Författare: vallterrier

Efter en natts usel sömn ringde klockan 04.00 i morse. Det var bara att kliva upp och efter lite förberedelser sätta sig i bilen för att styra mot Karlsborg och nästa tävling i högre klass spår. Under vägen (ca 15 mil) hann jag fråga mig själv ett antal gånger varför jag egentligen  håller på med det här? Jag fick inga bra svar. Jag var tydligen för trött?

Redan innan avfärd började jag ana att Karlsson var på hugget. Han stod nämligen i givakt i hallen när jag började klä på mig strax efter 05.00, och det är inte likt honom, den tiden på dygnet. Förra helgen fick jag nästan lyfta honom ur Bia-bädden, trots att klockan var mycket mer när det var dags för avfärd.

Med hjälp av lite doping till matte (Red Bull) kom vi i alla fall fram i god tid till Karlsborgs BK.

Vi var sju startande i högre klass, och började med platsliggning. Lugnt och fint och alla hundar låg där dom skulle när vi kom tillbaka.

När det var dags för lydnaden fick jag fog för mina misstankar från morgonen. Han var på hugget!

Stundtals undrade jag vilka droger han gick på, eller om han helt sonika sugit i sig ångorna från min Red Bull under bilresan? Fart och fläkt var det, och roligt hade han. Det kostar dock på när det handlar om poängbedömning.  Vi nollade framåtsändandet och hade rätt mediokra poäng på resten av lydnaden också. Men som sagt, han hade roligt, och jag kan inte sticka under stol med att jag också hade kul. Jag har nog aldrig sett honom så taggad på en lydnadsplan vad jag kan minnas? Poängen redovisas sist, som vanligt. Att det inte var några uppflyttningspoäng var helt klart innan vi åkte ut i skogen, men jag hängde inte så mycket läpp för det. Vi hade ju haft roligt, som sagt. 🙂

Sedan bar det ut i skogen för spår. Han gjorde ett bra upptag åt rätt håll, även om han vimsade liiite. Värt betyg 9 tyckte domarna.

Han spårade bra och hittade fem pinnar + slut. På några ställen hade han nog luftvittring av vilt så att det blev stopp, och på slutet gjorde han en fuling och genade till slutapporten och tappade där en pinne. Eventuellt kan han ha fått vittring på mottagaren/spårläggaren, men jag tror egentligen inte det. Nåja, jämfört med de övriga tävlingsspåren från den här hösten så var det ett riktigt lyft och vi fick ett positivt avslut med belöning i form av latexpipmedsvans, en massa godsaker och en glad matte. Tid på spåret: 28 minuter… Äh, man har ju 30 på sig, så varför stressa? 😉

Sen kom grädden på moset! Uppletandet! Vi har ju inte kört något uppletande sedan fiaskot i hemmarutan efter tävlingen i söndags, och dessutom gick det inte lång tid efter spåret så jag var osäker på hur trött/pigg han skulle vara. Energi verkade det dock finnas kvar, frågan var bara om han skulle kunna kanalisera den rätt? Efter oss i ”kön” hade vi en jättemörk schäferhane  och jag tror faktiskt Karlsson gick på min historia om att det var en malle som skulle ta hans saker om han inte gjorde det själv. 😀

Hur som helst; tre föremål fick han in, och det fjärde hade han nog i näsan när tiden var ute. Han jobbade bra och jag är jättenöjd. Maxbetyg med tre föremål är ju 8. Han fick 7 resp 7,5, avdrag för lite tugg, så i övrigt skötte vi oss nog rätt bra. 🙂

Totalt fick vi ihop 440,5 poäng och, för första gången, uppflyttningspoäng på specialen (spår och uppletande)!!! Även om det var på håret, men det var i alla fall på rätt sida strecket. Men hallå… med lydnadspoängen från Mullsjö för två veckor sedan (om man förutsätter att vi fått en 10:a på platsen som vi aldrig gjorde) så hade det varit klart! Vi hade varit uppflyttade! Om inte om vore…

Han kom på en hedrande tredjeplacering, slagen av en aussie och en vorsteh, och efter oss i resultatlistan hade vi tre schäfrar och en kh collie. Man får gotta sig åt det lilla som sagt. 😉 Och sett till totalpoängen var detta faktiskt vår näst bästa tävling någonsin i högre klass. Efter föregående helgers depp och uppgivenhetskänsla känns det faktiskt riktigt, riktigt bra och hoppet lever. I morgon går vi upp samma okristliga tid och åker till Nässjö, så får vi se hur det slutar?

Poäng

Fritt följ; 5/6,5  dk, luft, position, dålig språngmarsch, nosar
(Hm… ja det var inte mycket han inte hann med, för att uttrycka det milt. På plussidan var dock att galoppkommandot återigen fyllde sin funktion, fast den här gången lite för bra, och han kom för långt fram istället.)

Inkallande med ställande: 9/9 sakta stå, bra tempo
(Jo tack, tempot var så bra att jag är förvånad att han öht stannade! Kul med positiva kommentarer i protokollen också.)

Framåtsändande: 0/0 dk, vallar, stannar, långt avstånd, position
(Här blev det någon form av hopp och lek. Eller möjligen träning på ökad galopp? Hej och hopp vad det gick, och så var han tvungen att kolla in de ljusgröna platsmarkörerna i ytterhörnorna, för såna hade han minsann aldrig sett förr…)

Kryp: 7/7 dk, position, bra  kryp
(Lite segt i starten, men betydligt bättre tempo på själva krypet än på tidigare tävlingar där vi öht fått betyg.)

Skall: 8,5/9  Ngt glest

Tungapport: 6/5 startgnäll, morr, släpper, dk
(Men han hade i alla fall roligt, och tvekade inte i själva gripandet den här  gången.)

Hopp: 7/7 gnäll, annars bra.
(Här bubblade det över genom munnen på den lille och det var nog snällt att kalla det gnäll för det var väldigt nära gränsen till skall, både på ut- och tillbakavägen.)

Platsliggande med skott: 10/10

Spårupptag: 9/9

Spår: 8/8

Uppletande: 7/7,5

Totalt 440,5  poäng.

I brist på dagsaktuella bilder kör vi en favorit i repris, från Linköping i augusti.

Foto: Camilla Venerot

…från datorn kan man få se en del roliga saker. Vad gör man inte för att få vara nära liksom? 🙂

Alla har vi väl våra hang-ups, och terriern – han har tre. Typ. 🙂

1. Dammsugaren.
Inte särskilt otippat förvisso, för vad det gäller hundar som har hang-ups på dammsugaren är han nog i gott sällskap. Det som är otippat är att han reagerar nästan lika starkt på sopborstar, dammtrasor, dammvippor – you name it! Allt som har med städning att göra får igång honom i 180.

Iza, som också haft ett något spänt förhållande till dammsugaren, gör sitt bästa för att få tyst på honom genom att … skälla. Ridå!

Med andra ord spärras hundarna numera in i ett rum, helst på en annan våning, när det är dags att städa.

2. Fläskfilé
När  det ska  vankas fläskfilé (i skivad form) till tvåbeningarna brukar jag roa mig med att slå ihjäl den en gång till liksom. Dvs jag ”mörar” den genom att banka på den med något tungt, t ex en kastrull. Till att börja med gick han igång när jag började banka. Sen var det när jag plockade fram kastrullen, och nu – nu är vi nere på nivån att han startar upp redan när jag sprättar upp vacumförpackningen! Nästa steg är väl att han börjar gapa för full hals redan när den inhandlas i butiken?

Iza, som aldrig brytt sig om när matte slår ihjäl fläskfilé, gapar också som en galning samtidigt som hon ser ut att vara mäkta irriterad på terriern, för att han skäller… Ridå!

3. Mattes nya kängor
Mina nya kängor som inhandlades för ett par veckor sedan har ju  inte vanlig snörning utan en ”ratt” som drar åt snörena runt fot och vrist. Ljudet som uppkommer när jag vrider åt denna ratt retar upp terrierhjärnan (och stämbanden) till bristningsgränsen.

Iza, som skiter fullständigt i mina kängor bara jag får på mig dem snabbt, hänger glatt på det lilla terriertrollet och min tinnitus är bara en hårsmån bort…

Men – säger vän av ordning – se till att få tyst på dem då! Och jo, det kan man ju tycka, men all form av verbal kommunikation i de här lägena gör honom bara ännu galnare. Och så fort det är över, dvs dammsugaren tystnar, dammtrasan stillnar, fläskfilén är dödad eller kängorna på plats, är han sitt vanliga soliga jag igen.

När jag var som mest deppig efter söndagens spårfiasko var det en kompis som erbjöd sig att lägga ett spår till mig under veckan, och det skulle bli idag. Så blev det! Dock inte riktigt där det var planerat utan det blev i ett skogsparti ”mitt i stan”, mellan ett bostadsområde och rv 27/41.

Det här spåret var väldigt avgörande för hur den närmaste framtiden skulle te sig…

Alternativ 1; spåret gick åt h-vete och jag skulle åka hem och ringa fyra telefonsamtal. Ett till Blå Stjärnan för bokning av besök och utskrivning av noskvalstermeducin. De andra  tre samtalen skulle vara återbud till kommande helgs tävlingar. Ja en skulle jag ju lämna återbud till i vilket fall som helst.

Alternativ 2; spåret gick bra (inte särskilt troligt) och jag skulle åka hem och ringa återbud till en tävling eftersom man omöjligt kan tävla i Bollebygd och Nässjö samma dag…

Jag släppte på den lilla pälstofflingen på spåret och han valde rätt håll, och spårade sen som min gamla vanliga goa spårhund, eller t o m bättre? Alla pinnar plockade han också utan minsta hjälp eftersom jag självklart hade noll koll på var de låg. Spåret var himla roligt, och lite trixigt med bl a en spetsvinkel och diverse andra klurigheter. Det var bara på ett ställe han höll på att lura mig, men där gick spåret (pga platsbrist) väldigt nära där vi nyss gått och när han slog lite i en vinkel fick han den vittringen i näsan. Förhoppningsvis inträffar inte något liknande på tävling, dvs att spåret går så nära sig själv, om ni förstår vad jag menar. 😉

Behöver jag  tala om att det blev alternativ 2 när jag kom hem? Och noskvalsterteorin är lagd på hyllan för  tillfället. Även om spåret väl bara var ungefär hälften så långt som ett tävlingsspår så skötte han sig jättefint, och plockade som sagt alla pinnar utan några som helst diskussioner.

Just nu vet jag nästan inte vem jag gillar mest; pälstofflingen eller Agnetha som ställde upp och la detta spår? Äh, det blir nog oavgjort. 🙂

Nu blir det till att vila oss i form inför helgen. Något mer spår blir det inte – nu ska vi ha detta med oss i bagaget. Det vi möjligen ska träna på är skall och tungapport där det falerat lite de sista tävlingarna och där jag vet att han faktiskt kan prestera 9:or eller 10:or.

Och eftersom jag ändå sagt A kan jag lika gärna säga B, och skiter härmed i tystnadsplikten jag ålagt mig själv (i bloggen) inför tävlingar. På lördag bär det alltså av till Karlsborg (15 mil enkel resa) där det ryktas om väldigt fina spårmarker, och hjälper inte det så bär det av till Nässjö (13 mil enkel resa) på söndagen. Det blir några mil, och uppstigning ca 03.30 båda dagarna. Puh…

Och härmed önskar jag mig att ALLA bloggläsare håller ALLA tummar hela lördagen. OK?

Och dagens regnblöta bloggblomma går självklart till dagens spårläggare; Agnetha! 🙂

Ja i skamvrån borde vi nog vara både jag och Karlsson efter ännu en bruten spårtävling. Det är dock bara en utav oss som frivilligt krupit dit. Än.

Hemmatävling. Skitväder. Det var utgångspunkten för dagens bravader.

Vi började med lydnaden och där höll vi ihop hyfsat och fick inte en enda nolla i motsats till de flesta andra, men å andra sidan… vi börjar ju få viss rutin. *host*

Även idag funkade galopp-kommandot på språngmarschen och han var med bra ända tills jag sprang rakt igenom en vattenpöl och han fick sig en rejäl dusch underifrån, då gjorde han en gir utåt. Inga kanonpoäng idag, men till sist blev det iaf 216,75 vilket ju är dryga 20 över uppflyttningsgränsen. Dock har vi gjort lydnader på dryga 20 poäng ytterligare, så … medelmåttigt vill jag nog kalla det.

Sen bar det iväg ut på spåret. Trots hemmaklubb så har jag noll koll på var och hur spåren går eftersom jag är tävlingssekreterare när det är spårtävlingar, om jag inte tävlar förstås. Rykte sa att mitt spår var ”fint”, och det betvivlar jag inte alls även om jag nu inte fick nöjet att se hela.

Det började med ett uselt upptag. Bakspår, och sen ville han inte vända. Vi kom dock ur rutan åt rätt håll med 30 sekunders marginal. Första pinnen missade han (klurade jag senare ut i samråd med spårläggaren) och sen markerade han en skogspinne?! Uppenbart en skogspinne som använts vid spårträning att döma av hur den såg ut, men hur länge den legat där är det ingen som vet. Efter det tog han en riktig pinne, med nummer och datum och allt. Yes… Tydligen var vi i spåret en stund till (enligt beskrivning från spårläggaren) men sen vek han av ut på en skogsväg där han tydligen tyckte det var lagom trevlig och lättgått och där ”spårade” han så fint så, men inga pinnar. Förmodligen för att han spårade något annat, eller skenspårade. Han gjorde ett par avvikningar från vägen men till sist var vi tillbaks vid bilarna med en (1) pinne i bagaget?!

Vad är det som händer? Pratade med en annan av de tävlande som upplevt ungefär samma med en hund som senare visade sig ha noskvalster. Den orkade bara ett par-tre pinnar i spåret och sen tog näsan ”slut” liksom. Dock uppvisar ju K inga andra symptom på den åkomman, och förra lördagen spårade han ju jättebra nästan ända fram till slutet trots den svåra terrängen så den teorin tror jag inte riktigt på.

Just nu känner jag mig bara uppgiven och vet liksom inte hur jag ska angripa problemet?

För att bygga på katastrofkänslan ytterligare så bad jag om att få köra uppletandet utom tävlan när de andra var klara. Och där blev det ytterligare ett fiasko som jag kan grotta ner mig i… Nog om det!

Dagens lydnadspoäng

Fritt följ: 7,5/7 vp, luft, ls, släpar, dk

Inkallning med ställande: 8,5/8 steg

Framåtsändande: 7,5/7,5 ej rakt genom gruppen första sträckan, avviker marschriktning
(en förklaring är nog att sträckan idag gick lite diagonalt mot hur man brukar träna, alltså inte vinkelrätt utan bara lite på diagonalen. Ett minus med att träna för statiskt på hemmaklubben…skäms på mig!)

Kryp: 5/5,5 dk läggande, dk kryp, stannar upp
(Idag var vi nästan tillbaks i det gamla beteendet, men jag lyckades iaf hålla igång det så att det blev poäng)

Skall: 8,5/8 ngt glest, otydligt

Tungt föremål: 5,5/6 tveksamt tagande, dk, något löst grepp
(Än en gång fick jag dra i med ett extra ”apport” när han tänkte göra något annat vid apporten, och det var på håret att jag hann ta den innan han släppte… Här har vi helt uppenbart problem.)

Hopp över hinder: 10

Platsliggning med skott: 10

Både skallet och apporten kan han ju mycket bättre, och har även utfört det bättre på tävling, så där har vi en del att jobba på. Förutom allt annat då…

Nä ja ä inte bitter…

Då har vi varit ute och svingat våra lurviga i lydnadsklass III igen, och kontentan av dagen blir nog att terriertrollet behöver nya batterier i hörapparaten?!

Men till att börja med kan man ju konstatera att lydnadstävlingar är för latmaskar. 😉 Samling klockan 10, och bara en dryg mil att åka. Bekvämt, och efter förra helgen var det välbehövligt med lite sovmorgon. I klass III var vi endast fyra ekipage så själva tävlandet var också snabbt avklarat.

Och, som sagt, hade han bara haft fräscha batterier i hörapparaten hade vi nog kapat åt oss några poäng till för när han väl gjorde momenten gjorde han dom ganska hyfsat, men det krävdes ett antal extrakommandon innan han öht kom igång på vissa moment. Okoncentrerad kan man också välja att kalla det…

Jämfört med vår förra (och första) start så blev det åtminstone en nolla mindre och ett något mer välförtjänt tredjepris. Förra gången var vi ju bara 0,5 poäng över gränsen för tredjepris, och idag hade vi 13 poäng till godo. Å andra sidan, då hade vi två nollor…, värda 40 poäng styck.

Nåja, här är dagens poängskörd:

Sittande i grupp: 10

Platsliggande: 10

Fritt följ: 7 VP, delvis släpar
(det var dock glädjande att mitt nya kommando, ”galopp” på språngmarschen, faktiskt fungerade och att han fattade galopp och hängde med mig.)

Sättande: 10

Inkallande med ställande och läggande: 6 DK vid start och vid stående
(jag fick nog ropa tre gånger innan han öht startade? Och sen blev det ett lååångt ställande…)

Sändande med läggande och inkallning: 6 Rundar rutan och många kommandon
(rakt och fint ut, sen gick han på utsidan av rutan och runt på baksidan?! Med en mild inkallning fick jag in honom mellan konerna, ställde honom och la honom. Idag kom han dock på första inkallningen i motsats till förra gången.)

Apportering och hopp över hinder: 9 Lite tugg

Apportering metall: 6 Tre dk vid start
(även här var batterierna risiga, sen gjorde han det bra)

Vittringsprov med apportering: 5 Tappar föremål vid start och vid förare, tugg
(fint ut och fokuserat letande. Sen visade det sig att den rätta pinnen inte var död utan den slet sig precis när han lyft upp den, och sen slet den sig en gång till precis när han satt sig vid mig! Dock en riktig hit att han faktiskt tog rätt efter gårdagskvällen fasansfulla generalrepetition som var ett äkta plockepinn…)

Fjärrdirigering: 0 Utför ej momentet, missar ståendet och flera dk.
(batteritrassel igen, och dessutom hade han tydligen aldrig i hela sitt liv utfört stå från varken ligg eller sitt?)

Summa 205 poäng och placering två.

Tack till Sofia Christiansson som fotade med min kamera.

Ibland glimmade det till på fria följet, men jag kanske
skulle jobba lite på att korta av min steglängd?

Språngmarsch – och han är med, även om det inte är galopp just här.

Inkallning.

Läggandet på inkallningen.

Till sist hittade han in på rätt sida av koner och band,
men han var läskigt nära kanten.

Vittringen – koncentrerat luktande…

Ooops… den slet sig!

Jaaa – jag fångade den. Igen!

Metallapportering!

Vilken stil han har?!

På väg till matte!

Här – ta den då!

Uppdraget slutfört! På väg av planen och mot belöningen!

Nu ska jag gå ut och lägga spår!

Igår lekte jag lyxhustru och tog ledigt på eftermiddagen (komptid) för att träna hund. Tänk om man kunde försörja sig (och hinna med jobbet) på en halvtidstjänst? Men det kan jag väl bara drömma om… Det är i alla fall skönt att kunna lyxa till det ibland. 🙂

Jag begav mig några mil söderut där S lagt ut ett spår åt oss. Som assistent hade hon haft ett stycke löslöpande långbent malle som skulle simulera Bambi och lägga förledningar över spåret, och det hade han uppenbarligen lyckats riktigt bra med. Spåret var välsnitslat så att jag skulle se vad Lennart Å. Karlsson hade för sig, och det hade han! För sig alltså… På sluttampen gick det utmed en skogsväg, och mycket riktigt ville han ut på den. Pinnar plockade han dåligt också… Suck! Med facit i hand är det tveksamt hur mycket han lärde sig av det hela, mest pga osäker matte.

Sen åkte vi vidare till Kinds BK där jag tränade lite blandad lydnad samt fotade Bambisimulantens apporteringsträning och hans storebror som tränade mondioring. Det är en himla rolig gren, det lilla jag nu sett, och det är ingen tvekan om att hundarna gillar det. Inte så statiskt som svenskskyddet utan mer varierat från gång till gång.

Många långa ben är det att hålla ordning på. Inte helt olik Bambi, eller? 🙂

Farbror Bosse tränar MR.

Jag lämnade sedan Kinds BK och åkte vidare till Elfsborgs BK (det ligger på vägen hem) och körde ytterligare lite lydnadslydnad. Snacka om att det lilla terriertrollet somnade rätt gott när vi  kom hem. 🙂

Ikväll har vi kört ett spår på hemmaplan. Det var inte alltför långt men innehöll en (nästan) spetsvinkel, ett virrvarr, en sträcka med trappvinklar, en återgång samt att de sista 100 metrarna gick utmed en väg som vi brukar gå över, men … idag var han mer intresserad av spåret än av vägen och det får man väl se som ett framsteg? På det stora hela spårade han jättefint, men… de där jäkla pinnarna? Han missade två (av åtta), trots att han aldrig var mer än en meter eller möjligen två från spårkärnan? Övriga (bl a två skogspinnar) slängde han sig över och fångade? Jag förstår inte riktigt vad det är som händer i den lilla terrierhjärnan? Nåja, vi får träna pinnar separat, utanför spåret.

Lite lydnadslydnad hann vi också med på hemmaplan. Dagens stora glädjeämne var att fjärrdirigeringen åter var i funktion. Den har varit trasig både måndag och tisdag, men idag funkade den igen. 🙂

Och på tal om halvtid: nu är det ganska exakt halvtid (utan pausvila som framgår ovan) i höstsäsongen på tävlingsbanorna. Vi har några chanser kvar, så håll nu tummarna några veckor framåt så kanske vi fixar detta? 🙂

Ny vecka, nya tag. Eftersom jag i grund och botten har väldigt många terrierdrag (envishet och kamplust) i min personlighet så har jag åter drabbats av en portion jävlaranamma! Och som Stine sa i söndags, i sitt peppingsamtal: fokusera på det positiva, så det gör vi!

1. I lördags gjorde vi vår bästa lydnad hittills!

2. Både lördag och söndag gjorde han kanonfina upptag och valde framspår!

3. Han jobbade fint och koncentrerat nästan ända till slutet i spåret på lördagen trots riktigt svårt underlag!

4. Lördagens spår var också jättefint, till och med tredje pinnen!

Igår kväll tog vi nya tag och åkte till klubben där vi körde uppletande i tävlingsrutan. Han fick titta på när jag vallade och la ut föremål, och … hej vad det gick! Han såg stundtals ut som ett lågtflygande JAS-plan i rutan men näsan var ändå på. Belöning fick han inte förrän efter fjärde föremålet. Sen tog han ett till och det sjätte fick han lite hjälp med, men fick in även det till sist.

Efter det körde vi ett pass lydnadslydnad, och det var väl inte fullt lika lyckat. Pip och gnäll, tjuvstarter och lite andra hyss. Framför allt tjuvstarterna, eller att han gick efter mig när han skulle sitta/ligga kvar, var lite oväntat? Det händer ”aldrig”, så jag vet inte riktigt vad som rörde sig i det lilla huvudet? Hoppas att det var en tillfällig svacka bara. Det positiva (vi skulle fokusera på det, right?) var att han valde rätt vittringspinne (med ganska svag vittring) bland 16 neutrala pinnar, och att han kollade rätt noga innan han gjorde sitt val.

Tisdag eftermiddag blir det ledigt för spårträning och efter det lydnadslydnad! Nu jäklar! 🙂

Nu sitter jag här igen, rejält deppig efter ännu en misslyckad tävlingsdag. En tävlingsdag som blev läskigt kort…

Idag var det Kinds BK som stod för arrangemanget. Samling 08.00 och direkt ut till spåren. Eftersom jag dessutom drog startnummer två (men spår tre, ja det var lite komplicerat) så var jag skeptisk till terrierns form. Morgonpigg är ju inte hans andra namn direkt. När jag plockat ut honom i bilen och fått av honom pyjamasen piggnade han dock till och verkade riktigt taggad.

Ett kanonfint upptag, åt rätt håll, och jag har svårt att tro att det blev något annat än betyg 10, men det vet jag inte. Sen spårade han jättefint och plockade tre pinnar i ganska rask följd och jag kände att nu… NU! Efter tredje pinnen kom vi fram till en väg och han drog sig naturligtvis ut mot den. Eftersom det var ett färskt hygge på andra sidan vägen var jag ganska säker på att vi inte skulle över där. Jag backade och frågade ”var är spåret” (jag brukar säga så när han är vilse, och det brukar oftast fungera) varvid han traskade iväg åt höger och jag hängde på. I min värld kändes det också mest logiskt just då, men med facit i hand inser jag att om det hade varit rätt hade spåret varit alldeles för kort… Nåja, han spårade fint såg det ut som, men inga pinnar? Efter en liten stund kom vi ut i en ledningsgata och ganska snart såg jag bilarna och insåg att det var kört, idag igen… 😦

Vid analys tillsammans med spårläggaren visade det sig att vi borde gått åt andra hållet vid vägen, senare passerat över vägen och rundat hygget. Men det var så dags då… Och det som gör mig mest besviken är att han ”skenspårade”. Att någon annan, människa eller vilt, skulle ha gått precis så känns inte troligt. Han gjorde alltså något bara för att göra mig nöjd – typ. Naturligtvis skulle jag ha gjort ett nytt upptag från vägen och in mot skogen, men det är lätt att vara efterklok.

Jag inser också att när vi spårar hemma, och vill ha lite mer längd på spåren, så går vi ofta ut på vägar. Antingen över vägen eller också följer vi vägen en bit och in i skogen. Om vi alls ska fortsätta med den här verksamheten, vilket känns ytterst tveksamt just nu, blir det alltså mycket träning på spår som går mot vägar, och sen utmed vägen istället för över.

Men… just nu känner jag mest för att lägga ner hela bruksbiten. Förhoppningsvis går det över, och mitt i författandet av detta blogginlägg blev jag uppringd av Stine som körde en stunds pepping, idésprutning och tävlingspsykologiande. 🙂 Tack för det Stine, det behövdes! Så just nu känns det lite mer hoppfullt än när jag började skriva denna text. Men på vägen hem och en stund efter hemkomsten var det fullständig pyspunka på matte. Det var så illa att jag t o m grät, och lät Karlsson slicka i sig tårarna vilket han faktiskt gjorde alldeles på eget initiativ.

Dock ställer jag mig frågan, hur löjlig är jag som tror att jag ska kunna få upp en liten terrier till elitklass? Hur patetiskt är det att göra elva tävlingar i högre klass utan att bli uppflyttad? När är det dags att ge upp? Nu, eller sen? Det som retar mig är att alla bitar finns där, i större eller mindre omfattning, men inte samtidigt. Om vi ska ta statistiken från början av högrekarriären blir det så här (endast för nördar, för jag kommer inte lämna några förklaringar):

Tävling 1, våren 2009: Kass lydnad, 10 på upptaget och 7-0  pinnar, 32 minuter.

Tävling 2, våren 2009: Kass lydnad (förmodligen hade han magknip utan att jag fattade det), förvirrat upptag och en pinne i spåret.

Tävling 3, hösten 2009: Hyfsat upptag, tre pinnar, sen var vi borta…

Tävling 4, hösten 2009: Kanonupptag, 6+1 i spåret och 33 minuter… Uppflyttningspoäng på lydnaden.

Tävling 5, hösten 2009: Upptag med spår åt rätt håll men lite strul, Han genade fram till slutet och missade några pinnar på vägen. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande, men iaf poäng. Här blev vi äntligen godkända.

Tävling 6, våren 2010: Uppflyttningslydnad, struligt upptag, tappade spåret efter sjätte pinnen och då var även tiden ute.

Tävling 7, våren 2010: Lite struligt  upptag men framspår, 5+1 inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande. Så nära uppflyttning har vi aldrig varit.

Tävling 8, våren 2010: Dålig lydnad, dåligt upptag, 7+1 och exakt 30 minuter på spåret. Ganska bra jobb på uppletandet men dålig utdelning på föremålen och betyg 0.

Tävling 9, hösten 2010: Struligt upptag (vildsvin?) och ganska struligt spår med endast 3+1, men inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska bra uppletande även om det bara blev betyg 6,

Tävling 10, hösten 2010 (igår): Uppfyttningslydnad även utan platsen som vi aldrig behövde göra. Kanonfint upptag, 4+0 i spåret och för lång tid. Bytte spår alt. skenspårade på slutet.

Tävling 11, hösten 2010 (idag): Kanonupptag, 3+0…

Försöker man summera det här så har vi en ganska stabil lydnad känns det som. Man kanske vågar tro att min upptagsträning har haft viss effekt? Spårsäkerheten är ”sådär” men en bra dag kan det fungera hela vägen. Uppletandet är väl egentligen den genomgående svaga punkten även om jag tycker mig se viss förbättring. Nu har vi ju inte gjort särskilt många uppletanden på tävling så man kanske inte kan dra andra slutsatser än att det kan bli mycket bättre. Men spåret…?

Han har alltså haft alla delar; 10 på upptag, 10 på spår och uppflyttningslydnad, och åtminstone betyg på uppletandet. Allt det samma dag så…

Nu har vi två spårtävlingar kvar i höst, och går det inte vägen då heller får jag fundera allvarligt på fortsättningen, för just nu känns det inte kul, även om Stines telefonsamtal (och peppande inlägg på Facebook) hjälpt upp det hela litegrann.

Och, btw… fick påpekat för mig i morse att platsliggningen i högre klass faktiskt är värd 40 poäng och inte 30 som jag skrev, vilket innebär att gårdagens lydnad (utom platsen då) faktiskt var all time high!

Om man ska försöka hitta några andra positiva saker med det hela så är det väl att man hinner få en del annat gjort, på hemmaplan, när man kommer hem tidigt en tävlingsdag. Dessutom är årets konto för uppflyttningstårtor helt orört… 😛

Utsikten från samlingsplatsen i morse, vid Tranemo kyrka, var också helt OK.

Eller åtminstone till tävlingsstatistiken på SKK/hunddata, och i den kommer det den här gången att stå ”ej godkänd”. 😦 Men det är väl bara ”på’t igen” som mina FB-vänner skriver.

Det började igår kväll med att jag hade lite otur när jag tänkte. Resultatet av det blev att jag gick upp en halvtimme för tidigt! Som om det inte hade räckt med 04.00? Nåja, 03.30 tyckte klockradion att jag skulle lämna sänghalmen, och båda hundarna var med på noterna. Det var dock bara den ena, Lennart Å. Karlsson, som fick äran att följa med på resan mot Mullsjö. Termometern i bilen visade ca +-0 hela vägen, och när jag kom fram låg frosten vit och fin på appellplan. Det var inte utan att jag blev lättad när de planerat platsliggningen som sista moment på dagen.

Vi började med lydnaden och tja… sämre har vi gjort ifrån oss. Och bättre… Men det var nog faktiskt vår näst bästa lydnadsprestation. (Uppräkning av poängen, mest för mitt eget minne, kommer sist i inlägget.) Summa summarum var att vi efter lydnaden, och alltså utan platsliggning (30 potentiella poäng) hade uppflyttningspoäng på lydnadsdelen. Men … det är ju bara en liten del av det hela, som bekant.

Därefter bar det iväg ut i skogen för spår. Efter ungefär en timmes väntan, och tjat med trevlig spårläggare, kom domarna och det var dags för påsläpp. Iväg ut kom han i bra tempo och vinklade ganska snabbt höger, gjorde kontroll och sen iväg. Jag kände mig dock inte alls säker på att det var rätt håll men ingen sa något om bakspår så vi fortsatte. Ganska snabbt gick spåret ut på ett gammalt, och tämligen välstädat, hygge. Inte ens jag hade några större problem att ta mig fram, men underlaget bestod till stor del av – jord! Och sumphålor. Vid ett par tillfällen sa det bara ”blurp” längst fram i linan när han plurrade, men han kravlade bara upp på andra sidan och fortsatte. Bitvis gick det även i skog, men jag uppskattar att ca 75% var på på hygget, i brännande sol, och det ska ju inte vara lättspårat. Dessutom hade spåret legat i närmare två timmar. Nåja, spårade fint gjorde han, men det var attans glest mellan pinnarna? När vi hittat den fjärde pinnen, som med facit i hand troligen var pinne sex eller sju ”egentligen”, så vinklade han iväg åt något som kändes som ”fel” håll, men vad gör man? Jo, man hänger på eftersom det bara är en i teamet som har spårnäsa. Och spårade gjorde han, men frågan är vad? Vi kom inte alls ut där vi borde ha gjort det, och någon slutapport fick vi alltså inte tag på. Nu hade ju förvisso inte 4+1 räckt till någon uppflyttning ändå, men det hade ju varit roligt att göra rätt även sista biten, om inte annat för Karlssons skull. Nu blev det liksom bara ett ”jasså” eftersom vi kom ut där grannspårets bilar stod parkerade och mitt huvud började mala och undra om vi förstört något för någon annan? Men det hade vi inte visade det sig – puh. Men vår tävlingsdag var definitivt över.

När jag senare träffade på spårdomarna frågade jag vilket betyg vi fått på upptaget, och fick svaret: ”10, vad trodde du?” Det värmer ju. 🙂 Det gjorde även den ena lydnadsdomarens kommentarer i efterhand, liksom tävlingsledarens. De tyckte att lydnaden sett väldigt trevlig ut, och bitvis är jag benägen att hålla med. Andra bitar var inte lika roliga.

Men det är väl f*n att det ska vara så svårt att få till allt på samma dag?

Några bilder finns inte från dagen trots att jag hade med mig komplett fotoutrustning – storkamera, lillkamera och videokamera. Den tilltänkta fotografen fick nämligen startnumret före mig på lydnaden och då sket det sig…

Här kommer lydnadspoängen:

Fritt följ: 6,5/8 dk, ss, släpper, släpar, ingen tempoväxling i språng
Det var inte bra, även om det var ett lyft jämfört med förra tävlingen. Och sen vill jag påpeka att matte växlade tempo i språngmarschen, men inte hunden… Vi måste träna mer på galoppfattningarna! 😉

Inkallning med ställande: 9/9 något långt ställande

Framåtsändande: 9/9 dk
Yes, han har lärt sig räkna till tre ”gubbar”! Rakt och snyggt redan på första sträckan idag? Mitt dk bestod i att jag på första sträckan klämde i med ett ”sss” för att få honom att slå av på tempot. Men 9 på det momentet är nog vårt rekord!

Krypande: 8,5/7 skall, nosar, dk
Han kröp – idag igen! En gång är ingen gång, två gånger är en gång-gång?! Dock fick jag ta i med ett dk i början, och tempot var lågt tyckte jag. Dessutom klämde han i med ett litet skall precis i uppsättandet? Började han månne ladda för nästa moment? Det märkliga är att den ena domaren bara kommenterat ”dk” men ändå dragit tre poäng? Men den domaren var generellt väldigt snål med kommentarerna och har dragit poäng helt utan att motivera på vissa moment…?

Skall: 6,5/7 dk, dåligt skall, glest
Instämmer helt. Han kan mycket bättre!

Tungapport: 7,5/7,5 tveksamt/dåligt upptag, dk
Historien från Linköping upprepar sig. Bra fart och målinriktad ut, nosar på apporten och börjar sen nosa runt den och när jag klämmer i med ytterligare ett ”apport” så tar han? Hur var det med den där gång-gången? Jag tror vi kan ha ett problem här…

Hopp: 10/10

Men vi hade i alla fall tur med vädret…

Igår kväll landade vi hemma efter Oslo-trippen. På vägen hem blev det, helt enligt traditionen, ett stopp vid Nordby köpcentrum, precis innanför svenska gränsen. Där finns, förutom de vanliga svenska kedjebutikerna, Sportshopen! Den här gången snöade jag in på kängavdelningen eftersom behovet av nya, lätta, bekväma och vattentäta kängor var akut. Det är det inte längre.

Ett par Viking med ”snörningsratt” blev det, av ovan modell fast svarta. Den lilla provtur jag hunnit med kändes iaf bra, och Viking har jag provat förr och trivts med. De håller ju inte i hundra år, men å andra sidan kostar de inte femtusen pengar heller…

Vid hemkomsten möttes jag (och Iza) av en tokglad Karlsson naturligtvis. Vet inte vem som tyckte det var skönast att vi var hemma, men jag tror nästan det var han? 🙂

Precis som planerat så landade paketet från Cyberphoto under mina dagar i Norge, och idag hämtades det på posten. Förutom lill-kameran så innehöll det en extern blixt till stor-kameran. Och oj – inte trodde jag det skulle ingå en så tjock instruktionsbok till en blixt? Men … det är väl bara att bita ihop och börja läsa. En annan dag…

Lill-kameran däremot har jag ju hunnit bekanta mig med via jobbet så att säga,  så det var bara att tuta och köra när batteriet väl laddat. Så mycket  tutande och körande har det dock inte hunnit bli, men ett par bilder har jag tagit med kamerans automacro och jo, det känns OK. Med tanke på att ljuset dessutom var uselt (mulet, östra sidan av huset, under altantaket) kan jag nog lugnt säga ”I think I like it”. 🙂 Det ska tilläggas också att det är en bollchryss med blommor i storlek S. De är nog bara ca tre cm i diameter, om ens det.

Ja just det… ett pass med liten K har jag hunnit med också. Ett uppletande där han lyckades kombinera det lagrade benspringet med ett riktigt bra nosarbete, och på det några lydnadsmoment. Just nu verkar han rätt nöjd i alla fall, och eftersom det är fredag får jag väl säga att jag är detsamma. 🙂

I morse åkte jag, Iza och en av mina kollegor till Norge på tjänsteresa. Tanken var att ta samma genväg som sist för att slippa morgonrusning i Göteborg och Tingstadstunneln. Det gick bra ända tills både jag och min kollega/kartläsare/skyltläsare fick kollektivt hjärnsläpp och tyckte det kändes som en lysande idé att åka E45 mot centrum istället för E45 mot Karlstad. Men hur i hela … tänkte vi där? Det hela slutade med att vi stod i en nästan stillastående kö i ett lååångt vägarbete. Så småningom blev vi utspottade inne i stan någonstans, lyckades vända och hamnade i … Tingstadstunneln?! Nåja, tack vare ganska mycket ”ny”motorväg var vi ändå på plats vid lunch, precis som planerat.

Ikväll har jag och Iza tagit vår traditionella promenad utmed Hvervenbukta. Det börjar med en lååång nedförsbacke. Sen går man en riktigt vacker promenad utmed vattnet (en avstickare till Oslofjorden) för att avsluta med den lååånga backen, men den här gången uppför. Naturligtvis. Btw en mycket märklig backe, för trots att den är både lång och brant är den inte alls lika jobbig att gå uppför som man föreställer sig under nedfärden?

Jag tog med mig nya tjänstekameran och ”provkörde” den litegrann. Tanken är att det ska ligga en likadan, inköpt för privat bruk, och vänta på ”posten” när jag kommer hem. Alla bilder är fotade i autoläge, helt utan egna inställningar, för att testa vad den egentligen klarar.

Nu när jag kikat på bilderna kan jag inte påstå att jag ångrar mitt val, eller vad tror ni?

Vi börjar naturligtvis med en bild på promenadsällskapet. 🙂

Pelargonsäsongen lider mot sitt slut, och nu är de som vackrast?! En del, både övervintrade och egna sticklingar, har haft problem att komma igång med blomningen, men nu minsann…?! Andra blommade rejält under vår semester, och då var det bara svärmor som fick njuta av dem när hon vattnade.

Som jag tidigare skrivit så sprack ju min plan från förra året. Jag skulle ha:
1. Större krukor med flera blommor i (av samma sort)
2. Färre krukor

Punkt 1 lyckades jag hålla, men punkt 2 gick käpprätt åt pipsvängen. Med andra ord; jag har lika många krukor, men tre gånger så stora… Trots att vi numera har en stor altan så är det trångt. Jättetrångt! Det är ju bara halva altanen som har tak, och jag vill undvika att få dem dränkta när det regnar så… Hur planen är för nästa år vet jag inte. Ett tag funderade jag på att bara spara sticklingar och slänga resten, men till sist kom ju även de övervintrade igång ordentligt så nu har jag inte mage att slänga dem. Själva övervintrandet är ju iofs inget problem, utrymme finns, men vårsäsongen, när de ska väckas inomhus i rumstemperatur  är jobbig. Det finns helt enkelt inte plats… Nåja, några stryker väl med under vintern så jag kan avvakta ett halvår med det beslutet.

Sen måste jag försöka analysera varför de flesta av de övervintrade och sticklingarna kommit igång så sent med blomningen. Troligen har de fått för stora krukor, trots allt, och då ägnat mer energi åt att skapa bladverk än blommor? Eller (efter att ha pluggat i nya pelargonboken) för mycket gödning? Eller kanske rentav för mycket vatten? Det sista låter iofs inte troligt när det gäller växter i min vård, men vem vet…?

Här kommer ett axplock av årets pellisar. Långt ifrån alla, men några i alla fall.

En gigantisk Mårbacka – egen uppfödning.
Fantasiskt tacksam att ta sticklingar av!

Hängpelargon med okänt namn – egen uppfödning. Min favorit
från förra året som tyvärr inte kommit igång med blomningen
förrän nu?! Gäller både sticklingarna och ”moderplantan”.

Övervintrare med okänt namn. Jag tycker inte den är särskilt
fin och när den inte kom igång i våras var den på väg till
komposten. Det blev dock aldrig av, och nu ser den ut så här?!

Övervintrad hängpelargon som svämmar över alla breddar…

Äggskalspelargon – inköpt i år.

Äggskalspelargon av egen uppfödning.

Tulpanpelargon – inköpt i år.

Äggskalspelargon – Carmel. Egen uppfödning.

Årets nya favorit – Lord Bute! Den kommer jag definitivt att
försöka övervintra och dessutom ta sticklingar på.

Stort grattis till våra ”kollegor” från lägret i somras, Susanne & Skott, som i sitt första SM kapade åt sig en silvermedalj i spårhundsgruppen! Jag kan inte påstå att jag är förvånad. 🙂

Skott är för övrigt en av de läckraste bordercollies jag träffat. Han föll mig verkligen i smaken, och jag blev nästan lite kär. 🙂

Ett stort grattis även till Sanna och Bosse som efter ett mycket väl genomfört SM missade prispall och medalj med snöpliga 2,5 poäng?! Ni är ändå bäst, så det så! 😉

Bilden är från förra årets SM, och Bosse är för övrigt min favoritmalle. Jag har lagt ett bud på  honom, men han var visst inte till salu. 🙂

Nej, nu är det hög tid att ta tag i något av dagens alla projekt!

Den här berömda födelsedagen verkar ”vara än till påska”, eller nå’t? Men nu tror jag bestämt att det är färdigfirat, och det känns rätt skönt.

Det började en vecka innan den riktiga födelsedagen med att vi hade kalas för husses familj. Eftersom han fyller exakt två veckor före mig (men inte är född samma år) så brukar vi ha någon form av kombikalas, och så blev det i år också, men det mesta krutet hamnade (naturligtvis) på mig.

Så var det då den faktiska dagen, och den har jag ju skrivit om tidigare.

Förra helgen, när vi hälsade på kusin vitamin, blev jag också uppvaktad. Hon hade lovat att sjunga för mig, och sång blev det, men dessutom annan uppvaktning.

Grand Finale kom så igår, när det var dags för jobbarkompisarna att släpa ut mig på krogen. Det är tradition varje gång någon fyller jämnt, och så även den här gången. Trevligt blev det, med god mat på mysig restaurang, och sen var vi några stycken som avslutade på ”krogen”. En något ovan miljö för tant numera, men lite lagom exotiskt. 😛

Det blev inte särskilt sent, jag kröp i säng vid midnatt, men som vanligt efter en sådan kväll så har jag inte sovit särskilt bra. Husse hade utlovat sovmorgon eftersom han skulle vara idéell idag och gå upp i svinottan. Således lurade han med sig de vilda djuren ut ur sovrummet, rastade och matade dem, och släppte sedan in dem till mig igen, med dunder och brak. De somnade raskt om, men det var värre för mig.

Summa summarum; tant är sliten idag men det beror sannolikt mest på sömnbrist.

Om en stund ska jag åka upp till klubben. Där ska jag först lägga ett spår till Karlsson, sedan ska jag hälsa på en borderterrierägande cyberkompis som är där och tävlar agility. Därefter ska vi gå spåret och förhoppningsvis köra ett uppletande. Och ungefär där tror jag att mina krafter för idag är rätt uttömda? 🙂

För  övrigt följer jag (den något sega) resultatrapporteringen från SM, och då särskilt skyddshundsgruppen. Efter första tävlingsdagen var det väldigt roligt att de sju första på resultatlistan var ekipage med kvinnliga förare. Dessutom var det väldigt jämnt. Sen kom det ett ”hopp” i poängen och därefter ekipagen med manliga förare. Hur det ser ut efter dagens övningar vet vi inte, men jag håller tummarna superhårt för min och Karlssons pt som har en fullt rimlig chans att hamna på pallen om de sköter sig under dagens moment. Tråkigt att inte vara på plats men avståndet (Edsbyn) i kombination med brist på semesterdagar avskräckte. Vi kommer igen 2011 och 2012 när det går inom ca 10 mils radie härifrån, för bruks-SM är speciellt och en himla rolig tillställning.