… Men ok, det kunde ha varit värre. Jag bröt i alla fall inget men just nu är jag hyfsat ledsen… Så typiskt, inför den här veckan – av alla… 😦  Någon grundligare korrkturläsning orkar jag inte med just nu så ev. stav- och syftningsfel bjuder jag på.)

Efter vårt tredje godkända resultat i rallyns fortsättningsklass drabbades jag av antingen:
1. Hybris
2. Hjärnsläpp
3. Sinnesförvirring

Troligen var det en kombination av alla tre diagnoserna för jag anmälde oss till en avancerad klass, drygt tre veckor senare. Hur svårt kan det va’, liksom?

Igår inföll ”drygt tre veckor senare” och med facit i hand borde vi ha hållit oss till den ursprungliga planen, dvs: någon gång efter sommaren, utan att specificera vilken sommar, vilket år. Något jag inte heller riktigt tog hänsyn till var bristen på träningstid med massor av jobb, krävande kelpie och en helg i Tallinn…

Gårdagens start i avancerad vill vi nog förtränga snarast möjligt. Samma domare som ropade upp oss först på förra tävlingen, för att vi vunnit, ropade nu upp oss först – för att vi kommit sist (om man bortser från diskade ekipage). 😛

Jag kan bara skratta åt eländet och vet ärligt talat inte riktigt hur vi bar oss åt för att tappa så många poäng? Hur många poäng som blev kvar? HA! Det tänker jag inte tala om!

Jag har inte ens orkat sätta mig och jämföra banskissen och protokollet för att försöka räkna ut vad som hände. Några saker vet jag naturligtvis, men långtifrån alla. Det fåniga är att jag tycker nog att banan var ganska lätt, åtminstone jämfört med en del banskisser jag sett, och jag kände mig inte alls särskilt orolig innan.

Nåja, alltid lärde vi oss något men dagens största behållning var i alla fall att träffa Anne-Lie och Holly som kommit dit för att supporta oss. Det tackar vi för, men om de haft lite fler banderoller och pompoms så hade det nog gått bättre, eller inte… 😀

Nåja, vi fick en mycket trevlig pratstund, mestadels på temat jag-har-inte-haft-någon-kelpie-förut-ska-det-va’-såhär?! Intressant att dela erfarenheter med en annan nybörjare i kelpieträsket och dessutom med en kelpie som är bara två veckor yngre än Maro. Vi kan väl säga att vi har en del gemensamt… *host*

Karlsson var nog inte fullt lika imponerad av vår ”date”. Här lämnade vi äntligen chokladtomten hemma för att göra något bara han och jag, och vad blev det; jo vi träffade en annan chokladtomte! Han som levt i trygg förvissning om att det bara finns en drabbades av existensiella funderingar av typen ”hur många chokladtomtar finns det i världen?”. Vi kanske kan skylla poängbristen på det? 😛

Inte ens öronhångel hjälpte. Karlsson var tämligen ointresserad. 🙂

Nedanstående bilder är tagna av Anne-Lie. Tack för lånet. 🙂

Till sist några bilder från själva tävlingen. Vid startskylten var vi fortfarande på samma planet, även om Karlsson höll på att diska oss genom att springa in på banan i förtid men jag hann hejda honom med några centimeter tillgodo!

Och beviset för att han hoppade agilityhinder i högerhandling!

Så lägger vi den tävlingsdagen djupt ner i något arkiv där vi aldrig hittar själv tävlingsdelen igen. Resten av dagen var dock trevlig. Jag tror dock att Karlsson stoppar Holly djupt ner i samma arkiv. 😛

Idag har jag och Maro återupptagit spårkarriären (efter att jag jobbat ett försvarligt antal timmar). Vi börjar om lite från början för att se om vi kan hitta hans motivation och fokus igen. Därför blev det ett kort spår på 200 meter med favoritleksaken fastbunden i slutet. Han var nog lite snopen att det var slut där, men det kan han fundera på ett tag. Nu ska vi gå försiktigt fram. Om en dryg  månad är det ju dags för läger också, för min spårguru. 🙂

För första gången i historien kommer vi, efter denna urusla vår och försommar, att ha blommande syrener till midsommar. De har inte riktigt slagit ut än! I morse såg de ut så här, efter nattens regn. För att återkoppla lite till det här inlägget: första och sista bilden här nedanför är tagna med ca 1,5 timmes mellanrum, i den uppåtgående solen bakom granskogen. Samma syrén, samma vinkel… 😉

Och på tal om försenad växtlighet; vår rhododendron ser ut så här idag! Blomning någon gång i juli kanske?

Det går inte så bra det här. Nedanstående inlägg författades redan i måndags eftersom jag insåg att jag inte skulle hinna igår, dvs på rätt dag. Problemet var bara att jag glömde att publicera det igår… Fördelen med det är att det nu kan kompletteras med kalas- och presentbilder. 🙂

******************

Idag fyller den här filuren, A-Amaroo eller till vardags; Maro, ett år.

Ett år! Hur gick det till? För ett år sedan visste jag dock inte ens att han fanns eftersom jag gick och väntade på en kull med valpar som skulle födas två veckor senare… Nu blev det  bara tikar i den kullen, besvikelsen var stor men så dök det upp en möjlighet som jag tog och nu har vi tillbringat 10 månader tillsammans.

Efter två ”coola” hundar (Iza & Karlsson) är ju livet med kelpie onekligen lite … annorlunda. Det händer mycket och det händer fort. Alla reaktioner är kanske inte helt logiska 😉 men jag tror det blir bra när han landar, framåt 8-9-årsåldern eller så. 😀 Just nu är det även mycket hormoner i omlopp som han inte riktigt vet var han ska göra av och träningen går både upp och ner, hit och dit men oftast är han duktig och väldigt rolig att träna med. Just nu är han dock för ”vimsig” för att man ens ska våga tänka ordet ”tävling”. Vi stressar inte utan vill ha en ordentlig grund att stå på innan vi ens funderar på det. Han är i alla fall glad, positiv, social och positivt inställd till det mesta.

Så mycket mer hinns inte med att skriva idag men ikväll blir det kalas med tårta och presenter. 🙂

Så här såg han ut första gången vi träffades, då han var ca 4 veckor gammal. Då visste jag dock inte att det var han som var HAN, liksom. Han gjorde dock sitt bästa för att charma mig så jag blev inte alls ledsen när de andra, som stod före i kön, hade valt och det visade sig att han ”blev över” åt mig. 🙂

Ett par dagar efter hemkomsten såg det ut så här:

 

Ett par färskare bilder, tagna med iPhonen på gårdagens promenad.
Nedan en högst spontan uppställning (med blöt mage).

Maro och Karlsson är oftast goda vänner även om det inte alltid låter så. Det är dock mycket snack och liten verkstad. 🙂

GRATTIS MARO!

**************

På födelsedagens kväll var det ett himla kalasande. Först kalasade vi för att fira att en klubbkompis kvalat in till lydnads-SM. En trevlig liten tillställning på klubben med tårta och bubbel. Självklart fick även födelsedagsbarnet, iklädd blinghalsband dagen till ära, smaka på SM-tårtan. 🙂

När vi kom hem ”bakade” matte pannkaksleverpastejbaconosttårta som slank ner snabbare än någon hann säga ”tårta” och sen var det presentutdelning. En ny bädd av favoritmodellen, en ny leksak och en ny spårsele i rätt storlek. Det var ju mycket lägligt att Björkis levererade beställningen lagom till födelsedagen. 😉

Idag har han blivit vaccinerad och vägd (18,5 kg). Han var inte lika imponerad av den tillställningen som av gårdagens spektakel. Själva sprutan märkte han nog inte ens men de täta och ganska jobbiga besöken i vintras har satt sina spår i den lilla kelpiehjärnan. Får ta mig i kragen och springa in till veterinären titt som tätt, även när vi inte har något ärende dit egentligen. Har de bara tid så har de erbjudit sig att bara gosa med honom och mata honom. 🙂 Har de inte tid får jag väl stå för gos och mat själv. 🙂

Igår kväll, på en vanlig sprillans tisdagkväll, bärgade vi en ny titel i rallylydnaden – Världens Bästa Karlsson och jag. Efter dubbeltävlingen i Angered förra helgen lyckades jag efteranmäla mig till Göteborgsavdelningen och det var ett smart drag.

Blev lite svettig när jag såg banskissen, mycket långsamt tempo och till råga på allt en 360° vändning mitt i det långsamma. Det var ju mitt dålig korttidsminne som ställde till det i vår första start i fortsättningsklassen när jag väldigt snabbt glömde bort att jag skulle gå långsamt. Vi kan väl säga som så att jag nötte den delen av gräsmattan ganska mycket på banvandringen. 😉

Det lönade sig! 87 p, vinst och ett RLD F att lägga till på visitkortet som skulle kunna se ut så här:

Jag är mycket väl medveten om att den raden inte alls är särskilt varken imponerande eller lång men att det helt plötsligt, vid nio års ålder, börjar ramla in titlar (två på en månad) är ju onekligen lite komiskt. 😀

Det tog oss alltså ca 19 månader och tre tävlingar till RLD N. Förra året gjorde vi inte en enda tävling. För exakt en månad sedan igår gjorde vi vår första (misslyckade) start i fortsättningklassen och igår var det dags för RLD F. Nu ska vi träna högerhandling och annat nytt under sommaren så får vi se vad vi hittar på till hösten. 😉

Det där med kvällstävling på en vardag var förresten ett genidrag av Göteborgsavdelningen. Helt perfekt att slippa lägga en ”hel” lördag eller söndag. De körde bara en klass, snabbt och effektivt. Banvandring 18.30, prisutdelning kl 21.

Prisutdelningen var f ö lite chockartad när det visade sig att vi vunnit, på hyfsat blygsamma 87 poäng?! Det brukar ju alltid vara någon som fixar 99 eller 100. Det roligaste var dock att det på protokollet stod ”Snygga tempoväxlingar!”. Det som var min stora ångest innan… 🙂

I helgen var vi ute och spårade med efterföljande lydnadspass. Spåret har börjat strula och jag tror det beror på att jag inte har lika snabba tassar som den lilla chokladtomten. När jag inte hänger med i hans tempo blir han frustrerad och börjar pyssla med annat. Jag la ett spår åt honom i måndags också, på hemmaplan. Gick ut spåret själv, terrängen var perfekt (mjuk och fin, fuktig mossa) och det var praktiskt taget vindstilla. Det gick mycket bättre än i söndags men vi har mycket att jobba på. Har jag nämnt att jag ser fram emot lägret i sommar, med min spårguru som instruktör. 😉 En ny spårsele har jag också beställt eftersom den han har börjar bli för liten. Jag var ju förberedd på att den kanske inte skulle hänga med till vuxen ålder när jag beställde den.

Efter söndagens spår fick Karlsson busa av sig lite med Like. Det blev väl inte så mycket bus som vi trott, han hade fullt upp med att pinka in reviret (!), men efter en stund kom han igång.

Efter lydnadspasset, som utspelade sig i någon sorts stormvindar, skrev jag så här på FB:

I lördags körde vi ett lydnadspass på Borås BK. Dock tror jag att det är mycket hormoner i omlopp för ibland är det verkligen dåligt med responsen. ”Ligg – vad är det? Har aaaldrig hört det ordet…” typ. Andra stunder är han jätteduktig… Det är inte lätt alla gånger, för varken honom eller mig. 🙂 Leka och kampa kan man dock alltid göra och då tar han i för kung och fosterland. 🙂

Igår hade det regnat rejält på förmiddagen och på lunchpromenden lyckades jag fånga dessa bilder med Fånen. Inte världens bästa skärpa men rätt talande ändå. Det är då man önskar att man haft finkameran med sig.

Vi har ju kämpat ett tag med att man faktiskt sitter kvar i bilen tills man får tillåtelse att hoppa ut. Det har gått bättre och bättre och på slutet riktigt bra. Idag ”levlade” han dock upp det hela lite.

– Jag går inte ut förrän du mutar mig. 🙂

Den taktiken kör alltid Karlsson när vi kommer hem (aldrig annars) och det är ju inte utan att man börjar fundera på hur mycket de egentligen snappar upp från varandra? Jag kanske skulle försöka få Karlsson att lära honom framåtsändande, kryp och skall trots allt. 😀

Nej, nu ut och träna lite. Känner att jag tappade lite fokus på vad jag och Maro borde göra. Är mest sugen på att träna nya rallymoment med Karlsson. Roligt med en nytändning! Det är ju nu utmaningarna börjar. Nybörjar- och fortsättningsklassen handlar ju mest om att matte ska kunna läsa (och förstå) skyltar när man har en hyfsat rutinerad lydnadhund men nu blir det en ny dimension av det hela. 🙂

Puh… idag fick jag en sån där attack av ”ärdetsåhärlivetskavara?” igen. Det känns som om jag aldrig hinner göra varken det jag vill eller det jag borde. Hypermycket på jobbet, ideella plikter som kallar, hundar som ska tränas, ett hus som håller på att gro igen, blommor som ska vattnas osv. Bloggen hamnar alltså långt ner på prioriteringslistan. Ett inlägg i månaden ligger väl snittet på nu… Något jag lär sörja om några år när/om jag vill kolla vad vi hade för oss våren 2015.

Sen sist har jag dock hunnit ägna mig åt en hel del hundaktiviteter, även om jag önskar att jag hunnit ännu mer.

Jag och Maro har bl a haft en stunds privatträning för Jenny Wibäck i samband med att hon höll ett kanonbra föredrag på klubben. Vi fick många bra tips i vår träning. Jenny var den största förespråkaren för att det var en Australian Kelpie jag skulle ha, så nu fick hon stå sitt kast. 😉

Karlsson och jag har debuterat i fortsättningsklassen i rallylydnad på Marks BK. Det kan inte vara lätt att ha en matte med taskigt närminne och tunghäfta… 😦 Jag brände hela 20 poäng på att jag glömde gå saaakta mellan momenten när så skulle ske. Hade jag bara kommit ihåg det en av gångerna hade det godkända resultatet varit ett faktum men nu landade det på 66 poäng… Helgen efter fick vi en rejäl genomkörare av klubbens rallyexpert, på två knepiga banor. Det tackade vi för. 🙂

Förra helgen (1-2 maj) var det lydnadskurs för Lillemor Edström på klubben. Jag hade med mig husvagnen och tog en (mycket välbehövlig) minisemester med god mat, gott vin och gott snack på kvällarna. Kursen var egentligen tänkt som en uppföljning av kursen i höstas men pga en massa avhopp var vi bara 1,5 ekipage som var med förra gången och resten var nya. Men det spelar ju ingen roll egentligen, eftersom alla körs individuellt. Vi fick med oss massor av bra tips! Maro överraskade verkligen åt det positiva hållet genom att ha ett fokus som jag inte riktigt förväntade mig. Han var, som vanligt, sjövild utanför ”planen” men när det var skarpt läge fokuserade han och skötte sig jättefint. På förmiddagen dag 2 körde vi igenom klass 1 tävlingsmässigt, dvs med kommendering, folk på plan, publik och utan belöningar (utom en liiiten korvbit efter linförigheten) och den prestationen var verkligen en överraskning. OK, det finns många detaljer att pilla i men han höll ihop hela programmet och utförde även moment vi knappt tränat på långt över förväntan och på ett klart betygsmässigt sätt. Det finns hopp! 🙂

Vårt fokus under helgen låg annars på fritt följ/linförighet, fjärrdirigering och apportering.

Några bilder tagna av Sofia Christiansson med min kamera.

Fjärrdirigering med målet ”låsta framtassar”. Han har ett naturligt rörelsemönster som gör det svårt att sikta mot någon annan modell.

Mellan varven försökte han hångla upp instruktören, och lyckades ganska bra. 🙂

Apporteringen är vi inte helt överens om hur den ska utföras men det tar sig. 🙂

”Men nu kan vi väl göra något annat matte!”

Spårat har vi också gjort sen sist. Inte så mycket som vi vill och borde, och resultatet har varit blandat… Mer tid och engagemang på den fronten krävs. Jag ser fram emot sommarens läger där vi ska köra spår för Geir B. Larsen. Det är den bästa spårinstruktör jag någonsin haft och både Iza och Karlsson har utvecklats mycket under hans ledning så det ska bli kanonkul!

Igår var jag och Karlsson på Angereds BK och svingade våra lurviga på rallylydnadsbanorna. Ja, pluralis. Det var nämligen dubbla klasser. Två banor helt utan tempoväxlingar och därmed snälla mot mattes närminne. Det hela slutade med två godkända/kvalificerande resultat; 81 och 92 poäng och 92-poängaren resulterade dessutom i en delad andra-placering (och rosett! 😉 ) av ca 28 startande. Det kände vi oss mycket nöjda med, men det känns extra surt att vi missade poänggränsen i Mark. Hade vi bara råddat hem den hade han kunnat skriva RLD F också på visitkortet. 😉 Nåja, vi får försöka hitta någon annan lämplig tävling inom rimligt avstånd.

Idag har större delen av dagen gått åt till att försöka komma ikapp mitt liv, mitt hem och mina blommor. Samtliga ruskigt eftersatta den här våren.

Jag har också, med husses hjälp, hämtat hem en sån här som jag hade lagt undan i en butik. Frågan är bara när/om jag och Karlsson ska hinna gunga i den? Maro har lite svårt för möbler som inte står still så jag inbillar mig i alla fall att jag och Karlsson får ha den för oss själva, när/om…

 

Det här blogginlägget är en ganska klockren överslagshandling.

Inom etologin, eller beteendeekologin, definieras överslagshandlingar som skenbart ologiska handlingar som en individ (djur liksom människa) utför i en konfliktsituation mellan två instinkter. (Wikipedia)

Nu kanske man kan diskutera om det är instinkter som säger att jag borde plantera om pelargoner eller storstäda huset (eller göra ca 83 andra saker på listan) men hur som helst finns det hur mycket som helst att göra på min obokade, ”lediga” dag, så jag … bloggar. Superlogiskt!

Det har varit en aktiv vecka sedan förra blogginlägget, innehållande både SPår och sÖK (SPÖK) så det blir lite ”kära (bild)dagbok” av detta, men vi tar det i hyfsat kronologisk ordning. Påskhelgen var, hur som helst, en riktigt skön batteriladdare med mycket hundaktiviteter. Något jag och min själ verkligen behövde. 🙂

Jag och Karlsson har tränat på ”åttans frestelse” och några andra nyheter som tillkommer i fortsättningsklassen i rallyn. Inget vi inte har tränat på tidigare men vi behöver fräscha upp det hela en smula. Debut om en vecka så några pass till bör vi försöka få till.

Påskdagen tillbringades i skogen. Spårträning med goda vänner. Mysigt. Maro skötte sig riktigt fint men lyckades åstadkomma märkliga miner på rätt många bilder. 😛
Foto: Annelie Nilsson

På annandagen blev det sökträning! Det var inte igår. Närmare bestämt var det nog i september…

Karlsson fick börja med att agera vallhund (när vi vallade rutan) och det tyckte han var helt ok även om medvallarna hade lite klent med godisbelöningar när han sprang kors och tvärs mellan oss. Det får vi åtgärda till nästa gång. Sen fick Maro köra några hittaövningar i den mycket måttliga vinden. Han är ju lite feg så han tog det försiktigt fram till figgarna men när han kom fram och upptäckte att både tanten och farbrorn hade baconost (!!) så tyckte han det var mysigt. 🙂 I nuläget satsar vi inte på någon sökkarriär utan det handlade mest om lite självförtroendehöjande övningar.

Sen fick Karlsson köra ett kort pass också.

Med tanke på hur länge det var sen sist, och att både han och jag var ringrostiga, så var både jag och träningskompisarna ganska imponerade. I den hyfsat risiga och jobbiga terrängen fixade han två dolda figgar, ett tomskick och en öppen figge (efter ett omskick). Lite tveksamt skall på den första som var ”nedgrävd”, eller nåja, låg i en grop lite halvhjärtat övertäckt med döda granar och kamouflagenät men i övrigt inga tveksamheter. Jag har sagt det förr och säger det igen; det är en stor sorg att den där skottberördheten skulle komma efter vår första och enda söktävling för jag hade verkligen velat fortsätta… Nåja, nu kan vi i mån av tid köra ett litet pass då och då för att det är roligt.

Maro vädrar ryggpälsen med jämna mellanrum. Det är rätt mycket spökålder just nu, men det varierar från dag till dag. Ibland ser han ut så här utan att jag ens förstår vad han reagerar på och andra dagar bryr han sig inte alls om sånt jag tror han ska gå igång på. Livet med en kelpie är rätt omväxlande. 🙂 Som jag nog skrivit tidigare så hade ju varken Iza eller Karlsson någon märkbar spökålder så jag är lite ovan. 🙂

I tisdags fick båda hundarna varsitt pass på klubben. Karlsson körde rally och Maro lite annat. I ärlighetens namn blev det nog mest koncentrationsövningar för han hade mycket att hålla ordning på. 🙂

I onsdags var det näst sista gången på nosework-kursen och nu händer det (äntligen) grejer. 🙂 Innan vi åkte hem hade vi kört både doftprov, som inför tävling, (x2) och rumssök med mycket lyckat resultat. Tänk att det kunde bli sån skillnad bara för att det blev en massa lådor att välja på (doftprovet)! Enda gången tassen åkte fram var när han hittade rätt låda och då var det inte hysteriskt på något vis utan mest ett ”pekande” för att bekräfta för mig att det var rätt. Själva markeringarna ska väl helst bli tydligare och gärna lite mer ”frys” men att han verkligen kopplat på näsan och förstått vad vi håller på med känns som ett jättestort framsteg. 🙂 Jag som hade bestämt mig för att inte gå fortsättningen börjar nästan tänka om… 😉 Bilden visar miljön för rumssöket men är tagen i efterhand.

Igår blev det ändrade planer och helt plötsligt befann jag mig i spårskogen med samma vänner som förra helgen. Det blev en heldag i ljuvligt väder med vårens första riktiga värme. Maros spår var väl ingen höjdare. Jag vet inte vad det var som distraherade? Efter att jag selat av någonstans i mitten och tänkt bryta (så dåligt var det) blev jag övertalad att trots allt fortsätta och då blev det faktiskt bättre. 🙂

Sen blev det uppletande som för Maros del innebar hämta saker som låg i en synlig hög på några meters håll OCH KOMMA IN TILL MATTE! OCH ÄTA BACONOST! Nu börjar han förstå systemet. Några gånger till med sådana övningar, på lite större avstånd,så ska jag nog våga låta honom använda näsan också. 😉

Efter det körde vi lite specialövningar som gick ut på att springa ut till folk som befann sig (synliga) en bit bort i skogen. Första gången lite tveksam men när han övervann tveksamheterna, kom fram och fick leka/kampa med bästa fårskinnsdutten var det jätteroligt. Vi körde några sådana till och avslutade med två osynliga figgar. Jag tror han har växt 5-10 cm mentalt på hittaövningarna förra helgen och gårdagens övningar. 🙂

Finalen på dagen bestod av lek och bus med kompisen Cirkus (som han fick busa med redan förra helgen) och tant Amaya. Han sköter sig jättefint med de andra hundarna och det är så skönt att se. Lagom artig och inte alls påflugen, med ett fint språk. 🙂

Idag ägnade jag en liten stund åt sånt där som ”vanliga” människor gör på helgerna. Shopping! Det gick sådär… Kom hem med en skjorta och ett par skor (nej, inte Salomon) och det var väl inte riktigt det som var tanken. Att handla vanliga kläder har hamnat jättelångt ner på prioriteringslistan och jag får nog leva den här sommaren iklädd det som finns i garderoben sen tidigare. Jag tror dock inte det är någon risk att jag behöver gå naken… 😛

Ja typ så skulle Karlsson kunna skriva på sitt visitkort om han hade något. Sph 2 (godkänd högre klass spår) och sökh 1 (godkänd lägre klass sök) är förvisso bara ”kompetensbeteckningar”, inga officiella titlar, som man kan rota fram djupt ner i regelverket för brukset (sid 19). Ingen vettig människa använder dem, men raden blir ju onekligen en smula mer imponerande, i synnerhet när den gäller 9 kilo terrier. 😀

Karlsson har alltså idag tagit sitt tredje kvalificerande resultat i rallylydnadens nybörjarklass, på 99 poäng av 100 möjliga, vilket resulterade i en 2:a-placering.

OK… jag var väl lite delaktig också, åtminstone när det gällde att skjutsa honom dit och att läsa skyltarna. Nog för att han är kompetent men körkort har han inte, och vissa lässvårigheter har han 😉

88-76-99 är alltså våra kvalificerande resultat. Den där med 76 stör ju ögat lite. 77 hade ju sett mer harmoniskt ut. 😛

Har man satt en gräns på fem mils radie  för att tävla rally så är det glest mellan tävlingarna. Vi började i september -13 och idag, på vår tredje tävling, blev vi ”klara”. Om löften hålls så kommer vi att tävla i fortsättningsklassen om drygt två veckor. Hur svårt kan det va’? 😉 Det får väl bli ett par veckors intensivträning på åttans frestelse… 😀

Hittills har vårvintern varit rätt tuff på många plan och motivationen för att sitta vid datorn helt frivilligt har varit riktigt dålig. Bloggeriet blir ju därefter…

Ska man försöka sig på en liten sammanfattning så har vi klarat av fem gånger av sju på nosework-kursen. Eller rättare sagt fyra eftersom jag var sjuk en gång. Det har ju mest känts som om tiden har ägnats åt att lära Karlsson att INTE trampa på lådor (tasstarget) men förra gången lossnade det en smula. När det blev riktigt många lådor och burkar kopplade hjärnan om till någon sorts vittringsapporteringsläge och det kändes som om näsan började jobba på ett helt annat sätt än tidigare. Det kanske finns hopp? Nu har vi ju inga tävlingsambitioner så något vi kan använda som aktivering ska vi säkert få med oss innan det är klart.

Maro går från klarhet till klarhet, omväxlande med att ge matte och terrier (och även husse) fler gråa hår. Ibland är han ruskigt duktig och ibland…? Förra helgens stora, positiva överraskning var detta.

Det var inte meningen att spåret skulle bli så långt – över en kilometer! Jag var helt inställd på att bryta om han blev trött, eller på att han själv skulle bryta genom att gå bort sig. Varken det ena eller andra inträffade. Appen ljuger dock en smula. Apport två och sju tog han men däremot missade han nr 3. Spåret gick (som framgår av bilden) både över åker och i skog. Dessutom hygge men det tillkom tydligen efter att satellitbilden togs. Bitvis var det också rena rama plockepinnet efter Egon. När vi var klara hade jag en liten chokladtomte som bara ville fortsätta och det kändes som om han hade kunnat spåra en km till?!

Lydnaden går väl också framåt, även om jag höll på att skratta ihjäl mig när jag insåg att han blev tävlingsmyndig, åtminstone för lydnad och rally,  igår. 🙂 Han fyllde alltså 10 månader. Tävling känns en bra bit bort, främst pga gruppmomenten men det är mycket annat det ska slipas på också. Jag brukar ju inte stressa fram tävlingsdebuter och jag tror inte vi ska göra det den här gången heller.

Han är i alla fall en kul typ med mycket humor, eller nå’t. Han får mig att skratta många gånger varje dag, mellan de stunder jag sliter mitt hår… 😉

För ett par veckor sedan släpade jag ut finkameran när solen sken och kom som vanligt hem med 3-400 bilder. Här är ett litet urval av det som blev kvar efter rensningen.

Ibland ser han ut som en normal hund. 😉

Ibland ser han galen ut. 🙂

Ibland låtsas vi att åkern är en velodrom.

Ibland tränar vi på att flirta. Kan ju vara bra att kunna till vårens alla sociala evenemang med en massa snygga brudar. Jag tror i och för sig att han behöver öva ett tag till. 😉

Ibland ser vi bara allmänt knasiga ut…

…och understundom får vi ordning på anletsdragen och ser normala ut, en kort stund. 🙂

Det går ju bra det här, eller inte…? Med en takt av ett inlägg i månaden lär det väl ta ett tag innan jag fyller mitt tilldelade utrymme på servern hos WordPress. Faktum är att jag tillbringar så mycket tid i arbetsrummet hemma, både för betalt och obetalt arbete, att det känns extremt o-lockande att tillbringa mer än nödvändigt av fritiden där.

När nu influensan, eller vad det är för skit, har slagit klorna i mig kändes det som ett bra tillfälle att försöka komma ikapp. Orkar liksom inte göra så mycket annat än sitta (eller ligga) still för tillfället. Karlsson, som skulle ha tillbringat ett par timmar på trimbordet idag, är säkert rätt nöjd med upplägget.

Det lilla kelpet växer och frodas. Eller växer gör han nog inte så mycket mer, än lite på ”bredden”. Höjdmässigt är han nog ganska färdig och kroppen börjar anta rätt vuxna proportioner även på andra ställen. Han har ju fyllt nio månader sedan sist och hans nya hobby är att lyfta på benet när han kissar, utan att välta. Han har nog fortfarande inte förstått riktigt varför men han gör det. Han har dock inte växt ifrån sin förkärlek för att fluffa till världen en smula när tillfälle ges, eller att göra ventilationshål i sin fällar. Hans veckopeng är indragen åtminstone till vecka 42 eftersom hans matte lägger en halv förmögenhet på inköp av nya ”liggunderlag”. Å andra sidan har han inte (än) tuggat på vare sig skor (mer än ”pissetofflor”), sladdar, glasögon eller mobiltelefoner så jag kanske borde vara tacksam?

Vintern har haft svårt att släppa greppet men de sista dagarna har tagit rejält på snön, även här på ”fjället”. *Den här bilden har några veckor på nacken.

Vi har dock förflyttat oss en smula söderut vid ett par tillfällen och kört spår. Efter ett upphåll på två månader var jag rätt imponerad över hans jobb. Lydnad har vi också kört lite utomhus även om det mestadels utövats i Karlsson Arena.

En del tid har även ägnats åt att göra halsband, precis som vi inte hade nog av den varan. Roligt att vara lite kreativ, rent handgripligt, för en gångs skull. Det han har på sig på bilden ovan är jag sjukt nöjd med. Naturligtvis har Karlsson fått ett likadant. 🙂

På tal om Karlsson Arena… Så otroligt glad jag är över detta utrymme! De där speglarna har även en liten oväntad effekt. Det blir lite som att se sig själv på film och man upptäcker en del av konstigheterna man har för sig. Mer än en gång har jag tänkt ”men vad gööör jag?”, och haft en chans att rätta till det. Alla hyss som återstår kan vi prata om en annan gång.

Att tänka sig att den lilla chokladtomten skulle kunna stå på en tävlingsplan om sisådär 3 veckor (vilket är fullt möjligt enligt regelverket) får mig onekligen att le en smula. Tävlingsstarten känns långt bort men jag försöker verkligen att inte ha någon panik. Vi lägger mycket tid på lek och grunder. Sen lite mer lek och grunder, och så lite lek. Och lite grunder. De färdiga momenten är långt bort men det känns som om det är klokt att ta det lugnt.

Något som jag också slarvat med, med tidigare hundar, är kedjor. Det har vi börjat köra lite grann, genom att sätta ihop tre-fyra ”moment” utan att han får belöning. Nu pratar vi alltså inte moment som i tävlingsmoment, utan bara att man får göra några saker i rad. T ex ett kort fritt följ, ett läggande, sitt kvar och gripa apportbock innan man får belöningen – som då är av riktigt hög kvalité (läs baconost 😉 ). Han var rätt skeptiskt första gångerna men nu börjar han förstå konceptet.

Det är i alla fall skönt att känna att man har utvecklats som hundtränare under de år man hållit på. 😉 Att man har blivit betydligt mer medveten om vad man gör och varför. Hoppas att det har den positiva effekt jag förväntar mig. 😉

Jag har också hunnit med en konsert i Göteborg, som en alldeles vanlig människa, även om sällskapet mestadels bestod av tvåbenta hundkompisar. Champions of Rock stod på programmet. Queens musik i ett helt ok upplägg. Nu är det tomt i biljetthyllan så det känns som om det behöver fyllas på. Med vad är dock oklart.

Jag och Karlsson har börjat på nosework-kurs. Hittills har vi klarat av två kurstillfällen och det är inte helt enkelt för den lilla hunden att inse att man inte ska nosdutta på behållarna och inte använda lådorna som tasstargets. Det är över huvud taget mycket nu som går ut på att inte göra som man tidigare har fått belöning för. Att inte sätta sig i 360-graders rallysvängar börjar han förstå nu, men han tycker det är konstigt. 🙂

Maro är fortfarande en ganska ohyfsad lillebror med en alldeles för snäll storebror som accepterar väldigt mycket. Vi kanske borde vara tacksamma men det känns som om Maro skulle behöva en nära döden-upplevelse då och då för att lära sig var skåpet ska stå. 🙂

Igår skyndade jag mig, när jag kände att den otäcka bacillen började inta min kropp, att lägga två spår till Maro. Egentligen hade det väl räckt med ett men eftersom jag ändå var tvungen att ta mig hem kunde jag lika gärna lägga två. Hade han varit (för) trött efter det första kunde vi ju bara hoppa över det. Fokus låg på vinklar igår, eftersom han har en tendens att rusa över dem. Många och täta vinklar fick det bli. Vissa tar han fint och om han missar dem och rusar över så jobbar han fint bakåt för att hitta spåret igen. Det blir nog bra det här. 🙂 Pinnarna börjar också sitta fint. Baconost verkar vara lösningen på de flesta problem som uppstår. 😉 Efter det första spåret var han fortfarande toktaggad så efter en liten promenadvila (transportsträckan mellan spåren) gick vi på det andra. Totalt blev det närmare 1000 meter enligt appen i telefonen.

Over & out!
(Stavfel och konstiga meningsbyggnationer skylls utan pardon på den febriga hjärnan.)

Ibland känns det som om Maro har något avtal med Colgate eller Pepsodent. Han har blivit väldigt förtjust i att visa upp sina fina, vita tänder. Egentligen har han nog varit rätt förtjust i det länge men de har inte fastnat på bild. I förrgår sken solen (bara en sån sak, efter veckor och månader av gråväder!) och snön gnistrade så jag gav Fånen en chans och den klarade sig faktiskt rätt bra. Mycket tänder blev det, och det var inte bara Maros. De var dock allra vitast. Jag misstänker att det är åldersrelaterat. 😉

När man ser dessa bilder kan ju inte någon tro att de egentligen är ganska bra vänner. Även om Karlsson tycker att han är jobbig ibland så är han nog rätt rolig också.

   

Det finns väl några bilder  här ovanför som säkert skulle avskräcka en och annan inbrottstjuv. 😉

En stund efter hemkomsten såg det ut så här… 🙂

Idag bjöd han på ännu ett tandkrämsreklamsleende. 🙂 Tyvärr lyckades Fånen lägga skärpan på tassarna istället för tänderna. Den kanske blev bländad?

Igår hittade jag Karlsson på hans nya favoritplats, igen. Vem kan bli arg på något så sött och svansviftande? Han har lindat sin matte runt lillfingret. Man kanske skulle ställa dit en liten hundsäng så att han inte behöver ligga så hårt? 😉

…föddes det en liten grå schäfertik i Skåne. Hon blev Boråsare vid 8 veckors ålder och sedan hängde vi ihop tills hon var 13,5. Saknaden är stor. Hoppas hon har det bra där hon är nu.

Samtliga bilder är tagna efter att hon fyllde 10. Hon höll sig pigg och fräsch länge.

GAH! Det går segt med bloggandet och jag blir hyfsat irriterad på mig själv. Jag vill, men kommer liksom inte till skott. Nu är det nästan två veckor sedan, igen… 😦

Hur som helst så verkar det som om Maros mage äntligen stabiliserat sig. Med ytterligare en annan sorts dietfoder så har det nu varit lugnt i en dryg vecka och igår vågade vi oss på träning tillsammans med kompisar, inomhus. Lite paradoxalt när solen sken för fulla muggar ute, vilket den inte gjort på flera veckor, men är det bokat så är det.

Den lilla kelpien var minst sagt varvad till att börja med. Han har ju inte sett någon annan hund än Karlsson på en månad och ännu mindre tränat ”offentligt”. När han väl landade skötte han sig riktigt fint. Bl a körde vi fritt följ med hans stora idol Valle och H farandes runt i språng marsch mm på mycket nära håll. Maro for iväg mot Valle ett par gånger men vände när jag ropade och han upptäckte att Valle inte hade tid med honom. 😉 Det var första gången vi vågade oss på sådan rejäl störning och jag får säga att han skötte sig bättre än jag väntade mig.

Vintern har hållit oss i ett järngrepp men i fredags vände det, på gott och ont. Det onda består i att det naturligtvis blir halt, och eftersom temperaturen pendlar mellan plus och minus så blir det skare och rent allmänt ännu bökigare att ta sig fram. Jag brukar försöka undvika att ta ut katastrofer i förskott men just den här sorten är så förutsägbar och bara ett av skälen till att jag avskyr snön. Den ska ju bort förr eller senare och då blir det alltid kaos. Just nu är det så ”förr” så att inte ens jag inbillar mig att det ska bli något bestående, om nu allt skulle försvinna vilket det säkert inte gör.

Vi har kört lite KGT* i Karlsson Arena också. Det har ju känts lite ovant att ha en hund som inte tycker om pip- och oink-leksaker men efter en kortare stund med grisen (och sen även hönan) så lossnade det rejält. Det började med skräckblandad förtjusning för att sedan övergå i odelad förtjusning och högre intensitet i momenten. Det blir nog bra det där när det blir klart.

En (alldeles för) stor del av helgen har gått åt till att göra hundhalsband, precis som om det är något vi behöver?!

Jag har länge varit sugen på att prova att göra något i paracord och efter att ha studerat lite filmer på youtube (när jag dog hotelldöden i Norge förra veckan) gjorde jag slag i saken och beställde diverse paracord, spännen, ringar och annat. Fyra halsband har det blivit under helgen, två var till hundarna. Jag konstaterat att ett ”enkelt” halsband till Karlsson slänger jag ihop på en ”kafferast” medan ett ”dubbelt” till Maro tar typ en halv dag, kostar många svordomar och ”gör om gör rätt”. Det gäller bokstavligen att inte tappa tråden… Jag tror inte jag kommer säga upp mig från jobbet för att försörja mig på detta men lite kul pyssel är det onekligen. 😉

Jag har anmält mig och Karlsson till en kurs i K9 Nosework och det ser vi fram emot. Vi har väl inte direkt tävlingsambitioner men som aktivering är det säkert både roligt och nyttigt. Förhoppningsvis kan jag sedan använda mina förvärvade kunskaper även på kelpietrollet.  I avvaktan på kursstart ligger Karlsson på köksbordet och kräver att få en prenumeration på Illustrerad Vetenskap?!

För den som är sugen på lite mer frekventa, men kortfattade, uppdateringar går det bra att följa oss på Instagram. Kamaroliz heter vi där. 🙂

Igår visade sig vädret från en förhållandevis positiv sida om man betänker att det är januari. Lite solsken och lite snö var ju värt en sväng med kelpien och kameran och det blev en … intressant upplevelse, i synnerhet eftersom solen stundtals täcktes av dimmoln, och stundtals inte. Innan jag förstod att ljusförhållandena ändrats och krävde lite chansartat skruvande på kameran så hade jag liksom hunnit ta 50 bilder.

Av sisådär 300 bilder åkte väl 260 i papperskorgen och det borde nog ha varit 290. De resterande 30 ska jag nog skiljas från en annan dag.

Efter lite photoshoppande var det i alla fall några som blev hyfsat presentabla, även om de fortfarande är onödigt ljusa.

Sen tog minneskortet slut och jag kunde inte för mitt liv hitta lönnfacken i kameraväskan där jag gömt extrakorten. Bilderna på Karlssons snöbus blev därför inte, annat än med mobilen.

Sen hittade jag extrakorten…

Och sen hittade jag Karlsson på köksbordet, igen?! Han lyfte på huvudet och funderade en kort liten sekund på om han borde gå ner när jag kom men sen sa han ”because I’m worth it…” och låg lugnt kvar. Min lilla sötnöt, och det är klart han är värd att sussa på köksbordet en gång i veckan, om det är det han vill. 😀

Nu sitter jag på ett hotellrum i Norge, igen. Den ena av de två årliga tjänsteresorna. På torsdag bär det iväg hemåt igen och då hoppas vi på att kelpiemagen har stabiliserat sig helt och hållet.

Jag förvandlas allt mer till min mormor. Hon hade en tendens att rabbla upp namnen på alla sina tre döttrar i åldersordning och på slutet kom mitt namn, om det nu var mig hon ville något. BrittaUllaMärtaLotta lät det då. Eftersom jag inte har några barn har jag väl inte utsatts för samma möjligheter till förväxlingar. Att barnen som jag är hedersmoster åt heter Tim och Ted ursäktar väl viss sammanblandning? 😉

Men nu har jag upptäckt att jag allt oftare säger Kamaro, oavsett vilken av hundarna jag egentligen adresserar.

Det här är en Camaro.

Det här är (uppenbarligen) en Kamaro.

Hur svårt kan det va’? 😉

På magfronten verkar det f ö ha lugnat ner sig, igen. Hoppas det håller den här gången. Man får väl också se det som lite positivt att OM man nu ska ha ett rejält magras så kom det vid rätt årstid, när hundaktiviteterna och träningmöjligheterna är begränsade. Dessutom har det, sorgligt nog, blivit stopp för våra träningar i den fina fotbollshallen pga av ev. allergi bland fotbollsbarnen så inte ens det har vi tvingats avstå, det löste sig liksom av sig själv… 😦