Att Karlsson har en uthållighet som få bevisade han redan vid ca tre månaders ålder när han fick delta i ett experiment i samband med en kurs på Borås BK. Experimentet handlade om att ”pilla” ut en boll som låg under en lastpall. Något som ansågs så svårt att det inte skulle gå. Man skulle bara se hur länge hundarna höll på innan de gav upp. De flesta vuxna hundar tröttnade ganska snabbt men inte lilla Karlsson inte. Han kämpade på tills han fick ut bollen! Det ligger väl iofs i generna. Ska man orka ligga i ett gryt i timmar och skälla på en grävling så får man ju vara lite envis. 😛

Nåja, på våra vanliga lunchpromender kör vi ofta en lite godisruta där hundarna får leta efter pyttebitar med (ganska tråkigt) torrfoder. Alltid på samma ställe, strax innan vi är hemma. Karlsson han letar, äter, letar, äter, letar… Maro håller på i ett par minuter, om han inte ser att jag kastar ut mer, då kan han härda ut lite längre, sen springer han ut på stigen och tittar uppfodrande på mig för då ska vi köra ”lydnad”.

Då ser det ut så här. En letar, en påkallar uppmärksamhet för att få lite action i tillvaron.

Maro har tydligen insett att det är bättre och godare betalt för skogslydnaden, så vi går vidare genom skogen medan Karlsson fortsätter att dammsuga marken och jag tror inte han missar många bitar. När han är klar springer han ikapp oss. 🙂

Jag och Maro kör sen inkallningar med stå och ligg samt lite fjärr på vägen hemåt. Här kommer några extremt korta kortfilmer. Vi får väl se om guldbaggenomineringarna kommer att hagla 2017?

Avslutningsvis en fjärr som bjuder på en del förflyttningar framåt men då ska man betänka att han är i en extremt hög aktivitetsnivå och att det egentligen är mer bus än seriös träning. Betänker man det, och det gör man ju ;-), så tycker jag att det är rätt ok. 😉 (Ja, jag är medveten om att jag använder olika kommandon för läggandet men det är en tanke med det. På tävling vet man inte vad som hoppar ut mellan tänderna så då gäller det att han fixar båda två även om det är meningen att det ska vara ”däck”.)

Så har vi det på våra promenader. 🙂

Igår kväll såg det ut så här, när Karlsson försökte gömma sig för kelpien. Det funkade inte så länge… 😛

Och alldeles nyss upptäckte jag detta bakom min rygg. Ibland är han faktiskt så söt att man smälter, den lilla chokladtomten. Helt uppenbart tycker han att Bertil är rätt ok. 🙂

Och nu blir man ju nästan lite nervös; åttonde inlägget på årets tolv första dagar? Hur ska detta sluta? Det är ingen som vet men jag passar på så länge lusten finns. Det är en hel del som vill ut så risken finns att det blir mer men det kan också bli en ”sudden death”…

Jodå, jag tar mig friheten att sno en textrad ur Lisa Nilssons Himlen runt hörnet för det är exakt så det ser ut (och känns) när man släpper kelpien lös, i synnerhet i öppen terräng. 😛 Han får alltid värma upp i koppel en stund först men sen brakar det loss.

Jag har nog aldrig haft en hund med sådan förmåga att ackumulera kolsyra i benen. Det här planlösa springandet bara för att springa känns liksom lite … nytt. Cirklar, serpentiner, trianglar, sick-sack, you name it. 🙂 Idag bestod den öppna terrängen av 20-25 cm tung blötsnö. Under mer gynnsamma förhållanden går det väl typ dubbelt så fort och han är överallt och ingenstans ungefär samtidigt.

Karlsson hålls i koppel under den första yran, och helst i skydd av mina ben, för att inte bli överkörd i alltför hög hastighet. Mina ben undviker Maro, tack och lov, alldeles självmant.

Och förresten, det här ”vinter”… visar sig nu i sin absolut sämsta form. Som sagt, 2-3 dm snö och en termometer som skvalpar runt nollan, lite upp och lite ner. Lite snö, lite regn, lite mer snö, lite mer regn osv. Meningen med det, någon? I synnerhet som det senare i veckan ska bli rejält kallt. Det blir ju skitmysigt med 2-3 dm is liksom… Jag skulle i nödfall kunna köpa 10 cm fluff och ett par minusgrader men det här är riktigt vidrigt!

Till sist en sovande kelpie från igår kväll. Tur man har staplat upp kuddar så att han inte välter. 😛 Där låg han så bra att han t o m missade matklockan. Det har nog aldrig hänt förr. 🙂

Idag var det dags för inomhusträning igen. Den här gången var det bokat två timmar, tillsammans med A och Gozo. 🙂
Det blev ett riktigt lyckat träningspass där (framför allt) jag utmanade mina demoner. 😛

Är det något som jag har ett riktigt traumatiskt förhållande till så är det platsliggningen. Jag är nog långtifrån ensam men min taktik, att undvika att träna det, är onekligen något diskutabel. OK, förra vintern tränade vi rätt mycket platsliggning (och sitt i grupp) men jag var sällan längre bort än kopplets längd och jag tror ärligt talat inte Maro förstod vad vi höll på med.

Jag har ju dessutom ett antal traumatiska minnen från min första schäfer som några gånger (på kurs och träning) gick upp och slogs innan jag insåg att vi helt enkelt inte skulle utföra det momentet. Med Iza och Karlsson har det ju aldrig varit den typen av problem, båda var/är gudasnälla och ingen av dem har någonsin gått fram till en annan hund men mina första minnen sitter djupt rotade.

Nåja, den lilla kelpien har ju också visat sig ha svårt för att jag lämnar honom med ryggen mot honom. Har han ögonkontakt med mig är det lugnt, men inte när han bara ser min ryggtavla. På vårt KM sprang han ju ikapp mig på både ställande och läggande under gång när han tyckte att jag kom för långt bort…

Men … idag gjorde vi det! Han låg plats bredvid Gozo med mig på ganska bra avstånd, åtminstone jämfört med tidigare, och han låg som ett ljus! Att han gjorde detta bara två meter från en av sina stora idoler, utan en tendens till att resa sig, springa till mig eller ens snegla på Gozo gav matte en hel del råg i ryggen. Det finns hopp! 🙂

Vi fick till en massa annan bra träning också, sånt som är svårt/omöjligt när man tränar ensam, och han skötte sig över förväntan. 🙂 Ibland såg han mer begåvad ut än genomsnittet också. 😀

Igår tillbringade jag några timmar på My Dog. Jag som inte brukar handla särskilt mycket där insåg att bifogad hund har en klart dämpande effekt på shoppinglusten/-möjligheten. I många år har jag ju haft Karlsson med mig, för att stå i rasmontern (vi har bara ställt ut där en gång) och förra året ställdes ju Maro. Att hålla ordning på en hund inne bland montrarna är ett äventyr i sig och då blir det billigt. Det blev det inte år men … det kändes faktiskt som väl investerade slantar och vettiga grejor. 😛

I onsdags kom jag över en ”peanutboll” för en rimlig peng. Det visade sig att den var mindre än jag trott och att få upp Maro med alla fyra tassarna kommer nog inte låta sig göras men vi ska väl kunna hitta på något vettigt med den ändå. För Karlsson var den dock utmärkt i storlek och han tog gärna över showen. Maro tyckte den var lite läskig i början men igår, när vi körde andra passet, började han också tycka att det var roligt.

Avslutningsvis gårdagens ”liggbild” (det ordet kan nog skicka otippade besökare hit via google…?!) går under namnet: finns det hjärterum så finns det stjärterum. 🙂

…är bra skit! Om jag skulle kunna gå ner till att jobba fyradagarsvecka så tror jag faktiskt att jag skulle välja ledig onsdag istället för att förlänga helgen i en eller annan ände. Men nu ska vi inte drömma oss bort allt för mycket.

Dagen har bl a ägnats åt att städa ut julen. Det är numera en tradition att den åker ut på trettondagen och när julen har åkt ut får man faktiskt köpa tulpaner. Nu kunde jag inte riktigt hålla mig i skinnet utan årets första bukett flyttade in igår. Ljuvlig!

Eftersom mängden julpynt som hittar ut ur lådan konsekvent minskar för varje år så går det rätt fort att städa undan. Typ en kvart. Då räknar jag inte in advent. Ljusstakarna får faktiskt stå några dagar till.

Tog mig i kragen och rensade ut en massa pynt som inte används. Tre stora papperskassar blev det och då är det ändå inte så länge sen jag gjorde ett likadant rens. Dessa kassar ska transporteras till random loppis i början av november och ja, jag har lagt in en påminnelse i telefonen för annars lär det bli stående på ”mellanlagringen” i ladugården.

Karlsson passade igår kväll på att tindra med ögonen åt den lilla julgranen en sista gång.

Maro studerade lite halvslött när jag klädde av bollträdet idag. Han har fortfarande inte förstått varför man inte får leka med de turkosa bollarna men han har accepterat att det är så.

När termometern visade -12,3° i morse kändes det som ett genidrag att jag även idag bokat inomhushall. 🙂 Det är beroendeframkallande det här! Dock blir den lilla kelpien lite mosig i den lilla hjärnan av en hel timmes träning. Det blir en smula för intensivt, även om han sköter sig bra. Optimalt vore att hitta någon man kunde dela ett tvåtimmarspass med. Då kunde man köra 2×30 minuter istället. Har lagt ut en ”kontaktannons” på FB så får vi se om någon nappar.

Vi försökte betvinga kylan med ett vårinspirerat halsband men det hjälpte tyvärr inte särskilt mycket. Just nu pekar termometern på att den kommande natten blir ännu kallare…

Den orangea ”bollen” (vi har även en grön) är kul som belöning. Studsar lite lagom oberäkneligt så att jaktfasen blir extra spännande. 🙂

Att hoppa när jag hade telefonen framme för att fota tyckte han tyvärr var en usel idé och det blev vägran, flera gånger. Så fort jag stoppade undan Fånen hoppade han både fram och åter utan problem. 😛 Inte lätt att förstå sig på den lilla kelpiehjärnan alla gånger.

 

Här om dagen skulle jag till hälsokostaffären och när jag ändå var där tänkte jag att jag kunde passa på att kolla om de hade något stärkande/uppiggande/immunförsvarshöjande. När man är inne på sjätte veckan med en envis förkylning är man beredd att prova nästan vad som helst.

I ett försök att vara lite rolig så frågade jag om de hade någon ”dunderhonung”, inte alls med tanken att jag skulle gå därifrån med en burk … honung. En svindlade dyr burk med honung. Misstänkte att jag var grundlurad men nu har jag nästan börjat tro – på honung.

1 tesked tre gånger om dagen sedan i onsdags och nu är hostan nästan borta, snuvan har lugnat sig nästan helt och igår gick jag min första ”normala” promenad med hundarna utan att känna ett akut behov av syrgas vid hemkomsten.

Det var ju synd jag inte kom på detta tidigare så kanske jullovet, som nu är slut, kunde ha fått ett lite bättre innehåll än att ligga på soffan i fosterställning? Nåja, så illa har det ju inte varit hela tiden men jag har varit fruktansvärt trött och inte orkat göra särskilt mycket.

Som vanligt gnager det ju lite tvivel längst bak i huvudet. ”Vad hade hänt om jag INTE käkat den där honungen? Jag kanske hade blivit frisk ändå?” Men fan tro’t, efter sex veckor?

Googlar man på manukahonung hittar man diverse forskning som bekräftar att detta verkligen är dunderhonung så jag kanske inte blev grundlurad, trots allt. 🙂

Idag har jag och Maro unnat oss en timme i en riktig inomhushall. Karlsson Arena i all ära men den har sina begränsningar och ibland behöver man lite mer yta. Det fick vi idag och det var riktigt roligt. Så roligt att vi bokat en timme på onsdag också. Because we’re worth it! Vi får göra vad vi kan för att kompensera för all utebliven jullovsaktivitet och utomhus är det inget vidare träningsunderlag med blandat skarsnö och blankis.

Min söta lilla kelpie kan se rätt ”grym” ut ibland. 😛 Vad blicken säger är ”sluta fota, ta den förb…de apporten och ge mig belöningen!” 🙂

Avslutningsvis dagens ”liggbild”. Maro påstod att Karlsson behövde värme och kärlek så då försökte han tillhandahålla båda delarna. 😀 Att Karlsson höll på att ramla ur soffan på kuppen var inget som bekymrade honom.

Sådär, fyra blogginlägg på tre dagar är väl en ok start på nya året? Bara 23 kvar för att slå förra årets bottenrekord. Vi får se hur det går…

I morgon återgår vi till ordinarie program; dvs jobb. Hade nog kunnat vara ledig ett tag till utan problem…

 

Igår var det liggande hundar. Idag kör vi sittande. Att en kelpie, eller åtminstone min kelpie, kan sitta på så många märkliga sätt stod inte i rasstandarden. 😛 Det är dock en ständig källa till skratt och en anledning att slita fram mobilen och ta en bild eller två. Samma toleranta och godmodiga lillebror är ganska ofta inblandad. 🙂

 

Att sovande hundar kan vara så roliga, mysiga och hjärtevärmande?! Allt som oftast hittar jag de två filurerna sovande/liggande i de mest underbara positioner och det värmer mattehjärtat att storebror är så tålmodig mot sin klängiga och mer än dubbelt så stora lillebror. Det är alltid Maro som lägger sig hos Karlsson, aldrig tvärt om så vitt jag vet. Likadant var det med Iza och Karlsson; det var alltid den yngre som sökte upp den äldre men inga sura miner alls utan bara värme, trygghet och mys.

Här kommer ett axplock av vad som finns i mobilkameran. Att börja krångla med finkameran är aldrig aktuellt för då har förmodligen ögonblicket passerat innan den är skjutklar. Fotoförhållandena är ju oftast väldigt dåliga så jag ber om ursäkt för mörker, märkliga färger och allmänt dålig bildkvalité men det får det vara värt.

 

 

För exakt 10 år sen skrev jag mitt första blogginlägg. Tanken hade väl grott ett tag men när det började ”osa” valp tog jag tag i saken. Skrivklåda har jag ju alltid haft så…

Att valpen skulle bli Karlsson visste jag dock inte då, även om han ungefär två veckor senare var ett alldeles bedårande faktum på sex veckor och efter ytterligare två veckor flyttade in. 🙂

Ett drygt år tillbringade vi på Blogsome, ett annat bloggverktyg som sedan helt plötsligt, och utan förvarning, lades ned. När jag bytte till WordPress försökte jag förtvivlat importera inläggen från den gamla bloggen, utan framgång. På hösten 2006 fick jag dock den briljanta idén (?) att jag skulle skriva ut allt (hej, det papperslösa samhället!) men det projektet somnade snart. Utan den briljanta idén hade dock dokumentationen av Karlssons valptid varit helt borta så även om jag  sällan (aldrig!) läser mina utskrifter så finns de i alla fall.

Det första inlägget såg ut så här. Headern är, av naturliga orsaker, den som fanns när jag påbörjade utskriftsprojektet.
Vill man läsa kan man klicka på bilden för en större variant.

 

Nu är bloggandet något som sker mycket oregelbundet och väldigt sällan, tyvärr. Som jag flera gånger tidigare konstaterat så är det till stor del Facebooks fel, men även motviljan mot att tillbringa tid vid datorn när jag är ledig. Jag vågar inte lova bättring men jag ska försöka. Borde väl kunna göra en liten uppryckning från 2015 i alla fall?

Kvällen igår tillbringades i lugn och ro med husse och hundar på hemmaplan. Vi var bortbjudna, till ett icke hundvänligt ställe som dessutom är beläget i en tätort med allt vad det innebär en nyårsafton. Tack men nej tack! Ingen av hundarna har upplevt fyrverkerier på riktigt nära håll och det klarar de sig bra utan. De avlägsna smällar som hörs här på berget är inget som bekommer dem och våra närmaste grannar låg även i år lågt med fyrverkerierna.

Nytt år innebär att man ska ha en massa mål, helst nedskrivna. Det har jag inte. Några tankar och idéer om hunderiet finns dock.

• Jag vill prova vallningen med Maro
• Jag vill gärna tävla med Maro, appellen och/eller lydnadsettan men … då krävs det mer tid och ork än vad jag haft 2015 för, framför allt, träning av gruppmoment (platsliggning). Resten känns ganska ok även om det är en del kvar att slipa på, men platsen…?
• Starta avancerad klass i rallyn med Karlsson, men då krävs det mer träning.
• Rosta av Karlssons nosework. Tävling känns inte nödvändigt men NW är perfekt och enkel aktivering till den pigga pensionären.

Dessutom ska jag försöka hålla mig på benen för att undvika skador. Vad det gäller jobbet kan jag inte påverka så mycket men jag hoppas verkligen att arbetsbelastningen blir lägre så att jag kan vara ledig när man ska vara ledig. ALLT blir så mycket lättare då…

Sådär, det var ett blogginlägg. Bara 26 kvar för att slå antalet 2015. 😛

God fortsättning!

 

Nu hoppas vi på ett fantastiskt 2016, både för oss och för alla våra vänner!

Kvällen kommer firas i lugn och ro på hemmaplan där grannarna förhoppningsvis gör som de brukar; dvs OM det ska skjutas iväg fyrverkerier så görs det vid 12-slaget. Inte före, inte efter… Återstår bara att se om undertecknad lyckas hålla sig vaken? 😉

Som traditionen bjuder så får jag väl försöka göra en sammanfattning av året.

Även om bloggen inte är officiellt dödförklarad så är det banne mig ett gränsfall. 26 inlägg på hela året! Jag minns när jag började blogga och utan några som helst problem spottade ur mig flera inlägg om dagen ibland. Ja ja… det var väl nyhetens behag och allt det där, men det här året är ett bottennapp. Det har varit ett bottennapp på andra sätt också, med alldeles för mycket jobb och alldeles för många skador… Något det också har varit mycket av är hundkurser. Där har vi nog slagit någon form av rekord, räknat i antal. Alltid något positivt.

Jag har fotat extremt lite med ”finkameran” i år. Allt jobb har lett till mental datorallergi och fotar man med finkameran måste man oundvikligen tillbringa tid vid datorn för att ta hand om bilderna och för att undvika det är det ju enklast att låta bli att fota… 😛

Nåja, jag får väl leta i minnet och se vad jag får ihop för den här gången lär inte bloggen i sig själv vara till någon större hjälp.

Januari
Maro ställdes ut för första gången, på My Dog. Uppfödaren, Camilla, visade honom och det slutade med en andraplacering i valpklassen, endast slagen av sin bror som hade betydligt mer utställningsrutin och en duktig handler till matte. Fin kritik fick han i alla fall även om han tyckte det var onödigt att domaren skulle räkna hans kulor.

Året började snöfritt och med lite solsken, tydligen,. 🙂

Jag och Karlsson gjorde vår andra start i rally 1,5 år efter den första. Tävlingen gick inomhus i Ulricehamn och vi fixade ytterligare ett godkänt resultat.

Sen kom tydligen snön…


Månaden avslutades med den traditionella tjänsteresan till Norge.

Februari
Snön låg (tydligen) kvar, men några jättemängder blev det inte utan vi kunde gå våra vanliga, oplogade rundor.

Jag fick för mig att jag behövde en hobby (!) och började göra hundhalsband i paracord. Det gick dock över rätt snabbt, mest pga tidsbrist.
Mars
Jag och Karlsson gick Nosework-kurs under våren. Roligt, när det väl lossnade, men tyvärr lyckades jag inte hålla liv i den träningen. Jag har inte gett upp helt om att vi ska fortsätta träningen på egen hand.

Snön försvann och vi kunde ägna oss åt både spårträning och lydnad igen.

April
Månaden började med att Karlsson på långfredagen tog sitt tredje godkända resultat i rallylydnad, nybörjarklass, på 99 poäng och fick titeln RLDN. 🙂

Vi tränade spår och umgicks med goda vänner.

Foto ovan; Annelie Nilsson

Maro provade på sök för första och hittills enda gången. Lite läskigt var det men när det visade sig att figgarna hade baconost var det lite mysigt också.

Maj
Månaden inleddes med lydnadskurs för Lillemor Edström. Riktigt lyckat, om man bortser från min vurpa som slutade med en rejält ond axel som fortfarande inte är bra.


Karlsson (och jag) startade i rallylydnadens fortsättningsklass två gånger samma dag och fick två godkända resultat.

Juni
Vi startade med 1-årskalas för chokladtomten som bl a fick en ny spårsele i present.

Jag var i Tallinn över en helg med jobbet. En trevlig men fullspäckad helg och jag får svårare och svårare för att jobbet inkräktar på min fritid, även om det är med trevliga saker.

Sen fick matte en släng av hybris och anmälde det minsta djuret till avancerad klass i rallyn. Trots en otippat lätt bana blev det ett rejält magplask med pinsamt få poäng och vi åkte hem med svansen mellan benen.

Enda vinsten med den dagen var att vi träffade A och Holly IRL för första gången. Karlsson, som trodde han skulle slippa chokladtomtar den dagen, var dock en smula skeptisk och mjuknade inte ens trots öronhångel. 😛

Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner och månaden avslutades med trevligt 40-årskalas i Skåne.

Juli
Semester! Vi drog raka vägen ner till Skåne och tillbringade första veckan på Österlen. Basläger på en camping strax utanför Ystad, ett stenkast från stranden, och en hel de sightseeing och lite shopping. Veckan bjöd mestadels på ganska svalt och blåsigt väder men ändå en hel del sol. Detta ledde till att stranden var folktom och vi kunde promenera där med hundarna utan att störa någon. Bingo!

Sen var vi hemma en vecka och därefter var det dags för comeback på Kindslägret efter ett års uppehåll. Det började dock en smula olyckligt med att jag vurpade nerför trappan hemma dagen innan jag skulle åka till lägret och blev ganska rejält mörbultad, inkl. en spektakulär blåtira, och en stund trodde jag inte att vi skulle komma iväg alls men … det gjorde vi.

Spår stod på schemat den här gången, för min favoritinstruktör Geir Larsen. Jag var som sagt inte i toppform efter vurpan (stel och öm) vilket ledde till ytterligare några vurpor i skogen men vi hängde i så gott det gick i alla fall och lärde oss som vanligt en hel del.

Efter lägret mellanlandade vi hemma några dagar innan det bar iväg igen. Den här gången stod Falkenberg/Olofsbo på schemat enligt husses önskemål och när det visade sig att jag kunde kombinera det med en tvådagarskurs hos Jenny Wibäck (de första dagarna i augusti) så var jag definitivt med på noterna.

Augusti
Inleddes, som sagt, med två riktigt bra och trevliga kursdagar hos Jenny Wibäck.

Sen var det dags att, med Maros hjälp, göra en saltomortal igen. Den här gången slutade det med en rejält stukad fot som tog lång tid på sig att läka och en kraftig smäll i bröstmusklerna (alt ett par trasiga revben, ingen vet vad det egentligen var) men ont som f…n gjorde det iaf.

Maros höfter och armbågar röntgades med resultat B-höfter och armbågar 0. Det fick man väl vara nöjd med.

Jag och Karlsson var med och ”showade” på Hundens Dag på klubben.

Två norgeresor (i jobbet) på två veckor hanns med innan det var dags att åka till Kumla för att göra MH tillsammans med hela kullen. Detta har avhandlats i ett par helt egna blogginlägg så det lägger jag inget krut på här.

Sista helgen i augusti skulle tillbringas på bruks-SM i Malmö men allt blir inte som planerat och det slutade med en tur-o-retur på finaldagen.

September
Jobb, jobb och mera jobb. Och lite hundträning mellan varven men inte så mycket spår eftersom fotskrället tog mycket god tid på sig att läka och ”sprack” flera gånger.

Jag och Maro var på första kurshelgen (av fyra) med Game On Puppy. Ett spännande koncept med engagerade instruktörer, fyra helger under hösten/vintern, ungefär varannan månad och som grädde på moset, här i Borås, inomhus. Första kurshelgen bjöd dock på strålande väder så då hade vi kunnat vara utomhus. 😉

Oktober
Jobb, jobb, jobb… Många helger under hösten har gått åt till jobb och det var inte riktigt så jag hade tänkt mig det. 😦

November
Se oktober…

Tävlade tre klubbmästerskap på två dagar; lydnad med Maro, bruks och rally med Karlsson. Lyckades med ”complete failure” och kom sist i alla tre.

Helg nr 2 med Game On Puppy gick av stapeln. Kändes fortfarande mycket bra.

Sista helgen tog vi hundledigt och tillbringade en natt i Göteborg på hotell. Lite julmarknad, lite mat och lite Lisebergsteatern blev det också.

December
Karlsson firade sin 10-årsdag med buller och bång, eller åtminstone med tårta och en rosa, pipande plyschgris. 10 år, det är stort!

Förkyld! Eländet bröt ut i november och har när detta skrivs (i mellandagarna) fortfarande inte släppt taget utan istället tagit om, flera gånger. Det efterlängtade jullovet blev inte alls som jag tänkt mig pga detta.

Nu hoppas vi innerligt att 2016 blir ett bättre år med mindre jobb, färre skador och en friskare matte. Ska försöka att blogga liiite mera, för min egen skull, men jag lovar inget. Den som lever får se hur det går med det. 😉

Jag har två hundar med väldigt olika preferenser när det handlar om boll med snöre.

Den ena bryr sig bara om SNÖRET och kan springa och lattja hur länge som helst alldeles på egen tass.  Boll utan snöre lämnas däremot ganska omgående till matte. Här har vi ett problem i träningen när det kommer till avståndsbelöning eftersom jag får iväg en boll UTAN snöre ca fem meter och kastar jag en boll med snöre så har vi liksom tränat färdigt för den dagen… 😛

Den andra bryr sig bara om BOLLEN! Om bollen drunknar i snön skulle det aldrig falla honom in att dra upp den med hjälp av snöret. Nej man gräver sig ner till BOLLEN! När man har fått tag på BOLLEN springer man omedelbart till matte och kampar eller byter mot något gott. 🙂

Vem som är vem kan ni ju gissa. 😛

Ibland får man bollen i munnen ändå och då ser man lite förvånad ut. 😀

Avslutningsvis chokladtomte utan både boll och snöre.

Då har vi klarat av ännu en julafton och den här gången blev den, helt oplanerat, lugnare än någonsin. Inte för att det brukar vara särskilt stökigt men…

Besöket hos svärföräldrarna blev inställt eftersom både jag och husse är inne på femte veckan med en envis förkylning som dippar lite extra mellan varven. Husse dippade rejält igår och eftersom vi till varje pris vill undvika att smitta svärföräldrarna så fick vi hålla oss på hemmaplan tillsammans med hundarna.
En mycket lugn (och seg) dag blev det. Till och med Maro tog det lugnt (utom när vi var i skogen), förmodligen lite ”bakis” efter uppesittarkvällen med familjen J kvällen innan.

Julklappsfasen var också lugnare än någonsin men hundarna fick naturligtvis några paket. 🙂

Maro tyckte att den rosa kaninen var mysig men när Karlsson kom på att den gick att använda som kamptrasa hade den snart konverterat till fyra mycket små kamptrasor, separerade från kropp och huvud som i sin tur  hade separerat från varandra och omdisponerats till soporna.

Den här bollen var mer lämpad för kamplekar och är ”still alive”.

Den gröna bollen med kvackljud trodde jag i min enfald skulle vara rätt tålig men då hade jag glömt att vi hade en mördarterrier i huset… Den bor också i soporna numera, bollen alltså, inte mördarterriern.

Nu är det juldagen, en dag som traditionellt brukar vara den dagen på året när jag unnar mig att göra absolut ingenting (frånsett att valla hundar på promenad) men igår blev det ju en riktig slödag så idag får jag försöka uträtta lite vettigt istället.

Bloggen har inte dött men den har definitivt legat i koma ett bra tag nu. Hösten har varit hyperventileringsstressig rent jobbmässigt vilket lett till att jag utvecklat mental datorallergi och tillbringat minimalt med tid framför skärmen på ledig tid. Men nu, när världens bästa Karlsson fyller 10 år, måste man ju faktiskt göra ett återupplivningsförsök. 🙂

10 år! Hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Ingen aning, men jag vet att det varit 10 fantastiskt roliga år och att Karlsson troligen är min ”once in lifetime”-hund. Till viss del beror det nog på att han överträffat mina förväntningar så till den milda grad när det gäller träning och tävling men till största delen på att han är den han är: min alldeles underbara Karlsson.

En go, glad och vänlig hund. Enkel att ha, snäll mot både folk och fä, extremt lättlärd och hänger glatt med på allt matte hittar på. Soffpotatis när det passar sig och pigg och alert när det händer något.

När vi hämtade honom i Malmö en kall dag i slutet på januari 2006 kunde jag inte i min vildaste fantasi ana hur mycket vi skulle uppleva tillsammans. 🙂

Den lilla ”aktiva sällskapshunden” blev min kompanjon i spårskogen och så småningom även i sökskogen. Han fick mig att börja tävla lydnad och på senare år rallylydnad. Vi har även gjort sällskap i utställningsringen några gånger och provat på nosework. Vi har varit på otroligt många roliga läger och kurser för duktiga instruktörer och jösses så mycket vi har tävlat. Det är väl sannolikt ingen merit att (troligen) inneha svenskt rekord i antal spårtävling i högre klass utan uppflyttning (även om det var svindlande nära några gånger) men vi lärde oss mycket på vägen. 😉 I söket blev det bara en tävling men själva söket skötte han bäst av alla just den dagen och så roligt vi hade på vägen dit. 🙂

Allt har ju inte gått på räls när det gällt tävlandet och med tiden fick han en hel del låsningar på lydnadsplan men han ville ändå göra rätt även om det blev tokfel ibland.

Han har krupit in under skinnet på mig på ett sätt som ingen annan lyckats med… Älskade lilla hund!

Den inofficiella meritlistan är lång; årets hund hit och årets hund dit, på olika klubbar och i olika grenar, men det vi är mest stolta över är nog att han tre gånger blev ”Årets Bruksborder” och att vi tog hem den bucklan för gott. 🙂 Ingen vacker pjäs men det kan vi leva med. 😉

Han var världens bästa lillebror till Iza och nu är han världens bästa storebror till Maro.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna guldklimp på nio kilo men jag nöjer mig där och skickar ett stort tack till Karin och Tommie på kennel Öresund för att vi fick köpa honom.

Ikväll blir det kalas med tårta och presenter.. 🙂

Avslutningsvis ett fyrfaldigt leve för 10-åringen:
HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA HURRA!

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. Just nu borde jag och Maro ha varit på god väg mot bruks-SM i Malmö för att titta på duktiga ekipage, heja fram klubbkompisen och andra vänner, mingla och shoppa, men det är vi inte. Den här gången är det inte jag som ställt till det. Har inte gett upp hoppet helt om att komma iväg men det återstår att se. Just nu kan jag inte göra annat än vänta…

I avvaktan på det beslutet kan jag ju plita ner det där inlägget jag klurat på sen förra helgen. 🙂 När jag fixade till Maros MH-protokoll till hemsidan gjorde jag det självklart lätt för mig och tog en kopia på Karlssons protokoll och sen flyttade jag bara på färgmarkeringarna där det behövdes. Det visade sig att det behövdes på förvånansvärt få ställen?!

I vardagen är ju Karlsson och Maro extremt olika. Karlsson har alltid varit en ”cool” kille. Inte ens när han var ung var det så mycket, om ens något, i vardagen som gjorde honom upprörd. Till viss del förlitade han sig säkert på Iza men han var ju ute på många äventyr utan henne också.

Maro är ju mycket mer ”reaktiv”. Fort går det och upprörd blir han, i synnerhet av sådant han upplever som märkligt på hemmaplan. Det han visade på mentalbeskrivningen verkar dock ligga i det normala spannet för rasen enligt spindeldiagrammet vilket troligen bevisar att det är mig det är fel på, eller åtminstone jag som varit van vid ”coola” hundar.

Det som sticker ut lite är aggressivitet. Orsaken till det är ”attacken” han gjorde på dumpe. Nu pratar vi om en hund som fortfarande står bakom matte men förflyttar sig en liten smula framåt vid ett par tillfällen, samtidigt som han skäller och raggar på stela ben. Det var ju inte direkt som att han försökte slita dumpe i slamsor. Den som inte har sett filmen från det momentet kan se den här. Man kan naturligtvis diskutera definitionen av ordet ”attack” men ok då, det finns nog ingen bättre ruta att sätta krysset i. 😉 Att det skulle ge så stort utslag i spindeldiagrammet var dock lite otippat.

En annan sak att ha i åtanke är att lekföremålen bytt form sedan Karlsson gjorde sitt MH. Jag är rätt övertygad att om Karlssons fått dagens lekföremål hade han lekt ”sämre” än vad han gjorde. Hade Maro fått en vanlig trasa, som gällde på Karlssons tid, hade han lekt bättre och då hade de varit ännu mer lika.

Nåväl, nu har den lilla terriern och chokladtomten fått ett gemensamt MH-protokoll där jag markerat rutorna där de hamnat exakt lika med blått. Och där de inte är exakt lika ligger de ganska ofta intill varandra. Det är få ställen där det skiljer sig radikalt.
Gult = Maro
Orange = Karlsson

Klicka på protokollet för att se den läsbar form (kan kräva förstoring på skärmen). 🙂

Sen kan man ägna en minut eller två åt att fundera på det där med arv och miljö. Hur mycket hinner vi påverka våra hundar på ett drygt år? Karlsson var drygt 16 månader när han gjorde MH och Maro var drygt 14. Jag har inga svar, bara frågor. 😉