Författare: vallterrier

Under dagen igår var det ju ingen tvekan om att det hela skulle kulminera i åska. Frågan var bara – när? Med tanke på att det igår kväll var dags för brukslydnadsmomentträningskväll på Kinds BK så var ju känslorna lite delade. Åska och lite svalare väder, helt OK. Men åska under träningen… nej tack!

Vid 16-tiden började det mullra i fjärran, men så mycket till regn blev det inte hemma trots att mullret kom närmare. Vi gav oss iväg, Karlsson och jag, och på vägen ner passerade vi genom några korta men intensiva skurar. När vi anlöpte Kinds BK hade dock himlens portar öppnat sig. Skyfall är bara förnamnet! Och det var bara intensivt, inte kort. Alls.

Starttiden passerades med råge innan det hela började lugna ner sig till ett normalt regn som efterhand gav vika för solsken. En luftfuktighet på i runda slängar 100%, solsken och ca 20°. Wow liksom… Och sen kom knotten!

Jag och Karlsson fick ”startnummer” 1, och vi fortsatte med framåtsändandet. Ändrade taktik lite, från förra gångens ”leksakvidgruppen”-taktik till att kommendera stå/stanna strax före gruppen. Med tanke på att han är en hund som ”kan själv”, dvs gärna förekommer kommandon så inbillar jag mig att detta kanske är rätt taktik, och att det så småningom ska kunna bli en snygg tempoväxling istället, när jag håller käft? Den som lever får se, men instruktörerna var väl åtminstone delvis inne på min linje. Risken finns väl att tempot fram till gruppen mattas av med tiden, men jag får väl variera med leksaker ibland. Nu gäller det ”bara” att få ordning på mattes koreografi och kombinera denna med utstötande av lämpliga (väl timade) gutturala läten så kanske det blir bra det här?

Idag är det ”endast” 23° ute, men luftfuktigheten är fortfarande hög så effekten blir ungefär densamma som vid 29° och torrt. Dvs trögt och jobbigt. Risken är nog dessutom överhängande för att kvällen blir en repris på gårdagens kväll vad det gäller vädret.

Igår hittade jag den första blomman på min krukplanterade klematis Piilu.  Alltså är jag inte helt ute och seglar. Nu väntar jag bara på att Summersnow, i andra hörnet av altanen, ska sätta fart. Men den köptes och planterades betydligt senare så än så länge har den giltigt förfall. Den jag planterade ute, alltså i marken, har redan fått ett par blommor men de är av det mer anspråkslösa slaget.

Klematis Piilu

För  övrigt har vi redan klarat av ”lunchpromenaden”, och klockan är inte ens 08.00! Undrar om de minns det när det närmar sig lunch? Att gå några längre sträckor i mittpådagenhettan funkar inte så idag gjorde vi så här och det var riktigt, riktigt skönt.

Idag avbokade vi simtiden på Blå Stjärnan och bestämde oss för simning IRL (In Real Lake) i stället. Vi har ju ont om sjöar där det funkar att bada med hund, men i husses gamla hemtrakter finns det ett undanskymt litet ställe som ibland är folktomt. Dit bar det iväg. Ca 2 mil enkel resa, så det är ju inget man gör varje kväll kanske…

Folktomt var det, och simmat blev det. Till och med jag, som är en riktig badkruka, var i och simmade flera meter! Och det var faktiskt riktigt, riktigt skönt!

Men de som simmade mest var utan tvekan hundarna. Vi körde dem i skift för att undvika alltför mycket röra och konkurrens om leksakerna. Iza fick apportera sin vattendummy och det gjorde hon som värsta fågelhunden. Hon lät sig till och med dirigeras, åtminstone till en viss gräns. 🙂 Det lustiga är att skulle jag slänga i den i bassängen på Blå Stjärnan skulle hon inte simma en meter. Där krävs det mer attraktiva prylar.

Karlsson fick simma efter en svans-pip och det gjorde han. Som en säl! Stundtals simmade han till och med utan att det fanns någon svanspip tillgänglig. Båda två njöt rejält, och det gjorde även husse och matte.

Det bästa av allt var att det kom annat folk mot slutet. Det visade sig vara de som bor i den närmaste stugan, och som tydligen (enligt egen utsago) i princip är de enda som använder badplatsen numera. De hade inget alls emot att man var där med hund, och att man körde bilen en bra bit ner mot badplatsen (vilket vi tvekade på om vi skulle göra) tyckte de bara var bra, för då blev det långa gräset litet tilltryckt. Där lär vi alltså hamna fler gånger när vädret lämpar sig. Nackdelen är att det på kvällstid är nästan rakt motljus och jättesvårt att få några bra bilder, men här är några smakprov ändå.

Idag har jag även hunnit med en sväng till min kompis Clas (Ohlson) och köpt en bordsfläkt. Den ska appliceras innanför det öppna sovrumsfönstret och förhoppningsvis hjälpa den naturliga luftcirkulationen på traven. I natt var det olidligt varmt och det var ett smärre under att jag inte smälte. Tvärdrag  hjälper ju föga när det är precis vindstilla. Men nu jäklar… nu har jag köpt mig lite vind. 🙂

För ungefär 2,5 år sedan köpte jag en ny bilstereo till bilen. För första gången hade jag CD-spelare i bilen. Skönt!

Allt var frid och fröjd ända till i vintras. För att göra en betydligt längre historia något kortare kommer här en sammanfattning.

Februari
Den automatiska kanalsökningen slutade fungera. Trist, men det kunde jag väl leva med.

Mars
En morgon på väg till jobbet lyssnar jag på radio när CD-skivan helt plötsligt spottas ut, utan att jag rört stereon. Efter diverse knapptryckande fungerade allt igen.

April
På väg ut till spåret på Elfsborgstävlingen kör jag i en liten grop på grusvägen. Radion ”skriker” till och dör. Får igång den igen, alla kanalinställningar borta? Ställer in kanalerna igen när jag väntar på påsläppet.

Maj
På väg till Årets Border i Arboga lyssnar jag på en CD-skiva. Strax norr om Jönköping tar jag en kortare rast. När jag startar bilen igen är radion död. Allt är dött! Paniken nära, jag har ju några mil framför mig, både upp och hem. I vild desperation trycker jag på alla möjliga knappar. När jag trycker på ”eject” går radion igång? Eject liksom?

Helt plötsligt funkar den automatiska kanalsökningen (som la av i februari) och jag lotsas från Jönköping till Arboga lyssnandes på samma radiokanal. Att röra radion och försöka ändra något är det inte tal om.

När jag åker hem från Arboga har radion fått för sig att jag vill lyssna på en viss sorts reklamradio och hoppar vilt mellan alla tänkbara kanaler med ungefär samma sorts utbud.

Efter detta går det käpprätt utför. Radion är ibland död, startas lämpligen med eject-knappen.I vissa fall kan man även få volymratten att utföra magiska stordåd, som att t ex starta och stänga av allting.

On-/off-knappen fungerar ibland för att stänga av men aldrig för att sätta på radion. Displayen försöker påfallande ofta kommunicera med mig på en utdöd japansk dialekt, föga framgångsrikt. CD-spelaren går inte över huvud taget. och har icke gjort sedan vi stannade i Jönköping i maj. Dessutom har den svalt en skiva. Jag tror det är Mando Diao? Med jämna mellanrum spårar alla kanalinställningar ur och måste göras om.

Vi lever nu ett spännande liv, min bilstereo och jag. Vi tar en dag (eller en kvart) i taget, skulle man kunna säga.

Juni
I morse när skulle åka till jobbet gick det inte att reglera volymen, som var jättelåg. Stängde av radion. Fick inte igång den med eject, men däremot med search-knappen?! Efter en stunds hysteriskt automatsökande (på japanska?) lyckades jag ställa in åtminstone EN  kanal.

Jag har nu kommit till insikt (vi kan väl säga att beslutet har mognat fram) om att det är dags att köpa en ny bilstereo. På onsdag är det total utförsäljning hos en bilstereo-specialist här i stan som ska klappa igen butiken. Risken finns väl att det bara är hysteriska super de luxe-stereo som kostar skjortor, även efter avdragen rabatt. I så fall väntar jag med investeringen till efter semestern, för under semestern ska vi ändå ha husses bil.

(Någon som undrar vilket märke det är på bilstereon som gud glömde? I så fall – LAVA…)

Idag har jag helt klart platsat i ruta 3 under aktiviteten på MH-protokollet.

Är uppmärksam och i huvudsak lugn. Enstaka aktivitetshöjningar.

Njae, uppmärksam vete katten, men lugn och med enstaka aktivitetshöjningar stämmer bra, för jösses vilken värme! 29° visade termometern på eftermiddagen, och här på vår ”fjälltopp” är det inte ofta det går över 25° i vanliga fall.

Men allt emellanåt har jag gjort ett litet ryck, typ: bäddat husvagn (pustat en halvtimme), hängt en tvätt (pustat en halvtimme), burit ut något till husvagnen (pustat en halvtimme), plockat döda blad från pelargon (pustat en halvtimme), strukit (!!) (pustat en timme). 🙂

En rätt stor del av pustandet har faktiskt ägt rum framför datorn. Eftersom vi bara har två rum uppe med en dörr emellan och tvärdrag har det varit bland de minst heta platserna som gått att uppbringa. Men nu har det slutat blåsa igen så hur olidligt varmt det ska bli i natt kan man undra?

En hundpromenad av det kortare slaget, i hyfsat skuggig skog, har jag också klarat av. Tanken var att det skulle bli en till framåt kvällen men hundarna verkar fortfarande inte ha hämtat sig efter vårt förra äventyr så vi får se hur det blir med det.

Nu har vi precis kommit hem efter att ha ätit en god middag på en av stans bättre restauranger. Vi sållade bland alternativen genom att fundera ut vilka krogar som har uteservering i skuggan. Ett ganska ovanligt urvalskriterie i det här landet faktiskt. 😉

Nu är det bara fyra arbetsdagar kvar till semestern. Och jo, jag kan räkna, men tanken är att jag ska vara kompledig på fredag om företagets samarbetspartners håller vad dom lovat.

Det är så varmt nu så att vara i solen undviker man helst. Har man då begåvats med en tjock schäferpäls tycker man ju att man borde välja skuggan när möjlighet finns. Till råga på allt är golvet på altanen så hett att det gör ont att gå där med bara fötter…

Det bekommer dock inte en bruksschäfer. Vi försökte övertyga henne om nyttan av att vistas i skuggan men … nä! Det fick bli en rejält avkylning med trädgårdsslangen och sedan instoppning i den skuggiga hundgården.

***

Har, ännu en gång, bestämt mig för att faktiskt lära mig kameran som jag nu haft i 1,5 år. Kan ju bli ett projekt för semestern, och ev. regniga timmar i förtältet. Instruktionsboken är redan packad. Det här med bländare (skärpedjup) och slutare står till exempel överst på listan. I det syftet tog jag en del bilder igår kväll och idag på morgonen. Några av dem kommer här. Testbilder som sagt, men en del rätt mysiga ändå.

På spaning efter lite action i form av katt, hare, rådjur, människa…
Ja så kräsna är vi inte, det mesta duger. 🙂

Mmm… den nacken, och de öronen!

…varför mitt älskade träsktroll aldrig får något ck. 😉

Fast ibland är han ju gräsligt söt också. 🙂

Båda bilderna tagna igår av Camilla V.

Och BTW; jag är glad att vi ställde ut igår och inte idag. Nu är det i princip vindstilla och sannolikt outhärdligt varmt på Rydafältet…

Jaha, då har man landat igen och insett att man bara har en hyfsat snygg hund, inte en jättesnygg. Utställningsbordern Lennart har idag äntrat ringen i öppen klass på Boråsutställningen. Ut där ifrån kom han med ett rött band (1:a i kvalitetsbedömningen) och en fjärdeplacering (av sju) i konkurrensen.

Kritiken lyder som följer:
Ngt högställd. Bra huvud. Ngt smal i fronten, kunde vara bättre vinklad i skuldran. Bra svansansättning. Rör sig bäst från sidan. Bra päls.

Domare Pia Lundberg

Det mest komiska är att det enda negativa (nästan) som stod på kritiklappen från Årets Border var … but slightly low set tail … Och nu helt plötsligt var den så bra att den var värd en särskild kommentar?! Personligen är jag dock böjd att hålla med domaren på Årets Border. Svansen ÄR lite lågt ansatt. Inte fick han några kommentarer om sitt (sina) ”andra lår” (second thigh) den här gången heller.

Trevligt sällskap utanför ringen hade vi av Camilla och Isac som slog oss i öppenklassen på Årets Border, och sedan blev BIM. Idag fick de dock nöja sig med CK. Karlsson och Isac är väldigt lika i typen, men Isac och hans matte har helt klart mer rutin och sköter sig bättre i ringen. Karlsson var inte riktigt på humör idag, och stundtals fick han för sig att han borde liva upp tillställningen lite genom att skälla vilket kom som en total överraskning för matte?! På vad han skällde är något oklart…

Nåja, nu kan vi ta det lugnt med utställningar ett tag igen. Åtminstone till nästa Årets Border känns det som just nu.

Vi hann även träffa Lena och Sandra vid aussieringen och se Monster kamma hem Bästa Hane. Hur det gick sen vet jag inte, än.

Vi minglade även vid pudelringen en stund och såg V:s storpudel Simson i veteranklassen.

Lite shopping blev det naturligtvis, men av det mer lågmälda slaget. Ett par fällar, en kylduk, en sax och påfyllning av krokodilförrådet blev det. Bra så!

Varmt har det varit, och blåsigt. När vi satt vid ringen kom det helt plötsligt ett normalt trädgårdsparasoll flygande och landade rakt på mig. Som tur var utan att orsaka några skador. En del utställningstält såg också ut att sitta rätt löst, men något sådan på drift såg jag inte innan vi gav oss.

Nu sussar Karlsson sött, och doftar vanilj i skägget efter mjukglassen vi delade på. Eller delade och delade? Han fick nog faktiskt mest… 🙂

Ibland undrar jag onekligen hur den lilla terrierhjärnan är konstruerad. Det som man trott skulle vara jättesvårt att lära in har varit plättlätt, och … tvärt om.

T ex:

Framförgående – plättlätt

Kryp – plättlätt

Skall – plättlätt

(Med plättlätt menar jag inte att vi alltid får 10 poäng på tävling, men han har lärt sig väldigt snabbt!)

Så kommer vi till det oerhört komplicerade momentet ”lyftapåtassennärmantrasslatinsigikopplet”.

Det tog tre år.

Tre år!

Och då har vi ändå bara kommit till att han, på kommando ”tassen”, lyfter på höger framtass. Om kopplet ligger bakom vänster tass, och jag drar lite i kopplet för att hjälpa till, så lyfter han ändå på höger, och tittar på mig med en min som endast anstår den som varit riktigt, riktigt duktig.

Vad som (inte) händer när det handlar om baktassarna tänker jag inte ens berätta… 😉 (Mer än att jag får böja på ryggen.)

Vad av ovanstående som beror på konsturktionen av terrierhjärnan respektive mattes pedagogiska förmåga ska jag låta vara osagt.

För övrigt känns vädret lite skumt; stekhett i kombination med vindar som gränsar till kulingstyrka?!

I morse när jag vaknade av klockradion klingade sluttonerna av ”Don’t stop ‘til you get enough” ur högtalaren, och sen övergick det hela i ett meddelande om att Michael Jackson är död. Lite surrealistiskt, onekligen…

Kommer nog att hamna i samma fack som mordet på Olof Palme, Estonia-katastrofen, Elvis död, John Lennons död, Anna Linds död, 11:e september osv. Dvs de där händelserna där man för alltid kommer minnas var man befann sig och vad man gjorde när man först fick höra det.

Och säga vad man vill om Michael Jackson, men mycket bra musik har han gjort. DET kan ingen ta ifrån honom.

Gårdagskvällen tillbringades på Kinds BK. Främsta anledningen till utflykten var att jag ville hälsa på en nyanländ fransk invandrare. Närmare bestämt en liten Laban av rasen malinois. (Jaja… han heter inte Laban i stamtavlan, men det är hans svenska alias. Han har tydligen hört talas om att det är enklare att ta sig fram på arbetsmarknaden med ett svenskt namn.)

Laban visade sig vara en liten goding som föredrog att stå med hela sitt söta huvud nedstoppat i min vänstra korvficka istället för att agera fotomodell. Det ÄR lite svårt att fota en valp som har huvudet i fotografens ficka. Eller OK, det går ju, men det blir sällan bra. 🙂 Med lite assistans av hans matte lyckades jag dock få till några bilder. Hon bar iväg honom en bit och han tränade budföring tillbaks till korvtanten.

Laban verkar vara en härlig liten jycke med fyra tassar i backen. Sansad, orädd och glad. Med tanke på att han (tillsammans med matte) landade på svensk mark i tisdags så är jag full av beundran. Ska bli spännande att se vad det blir av honom.

Han fick även en chans att hälsa på farbror Lennart. Små hundar med skägg hade tydligen inte ingått i hans franska utbildningsplan för han tyckte onekligen att Karlsson var en konstig prick. K är ju dock en bra ”valphund” för så fort han märker att motparten är lite skeptisk så backar han undan och låter valpen ta det i sin takt. Efter en liten stund kom det några lekinviter från Laban, bakom ryggen på farbror Lennart, men vi nöjde oss där.

Solsken i all ära, men det blir väldigt hårt fotoljus med djupa skuggor. Och visst är Laban mörk, men kanske inte fullt så röd som det ser ut på bilderna. Kameran ljuger lite och jag har inte orkat färgkorrigera.

Efter en god stunds fikande och snackande i solskenet blev det även lite träning för Karlsson. Han skötte sig faktiskt fint, och rutan satt som en smäck igår igen. Betydligt bättre än i måndags då han var lite tveksam och tempot var ”lojt” på första skicket. Igår var det dock full fart igen. Dessutom, när han var halvvägs till rutan hörde jag ekot av mitt kommando; jag hade sagt ”rutan” istället för ”framåt”, men det gick tydligen lika bra, åtminstone igår. 🙂

Och till de som saknar bilder på mina sovande hundar kommer här en nytagen. Jo då A-K det händer fortfarande att de sover ”ormgrop”. 😉

Känner mig för tillfället väldigt omotiverad till det mesta. Det är inte roligt att träna hund, det är inte roligt att blogga, det är inte ens roligt att jag snart ska ha semester…? Det sistnämnda hänger säkert samman med hur förra årets semester började. Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg. Jag gör det i alla fall, alldeles för bra…

Dessutom har jag lite ont lite här och lite där. Inget särskilt allvarligt och inget som motiverar ett läkarbesök, men det skapar ändå en olustkänsla. Att jag sover rätt dåligt på nätterna hjälper inte heller upp det hela. Igår eftermiddag var jag så trött att ögonen (bokstavligen) gick i kors och jag var nära att somna sittande, framför datorn!

Nu borde man ju liksom vara på topp; det är sommar, solen skiner och ledighet stundar, men … nä! Just det faktum att man borde vara på topp gör troligen svackan ännu djupare.

I ett försök att komma ur åtminstone hundträningssvackan ringde jag vår pt, men hon hade ingen möjlighet att träffa oss förrän tidigast på söndag. Igår släpade jag mig iväg till klubben eftersom Iza ändå skulle simma lite senare. Vi fick väl till ett hyfsat träningspass, jag och liten K, även om hans matte var relativt ostrukturerad. Passade på att köra sitt ”i grupp” bredvid en schäfertik som låg plats. Detta ägde rum i ena kanten av plan, ner mot klubbstugan. Karlsson satt still men hans lilla näsa vibrerade intensivt. Senare fick jag höra att en råbock tydligen låg i slyn bakom stugan… Den hade synts till där förra veckan också. Det är väl också ett jäkla ställe att bosätta sig på om man är rådjur?!

På det stora hela skötte sig Karlsson bra och han gjorde väl sitt bästa för att muntra upp sin sega matte. Vi får se om han får en ny möjlighet att försöka muntra upp sin matte ikväll  igen, eller om jag skiter i det och stannar hemma och tycker lite synd om mig själv istället? FAN!

Idag på eftermiddagen bar det iväg ut till V igen för ”slut-trim” av K inför nästa helgs vänstervarvande, men vi var ju inte dummare än att vi passade på att träna lite spår först. 😉

Jag la ett 150-200 meter långt spår åt lille Vincent. Spåret gick på ”skrå” och över några trädstammar. Detta vållade inga större problem för den lilla brukspudeln. Dessutom fick han för första gången regelrätta apporter i spåret. Matte har ägnat veckan åt att bygga upp intresset för dem på hemmaplan vilket har gått jättebra. Han såg lite förvånad ut när de helt utan förvarning låg i skogen, men han tog snällt upp dem. Som slut låg favoritleksaken men han hade inte riktigt tid att bry sig om den eftersom han hade ett jobb att utföra! En härlig liten hund är det, och att han stakat ut sin framtid som brukspudel är det ingen tvekan om. 😉

V hade lagt ett rejält spår åt Karlsson. Längdmässigt var det kanske 800 meter, men terrängen var … hm … kuperad. Det började med ett spårupptag i uppförsbacke på ett hygge. I och för sig en ganska snäll variant på hygge, men ändå. Det är ju inget vi tränar på en gång i veckan precis. Först försökte han sig på att ta en enklare väg än rakt fram men när matte inte gick på det så gick han rakt fram och tog spåret åt rätt håll. Sen bar det iväg uppför och nedför och bitvis i rätt risig skog. Med tanke på terrierns höjd över havet var det ju inget som störde honom, men jag borde nog ha haft långärmat… Nåja, han plockade pinnar på löpande band och hade oftast ovanligt bråttom att fortsätta efter stoppen vid apporterna. Det kanske finns hopp? På det stora hela är jag nöjd med spårarbetet, men 10 meter från slutapporten körde det ihop sig. På grund av en oplanerad fors i kombination med ett vattenfall hade V blivit tvungen att lägga avslutningen i en rejält brant nedförsbacke med stenig och svår terräng. Detta ledde till att jag fick stoppa den lilla jycken några gånger för att jag skulle kunna ta mig ned helskinnad. Det störde honom nog lite för, som sagt, strax innan slutet fick han ett rejält tappt och vi snurrade en stund, men med lite hjälp från V hamnade vi rätt. Hade det varit tävling hade vi dock varit lost…

Karlsson hade nog kul hela vägen i alla fall, och allra sist hittade han sin älskade pip. Han gillar ju när det är kuperat och blir bara mer taggad. Själv är jag oerhört tacksam att det inte var Iza jag hade i snöret i den sista långa nedförsbacken för då hade jag troligen inte suttit här och knattrat på datorn utan legat på lasarettet i en eller annan form… I uppförsbackarna hade det dock inte skadat med lite draghjälp. 😉

Nåväl, efter detta äventyr fick jyckarna, inklusive storebror Simson, rasa av sig i rasthagen, och det gjorde de rejält. Vincent var mycket mer ”framåt” nu än förra helgen. Nu var det verkligen lek med Karlsson. I 180 knyck! Detta hade den positiva effekten att Karlsson var, milt uttryckt, tam när vi ställde honom på trimbordet. 🙂

Några bilder på pudelterrierracen blev det tyvärr inte eftersom det spöregnade när jag åkte hemifrån och därför lämnade kameran hemma. Sen kom det inte en droppe, men det hjälpte ju inte…

I övrigt har helgen ägnats åt slöande, lite snickeriarbeten och andra föga upphetsande hushållsgöromål så som avfrostning av frys. I morgon är det måndag och bara nio arbetsdagar kvar till semestern. Dessutom blir det två veckor med mycket hemmajobb eftersom dagmatte/svärmor beviljats semester och flytt till andra sidan sundet, dvs Danmark.

Njae, inte midsommarblomster av den traditionella sorten i alla fall. Men nu har det slumpat sig så att tre av mina porslinsblommor (hoya) blommar samtidigt, trots den regelmässiga vanvård de utsätts för. Vattning, och framför allt omplantering, tillhör inte mina bästa grenar. Men se; det tål dessa fantastiska växter. De blommar inte ofta, men när de väl gör det är det alltid lika roligt och fascinerande.

Ingen av dessa har planterats om på de sista 10 åren, och näring får de ytterst sällan. Vatten ca var 14:e dag, om de har tur… Den nedersta ser för j…ig ut i bladverket men … blommar ändå?! Den första här ovan hänger i ett norrfönster, den andra står i ett fönster mot öster med tak utanför och får inte mycket ljus, och den nedersta huserar i värsta söderläget!

Vill man ha något som tål det mesta så är alltså det här ett hett tips. 🙂

För övrigt tror jag att det här med omplantering och annat tjafs är lite överreklamerat… 😉 Denna monstera härstammar från en jag köpte för ca 25 år sedan. När den blev riktigt ohanterlig skulle den slängas, men jag kunde inte riktigt skiljas från den så jag skar av en fräsch ”stjälk” och satte i vatten. I avsikt att plantera i en kruka om den utvecklade rötter. Det gjorde den. Och den står fortfarande kvar i sin stora glasvas med enbart vatten?! Ca 1,5 meter hög och får regelbundet nya blad…?!

Jag ska dock inte förneka att jag ibland slås av tanken; vad skulle hända om mina växter fick lite ny jord då och då, säg vart  femte år? Äh, då skulle vi förmodligen bli tvungna att bygga ut huset… 🙂

För övrigt har det börjat regna rejält ute igen och hundträningsplanerna ligger på is (eller i blöt?) för tillfället.

Midsommaraftonen tillbringades, ganska oplanerat, tillsammans med husses kusin och hans fru. Det var trevligt, med lite gott grillat och annat plock. Och är det midsommar SKA man sitta utomhus! Även om solen glimmade till litegrann blev det ingen påtaglig värmeeffekt, men med hjälp av tröjor (fleece), jackor och plädar (fleece) samt två extra värmekällor lyckades vi klamra oss fast på altanen till ca 22.30, men då gav vi upp och gick in.

En lugn och sansad midsommarafton, men rätt trevlig. 🙂

Just nu försöker jag, i huvudet, organisera någon form av hundträning. Spår? Lydnad?  Den som lever får se…