Bloggskräck?

Det går ju bra det här, eller inte…? Med en takt av ett inlägg i månaden lär det väl ta ett tag innan jag fyller mitt tilldelade utrymme på servern hos WordPress. Faktum är att jag tillbringar så mycket tid i arbetsrummet hemma, både för betalt och obetalt arbete, att det känns extremt o-lockande att tillbringa mer än nödvändigt av fritiden där.

När nu influensan, eller vad det är för skit, har slagit klorna i mig kändes det som ett bra tillfälle att försöka komma ikapp. Orkar liksom inte göra så mycket annat än sitta (eller ligga) still för tillfället. Karlsson, som skulle ha tillbringat ett par timmar på trimbordet idag, är säkert rätt nöjd med upplägget.

Det lilla kelpet växer och frodas. Eller växer gör han nog inte så mycket mer, än lite på ”bredden”. Höjdmässigt är han nog ganska färdig och kroppen börjar anta rätt vuxna proportioner även på andra ställen. Han har ju fyllt nio månader sedan sist och hans nya hobby är att lyfta på benet när han kissar, utan att välta. Han har nog fortfarande inte förstått riktigt varför men han gör det. Han har dock inte växt ifrån sin förkärlek för att fluffa till världen en smula när tillfälle ges, eller att göra ventilationshål i sin fällar. Hans veckopeng är indragen åtminstone till vecka 42 eftersom hans matte lägger en halv förmögenhet på inköp av nya ”liggunderlag”. Å andra sidan har han inte (än) tuggat på vare sig skor (mer än ”pissetofflor”), sladdar, glasögon eller mobiltelefoner så jag kanske borde vara tacksam?

Vintern har haft svårt att släppa greppet men de sista dagarna har tagit rejält på snön, även här på ”fjället”. *Den här bilden har några veckor på nacken.

Vi har dock förflyttat oss en smula söderut vid ett par tillfällen och kört spår. Efter ett upphåll på två månader var jag rätt imponerad över hans jobb. Lydnad har vi också kört lite utomhus även om det mestadels utövats i Karlsson Arena.

En del tid har även ägnats åt att göra halsband, precis som vi inte hade nog av den varan. Roligt att vara lite kreativ, rent handgripligt, för en gångs skull. Det han har på sig på bilden ovan är jag sjukt nöjd med. Naturligtvis har Karlsson fått ett likadant. 🙂

På tal om Karlsson Arena… Så otroligt glad jag är över detta utrymme! De där speglarna har även en liten oväntad effekt. Det blir lite som att se sig själv på film och man upptäcker en del av konstigheterna man har för sig. Mer än en gång har jag tänkt ”men vad gööör jag?”, och haft en chans att rätta till det. Alla hyss som återstår kan vi prata om en annan gång.

Att tänka sig att den lilla chokladtomten skulle kunna stå på en tävlingsplan om sisådär 3 veckor (vilket är fullt möjligt enligt regelverket) får mig onekligen att le en smula. Tävlingsstarten känns långt bort men jag försöker verkligen att inte ha någon panik. Vi lägger mycket tid på lek och grunder. Sen lite mer lek och grunder, och så lite lek. Och lite grunder. De färdiga momenten är långt bort men det känns som om det är klokt att ta det lugnt.

Något som jag också slarvat med, med tidigare hundar, är kedjor. Det har vi börjat köra lite grann, genom att sätta ihop tre-fyra ”moment” utan att han får belöning. Nu pratar vi alltså inte moment som i tävlingsmoment, utan bara att man får göra några saker i rad. T ex ett kort fritt följ, ett läggande, sitt kvar och gripa apportbock innan man får belöningen – som då är av riktigt hög kvalité (läs baconost 😉 ). Han var rätt skeptiskt första gångerna men nu börjar han förstå konceptet.

Det är i alla fall skönt att känna att man har utvecklats som hundtränare under de år man hållit på. 😉 Att man har blivit betydligt mer medveten om vad man gör och varför. Hoppas att det har den positiva effekt jag förväntar mig. 😉

Jag har också hunnit med en konsert i Göteborg, som en alldeles vanlig människa, även om sällskapet mestadels bestod av tvåbenta hundkompisar. Champions of Rock stod på programmet. Queens musik i ett helt ok upplägg. Nu är det tomt i biljetthyllan så det känns som om det behöver fyllas på. Med vad är dock oklart.

Jag och Karlsson har börjat på nosework-kurs. Hittills har vi klarat av två kurstillfällen och det är inte helt enkelt för den lilla hunden att inse att man inte ska nosdutta på behållarna och inte använda lådorna som tasstargets. Det är över huvud taget mycket nu som går ut på att inte göra som man tidigare har fått belöning för. Att inte sätta sig i 360-graders rallysvängar börjar han förstå nu, men han tycker det är konstigt. 🙂

Maro är fortfarande en ganska ohyfsad lillebror med en alldeles för snäll storebror som accepterar väldigt mycket. Vi kanske borde vara tacksamma men det känns som om Maro skulle behöva en nära döden-upplevelse då och då för att lära sig var skåpet ska stå. 🙂

Igår skyndade jag mig, när jag kände att den otäcka bacillen började inta min kropp, att lägga två spår till Maro. Egentligen hade det väl räckt med ett men eftersom jag ändå var tvungen att ta mig hem kunde jag lika gärna lägga två. Hade han varit (för) trött efter det första kunde vi ju bara hoppa över det. Fokus låg på vinklar igår, eftersom han har en tendens att rusa över dem. Många och täta vinklar fick det bli. Vissa tar han fint och om han missar dem och rusar över så jobbar han fint bakåt för att hitta spåret igen. Det blir nog bra det här. 🙂 Pinnarna börjar också sitta fint. Baconost verkar vara lösningen på de flesta problem som uppstår. 😉 Efter det första spåret var han fortfarande toktaggad så efter en liten promenadvila (transportsträckan mellan spåren) gick vi på det andra. Totalt blev det närmare 1000 meter enligt appen i telefonen.

Over & out!
(Stavfel och konstiga meningsbyggnationer skylls utan pardon på den febriga hjärnan.)