Jag kan ju villigt erkänna att det året (nästan exakt) som jag bara hade Karlsson var ganska lugnt och skönt. Ett litet terriertroll i mogen ålder som utan problem kunde ligga och dra sig framåt 10-11 på dagen utan att ens lämna sängen för rastning eller mat. Bara en hund att träna och inget dåligt samvete när man la tid på någon annan. Karlsson är ju dessutom en väldigt enkel hund att ha, på alla sätt.
Men … det var också tomt. Inte bara för saknaden efter Iza utan även för att jag saknade att se samspelet mellan hundarna.
Nu är jag ju väl medveten om att en flock på två individer inte är särskilt stor, det finns de som har betydligt fler hundar, men för mig är det lagom. Det finns inte en chans att jag skulle klara att ha fler hundar som kräver träning och andra aktiviteter. Men två hundar ger mig (och dem) det där härliga samspelet som är så kul att iaktta (även om det ibland är lite nervpåfrestande 😛 ) och som jag är helt säker på uppskattas av dem båda trots att det ibland låter en smula … underligt. 😛
När jag la ut en slow motion-film på deras lek på FB här om veckan undrade Karlsson uppfödare hur de låter, på riktigt. På den filmen låter de mest som två mordlystna dinosaurier, pga den långsamma hastigheten. 🙂
Det är fascinerande att se rörelserna i slow motion och se hur Maro trots sitt stora gap ytterst sällan vidrör sin lilla storebror. Det är många små detaljer i kroppsspråket som man missar när det går i vanlig fart, som på nästa film. Här hörs det också ganska väl hur det låter. 😉 Inte jättevackert men … mycket. 😛
Men … för det mesta ser det ut ungefär så här, om de inte står och betar på varsin (eller samma) gran.
Hur de ser ut när de ligger och sover ihop har vi ju sett förr och det är rätt … gölligt. 😉
När de värmer upp för promenad kan det se ut och låta så här. Ibland är Karlsson väldigt tydlig med att han inte vill delta (och ställer sig under en stol), och andra gånger går han ”all in”. Sen kan jag faktiskt bara sticka ner handen i getingboet och säga ”tack” så släpper båda två. 🙂
Kontentan är att det nog är så här jag vill ha det; både små och lite större tassavtryck (men jag skulle gärna skulle slippa snön).
I söndags påbörjade jag och Karlsson några hektiska veckor som projektekipage (i avancerad och mästarklass) åt klubbens blivande rallyinstruktör. Vi är riktigt taggade båda två och det är massor av träningstillfällen inplanerade innan 24 april när det är examination. Vi får nog ligga i även på hemmaplan och det började vi med ikväll. Tack gode gud för Karlsson Arena. 🙂
Nu till helgen är det dags för sista omgången med vinterns Game On Puppy-kurs för mig och Maro. Jag tycker att det på det stora hela har varit riktigt bra och framför allt har vi fått lite mer struktur (och frekvens) på träningen. För säkerhets skull värmer vi upp med en timmes privatträning i morgon, för den ena av instruktörerna (Pia).
Kvällens träning bestod av rally med Karlsson (naturligtvis) och sen lite störningsträning, stadga (i stå) och metallapport för Maro. Alla tre delarna gick faktiskt riktigt bra och metallapporteringen hade gjort stora framsteg bara sen igår. Då spottade han ut den så fort att den inte ens fastnade på bild. 😛 Idag fastnade de på samma bild och chokladtomten började t o m få rätt hyfsad snurr på ingårna med metallbit i munnen. Det känns hoppfullt. 🙂
vallterrier.com 