Författare: vallterrier

…de är så vackra! De var dessutom betydligt fler när vi flyttade hit för … många år sedan. Nu har brännässlorna tagit över. Där också. *suck*

BTW så har Agnetha/Wikipedia konstaterat att en ”stor daggmask” kan bli upp till 30 cm. Husses skor är 32 cm… Och han hade hälen ungefär i bakkant av masken. Med andra ord var det nog maskus gigantus som besökte oss igår… (se föregående inlägg).

Igår kväll tjöt husse till; – Det kryper en orm på infarten! Jag tittade ut genom fönstret på andra våningen och jo – visst såg det ut som en orm. En brun orm?

Vid närmare kontroll visade det sig vara en daggmask. I maxiformat!

Nu ska man noga betänka att husses gräsliga foppatofflor är i storlek 45…

***

Igår kväll var det simning med Iza. Simaccessoarerna (handduk och leksaker) har jag i en ryggsäck. När jag kom hem ställde jag den på golvet innanför dörren, precis som jag alltid gör. Plötsligt tyckte lillebror att det var dags att prova huruvida den kunde användas som klövjeväska. Vips hade han trasslat in sig i axelremmarna och steppade runt i hallen. Jag tror vi var överens om att det inte var någon god idé… 😉

***

För övrigt har en viss midsommarångest börjat infinna sig. För första gången har vi inget planerat för midsommar! Ja, om man bortser från alla midsommarhelger jag tillbringade på jobbet förr i tiden. Vårt vanliga umgänge är av olika anledningar inte tillgängligt och jag har ärligt talat inte orkat bry mig om att försöka fixa något annat. Vi funderade på att ta husvagnen och åka iväg någonstans, till någon lagom impopulär och lugn camping, men med det väder som verkar bli känns det inte som något lockande alternativ. Får kanske inse att man är tant nu och inte ska ha roligt längre? Det får väl vara en vanlig helg med en extra dag ledigt bara. Men jag ska bannemig göra min supergoda citronsill – bara till mig! Husse äter nämligen inte sill…

Idag har vi tillbringat ett ganska stort antal timmar utomhus tillsammans med V och lille Vincent, den blivande brukspudeln. 🙂 Ja Simson storpudel och Tiffy dvärgpudel var också med på ett hörn.

Iza verkar nu vara helt återställd från fredagens bravader, och örat har återtagit en korrekt position igen, så även hon var med. Vi har lagt spår och kört uppletande och det mesta har flutit på jättebra.  Med tanke på hur (o)ofta Iza får spåra nu för tiden så skötte hon sig helt OK. Karlssons spår var också godkänt, även om det blev lite kortare än planerat pga rädd labrador som gick bärsärk i skogen när den fick syn på spårläggare V. Karlssons uppletande var också ganska bra. Av fyra utlagda föremål hittade han fem! Det är rätt bra utdelning. 😉 Enda minuset var väl att han bytte föremål en gång…

Lille Vincent då? Jo, det ska nog kunna bli en brukspudel av honom. Han visar redan intresse för spår och framför allt – han har föremålsintresse och älskar att bära tillbaks saker till sin matte. En inte alls dum egenskap om man ska bli brukspudel. 🙂 Ett riktigt litet charmtroll är han också, öppen, glad och trevlig.

När vi röjt färdigt i skogen åkte vi hem till V och lät hundarna busa av sig i rastgården. Vincent fick nosa på en schäfer och busa med en terrier. Han var väl lite avvaktande först men Karlsson är ju helt suverän i de lägena. Då hittar han på något annat och låter valpen ta det helt i sin takt.

Simson, som är Izas adoptivstorebror och stora idol, tyckte väl att det var onödigt att flänga omkring med en schäfertant när man kunde stå still och mysa i solskenet. Men efter ihärdigt jobb fick Karlsson fart på herr’n och de fick sig några rejäla race.

Här kommer några bilder, men vill man se mer kan man kolla här:

http://picasaweb.google.com/bruksterrier/VincentCo200906141957#

Klockan 10 klev vi in genom dörren på djursjukhuset, och 10.05 klev vi ut, utan att passera gå! (Läs: utan att betala ett öre.) Örat såg fint ut invändigt. Viss irritation kan tydligen uppstå, så det är bara att vänta, åtminstone till måndag. Vinkeln på örat ser väl bättre och bättre ut, men har en bit kvar till korrekt position. Dock har skakandet, krafsandet (och murrandet) avtagit. Vi håller tummarna för att det inte blir något mer krångel med detta nu. Hon är fortfarande lite loj, och när jag tog ut henne för en stunds mingel på Elfsborg så var hon ovanligt lugn och promenerade omkring i slakt koppel. Inte riktigt hennes vanlig approach… 🙂

Efter veterinärbesöket åkte vi direkt till Elfsborg och kollade på elitspårtävlingens lydnad i ett par-tre timmar. Träffade en ”internetkompis” för första gången, och det var himla trevligt. Hann även se hennes lydnad. Tyvärr var inte Karlsson med just då för annars kunde han nog ha lärt sig en del. T ex hur man får 10/10 på framåtsändandet! Jag kom överens med träsktrollet om att nästa år ska vi inte titta på, då ska vi vara med. Om han kom överens med mig om samma sak är dock något oklart?

Border Wilsons Q-bus

Iza var ruskigt trött och medtagen hela kvällen igår, och öronen ”hängde” på trekvart. För det första undrar jag hur mycket lugnande de gett henne för att hon skulle vara så låg och vinglig i ett halvt dygn efteråt?

Enligt veterinären var det vänster öra som Izas vaxpropp satt i. Av ren välvilja (förmodar jag?) hade de även spolat ur höger öra. Nu har det intressanta inträffat att vänster öra ser hyfsat OK ut medan högerörat fortfarande pekar snett ut åt höger och hon är uppenbart irriterad. Krafsar och murrar (inte morrar – murrar, DET är en himla skillnad) och ruskar på huvudet. Balansen verkar inte heller vara helt OK.

Om tio minuter öppnar djursjukhuset och då kommer de ha mig i luren. Är inte särskilt sugen på att betala jourtaxa för att de ska kolla ett problem som de själva orsakat. Vi får se hur jag ska lägga upp förhandlingen?

För övrigt undrar jag varför jag alltid är dödens trött på vardagarna när jag ska gå upp 05.30, när jag på helgen vaknar av mig själv 05.30? OK, pigg var jag inte, men vaken.

Idag hade jag tänkt åka till Elfsborg och kolla på deras elitspårtävling. Hur det blir med det beror dock på hur det går med Iza…

***

En stund senare:

Ska vara hos veterinären kl 10. Samma som har jour idag som behandlade igår. Bra!

Undrar om Iza någonsin kommer över det faktum att det befann sig en vilt jamande katt i väntrummet samtidigt som vi väntade (ganska länge) på att få betala, och hon inte ens orkade försöka göra något åt det? Hon var nog helt nyväckt när jag fick tillbaks henne, och hon är fortfarande en riktig fyllehund. En trött fyllehund. Med rena öron. Ja de tog båda öronen när de ändå var igång. Ska bli väldigt spännande att se vad som händer nästa gång det skjuts i närheten?

Då har jag kommit hem från veterinären. Iza fick stanna kvar en stund. Veterinären hittade en vaxpropp i vänster öra (dock inga maskrosor). Hon ska drogas och örat spolas. Får hämta henne vid 13-tiden. Enligt veterinären skulle detta mycket väl kunna vara orsaken till den plötsliga skottberördheten, och vid konsultation av husse (som är erfaren i vaxproppsbranschen) trodde han också på den teorin. Nu kan vi bara hålla tummarna, och gå ut med lillebror på tu man hand i ösregnet.

…är att gå på promenad med schäfertanten, på tu man hand.

Har precis kommit hem efter en rejäl runda, bara hon och jag. Ingen stress, ingen konkurrens, lugnt och fint. (Utom de första 50 metrarna från huset eftersom hon fick syn på grannens katt när hon klev ut genom dörren…) Men i övrigt – mycket harmoniskt. Dessutom blir det promenad på ett helt annat sätt, för av någon outgrundlig anledning blir det inte 50% så många stopp för nosande som när lillebror är med, utan snarare 10-20%?

Att regnet inte kom förrän 10 minuter efter hemkomsten tackar vi också för, i synnerhet som jag inte var regnklädd. Ibland ska man ha turen på sin sida. 🙂

För övrigt skulle det inte förvåna mig om veterinären hittar en växande maskros i Izas öra i morgon, med tanke på hur mycket maskrosfrön det far omkring och vilken idiotisk konstruktion det är på schäferöron. Konstruktionen är förvisso idealisk för att höra bra (utom när matte pratar) men ur skräpsamlarsynpunkt är den inte lika lyckad…

Nä, ”singing” var kanske en överdrift. Men tränat har vi gjort. Och stundtals låter nog mina kommandon som hämtade ur en sämre amatöropera…

Eftersom jag hade K:s (från halvstryp till fast klickmodell) ombyggda självlysande gröna halsband att hämta på klubben bestämde jag mig för att ta mig i kragen och faktiskt träna också, trots regnet.

På med regnkläderna och iväg alltså! Och när vi kom fram till klubben hade det slutat! Jag blev nästan besviken, men vi hann inte mycket mer än upp på plan så började det igen. Det är inte ofta man blir glad för att det regnar, men eftersom det var planen för kvällen; träna i regn, så blev jag faktiskt det.

Fokus idag låg på platsliggning (i ovårdat blött gräs) och sittande i grupp (utan grupp) i regnet. Tror faktiskt inte jag behöver oroa mig så länge det normalregnar. Skyfall däremot, det vete f*n…? Idag både låg och satt han utan problem. Krypet strulade inte heller särskilt. På det stora hela är han nog mer påverkad av värme än av regn när det gäller träning, och förhoppningsvis även tävling.

Första försöket på dagens ruta var lite tveksamt, men han tog sig fram och in i rutan även om det gick lite sakta. Resterande försök var helt OK. Nu verkar det också som om han medvetet söker sig in mellan konerna. Ett par gånger kom han iväg lite snett men rätade upp sig och sprang in på rätt sida. Vågar jag tro att poletten ramlat ner?

Metallen körde vi också, för första gången på länge. Jag har jättesvårt att hitta något som en domare skulle kunna dra för, för det är riktigt snyggt och prydligt. Bra fart ut, snyggt och prydligt gripande och bra fart in. I första ingången (av två) hamnade han lite långt fram, men det var nog bara otur. Ska försöka ge tusan i att köra den apporteringen alltför ofta, bara stämma av någon gång innan tävling (när/om vi väl når de klasserna, lydn III och bruks elit) för tjatar jag för mycket kan jag nog förstöra det.

Och på tal om apportering; är det inte lite konstigt att det inte ingår något hoppapporteringsmoment i brukset? Att hoppa med något i munnen borde ju verkligen vara en bruksegenskap?

I övrigt körde vi lite av det mesta. En dumruta provade vi också på. Sättandet under marsch var väl inte klockrent, där krävs det en halvhalt, men annars sköter han sig fint där också. Över huvud taget har han lite problem att sortera orden ibland, så ordförståelse måste ”vi” bli bättre på.

Ligg-stå-skiftena i fjärren, och troligen sitt-stå, kommer vi få jobba jättemycket med, och så borde vi nog ta tag i vittringsapporteringen… Men det får vänta tills vi får till en date med vår pt nästa gång.

I morgon ska vi nog ta en träningspaus. Kanske. 😉

Förresten; med det halsbandet ska han väl i alla fall inte behöva riskera att bli ”överkörd” när han ligger eller sitter på appellplan? 😉

Att något så fruset… (bild från november)
…kan förvandlas till detta?
Synd att blomningstiden är så kort bara…

Och snart blommar schersminen och husse blir akutallergisk.

Normalt sett jobbar jag på jobbet på måndagar och sitter hemma på tisdagar. Den här veckan jobbade jag hemma på måndagen och var på jobbet igår, så i min värld är det liksom bara tisdag idag…

Dessutom är jag i full färd med att slutföra jobbet med julkatalogen. Det jobbet har pågått ett bra tag och på något sätt känns det som om sommaren redan är över. Det ÄR en skruvad bransch man jobbar i… Dagens väder, gråttgråttgrått och regn ändrar inte direkt på den känslan.

Igår kväll blev det ett pass på Elfsborgs BK igen. Kvällens roligaste var onekligen att rutan funkade IGEN. På första försöket! Nu använder jag ju kommando ”framåt” och det funkar ju upp till klass III men jag måste redan nu föra över det till ”rutan” med tanke på elitklass. ”Framåt” använder jag ju även på framåtsändandet och även om situationen då är en annan så vill jag gärna ha olika kommandon. Det skulle kännas tryggare.

Han skötte sig riktigt bra i övrigt också, utom när han nöp mig i näsan… 🙂 När vi uppehöll oss i kanten av plan fick han syn på några ovårdade grässtrån och drabbades helt plötsligt av ett oemotståndligt behov av att meddela omvärlden att; ”Karlsson was here”. Eftersom matte inte insåg nödvändigheten av detta tog hon ett tag i nackskinnet/halsbandet och påminde muntligen om att sådana beteenden inte uppskattas. Terrierns svar på detta var att; nypa matte i näsan! Vis av erfarenheten borde jag naturligtvis ha hållit ett större säkerhetsavstånd. Skadan blev dock ganska obetydlig. Ett litet tandskrap utan blodvite var vad som blev, och det behövs en god portion fantasi för att se det om man inte vet att det finns, men det kändes. 🙂

Efter en sådan kontrovers reagerar han med att ta ett litet varv i 100 knyck, för att ”ruska” av sig, och sen är allt frid och fröjd och full fokus igen. Härligt!

Kvällens minst positiva upplevelse var att Iza fortfarande visar tecken på att vara skottberörd?! Tog ut henne när det var dags för platsliggning med skott och när första skottet smällde av gick vi över plan, och hon ryckte till. Sen la jag henne i utkanten, långt ifrån de andra hundarna. Skotten var väl maskerade av diverse snickeriarbeten och tung trafik men hon tyckte ändå att det var obehagligt. Får nog boka en tid hos veterinären för öronkoll. Dock tycker jag att om det berodde på öronproblem borde jag ha märkt något annat/mer sedan förra tillfället för 1,5 månad sedan? Om Iza blivit skottberörd så är det ju i sig inget jätteproblem eftersom hon är färdigtävlad, men det som bekymrar mig är om det någon gång kommer oväntade skott när man är ute med båda hundarna och hon lyckas föra över det på Karlsson. Eftersom han är helt skottfast borde ju inte risken vara så stor, men tanken finns där. Nåja, vi får väl börja med ett veterinärbesök…

Jo jag veeet… att vi inte har startat lydnadsklass II officiellt ännu, och ännu mindre fått officiella uppflyttningspoäng, men nu börjar vi pilla lite med momenten i klass III. Vi måste ju ha nå’t att göra. 😉 Det som blir allra knepigast att få till tror jag blir stå-skiftena i fjärren. Det har vi testat lite och det var ingen succé, men vi har väl något år på oss – minst – innan det blir aktuellt att starta i den klassen. Vi ska ju som sagt lyckas prestera på minst en officiell II:a först…

Åkte till klubben ikväll, och efter att klubben för inbördes beundran, dvs några av oss som var med i sjuhäradslaget, beundrat varandra en stund på altanen blev det en rejäl dos träning. Det snackas ju om att man behöver debriefing efter jobbiga händelser, men behovet är inte helt obefintligt efter positiva händelser heller. Att få prata av sig en stund med de som var med var skönt och roligt. 🙂

Fick en ruta uppställd på plan, på helt ny plats, innan vi kom upp, och tro’t eller ej – det var klockrent på första skicket! Tänker verkligen på att rikta upp min överkropp nu, inte bara på min blick, och det verkar faktiskt som om det funkar. Peppar, peppar…

Sen testade vi sittande i grupp – utan grupp. Precis som jag misstänkte så var han väldigt tveksam första gången och la sig ner efter någon minut. Upp med honom i sittande igen, och ytterligare ett försök till läggande. Andra gången vi körde verkade det som om han faktiskt förstod att det var ”sitt” som gällde, men det var  mycket beröm och förstärkning under tiden. Tar nog ett tag innan det känns stabilt.

Hopp-apport har vi inte kört på jättelänge, och egentligen inte särskilt mycket alls, men det gick kanonbra. När han inte ska springa så långt med apporten och dessutom hoppa så verkar det faktiskt som om tugget minskar.

Vi plockade lite med diverse andra moment också, bl a framåtsändandet, och avslutningsvis fick vi lite kommendering. Mest för att testa om min teori från i lördags, att det funkar bättre med lugnt och stilla beröm mellan momenten, stämmer. Och det funkade faktiskt bra idag också. Ingångarna på plan är också något vi måste jobba med, men där känns det som om vi är på rätt spår. Det gäller att hålla honom fokuserad och ge honom uppgifter ”på vägen”.

På det stora hela är jag oerhört nöjd med hans prestation ikväll, men det som trots allt imponerar mest är att han är så okänsligt för störning. T ex andra gången vi testade ”sitt i grupp” (utan grupp) kom det en schäfertik farande med en trasa i munnen, inte många meter ifrån honom, och han visade inte en tendens till att resa sig. Han bara sneglade på henne! Och när vi blev kommenderade i fjärren, och ”tl” stod ett par meter bakom Karlsson, tröttnade ”tl:s” hund och gick fram till sin husse – och Karlsson vred inte ens på huvudet! När man har en Iza att jämföra med så är detta något helt fantastiskt!

Om nu någon har missat det, så gillar jag min lilla hund. Oerhört mycket! 🙂

…eller piper den? Det var vad Karlsson undrade i
samband med prisutdelningen igår. 🙂
(Samtliga foton tagna av Sofia Christiansson.)

Väntar med spänning på nästa pris som, rent statistiskt, borde
vara ätbart eller av pipande slag. Han blev dock ännu en gång besviken.

Det vinnande laget, men det visste vi inte här.
Bilden är tagen på morgonen.

Dagen idag har verkligen varit dagen efter dagen före… Trött och seg, men fortfarande glad. En envis huvudvärk har gjort att vi inte presterat särskilt mycket. Lite olja på altanräcket har vi dock fixat innan en häftig regnskur effektivt satte stopp för den aktiviteten. Och så har vi rastat hundar. Och röstat. That’s it! Typ…

Då har vi sovit de utmattades och nöjdas sömn, och försökt smälta gårdagen. Väcktes vid sextiden i morse av att den lilla mästerskapshunden stod i sängen och stirrade uppfodrande på mig, och då är det ju bara att gå upp. 🙂

Med rubriken avser jag inte just vår prestation, som förvisso var OK, men vissa deltagare i laget förtjänar onekligen en extra eloge. Då avser jag framför allt vårt ekipage i elitlydnaden som bestod av en elitlydnadshund med en förare som inte ens startat i lydnadsklass I tidigare. Att bara våga?! Det är oerhört starkt! Och ingen behövde skämmas över deras prestation. Inte ett dugg faktiskt. 😉

Ekipaget i lydnadsklass III bestod av en förare som är van vid uppgiften och en lånehund som är rätt ny i klassen. De gjorde också bra ifrån sig efter att ha samtränat oerhört lite.

Sist men inte minst; vårt ekipage i elitbrukset; dagen avslutas med uppletande för elithundarna. 90 meter bred ruta med åtta föremål som ska plockas in på åtta minuter. Lagen startar i omvänd startordning med det sämsta först. Inför detta moment låg vi tvåa och startade alltså näst sist. Vi låg efter med 38 poäng och vad som krävdes för en vinst var att vårt ekipage plockade minst två föremål mer än det ledande laget, och hade minst samma betyg på själva arbetet. (Ja, reglerna är komplicerade 😉 ) Och vad gör den goe lille labben? Jo, går ut och plockar åtta föremål inom tiden. Då kunde vi bara hålla tummarna för att det ledande laget skulle plocka max sex föremål och det stoppade vid fyra! Så, summa summarum; hade de inte fixat uppletandet hade inte vårt lag stått överst på prispallen.

Att vinna sjuhäradsmästerskapet är stort! På plats och tävlade igår fanns minst två SM-ekipage i bruks samt vinnaren i lydnads-SM 2007. Ingen av dem ingick i vårt lag, och ändå fixade vi det. Förutom totalvinsten så plockade vi hem fem av åtta klassegrar samt dagens bästa brukshund. Nä, ingen kan nog vara annat än nöjd! 🙂

Åter till lille Karlsson då. Vi skrapade alltså ihop till förstaprispoäng och klassvinst, men det finns mycket kvar att jobba på. Kändes dock som om han höll ihop rätt bra mellan momenten, som om jag lyckades ”värma” lagom och – framför allt – jag lyckades rusa av plan och megabelöna när vi var färdiga. Så där är jag riktigt stolt över mig själv för det är något jag har lätt att glömma. I synnerhet när det är stökigt runt omkring och det var det igår. Intressant var att jag tog det väldigt lugnt mellan momenten, med bara lite beröm, och då hängde han med bättre?! Dessutom försökte jag göra en helt vänster om halt inför varje moment och då skärpte han till sig. Något att tänka på för framtiden.

Poängen då? Det är två domare även i lydnaden på den här tävlingen, och det som står efteråt är mina kommentarer.

Platsliggning: 10/10

Fritt följ: 6,5/7 (Han var lite allmänt frånvarande)

Läggande: 9,5/9

Inkallning med ställande: 6/5 (Största stötestenen, men vi fick i alla fall poäng.)

Sändande med ställande (rutan): 10/10 (!!!)

Apportering: 6/6,5 (Här fick jag nog betala för min antitjuvstartsträning i torsdags för det krävdes två kommandon innan han startade. Dessutom kom det ett startgnäll men DET har de inte dragit för enligt protokollet. Och så tuggade han lite förstås.)

Hopp: 10/10

Fjärr: 7/6,5 (Krävdes extra kommandon i båda sättandena)

Helhet: 8

Summa: 164,5

I övrigt var jag alltså tävlingssekreterare. Jag och min kollega räknade på längden, bredden och tvären hela dagen. Det blev en liten nätt elvatimmarsdag innan allt var klart så ”mör” var bara förnamnet igår kväll, och mör är jag fortfarande. För att inte falla i koma framför fotbollen på TV:n tog jag kameran och gick ut och fotade lite ogräs i dikeskanten. Mycket roligare faktiskt. 🙂

Inte nog med att Karlsson (och jag) kammade hem klassegern i lydnadsklass II (med 10 poäng på rutan!!!): hela laget gjorde så bra ifrån sig att vi blev Sjuhäradsmästare?! Med våra nödlösningar (lånehundar) var det en något otippad utgång av dagen, men inte mindre härlig för det. Återkommer med en utförligare rapport i morgon men nu ska jag äta och sedan kommer jag att drömma om siffror, multiplikation, division och procent i natt… 😀