När det gäller frekvensen på blogginlägget så började ju året rätt bra, men för en tid sen insåg jag att jag inte bloggat sen det låg snö ute?! Skäms på mig! Men när snön försvann och ljuset kom tillbaka fanns det ju så mycket annat att göra än att blogga; typ bygga till huset, träna hund och en massa annat.

Här kommer någon form av summering av våren och sommaren för nu är vi kusligt nära höst igen och ljuset försvinner sakta men säkert.

BYGGE
I vintras beslutade vi att bygga ut huset, eller vi och vi? Vi fattade beslut att låta snickare bygga ut huset med ett arbetsrum och en groventré. Inget jättestort bygge men det har ändå tagit tid och varit många beslut att fatta. Nu är det iaf klart och jag är jättenöjd. Vissa inredningsdetaljer återstår men det är det enda, och allt är fullt användbart.

KULTUR
Några arrangemang har det blivit. Vi började med en helg i Stockholm i april när vi kollade på direktsändningen av Let’s Dance. Kulturfaktor tveksam men ändå lite kul att se. Vi passade också på att träffa vänner och bekanta samt shoppa hejdlösa mängder pelargoner på hemvägen.
I maj blev det Jersey Boys i Göteborg och i juni kröntes det hela med Springsteen-konsert i Göteborg. Jag deklamerade kaxigt på vägen dit att jag minsann inte var någon hardcore-fan men när jag åkte hem var jag nog i riskzonen. 🙂 En kanonkonsert var det och den levde man på ett bra tag.

HUNDARNA
Med Maro fick jag ”starta om” spåret i början av sommaren. Valpövningarna, som jag aldrig behövde använda när han var valp, fick jag ta till nu istället, under ledning av en mycket duktig klubbkompis. I övrigt behöver han nog mogna ett tag till innan jag ens funderar på tävling…

Karlsson och jag körde några rallytävlingar i våras och början på sommaren. Det resulterade i två kvalificerande resultat i avancerade klass. Tyvärr verkar det ruskigt segt att få till det tredje och sista… 😦 Det lilla djuret har uppenbarligen lagt ihop två och två och fattat när det är tävling och inte. Just nu känns det som att vi ska ta en rejält paus från tävlandet och hoppas på att han glömmer (inte moment men tävlingssituationen) och så kanske, kanske jag orkar göra ett nytt försök till våren? Annars är det väl bara inte meningen att vi ska komma till högsta klassen i någon gren… 😦

MIDSOMMAR
Den helgen firades med goda vänner på hemmaplan i ovanligt varmt (klibbigt och  kvalmigt) väder. Annars var det väl ungefär som vanligt, dvs trevligt. 😉

SEMESTERN
Vi började med att röja ur kök och hall för att snickarna skulle komma åt att byta golv medan vi var borta sen drog vi till Dalarna. Några dagar i Falun och en dagstur till Rättvik där vi hann promenera på långbryggan och träffa Maros uppfödare och hans syster.

Sen drog vi söderut igen och tog ett stopp på vägen vid Vänern där Maro fick akta sig för vågorna.

Därefter tillbringade vi några blåsiga dagar en bit utanför Kungshamn och gjorde dagsutflykter både norrut och söderut.

Eftersom huset var upp- och nedvänt efter golvbytet var det bara att ta tag i det när vi kom hem och efter några dagar var det dags för sommaren happening; lägret!

KINDSLÄGRET
I år ingick jag i lägerkommittén och var därför på plats redan två dagar innan lägerstart. Vi fick en riktigt bra och mycket varm vecka med träning för bästa Geir.

Maro skötte sig riktigt bra och jag höll mig på benen i skogen (i motsats till förra året).

Vi fick även besök av sötaste syster Yra en kväll.

Efter lägret var det bara att börja jobba igen… Som vanligt kunde jag lätt ha klarat av några ledig veckor till.

VÄDRET & PELARGONERNA
Först ville det inte bli vår alls men sen blev det plötsligt högsommarvärme i slutet på maj, början på juni. Sen var det både si och så fram till lägerveckan. Den tidvis varma våren har dock resulterat i rekordstora pelargoner som blommat ovanligt tidigt. Tyvärr blev det höststormar och höstregn förra veckan så nu, när de normalt är som finast, är det mesta sönderblåst. 😦 Här är iaf en av dem, innan den tidiga hösten.

Förra helgen åkte vi till Göteborg för ett IKEA-besök och en träningsdate med A-L och Holly. En mycket trevlig dag med bra träning och rolig lek för hundarna. På bilden (som A-L tagit) ser man Hollys rätta jag men Maro luras. Så där stabil och samlad var han INTE hela tiden. 😛

Vi hann även ett träna ett par gånger med söta syster Yra och hennes matte under förra veckan. De har semestrat i närheten så det passade bra. 🙂

Nu sitter jag på ett norskt hotellrum, precis som jag brukar göra den här tiden på året. Maro är på pensionat för första gången och jag hade separationsångest de luxe igår kväll när jag skulle lämna honom. Just nu lever jag efter testen att ”inga nyheter är goda nyheter”.

Nästa helg ska SM i bruks arrangeras i Borås och jag ska jobba i sekretariatet hela helgen. Nåja, jag kanske blir utsläppt då och då så att jag kan shoppa lite. 😛

I tisdags var det dags för andra tillfället som rallyprojektekipage. Den här gången inomhus, tack och lov, eftersom vintern inte vill släppa taget.

Något vi haft problem med i högerhandlingen är att komma igång igen efter halter. Dvs jag har kommit igång men det lilla terrierdjuret har stått/suttit/legat kvar och inte alls förstått vad han förväntas göra när jag travar iväg. Eller rättare sagt har han nog trott att han gjort rätt. Nu är det möjligt att vi kommit på varför.

Han är ju sedan valpben drillad i att följa med om jag startar med vänster ben (som är närmast honom när han är på vänster sida) efter en halt. Startar jag med höger innebär det, tillsammans med kommando, att han ska vara kvar där han är. När vi började med högerhandlingen kändes det ju logiskt att börja med höger ben när han skulle följa med. Det ben som är närmast djuret alltså. Vår instruktör, eller blivande instruktör om man ska vara noga, var helt överens med mig – det var logiskt.

Nu verkar det som om terriern tyckte det var en dålig logik. 😛

När jag testade att börja med vänster ben (kombinerat med kommando), trots hund på höger sida så lossnade det, tror jag. Det funkade i alla fall där och då. Har inte hunnit testa efteråt men hyser ändå ett hopp om att det kan vara lösningen. Man kan ju liksom inte ändra på något så ”basic” efter 10 år om man har att göra med en terrier. Ett vänsterben är liksom alltid ett vänsterben. 😀

I helgen hade vi sista kurstillfället med Game On Puppy. Dessa fyra helger har gjort att de mörka månaderna faktiskt gått ganska fort. Att kursa en hel helg varannan månad har verkligen passat oss. 🙂 Den här gången låg fokus på störningsträning och kedjor. I synnerhet det första är välbehövligt för chokladtomten. Detta var nog bland det konstigaste han upplevt (tyckte han iaf just då) och det tog ett par försök innan han insåg att han faktiskt skulle ligga kvar. 😛

För övrigt håller vintern oss i ett järngrepp. 40 cm snö mätte jag upp hemma på gräsmattan här om dagen! Sen kom det lite till… 😦 Med ett par plusgrader på dagarna och ett gäng minusgrader nattetid (som det varit nu ett tag) känns det som om snön kommer ligga till midsommar men det blir kanske inte så, i år heller.

Vissa av oss tar dock saken i egna tassar och försöker gräva fram våren. Det går sådär, men han försöker i alla fall, det får man ge honom.

Nu håller vi tummarna för att vädergudarna tar i med hårdhandskarna för jag längtar mig sjuk efter barmark, spårträning och lydnadsträning utomhus!

Jag kan ju villigt erkänna att det året (nästan exakt) som jag bara hade Karlsson var ganska lugnt och skönt. Ett litet terriertroll i mogen ålder som utan problem kunde ligga och dra sig framåt 10-11 på dagen utan att ens lämna sängen för rastning eller mat. Bara en hund att träna och inget dåligt samvete när man la tid på någon annan. Karlsson är ju dessutom en väldigt enkel hund att ha, på alla sätt.

Men … det var också tomt. Inte bara för saknaden efter Iza utan även för att jag saknade att se samspelet mellan hundarna.

Nu är jag ju väl medveten om att en flock på två individer inte är särskilt stor, det finns de som har betydligt fler hundar, men för mig är det lagom. Det finns inte en chans att jag skulle klara att ha fler hundar som kräver träning och andra aktiviteter. Men två hundar ger mig (och dem) det där härliga samspelet som är så kul att iaktta (även om det ibland är lite nervpåfrestande 😛 ) och som jag är helt säker på uppskattas av dem båda trots att det ibland låter en smula … underligt. 😛

När jag la ut en slow motion-film på deras lek på FB här om veckan undrade Karlsson uppfödare hur de låter, på riktigt. På den filmen låter de mest som två mordlystna dinosaurier, pga den långsamma hastigheten. 🙂

Det är fascinerande att se rörelserna i slow motion och se hur Maro trots sitt stora gap ytterst sällan vidrör sin lilla storebror. Det är många små detaljer i kroppsspråket som man missar när det går i vanlig fart, som på nästa film. Här hörs det också ganska väl hur det låter. 😉 Inte jättevackert men … mycket. 😛

Men … för det mesta ser det ut ungefär så här, om de inte står och betar på varsin (eller samma) gran.

Hur de ser ut när de ligger och sover ihop har vi ju sett förr och det är rätt … gölligt. 😉

När de värmer upp för promenad kan det se ut och låta så här. Ibland är Karlsson väldigt tydlig med att han inte vill delta (och ställer sig under en stol), och andra gånger går han ”all in”. Sen kan jag faktiskt bara sticka ner handen i getingboet och säga ”tack” så släpper båda två. 🙂

Kontentan är att det nog är så här jag vill ha det; både små och lite större tassavtryck (men jag skulle gärna skulle slippa snön).

I söndags påbörjade jag och Karlsson några hektiska veckor som projektekipage (i avancerad och mästarklass) åt klubbens blivande rallyinstruktör. Vi är riktigt taggade båda två och det är massor av träningstillfällen inplanerade innan 24 april när det är examination. Vi får nog ligga i även på hemmaplan och det började vi med ikväll. Tack gode gud för Karlsson Arena. 🙂

Nu till helgen är det dags för sista omgången med vinterns Game On Puppy-kurs för mig och Maro. Jag tycker att det på det stora hela har varit riktigt bra och framför allt har vi fått lite mer struktur (och frekvens) på träningen. För säkerhets skull värmer vi upp med en timmes privatträning i morgon, för den ena av instruktörerna (Pia).

Kvällens träning bestod av rally med Karlsson (naturligtvis) och sen lite störningsträning, stadga (i stå) och metallapport för Maro. Alla tre delarna gick faktiskt riktigt bra och metallapporteringen hade gjort stora framsteg bara sen igår. Då spottade han ut den så fort att den inte ens fastnade på bild. 😛 Idag fastnade de på samma bild och chokladtomten började t o m få rätt hyfsad snurr på ingårna med metallbit i munnen. Det känns hoppfullt. 🙂

Den där chokladtomten som bor här har ju en del egenheter som jag inte blir riktigt klok på. Just den jag tänker ta upp här och nu har jag väl iofs delvis en bra förklaring till, men det är ändå långtifrån klarlagt varför han gör exakt som han gör.

Men vi tar det från början. Det där med uppletande blev ju ganska snart en käpphäst. Efter ett par träningstillfällen, när han var riktigt liten, insåg han att det inte alls var nödvändigt att lämna hittegodset till matte. Det var ju mycket roligare att lattja runt med prylarna på egen tass. 😛

Jag övergick snabbt till att träna avlämnande av saker inomhus, på begränsade ytor; både genom organiserad träning med vanliga uppletandeföremål och genom att uppmuntra spontana avlämanden av saker. Utomhus har jag hållit mig till att lägga saker synligt i en hög och låta honom hämta (och just nu inser jag att det var lääänge sen). Men hur som helst; inomhus har han utvecklat detta till helt oanade nivåer.

Varje gång jag kommer in genom ytterdörren i köket (och det blir några gånger på en dag när man är rökare) ska han ge mig något, och det är här urvalsprocessen kommer in. Det är inte så att han tar det som ligger närmast. Åh nej… Han kan ligga på sin fäll omgiven av tuggben och bollar men efter en snabb och kritisk granskning kan han mycket väl bestämma att inget av det duger just den gången och far iväg för att hämta något annat, gärna i ett annat rum eller under ett skåp eller…

Ibland duger faktiskt något av det som finns i närområdet men det är ändå inte slumpen som avgör utan han väljer noga. Ibland blir det ett tuggben, ibland blir det en boll och ibland blir det snuttefilten, eller något annat (eller en oumbärlig del av mina favoritskor, jodå det har hänt!).

Han har även vidareutvecklat konceptet till att gälla när jag sitter i TV-fåtöljen. Då kommer han och dumpar saker på mig så att jag till sist sitter där omgiven av bollar och tuggben samtidigt som han ligger i soffan och sover. 🙂

Visst får jag skylla mig själv, jag har ju som sagt uppmuntrat det, men just den här urvalsprocessen fascinerar mig onekligen ganska mycket. 😀

Här några exempel: alla är tagna under en och samma förmiddag. 🙂

Det är helt obegripligt hur min lilla söta kelpie kan förvandlas till ett sådant veritabelt monster ibland?! 😛 Karlsson ser nog ungefär likadan ut men av någon märklig anledning har han oftast rumpan mot mig i de här lägena så jag ser sällan hans söta små gaddar.

Det är ytterst sällan Maro ens nuddar Karlsson, som oftast håller sig ganska stilla, men OM Maro lyckas reta upp Karlsson så pass att Karlsson gör en liten attack är lyckan fullständig. Då tror Maro att han äntligen ska bli jagad av sin bror men bror stannar oftast efter ett par meter, när kelpien redan ligger i omloppsbana – runt sig själv. Om vi befinner oss i skogen parkerar sig Karlsson vid närmsta gran och betar bark samtidigt som han lugnt iakttar spektaklet. 🙂

Bilderna är dagsfärska och rätt kassa. Kraftigt beskurna iPhonebilder liksom, hur bra kan det bli? 😐 Någon gång måste jag föreviga detta med finkameran, men tills dess – håll till godo. 😛

När man på promenaden ser bubblan…

Kelpien: vad garvar du åt?
Matte: stå stilla! (famlar samtidigt hysteriskt efter mobilen som är djupt nedstoppad i byxfickan)
Kelpien: säg vad jag ska göra!
Matte: jag sa ju ”stå stilla”
Kelpien: varför?
Matte: bara för att!
Kelpien: varför skrattar du åt mig?
Matte: andas inte!
Kelpien: ska jag inte göra nå’t?
Matte: jo, stå still och håll andan
Kelpien: varför?
Matte: därför!
Kelpien: nu får du förklara dig!
Matte: öppna inte munnen!

Klick! 😀

Låt mig presentera det lilla djuret som än en gång knipit en inofficiell ”titel” i samband med årsmötet i onsdags. Den här gången var det Årets Rallyhund 2015 i Kind BK. Jag känner mig fortfarande inte säker på att det blir en fortsättning på den karriären men den som lever får se. 🙂

Hans samling av inofficiella ”titlar” börjar bli rätt stor och man får väl gotta sig åt dem eftersom den officiella samlingen är betydligt mindre. 😛

Årets bruksborder 2008, 2009 och 2011. Bucklan blev vår för gott.
Årets lydnadshund, Borås BK, 2009
Årets lydnadsklass II-hund, Borås BK, 2009 och 2010
Årets högreklasshund, Borås BK, 2009, 2010 och 2011
Årets lydnadshund, Kind BK, 2012
Sjuhäradsmästare i lag, 2009
Sjuhäradsmästare i lydnadsklass II, 2009 och 2010
Årets rallylydnadshund, Kind BK, 2015

En annan effekt av årsmötet var att jag glatt och villigt lämnade ifrån mig ordförandeskapet i klubben och det känns skönt. Två år fick räcka, för den här gången. Nu ska jag ”bara” ägna mig åt hemsidan, klubbtidningen och diverse andra informativa uppdrag samt vara med och arrangera sommarens stora bruksläger så det är ingen risk att jag blir sysslolös. 😉 Dessutom har vi ett bruks-SM att arrangera i augusti där vår klubb har grenansvar för skyddet, tillsammans med Kungälv. Där har jag dock en ganska tillbakadragen roll vad det gäller förberedelserna, tack och lov, men själva tävlingsdagarna blir det nog fullt upp.

I tisdags skulle Iza ha fyllt 16 om hon levt, vilket iofs är en smått utopisk tanke. De schäfrar som uppnår den födelsedagen är lätt räknade. Hennes 12-årspresent lever dock fortfarande och har gått i arv till den yngre generationen.

Idag var det bokat tävlingsträning på klubben. Jag minns knappt (eller inte alls?) när vi tränade utomhus senast. Det gjorde tydligen inte Maro heller… Det gick sådär, och jag konstaterar än en gång att jag inte ”gör mig” på knöligt och isigt underlag utan går som en skadeskjuten kråka och har svårt att koncentrera mig på hunden. Ge mig barmark NU!

Eftersom det var kallt i morse, och det skulle bli en del väntande i bilen, bestämde jag mig för att inviga ett av täckena jag köpte billigt på Granngården förra vintern. Jag var ganska säker på att det skulle vara täcken av engångskaraktär. Inte pga dålig kvalité men pga hund som t o m tuggar sönder sina halsband om jag glömmer dem på i bilen.

Döm om min förvåning när täcket var lika helt i slutet av dagen som när vi startade. Han var väl troligen i djup chock det lilla livet. ”Pyjamas – VARFÖR?!”, typ… Jag känner mig inte ett dugg säker inför framtiden. En gång är ingen gång, två gånger är … en gånggång?

Den lilla chokladtomten är f ö fortfarande mycket omtänksam mot sin lilla storebror och ser till att han inte fryser. 🙂 Jo, det är helt sant. Han har lagt dit ”filten” alldeles på egen tand.

Det börjar verkligen bli en vana: att avsluta arbetsveckan med en komptimme och utnyttja den till träning, inomhus. Vi får väl se hur länge traditionen håller för nu drar högsäsongen igång på allvar på jobbet. Å andra sidan kan man väl snart träna utomhus, i dagsljus, utan handskar, även på kvällstid. ”Bara” ca 1,5 månad till sommartid…

I fredags körde vi dock inomhus och Maro var mer vild än tam vilket nog framgår av bilden. 😀

I lördags körde vi ett fältspår i regn och halv storm. Det gick … sådär. Ska vi vara helt ärliga försöker vi nog glömma just det spåret så fort som möjligt…

Lördagkvällen tillbringade jag med att uppvakta Borås BK på deras 70-årsfest. En trevlig tillställning även om jag (som vanligt) inte var kvar till sist. Ganska långt därifrån faktiskt… 😛

Igår var det trevligare väder på dagen. Måttliga vindar och uppehåll. Den här gången blev det ett skogsspår och det löste han faktiskt jättefint även om han inte riktigt tror på att matte faktiskt kan ta sig över hinder som ligger i vägen, typ rensad sly och mindre fallna träd. Mot slutet började han dock inse att spåret faktiskt kan gå över saker också. 🙂 Pinnarna plockade han, både skogsmodellen och tävlingsmodellen och i utbyte fick han kokt kycklingfilé. Han hade nog hellre bytt mot mjukost men med tanke på magraset för ett par veckor sen, och att han ska tillbringa ett par dagar hos extrahusse nu, så håller vi oss fortfarande till dietgodis. 🙂

Han fick pusta ut någon timme och sen bar det iväg till inomhushallen, igen! Vi börjar onekligen känna oss rätt hemma där.

Den här gången hade vi sällskap av Camilla och Like. Även Karlsson fick följa med för att agera störning åt Like, ffa i fjärren. Han skötte sig fantastiskt bra och var ungefär så störig som man kan va’. 🙂

Vi körde fjärr bredvid Like, men inte samma skiften. Vi körde inkallningar framför och bakom.

Sist men inte minst körde han sitt partytrick – bakåtkryp med ljudeffekter. 🙂

Han var överlycklig att få träna, även om det var mycket High Chaparall över det hela. Ingen ordning på nånting men vad gör det när man är lydnadspensionär och som störning är han i det närmaste optimal. 😛

Maro skötte sig riktigt fint när det blev hans tur. Det känns som om saker, ffa stadgan och koncentrationen, börjar falla på plats. Det återstår ju att se vad som händer när vi flyttar ut det hela men även med inomhusmått mätt har det blivit mycket bättre. Jag börjar till och med känna visst hopp om en fungerande platsliggning, peppar, peppar osv… 🙂

Hur som helst hade vi en riktigt rolig stund med många skratt. 🙂

Senare på kvällen såg det ut så här i soffan. Det är tydligen jobbigt att vara störig. 🙂

Lill-Ernst, aka kelpien, aka Maro, håller liv i sina inredningsambitioner. Här om dagen hade han, inom loppet av fem minuter när jag var ute, släpat tre fällar till köket så totalt fanns där fyra stycken! Endast en borde ha befunnit sig där. En av dem hade han hämtat en trappa upp!

Idag stirrade jag på en av dem (se bild nedan), som självklart låg på fel ställe, och tänkte tanken att lägga undan den eftersom han inte ligger på den utan bara växlar mellan att släpa omkring den som en snuttefilt alt. försöka ruska den till döds.

En timme senare hittade jag det här arrangemanget, mitt på köksgolvet.

Är han tankeläsare det lilla livet? Kan ju i och för sig ha vissa fördelar, men sannolikt även nackdelar, när det kommer till tävling… 😉

Strax därefter hade vi dock återgått till ordinarie program. 😛

Så här ser det ofta ut! Den här bilden är från i somras men en sån här omgång får den varje dag, i synnerhet efter kvällsmaten av någon märklig anledning. Jag är mycket fascinerade att den där bädden står ut med så mycket men nu börjar den få ett och annat hål…

Karlsson har ett något mer sansat förhållande till liggunderlagen och har man sällskap av Bertil är det riktigt mysigt. 🙂

Före jul beställde jag en klövjeväska till Maro. Något oklart vad vi skulle ha den till, men den var billig och den var turkos. Det borde väl räcka som skäl?

Den har inte blivit använd än eftersom det är så sällan vi går koppelpromenader men här om dagen, när matte på goda grunder drabbades av vargfrossa (jodå, vargspår säkrade inte särskilt långt härifrån), fick det bli koppelpromenad och … ryggsäckspremiär.

Med tanke på att han blev stel som en betonggris när vi provade den inomhus, och omöjligt kunde ta två steg i någon som helst riktning utan att jag tog tag i handtaget på ryggen och ledde honom, så tog han utomhuspremiären otippat bra. Han brydde sig inte alls faktiskt.

Packningen? 200 gram sand i varje ficka så han behövde inte direkt bära ihäl sig. 🙂 Ska dock justera bringremmen, så att den hamnar lite längre fram.

Igår hade vargfrossan lagt sig så då blev det ingen ryggsäck. Istället fick matte jägarfrossa (också mycket befogad – synkontakt) och promenaden blev betydligt kortare än tänkt. En liten Fån-bild på ett av naturens små underverk blev det, sen gick vi hem, typ.

Nu är det fredag och vi ska avsluta veckan på bästa sätt, med en timmes träning inomhus – på Hundspektra. 🙂

Ibland är han ju lite jobbig, den där lillebroren vi har. Ett av dessa tillfällen är när vi ska gå ut. Då röjer Maro runt som en stolle i pur förväntan, medan jag byter om, och för att inte bli omkullsprungen har den smarta terriern sina knep. 🙂

Det är inte så länge sen han var den som röjde runt (i pur förväntan inför promenaderna) och Iza hängde på.  Jag var livrädd att hon skulle halka på golven och göra sig illa. De sista åren ville ju hjärnan betydligt mer än kroppen egentligen klarade, men hon höll sig på benen, tack och lov.

En annan fredad plats när man vill vila ut är till exempel … köksbordet!

Numera skäms han inte ens när han blir påkommen, vilket är tätt som oftast, och jag har resignerat en smula. Husse försöker dock  fortfarande hålla på regelverket, när han är hemma… 😉

Att befinna sig på stolar funkar också bra, i synnerhet om det är någon form av snurrande stol, som arbetsstolen eller TV-fåtöljen, för sådana har Maro lite respekt för. Men även en vanlig köksstol funkar av någon märklig anledning. Jag tror att Maros föreställning om att storebror är ”untouchable” när han är på en stol grundlades här någonstans, vid ca 10 veckors ålder. 🙂

Ibland väljer han dock ”not so safe zones”. Mitt i trappan liksom – hur tänkte han där? (Usel bild, men ändå illustrerande. 🙂 )

Det börjar dra ihop sig till pelargonväckning och som alltid den här årstiden (och på hösten) florerar det mycket frågor i div pelargongrupper på Facebook.

När, om, hur, var?

Man kan snabbt konstatera att var och en blir salig på sin tro och att det mesta verkar fungera. 😛 Den ena hävdar bestämt att man ska ta sticklingar med en vass kniv, ta bort si och så många blad, plantera i såjord och sen plantera om si och så, och… En annan hävdar att inget annat än cocos”jord” fungerar. En tredje hävdar … något annat. När jag läser så kommer jag fram till att jag gör allt, eller åtminstone det mesta, fel men det verkar fungera rätt bra ändå. 😉 Så här ser det ut i sovrumsfönstret där sticklingarna har frodats sedan i augusti-september.

Jag tar sticklingar med sekatör och planterar direkt i pelargonjord eftersom jag vet att jag är för lat, eller har något roligare för mig (träna hund?) än att plantera om sticklingar var tredje vecka. Men nu, snart, ska de få riktiga krukor, och mer pelargonjord. Och så ska de beskäras (med sekatör!) så att de grenar sig och blir kraftiga till sommaren. Förhoppningsvis. Än är vi inte där men jag känner onekligen ett visst hopp. Den här vintern har jag dessutom kommit ihåg att vattna dem då och då vilket de uppenbarligen tyckte var kul. 🙂

Om jag räknat rätt så är detta inlägg nr 19 under januari månad! Både jag och bloggen är djupt chockerade. 😛 Känns som om jag fått upp farten igen men farten kan ta slut plötsligt och oväntat. Troligen inträffar det ganska snart, när högsäsongen på jobbet börjar, men vi tar den smällen när/om den kommer. Hur som helst räcker det med åtta inlägg till i år för att slå förra årets bottenrekord. 😛

I natt kom det några centimeter snö igen, helt i onödan. Jag har ju varit skeptisk till att spåra i snö med den orutinerade chokladtomten. Inte för att det skulle vara svårare, snarare tvärt om, men för att inte riskera att han börjar gå på synintryck. Med så lite snö tror jag dock inte det är någon större risk. Det är när det börjar bli 20 cm djupa hål i snön, eller en upptrampad korridor (om matte inte orkar lyfta på fötterna) jag tycker det är mindre lyckat… Med bara lite snö blir det ju extra intressant för mig också, att se hur exakt han följer spåret. 🙂

Idag lyckades jag montera Fånen med Dog Track på spårselen, med avstängt ljud. Tror inte det varit så lyckat om Maro hade fått SMS eller telefonsamtal mitt i spårarbetet. 😉 Igår försökte jag inte ens använda appen eftersom vi var i skogen och satellitkontakten var … sådär.

På öppna fält funkar den ju faktiskt rätt bra. Den har t o m fångat ”snurret” i vinklarna.

Förutom snön (satellitbilden ljuger!) så var det ganska kraftig blåst, framför allt när jag la spåret, och liggtiden var en dryg timme.

Något jag måste komma ihåg (och som jag glömmer nästan jämt) är att lägga en apport tidigt. Alltså efter 5-10 meter till att börja med och sen utöka successivt. När han väl hittat en apport så blir han mycket mer fokuserad på spåret. Jag glömde att markera första apporten, som låg mitt på fjärde sträckan, men den tog han. Innan apporten, förvirrat och snurrigt (syns tydligt). Efter apporten – betydligt mindre snurr och tveksamheter. Den näst sista apporten missade han dock men den är markerad som hittad så helt pålitlig är inte appen, ens på öppna fält. 😛

Att leka med slutapporten var inte sååå intressant idag så det fick bli den medhavda läderleksaken istället, och som vanligt var det snöret som var mest intressant. 🙂

Det kom en kommentar till det ena av gårdagens blogginlägg som fick mig att börja titta på bilderna från Karlsson valptid. Eftersom bloggen som dokumenterade den tiden är ”försvunnen”, bloggportalen lades ner utan förvarning, så kan jag väl unna mig ett inlägg som fullständigt dryper av nostalgi. 🙂

Första månaderna var kalla och mycket snörika. Jag hade ständigt en frottéhandduk som hängde på elementet och så fort vi varit ute (vilket ju var ofta den första tiden) lindade jag in honom i handduken för att han skulle få upp värmen. Kylan ledde dock till att han blev rumsren väldigt fort, paradoxalt nog. Jag tror han insåg att så fort han gjort sina behov ute så fick han gå in i värmen. 😛

Kylan gjorde också att det blev mycket inomhusbilder, med kameran som var av en helt annan (och sämre) kvalité än den jag har idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej, jag tänker inte blogga om dubbelspåriga järnvägar, men jag återkommer till det.

Idag blev det en dag som nästan enbart varit hundig. Det började med morgonens blogginlägg – om hundar. Sen fortsatte det med trimning av skeptisk terrier. Inte för att han var särskilt rufsig men jag måste försöka hålla efter någorlunda regelbundet så det inte blir för jobbigt för min onda axel. Karlsson kollade kalendern och blev om möjligt ännu mer skeptisk när han insåg att det bara är januari… 😛

När det var avklarat, inkl klippning av klor på alla de två fyrbenta i familjen, gick jag ut och la spår. Inget långt spår, men en smula klurigt. En av klurigheterna var att det gick parallellt med vägen första biten. Inte helt okomplicerat för liten lättstörd kelpie.

Tanken var att Karlsson skulle få gå samma spår efteråt och jag tänkte säkert 10 gånger att ”jag MÅSTE komma ihåg att lägga tillbaka pinnarna!” Är det någon som tror att jag kom ihåg att lägga tillbaka pinnarna? Den där ryggmärgsreflexen, att pinnarna ska ner i midjeväskan, är inte att leka med. 😛 Nåja, efter ungefär halva spåret kom jag på mig och lyckades hålla ryggmärgen i styr…

Medan spåret låg till sig tog vi en promenad med ett litet gympass.

Karlsson gick och betade fjolårsgräs men kom plötsligt på att det kanske serverades godsaker (i det här fallet Royal Canins magdietfoder!) och slängde sig upp framför Maro, på den högre delen av stocken – och på tvären! 😀

Även matte fick gymma lite när vi blev tvungna att gå över ett Egon-hygge för att inte trampa runt i det utlagda spåret.

Sen var det dags för Maros spår. Det gick ganska hyfsat även om han var en smula störd av vägen, i synnerhet när husse kom och sprang (!) förbi. 😛 Jag missade husse fullständigt och trodde det var hantverkarna hos grannen som tog hans uppmärksamhet. 😀 Om man dessutom betänker att det nog fanns ganska många förledningsspår, ett par timmar äldre, av grannens stövare så får han faktiskt med beröm godkänt.

För ovanlighetens skull hade jag en regelmässig slutapport som … slutapport. Det visade sig att kamplek med den var en kul belöning. Det ska vi komma ihåg, fast kanske ligga lite lågt med på tävling. 😉

Sen var det dags för Karlsson att ta samma spår som nu var ett dubbelspår. Eller snarare trippelspår. Jag hade ju då gått det två gånger och Maro en. Pensionärsterriern tuffade på riktigt bra. Vi har gjort så några gånger tidigare när jag varit lite lat och faktum är att han köper konceptet riktigt bra. I början kollar han av Maros små utvikningar men ganska snart rationaliserar han bort dem (varför bry sig om en förvirrad kelpie?) och går på mitt spår. Jag lyckades även med konststycket att slänga iväg en spårapport framåt i spåret, utan att han märkte det, så att han fick lite ”cred” på ett tidigt stadium.

Kokt kycklingfilé (Maros dietgodis) funkade utmärkt som betalning för pinnarna sa Karlsson. 🙂

Nu tror jag att vi ska kunna få en hyfsat lugn lördagkväll, och i morgon ska vi spåra igen har jag tänkt. Det gäller att passa på innan vintern kommer tillbaka på riktigt, för inte ens jag är så naiv att jag tror att den är över…