Författare: vallterrier

…och föremålet för mina ömma känslor den här gången är – en kamera. En liten kamera. 🙂

Till de närmast sörjande, som avsåg att ge mig presenter på min sistförflutna födelsedag, hade jag sagt att jag önskade mig tillbehör till min kamera. Eftersom ingen av dem vet vad som behövs och vad jag vill ha så fick jag – pengar. Nu ska dessa alltså investeras. En extern blixt till min Nikon står först på listan, men sen är jag i valet och kvalet.

Första tanken var; ett macro!

Andra tanken var; en liten kamera!

Faktum är ju att det är ganska ofta jag inte fotar något alls för att jag inte orkar släpa med mig systemkameran, så en liten ”fick-kamera” har jag funderat på ett tag.

Så fick jag i uppgift att köpa en ny kamera till jobbet, och eftersom jag fått tips om denna så föll valet (efter vissa diskussioner) på en sådan här, Canon Ixus 300 HS.

Det unika med den, i förhållande till andra kompaktkameror, är ljusstyrkan som är 2,0 istället för det normala 2,8 vilket innebär att man ganska sällan kommer att behöva använda blixten, och DET tycker vi om. 🙂

Igår kom paketet till jobbet och nu har jag provkört den en del, under usla förhållanden, och tja… jag får nog säga att jag är lite kär. Risken/chansen att det blir en sådan här för en del av födelsedagspengarna är nog ganska stor. En jobbarkompis, som är duktig hobbyfotograf, lyckades igår nästan prata mig ur macrotankarna, för egentligen – hur ofta kommer jag använda det? Och det kostar några hundralappar mer än den lilla godbiten här ovanför. 🙂 Dessutom tar ju de här småkamerorna ofta väldigt bra bilder i macroläge…

En annan av fördelarna var att Karlsson nog inte fattade att den lilla silverfärgade saken var en kamera, och därför inte började blunda i väntan på blixten (som aldrig kom). 😛

Här kommer några testbilder. Bilderna på terriern är tagna i köket i fullständigt uruselt befintligt ljus, dvs utan blixt.

Bilderna på blommorna är tagna idag, i mycket kraftigt blåst, så de stod inte direkt stilla när jag fotade…

Så … hur ska jag göra? Köpa lillkameran eller prioritera något annat?

Efter dagens övningar kan vi alltså lägga ytterligare en ”godkänd högre” till samlingarna. Den tredje i år, och den fjärde totalt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte börjar bli tjatigt…

Dagens tävling gick av stapeln i Linköping. Att åka så långt för en tävling, så länge det känns så osäkert som det faktiskt gör, är egentligen emot mina principer, men eftersom min kusin bor bara några mil därifrån så blev det lite ”two for the price of one”. Den ursprungliga planen var att jag skulle ha sovit över hos dem natten som var, men så fick husse för sig att han ville åka med och då fick det bli husvagn och camping på Linköpings BK. Och om tävlingen skulle gå åt h*vete så hade det ju åtminstone varit någon nytta med resan. 😛

Eftermiddagen och kvällen igår tillbringades således hos kusin vitamin med make. Det var mycket roligt och trevligt och vi blev istoppade en massa godsaker. Uppvaktad blev jag också, lite i efterskott. 🙂

Efter allt för få timmars sömn var det så dags att tävla. Vid lottningen meddelades det att ID-kontroll skulle göras på startnummer tre, och naturligtvis drar jag startnummer … tre. Liten hund, litet öra, små siffror… Efter att tre personer ägnat en bra stund åt att försöka tyda hieroglyferna (och lyckats med några av dem) konstaterade de att ”det är nog rätt hund för det är ju  inte så vanligt med såna här på den här nivån”. 🙂 Men jag får nog ta mig en allvarlig funderare på att chippa honom trots allt.

Sen bar det iväg ut på spåren. Nog för att vi åkte en bra bit, men att vi skulle hamna i ett myggmoln värdigt en kommun vid nedre Dalälven (eller en norrlandskommun) hade jag inte väntat mig. Det var det j*vligaste jag varit med om någon gång tror jag, och stundtals var paniken nära. Jag, som inte ens fått med mig något långärmat från husvagnen, har hyfsat välstuckna armar nu. Och under själva spåret lyckades jag också svälja några stycken…

Jag hade ju hört talas om att det var gott om vildsvin i spårmarkerna, och jag såg en hel del uppbökade områden samt spillning som inte passerat bäst före-datum. Eftersom vildsvin inte är vanligt här var ju detta något nytt för det lilla träsktrollet, men om det  var det eller något annat som stökade till det vågar jag inte säga. Facit blev i alla fall ett jättestruligt upptag med bakspår och problem att komma iväg åt andra hållet, men vi hann ur rutan i tid trots allt. Sen spårade han faktiskt riktigt bra tyckte jag, men hela fyra pinnar lyckades han springa förbi eller över?! Slutet hittade han åtminstone, men tre pinnar + slut blir man inte uppflyttad på…

Tanken fanns väl på att bryta tävlingen redan där, men va’ f*n…? Hade jag åkt så långt så kändes det nästan som ett måste att fortsätta, och det är ju bra träning.

Lagom när vi kom tillbaks till klubben så fick vi sällskap av Camilla och Isac som kom för att hälsa på oss, och fota lite. 🙂 Alla bilder nedan är tagna av Camilla.

Ca en timme efter spårslutet var det dags för uppletande. Trots att vi bara fick betyg sex så är jag nöjd. Det var faktiskt hans bästa tävlingsuppletande någonsin! Han hittade tre föremål inom tiden, och det fjärde precis när tiden gått ut. Men mellan föremålen hann han med en del hyss… Nåja, det känns som om vi är på rätt väg. 🙂 Hur stor betydelse den ljusa schäfertiken, som var ganska malle-lik ur en viss vinkel, hade vet jag inte. Hon var i alla fall efter oss, och det kändes faktiskt som om Karlsson gick på min lögn om att ”mallen skulle komma och ta hans saker”. 😀

Platsliggningen gav full pott trots att samtliga förare (ALLA åtta kom faktiskt runt spåren och genomförde hela tävlingen!) hoppade högt bakom skjulet när de avfyrade luftvärnskanonen. Jäklar vad det small!

Sen var det då dags för lydnaden, och där blev det verkligen ömsom vin ömsom vatten…

Fria följet var fullständigt uselt och att vi fick betyg fem var nog ren snällhet från domarna. Han var för långt fram, för långt bak, för långt ut, satte sig inte i vissa halter, och… Något var det som störde honom? Planen var iofs blöt och geggig, men inte värre än vad den var igår eftermiddag när vi tränade där. Resten avvek väl inte så mycket från ”standarden” men dagens  höjdpunkt var: BETYG 9 PÅ KRYPET!!! Äntligen! 😀  Den enda anmärkningen domarna hade var tempot, som var lite långsamt. Det var ganska tjockt med halvförmultnat gräsklipp + lite sankmark så det förvånar mig inte att det gick lite trögt. Men han startade på mitt första kommando, både i början och efter halten! Min nya taktik var att låta honom hoppa upp i famnen och busa lite direkt efter framåtsändandet, innan krypet. Om det var det som gjorde det, eller vad det var vet jag inte – men han KRÖP! Det finns förhoppningsvis på film också, men det orkar jag inte rota i ikväll, det får bli en annan dag. Men bara detta med krypet var faktiskt värt resan.  🙂

Dagens betyg:
Fritt följ: 5/5 (se ovan)

Inkallning med ställande: 9/8,5 Tempo, något sent stannande

Framåtsändande: 0/5 För många kommandon, dk, stannar upp
(På första sträckan siktade han rakt mot backen med apporter varvid jag fick ryta nej och dirigera honom rätt med både kropp (och själ) och röst så jag har full förståelse för nollan. Andra sträckan var dock prydlig och värd 8-9 poäng skulle jag tro, men då var det ju liksom redan kört.)

Kryp: 9/9 Tempo

Skall: 8/8 Något ojämnt

Tungapport: 8/5,5 DK, tuggar, släpper
(5,5 var nog mest korrekt. Han sprang ut, nosade och skulle sen hitta på något annat så jag fick ryta i med ett ”apport” igen. Sen ”tappade” han apporten precis när jag skulle ta den…)

Hopp: 10/10

Platsliggning: 10/10

Uppletande av spår: 5/5 (se ovan)

Spårning: 6 (se ovan)

Uppletande: 6 (se ovan)

Som sagt; man borde inte vara nöjd efter en sådan dag, och det är jag väl egentligen inte heller, men det där med att krypet faktiskt funkade i skarpt läge uppväger en hel del.

Slutpoängen blev: 392,75 och alltså ”godkänd”. Och uppflyttningspoäng på lydnadsdelen fick vi trots allt ihop idag igen.

Några bilder från lydnaden.

Ett av de få tillfällen där det glimrade till lite under fria följet.

Andra  sträckan på framåtsändandet.

Tja… krypet! 🙂 Say no more…

Sekunden innan han bestämde sig för att släppa apporten,
snett ut åt vänster…

Ganska nöjda och glada ändå, när det är över. Man får ju plocka
ut de ”gottaste” bitarna och njuta av dem.

En sak som känns bra är, som jag nog skrivit tidigare, att jag faktiskt börjar känna mig ganska ”bekväm” i tävlingssituationen. Det är klart att om uppflyttningen varit  inom räckhåll hade jag varit mer nervös inför lydnanden än vad jag var idag. Men jag blir inte längre handlingsförlamad om det inte går riktigt som tänkt utan drar i med ett ”dk” och lyckas ganska ofta rädda upp moment och trots allt få poäng. Dessutom blir det inte någon form av ”fritt valt arbete” bara för att det är tävling. Det jag känner mig mest osäker på är uppletandet, för där blir jag gärna lite handlingsförlamad och glömmer att flytta på mig på stigen. Idag skötte jag mig dock hyfsat där. Betyg 5 på mig kanske? 😉

Nu ska jag ägna mig åt min nya hobby, myggbettskliande, en stund innan det är sängdags!

Som jag tidigare skrivit om så älskar familjens minsta (om man bortser från husmusarna) fyrfoting fleece.* Finns det en fleecepläd inom 10 meters radie så dras han dit, som av en magnet. Endast när det är riktigt, riktigt varmt avstår han.

I vintras tröttnade jag på alla fleeceplädar som liksom flöt omkring. De används inte bara av honom  utan även av mig under vinterns TV-kvällar. Därför investerade jag i en korg där de kunde bo. Tanken fanns naturligtvis att Karlsson skulle hitta detta arrangemang (i hörnet innanför soffan, ganska osynligt) blixtfort och bosätta sig där, men nä…?

Nu, men först nu, har han hittat sitt alldeles egna fleeceparadis och vid ett par tillfällen de senaste veckorna har vi hittat honom där när han varit ”försvunnen”. Senast igår kväll. 🙂

Den optimala sovplatsen för en liten fleeceknarkare –
ett ca fyra decimeter tjockt fleecelager. 🙂

* Det kan vara rasklubbens fel. På sitt livs första utställning, Årets Border 2006, gick han och vann sin valpklass och för det fick han bl a – en fleecepläd! Han kanske behöver gå i terapi och bearbeta sin barndom?

I fredags var enda gången i år som veckodagen fredag sammanföll med datumet 13. Och vad gjorde jag då? Jo, jag hade en trevlig dag på Österlen, samtidigt som jag passade på att passera halvsekelstrecket på ålderstrappan. Ganska traumatiskt och ångestskapande i förväg, men inte så farligt när det väl inträffade. Husse började tjata redan i vintras och föreslå resor till än det ena, än det andra stället. Samtliga ställen med det gemensamt att de inte låg i Sverige och med andra ord inte var särskilt hundvänliga, åtminstone inte för mina hundar. Jag var hela tiden fullständigt anti. Antiallt! Till sist lyckades jag klämma ur mig att jag ville åka till Österlen, och Österlen fick det bli, med husvagnen.

Vi gav oss av i onsdags kväll och mellanlandade hos Martin & Stine i den absoluta utkanten av metropolen Ljungbyhed. Efter en nattlig rundvandring på deras nya boställe, samt en öl och lite prat, somnade vi gott.

Morgonen efter drog vi vidare. Första stoppet var TEBA i Höör. Jag har länge hört talas om detta ställe, och förväntningarna var höga. De infriades med råge. Vilket ställe! Där fanns nog ALLT man behöver (och en hel del man inte behöver men bara vill ha) till sin hund. Tyvärr är webb-shopen ganska oattraktiv, men butiken är desto roligare. Fördelen med jämna födelsedagar (även om detta var dagen innan) är att man får göra lite som man vill, utan att  husse gnäller, och han satt snällt och väntade i bilen utan att gnälla det minsta medan jag klappade på saker och, naturligtvis, shoppade en hel del. Till sist fick jag koppla på tunnelseendet och gå till kassan för annars vet jag inte hur det slutat.

När jag dör tror jag inte jag vill komma till himlen (om det nu är en option?). Jag vill komma till TEBA, och jag tror Karlsson vill följa med. 🙂

Efter detta drog vi vidare till Simrishamn där vi checkade in på Tobisviks camping och monterade upp förtältet. På kvällen åkte vi till Kivik där vi käkade. Och var, om inte i Kivik, riskerar man att krocka med ett äpple som är ute och rullar alldeles på egen tass mitt på huvudvägen? 🙂

När vi kom tillbaks till campingen tog vi med oss hundarna och varsin öl och knallade ner på stranden där vi satt och njöt en stund i det sköna vädret.

Dagen efter, alltså Dagen D, väcktes jag av en vilt tvångspussande Karlsson som tog i lite extra dagen till ära. 🙂 Framåt middagstid kom Karlssons uppfödare (Karin och Tommie) farande, för att tillbringa dagen med oss. Mycket trevligt! Det utlovades också en present som inte var färdigtillverkad ännu. En oljemålning på Karlsson som kommer levereras från Tyskland! Himla roligt, och jag blev sååå glad. De har likadana på sina hundar och jag har verkligen tänkt att jag skulle beställa en sån, eller önska mig i present, men sedan glömt bort det. 🙂

Efter att vi skålat i lite bubbel gav vi oss iväg på utflykt. Vi började med Stenshuvud nationalpark som säkert gjort sig bättre i solsken, men visst var det vackert. En lunch på Café Annorlunda blev det också. Därefter åkte vi vidare till Kivik och en heminredningsoutlet som jag spanat in. Där blev det ganska sparsamma inköp, men kul ändå. Färden gick vidare via Brösarps backar som blev lite av ett antiklimax. Vet inte riktigt vad jag förväntat mig, men den här årstiden såg det inte mycket ut för världen. Ganska sönderbränt och … slitet på nå’t sätt. Men på våren är det säkert oerhört vackert.

Sen bar det vidare till Österlenchoklad där det inhandlades lite praliner och chilichoklad och sedan mellanlandade vi på Glimmingehus som hade hunnit stänga så det blev bara en utvändig titt.

Dagens rundtur avslutades med fika i Brantevik och sedan skiljdes vi från Karin & Tommie som åkte hem till Malmö igen. Det blev iaf en jättetrevlig dag, avslappnad och skön.

Under hela dagen ”haglade” det  in gratulationer via telefon, mail, sms och facebook. Tackar så mycket för det! 🙂 I början kändes det som att ”vaddå grattis, till vaddå…” men sen bestämde jag mig för att se det som gratulationer till att jag faktiskt lyckats överleva till min 50-årsdag, och då kändes det bättre. 😛

På kvällen åt vi middag utomhus på en fin restaurang precis vid hamnen. God mat, god dryck och underbart väder (om än mulet), och därefter en uppfriskande promenad tillbaks till campingen, och därmed hade jag inte bara överlevt till min 50-årsdag. Jag hade även överlevt själva dagen. 🙂

På lördagen gav vi oss iväg söderut. Första anhalt Ystad där vi precis  missade ösregnet. Mysig stad  där vi strövade runt en stund och käkade lunch på ett supermysigt och hundvänligt café. Färden gick vidare mot Kåseberga och Ales stenar. Det kryllade av folk och att få ett kort (eller två) på fenomenet utan en massa människor inblandade var inte lätt.

På bilden nedan balanserar Iza och husse på kanten vid branten ned mot havet. Bakgrunden på bilden är faktiskt bara hav. Det var med andra ord en riktigt grå dag…

När vi kom ner från stenarna började det regna lite smått. Vi åkte ner till Sandhammaren men regnet förtog lite av charmen så vi begav oss hem till campingen igen.

På söndagen packade vi ihop det blöta förtältet och åkte hemåt. Då har jag äntligen varit på Österlen och mysigt var det, men nästa gång får det bli på våren, och förhoppningsvis bjuds det då på lite mer solsken.

Idag på lunchpromenaden blev jag varse  att hallonen är mogna. Åtminstone tillräckligt mogna för att falla schäfertanten och terriertrollet i smaken. Visst har det en fördel att vara lite mer högbent och ha lite mer räckvidd. Och man dessutom ställer sig med frambenen  på en stubbe så… Hallonbuskarna delas liksom automatiskt upp i Hallon 1.0 och Hallon 2.0. Vem som tar vilken version får ni gissa. 😉 Och när vi ska gå vidare får jag dra dem därifrån…

Igår kväll fick faktiskt Iza följa med till klubben. Jag hade bråttom och K var hos dagmatte (svärmor) så han fick vara kvar där tills husse kom hem från jobbet. Iza iakttog lite halvlojt hur jag bytte om till hundkläder och gjorde i ordning hundgodis. Sen konstaterade hon att ”matte plockar ner mitt koppel”. Sen konstarerade hon att  ”MATTE PLOCKAR NER MITT KOPPEL!”.

Det tog några sekunder innan hon kopplade (!) att hon skulle med. Hon är ju min ständiga källa till dåligt samvete även om det inte går någon större nöd på henne. Egentligen. I regel är ju husse hemma och går promenad med henne när jag och Karlsson åker och tränar.  Men igår fick hon alltså åka med och mingla på altanen när jag delade ut  de sista klubbkläderna. Ett litet träningspass (på skoj) hann vi också med, men som vanligt gick hon med nosen i backen mest hela tiden. Det är då jag inser varför det faktiskt inte är särskilt  roligt att träna med henne…  Tyvärr.

…men det räcker inte alltid när matte klantar till det.

Idag har vi varit i Jönköping och debuterat i lydnadsklass III. Med oss hem har vi ett tredjepris (dvs inte särskilt bra totalpoäng) och en tredjeplacering (vi var bara fyra i klassen). Den lille terriern skötte sig på det stora hela bra och trots den blygsamma slutpoängen kan jag inte vara missnöjd.

För det första kan man konstatera att det är rätt bekvämt att tävla lydnad. Samling 09.30, och vid 13.30 var jag hemma igen, trots en resväg på ca åtta mil. Dagen har varit hyfsat regnig men under vår stund i verkligheten var det ganska lugnt på regnfronten.

Protokollet ser ut som nedan, med mina kommentarer kursiverade.

Sitt i grupp: 10
Insåg i morse att vi inte tränat det på ett par månader. Och i ärlighetens namn har vi väl inte intensivtränat momentet över huvud taget. Endast några gånger med andra hundar inblandade.  Han satt dock helt still, om än med några huvudvridningar.

Platsliggning: 10

Fritt följ: 7 Dålig språng marsch, luftig, dålig sakta marsch, dk
Vi har inte hittat riktigt rätt tempo för sakta marschen. Dessutom gjorde han en dålig stegförflyttning till höger. Den kan han betydligt bättre!

Sättande under gång: 9,5 Sakta sättande (lite)

Inkallande med ställande och läggande: 8 Sakta  läggande vid  start, lång stannasträcka

Rutan: 6 Dk vid start, dk vid inkallning
Han startade inte på ”rutan” så jag klämde i med ett framåt. Han stannade i färdriktningen istf att vända upp mot mig, och la sig fint, men fortfarande i färdriktningen. Sedan blev han djupt engagerade i lydnadsklass 1-hundarna som höll hus endast 8-10 meter från rutan. När jag kallade in missade han det och jag fick ryta i ytterligare en gång.

Apportering och hopp över hinder: 7 Dk, tuggar
Startade inte på mitt första hoppkommando.

Vittringsprov med apportering: 0 Fel pinne
Tja, så kan det gå. Träna mera alltså. Men förutom att det blev fel pinne gjorde han det snyggt. Bra fart ut (utan startskall) och hyfsat fokuserat luktande. Lite mer koncentration på uppgiften bara så…

Fjärrdirigering: 0 Lämnar
Dagens stora tavla av matte! Första skiftet var från ligg till sitt och jag RYTER i med kommandot som jag senaste veckan börjat använda vid stå-sitt. Tilt i terrierhjärnan, fullt förståeligt, och han startade för en inkallning?! Efter en meter eller två fick jag stopp på honom och resten av skiftena gjorde han klockrent, men då var det ju redan kört…

Nåja, man lär så länge man lever och trots den mediokra slutsumman känner jag mig nöjd  och vi vet vad vi ska träna mer på. Bara att bryta ihop och komma igen alltså. 😉 Och som vanligt kan jag ju inte låta bli att spekulera i hur det kunde ha blivit, om inte om, osv… och med åttor på de båda nollade momentet, vilket inte alls är orealistiskt, hade vi faktiskt varit i hamn med ett förstapris.

Det var i alla fall en trevlig tävling. Lite synd bara att man valt att placera rutan där man gjorde, så nära lydnadsklass I-hundarna, när det fanns gott om plats. En störning inte bara för oss utan troligen även för dem.

Två klubbkompisar tävlade i klass II och den ena, Camilla med Wilma, fick ihop till sitt första 1:a pris. Maddes Kalle var på en annan planet idag och gjorde väl inte riktigt som förväntat hela vägen, tyvärr.

Samtidigt som vi körde pågick det internationell elit-tävling på en annan plan, med stora delar av sverige-eliten på plats. Tyvärr hann jag inte se så mycket av dem som jag ville.

***

Igår laddade vi upp för lydnadstävlingen genom att åka upp till Lilla Edet (nästan) och träna spår och uppletande med lite annat folk. En trevlig och varm dag blev det. Uppletandet kändes bra, även om det var långt ifrån perfekt. Jämfört med ”raset” på lägret var det dock ett rejält lyft.

Spåret var jättejobbigt för den lilla hunden eftersom det gick till 95% i ris, lårhög ljung och lårhögt blåbärsris, högt gräs och träsk. Han jobbade på bra även om vi fick en del strul pga förledningsspår. (Hundar som rastats där strax innan spåret lades ut, men jag valde frivilligt det området.) Strax innan slutet (pipen) tappade han tyvärr bort spåret och så var det med det. 😦 Nåja, det var jättejobbigt för honom i värmen och jag drar inga stora växlar på ”misslyckandet”. Håller bara tummarna för att vi inte får sådan terräng på tävling för då lär vi inte komma runt på tid, det är ett som är säkert.

***

Här kommer några bilder från dagens mulna och regniga arrangemang. Avståndet för fotografen var för långt även för nya, fina objektivet så kvalitén är därefter. Bilderna på Karlsson är tagna av Madde.

Karlsson i rutan, djupt engagerad i lydnadsklass I.
Till höger, utanför bilden befinner sig hans matte…

Snygg inbromsning vid metallen.

På väg in i full fart. Synd att han tydligen satte sig långsamt,
men det uppfattade aldrig jag.

Wilma.

Kalle.

Då var det väl dags då. Efter lite konstgjord andning ska jag försöka sammanfatta lägerveckan. Det känns ju onekligen som om det blir svårare att komma igång med bloggandet ju längre man väntar, so here we go!

För nionde året i rad var jag alltså anmäld till Kindslägret. Detta är på många sätt årets höjdpunkt. Man kan prata hund dygnet runt (om  man vill) utan att någon tittar frågande och/eller uttråkat på en. Frukost, lunch och middag serveras och man behöver inte tänka på disk, tvätt och städning (utom en morgon). Hela dagarna (och vissa frivilliga kvällar) ägnas åt hundträning i en eller annan form. I år var jag och Karlsson anmälda till brukslydnad/spår för Anna Lindelöf. Jag trodde att fördelningen skulle vara ca 50% spår (och uppletande), 50% brukslydnad. Det var väl ungefär så lägerkommittén också tänkt sig det hela så vitt jag förstod, men fördelningen blev snarare 70/30 till lydnadens fördel. Visst behöver vi även lydnadsträning men vårt  behov av spår- och uppletandeträning är onekligen ännu större.

50/50 var det däremot vad det gällde vädret. Tre regndagar och tre soldagar, om man räknar bort ankomst- och avfärdsdag. De regniga dagarna tillbringade vi till ganska stor del i klubbstugan med att pilla i detaljer så som stegförflyttningar och positioner. Samt koncentration. Nyttig träning naturligtvis, och lyxigt att kunna vara inomhus. Men det gav onekligen lite konstig lägerkänsla?

På hela veckan blev det bara två eftermiddagar med uppletande och två med spår. Uppletandet pajade totalt och det hann vi inte riktigt rätta till. När jag körde på hemmaplan igår gick han dock lika fint som han brukar göra, på hemmaplan… Problemen kommer ju på nya platser…

Spåren vi hann med (tre korta med mycket synretning för att försöka öka motivation/tempo) var väl inte heller några direkta succéer.

Vi var i alla fall en rolig grupp med en bra blandning på hundar (se nedan). Allt från Dunder som är uppflyttad till lägre till Skott som ska tävla SM i spår. Det är ju det som är en av de stora fördelarna med läger; man kan inte bara lära sig av instruktören utan även suga åt sig av de andra deltagarnas tankar och kunskaper.

För övrigt var det ett ovanligt litet och lugnt läger i år. Litenheten berodde på att skyddsgruppen ställdes in pga instruktörsbrist. Det var också betydligt mindre party på kvällarna än brukligt och det var bara de två sista kvällarna jag var uppe längre än till 23. Man börjar kanske bli gammal?  Eller  nå’t… 😉

Nu är vi åter i vardagen och jag inne på tredje jobbardagen. Ytterligare en veckas semester, gärna på hemmaplan, hade suttit fint, men man kan visst inte få allt? Två träningspass har jag och Karlsson hunnit med efter hemkomsten. I måndags fick vi en tävlingsmässig genomkörning av lydnadsklass III och det kändes rätt OK. Igår kväll blev det uppletande och lydnad på hemmaplan. Har fått lite nya teorier angående såväl rutan som fjärrdirigeringen och vittringsapporteringen och gårdagens experiment utföll väl.

Så där… då var bloggandet tydligen igång igen.

Och den som vill se fler bilder från lägret kan klicka här!

Dunder

Cocos

Asta

Skott

Idde

Jullan

Just nu känns det verkligen som om bloggen har självdött. Lugnt och stilla insomnat liksom. Vi får väl se när/om inspirationen (och tiden) dyker upp för att återuppliva den via HLR* och åtminstone göra en sammanfattning av lägret? Och läget…

*Hjärt- och LungRäddning, typ…

Då har vi alltså klarat av 2/3 av semestern, och efter två veckors semesterstängning av bloggen blir det nu en sammanfattning. Eftersom jag varit ovanlig flitig med kameran blir det något av en bilddagbok. 🙂

Vi började med att åka drygt halvvägs till Rättvik och mellanlandade på Kalmarslunds camping utanför Lindesberg. Lugnt och stilla, och några bilder på hundarna blev det i det fina kvällsljuset.

Morgonen därpå åkte vi till Rättvik och lyckades ännu en gång fixa en sjötomt vid  Siljan! Femte gången vi campar där, och femte gången vi har sjötomt!

Dagarna i Rättvik gick mestadels åt till att assistera min mamma. Städa, sortera… etc. Jag hann dock med att en kväll sammanstråla med en barn-/ungdomskompis som jag tappade bort för ungefär 25 år sedan (när hon flyttade till USA) men nu har återfunnit via Facebook. Vi hade en härlig kväll med många goa skratt och mycket nostalgi.

Vi hann även med en turistpromenad runt kyrkan med kameran på axeln. Vi går ofta den svängen med hundarna men kameran har nog inte alls varit med tidigare.

Kyrkstallarna är speciella, och den som vill veta mer kan klicka här!

Kyrkbåten lyckades jag också få på bild. Lite konstigt att vara turist i sin egen hembygd, men kanske lite nyttigt? Så här ros det till kyrkan varje söndag, åtminstone under turistsäsongen. Det förekommer även prestigefyllda kapprodder med båtar och roddarlag från de olika byarna runt Siljan.

Hundarna hann även både smaka på och doppa tassarna i Siljan. Bada fick de dock göra i ån en bit därifrån.

Ett par riktiga oväder hann vi också med. Bl a ett mäktigt åskväder som bjöd på en tromb ca  100  meter från husvagnen. Såväl vi som husvagn och förtält klarade oss helskinnade men det gällde inte alla våra grannar. Bilden nedan visar lugnet efter stormen och är tagen med afFånen.

En kväll tog vi också en promenad med hundarna ut på Långbryggan, helt enligt traditionen. Bryggan är  628 meter lång och går rakt ut i Siljan till en liten holme. Där fotade jag även solnedgång med varierande framgång.

När vi lämnade Rättvik och åkte vidare mot Falun försökte jag fånga den fantastiska utsikten över Siljan från Söderås. Resultatet blev dock ganska tamt, men en liten aning kanske man får. Den bör dock upplevas IRL!

Det kändes onekligen konstigt att komma till Falun utan att pappa var där. Även om jag varit där sedan han gick bort så var detta lite annorlunda eftersom det var sommar, och det var ju då vi brukade vara där. På fredagen hade vi gravsättning av urnan. Tungt och jobbigt, men samtidigt skönt. Ett avslut som måste till…

Under dagarna i Falun hann vi även med att få besök av Karlssons och Ginos uppfödare. Några trevlig timmar med prat om hundar och annat. Gino och deras lilla Mercedes hann även leka av sig en stund i trädgården även om de kroknade rätt fort i värmen.

Efter två dagar i Falun tog vi med oss A och Gino (i egen bil och egen husvagn) och åkte till Roslagen. Närmare bestämt norra änden. Vi bosatte oss någon mil från Öregrund som visade sig vara en mysig sommarstad.

Första dagen hälsade vi på vänner till mig som har ett sommarhus ”i krokarna”. Dag två ägnade vi åt en utflykt till Gräsö där vi hört rykten om att man på norra änden, vid Örskärssund, skulle kunna skåda både havsörn och säl. Båda lyste dock med sin frånvaro och vi gav upp spanandet ganska snabbt.

Iza spanade… på vad Gino hade för sig.

Detta var det närmaste havsörn vi kom, och man kan nog
säga att det var rätt långt ifrån ”the real thing”…

Gino spanade jättemycket men jag tror inte att han heller
upptäckte någon av de utlovade djurarterna.

På vägen tillbaks till färjan tog vi en paus i ett par timmar hos en kollega till A som har sommarbostad på ön. Vi besökte dem i deras sjöbod som var riktigt läcker…

…och låg ca två mil från Forsmarks kärnkraftverk.

Eftersom husse misslyckades med att skaka fram någon bekant som vi kunde våldgästa den tredje dagen bestämde vi oss för att vara lite kulturhistoriska och åkte till Lövsta (Leufsta) bruk. Eftersom vi  hade hundarna med oss fick vi dock hålla oss till den utvändiga kulturhistorien. En glass i Östhammar blev det också innan dagen var slut. Och två besök på Himlas outlet i Norrskedika klämde vi också in under dessa dagar.

Naturligtvis har jag och Karlsson hunnit med några lydnadspass också, även om vår ”appellplan” i Rättvik (vid badstranden) inte var tillgänglig i år eftersom folk vägrade gå hem i det fina vädret. Ett pass på Nedansiljans BK i Rättvik blev det, och två på campingen i Roslagen. Trots värmen har han varit riktigt duktig och taggad till tusen.

Igår styrde vi hemåt, och det visade sig bli en spännande resa. Vi började med att ta oss till Stockholm där vi hälsade på en nätkompis till mig. Väldigt trevligt, men det blev ett hastigt uppbrott när husse, som gått ut för att titta till hundarna som vi inkvarterat i deras rymningssäkra hundgård, kom springande med andan i halsen och meddelade att Iza var borta! Ve och fasa… Iza på rymmen i Stockholm, några hundra meter från Drottningholms slott?! När jag kom ut och med min väna (nåja) stämma kallade på schäfertanten dök hon dock lyckligt ut ur en av hundkojorna. Puh… Men att komma ut när husse ropade på henne passade tydligen inte? Egensinning? Näe… inte ett dugg!

Vi fortsatte färden och vid stopp i Nyköping upptäckte husse att husvagnen tappat en taklucka!!! Ett febrilt googlande och ringande vidtog och det hela slutade med att vi köpte en taklucka i Norrköping och åkte vidare  till Linköping för att få den monterad. Tack och lov för Linköpings Husvagnsservice som visade sig vara bemannat av en mycket serviceminded Pelle som snällt satt och väntade på oss, på övertid, och glatt och trevligt löste alla våra problem. Han städade till och med så noga efter sig så att jag nästan kan lägga ner dagens planerade husvagnsstädning. 🙂

När vi närmade oss Borås tackade jag min lyckliga stjärna att takluckan behagat lossna på en vardag på dagtid (och att husse upptäckte det) för då råkade vi in i ett rejält skyfall som inte varit roligt utan taklucka… Efter  drygt 12 timmar ”on the road” igår så landade vi äntligen hemma. Pust och puh…

Idag kollar jag hur mycket tvättmaskinen pallar. Är nog inne på sjunde maskinen redan, och än är det inte slut. Torkvädret lyser naturligtvis med sin frånvaro, men vi har ju torktumlare och luftavfuktare som tur är. I morgon ska nämligen vagnen ställas upp på Kinds BK och på lördag börjar lägret för mig och Karlsson. (Husse och Iza får vara hemma och vakta huset.) Det blir också semesterns Grand Finale i år. Det är alltså högst troligt att det blir ytterligare en dryg veckas semesterstängning av bloggen eftersom det är måttligt frestande att blogga från ajFånen. Facebookuppdateringar lär det dock bli, precis som det blivit ganska ofta även under den förbrukade semestern. 😉

Finns  det något bättre sätt att fira första semesterdagen än att ställa klockan på exakt samma tid som en vanlig  arbetsdag? Tänk vad jobb man sparar in på att slippa ställa om den liksom? 😛

Den arla uppstigningen berodde på att jag stämt träff med S, Bosse och Laban i Tranemo (några mil bort) klockan 08.00 (vilket chockade en del 😉 ). Spår och uppletande stod på önskelistan. Spår och uppletande blev det.

Vi startade  med att lägga spår åt samtliga  fyra hundar, och  ja – Iza  var också med idag. Medan spåren gottade till sig blev det uppletande. Laban fick börja med en korridor, och sen vallade vi en ruta på ”tvären”, dvs där de stora pojkarna (!) var tvungna att springa över den extravallade korridoren för att ta sig längst ut i rutan. Ett konkurrensuppletande fick det bli. Dvs de fick turas om att plocka föremål. Detta för att om möjligt få upp tempot och motivationen på lille Lennart. Och om man nu ska köra konkurrensuppletande får man ju se till att hitta en välmeriterad konkurrent, och vad passar bättre än regerande nordiska mästaren i skydd, tillika årets skyddshund 2009? Fint ska det va’! 😆

Nåväl, Karlsson fick börja och plockade in ett föremål. Sen – till hans  oförställda  fasa – var det farbror Bosses tur! Karlsson vrålade som en stucken gris och var hal som en ål att hålla i.

-MIN ruta, MINA föremål!

Sen blev det drag under galoscherna även om han stundtals hade lite svårt  att tro att farbror Bosse verkligen skulle stå kvar vid baslinjen och därför var tvungen att springa ett extra varv och blänga lite på honom. 🙂 Och när han kom in tom så… blev det Bosses tur igen! Så höll vi på i 10 föremål, och Bosse vann. Han tog sex föremål och liten terrier fyra, men den smällen tar  jag så gärna för jag tror den lille drog lärdom av detta. Det bästa var sista skicket där han faktiskt tog  sig  längst  ut, i full fart, och hittade föremål. Sen strulade det lite strax innan avlämnandet, men det kan jag överse med idag.

Spåret var väl ingen riktig höjdare. Slarv både med pinnar och med själva spåret. Det finns massor av saker jag skulle kunna skylla på, men det hoppar jag över. Ska träna mer istället. 😉

Iza fick ett vilda västern-spår; dvs JAG kände mig inte särskilt vilda västern när jag gick ut spåret, men hon körde det i vilda västern-style. Missade ett par pinnar, och lite annat slarv, men kul hade hon och DET var huvudsaken. 🙂

Tack S för en trevlig och nyttig dag! Och tack Bosse för ”hjälpen”. 😉

Sötaste Bosse Kålöra (blodöra förra veckan) kopplar av i mossan
efter både uppletande och spår.

Den där lilla terriern som bor här, ni vet; träsktrollet Lennart, har en tendens att ”övergöra” vissa saker emellanåt. Och då menar jag inte enbart de gånger han sätter tänderna i ett mjukisdjur eller något annat som går att tömma på innehåll. Nej – nu pratar jag lydnadsmoment!

Både på kursen förra veckan och tidigare har jag fått tips om att i fjärren backa honom och lägga honom direkt ur backandet för att få till ”bakåt-gung” i läggande från stå. Fine! Backa kan han ju, och det kändes bra. Men, nu tar han i så han spricker. Säger jag ligg från stå (utan back först) så backar han några steg och lägger sig, alt. slänger sig ner och backar liggande. Säger jag sitt från stå så sätter han sig och studsar baklänges någon halvmeter på sin söta lilla rumpa!

Det kan ju vara så att även jag har ”övergjort”, och inte insett att det var dags att sluta… eller ändra taktik. Det där snygga ”bakåtläggandet” har jag inte heller riktigt sett till ännu.

Nåja, han är söt när han gör det och jag lyckas inte riktigt hålla mig för skratt för han ser helt enkelt så vansinnigt entusiastisk ut. Och lycklig! 🙂

***

Igår tränade vi på klubben. Skärpte till mig och kedjade ihop några moment, i olika omgångar, utan belöning och det gick över förväntan. Det mest positiva var att vi fick till rutan klockrent fyra gånger! På två olika rutor! Som inte jag ställt upp utan som stod där från början. Avståndet varierade från 20 till 30 meter. Duktig terrier! Dock gäller det att jag säger ”framåt”. Kläcker jag ur mig ”rutan” utbryter den totala förvirringen. Krävs alltså mer träning på ordförståelsen där, och mer förståelse för att konerna faktiskt har en roll i det hela! ”Framåt” funkar ju förvisso utmärkt i lydnadsklass III men i elit (om vi någonsin tar oss dit?), där rutan ligger åt höger eller vänster, blir det värre… Med andra ord; mera träning. Surprise?!

Idag har semestern utbrutit. Eller egentligen är det väl inte förrän i morgon. Det ska vi fira genom att åka några mil söderut och träna spår i arla morgonstund. Kul! I övrigt är väl mina känslor inför semestern mycket blandade, och inte alls odelat positiva. Kan bli tunga två veckor i början. Tur jag har lägret att se fram emot sista veckan.

Ikväll har min årliga fotografering av gräs och ogräs utmed vår grusväg ägt rum. Ett brett sortiment av ogräs är representerat. Jag hoppade dock över att fota brännässlor och kirskål… Iris och liljor växer vilt utmed stenmuren mot åkern. OK, någon har säkert planterat dem en gång i tiden men någon omvårdnad har de inte fått på 20-30 år.

Har jag sagt att jag vill ha ett macro? Jo, det har jag nog…  😳

I övrigt vet jag inte riktigt var den här dagen tog vägen? Lite lydnadsträning med Lennart (som jobbade på bra trots värmen) och sim med Iza (inomhus!), samt allmänt ”plock”, och så hade den söndagen gått?! Nu återstår dock bara två dagar på jobbet innan det står semester i kalendern. De två dagarna känns tunga, men har jag klarat mig så här långt ska jag väl fixa även dem.

Idag blev det lite svalare på eftermiddagen, eller åtminstone mindre jättevarmt. En regnskur i miniformat bjöds det också på. Den varade i ca en minut och jag tror på fullt allvar att vattnet dunstade innan det hunnit ner till marken. 🙂

Här finns förresten bilderna från kursen jag var på i början av veckan, om någon är intresserad.

När Karlsson ska ställas ut för enda (officiella) gången i år så tyckte uppenbarligen vädergudarna att det var en god idé att slå till med en riktig värmebölja på 30°?! Tack och lov har det åtminstone blåst, och vi hittade en plats i skuggan där vi kunde invänta vår entré i ringen så jag tror inte prestationen just där och då påverkades särskilt av värmen.

Som vanligt blev det en slät etta?! (Med reservplacering, dvs 5, i öppenklassen.) Det är nog bara att acceptera att världens bästa Karlsson inte är snyggare än så, trots att han är vackrast i hela världen?! Hans andraplacering i öppenklassen på Årets Border förra året (med drygt 30 startande) kanske är det bästa det blir? Dock smäller det ganska högt trots att den är inofficiell. Där är det ju nämligen importerade rasspecialister från England som dömer. Nåväl; även idag står det ”vackra uttrycksfulla ögon” i protokollet. Tycker gott de kunde lägga till ”intelligenta” också. 😛 Han behöver mer kropp, och mer knä bak. Någon som har lite kropp och knä över? Helst strävhårigt, grizzlefärgat.

Den fullständiga kritiken kommer i slutet av inlägget.

Det gick åtminstone bra för våra vänner. Karlsson girlfriend Sot (från My Dog i vintras, när det var ca 55° kallare) var där och blev BIM. Och lille Bozz tog sitt första cert i Norwich-ringen, 15 månader gammal. Vad månde bliva? Grattis till mattarna!

En bild på Bozz från förra våren.

Lite shopping orkade vi med i värmen också, men det gick fort, utan några större fördjupningar i de olika sortimenten. Jag nöjer mig med att konstatera att allt vi shoppat faktiskt piper. Utom det nya utställningskopplet (tack och lov). 🙂

När vi kom hem tyckte jag det kändes som en god (eller egentligen väldigt dålig) idé att åka till stan och handla lite… *suck* Bland annat har jag köpt en varmevifte. Just en varmevifte (norska för värmefläkt, och det står så på kartongen) kändes jättemotiverat idag *not*, men eftersom vår befintliga förtältsfläkt drog sin sista suck i midsommarhelgen,  och inte ens jag tror att det här vädret kommer vara för evigt, så var det nödvändigt att fixa. Jag investerade också i två flaskor rosévin. De första i modern tid för min del. Ikväll blir det provsmakning, och sen kan man känna sig som en i klubben – typ. 🙂

Nu är det tvärdrag genom precis hela huset. Inomhus känns det rätt OK, svalare än ute i alla fall. Och jo, det är svalare – bara 26°…  Spännande att se hur sömnen blir i natt? Kanske borde ha köpt en kylanläggning istället för en varmevifte?

Dagens kritik:
Stark skalle. Vackra uttrycksfulla ögon. Välburna öron. Passande stomme till storlek. Kunde behöva mer kropp. Goda vinklar fram. Ngt platta tassar. Goda vinklar bak önskar dock lite mer knä. Behöver djupare bröstkorg. Rör sig m ngt kort steg och löst fram. Bra pelt. Spannbar. Päls i bra kondition. Fint temperament.

Då har jag och Karlsson varit på kurs i två dagar (måndag-tisdag). Eller… mest är det väl jag som varit på kurs eftersom jag bara hade en åhörarplats, men det var nog väl så nyttigt. I kombination med en timmes privatlektion efter kurstid på måndagen så har vi nu lite nya projekt på gång. Kursen var hos Jenny Wibäck och ämnet var ”Tävla med glädje”. Jag tycker nog att jag fått en hel del matnyttiga tips. Det var en bra grupp där man fick nya och nygamla idéer från alla möjliga håll.

Privatlektionen ägnades framför allt åt krypet och lite nya grepp där. Om det funkar på tävling är ju en annan sak, men det blev åtminstone något nytt att testa, och på träning funkar det redan tämligen klockrent. Han fattar ju oftast väldigt fort det lilla trollet och så även den här gången. Fjärrdirigeringen ägnade vi också en del tid åt.

För övrigt har jag (som vanligt) insett att jag måste bli bättre på att planera och utvärdera träningen. Dessutom måste jag skärpa till mig vad det gäller kedjning. Inget nytt under solen iofs, men nu SKA jag skärpa mig!

Efter privatlektionen fick Karlsson äntligen träffa sin nätkompis I-or! Det blev ett trevligt om än något kort möte tyckte Karlsson. Dessutom var han besviken på att den utlovade Idol 2010-kursen (med I-or som kursledare) inte gick av stapeln som planerat. Han hade ju också hoppats på en introduktion i vallning, med tanke på att det fanns får på plats och att bloggen faktiskt heter ”vallterrier”, men tji fick han. Nåväl, det var i alla fall kul för I-or och Karlsson att äntligen träffas eftersom de faktiskt sitter i samma styrelse. 🙂

En gammal bild på I-or från WK-mästerskapen i vallning 2009.

I-or och hans husse bjöd också på en liten lydnadsuppvisning eftersom de så snopet fick lämna återbud till elitspårtävlingen på Elfsborg för ett par veckor sedan. Jag kan inte påstå att jag blev mindre sugen på rasen…

Natten mellan måndag och tisdag tillbringade jag, Karlsson och en annan av kursdeltagarna på ett B & B i närheten av kursplatsen. Jättetrevligt ställe till en mycket rimlig kostnad. Kvällen innehöll en hel del hundsnack och annat snack i utemöbeln utanför vårt lilla hus. Trevligt!

Vädret har varit fullkomligt strålande. Egentligen lite för strålande för att vara på kurs. Midsommarbrännan har spätts på ytterligare med konstiga rödbruna fält här och där och näsan börjar bli lätt skinnflådd. Om väderleksprognosen håller och det blir värmebölja i helgen gäller det nog att jag smörjer in mig rejält. På lördag är det nämligen dags för utställningen här i Borås, och där finns det inte mycket skugga att tillgå. Tack och lov ska vi in redan som hund nr 11 i ringen och totalt är det bara 18 bt så det lär väl bli en kort dag för oss. Om vi nu inte ska tävla om BIR, BIG och BIS förstås. 😛

Och på tal om utställning; snart bär det iväg till V för fintrimning!

I övrigt har jag påbörjat nedtrappningen för semestern. Förra veckan – fyra arbetsdagar (midsommarafton ni vet). Den här veckan tre arbetsdagar och nästa vecka två. På onsdag om en vecka börjar den riktiga semestern!

Här kommer ett litet urval av helgens alla bilder. Fler kommer i mitt album när jag hinner/orkar sätta mig och redigera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

* Referensen till Dumbos öron har ingenting med hundarna på bilderna att göra utan syftar enbart på hur mina öron har känts under kursdagarna. 😉

…så långt ögat kan nå! Med risk för att låta som en fanatisk Ledin-fan, men det är faktiskt så midsommaren har varit! Ganska unikt i det här landet, men ibland slår vädergudarna till när man minst anar det.

I söndags började vi så smått lita på de positiva väderprognoserna och hastigt och lustigt hade vi bokat en campingplats på Södra Näs i Varberg. I torsdags drog vi iväg, och … helgen har varit riktigt, riktigt bra.

Midsommarafton tilbringade vi tillsammans med två av husses kusiner och ett helt gäng andra goa, glada människor. Det blev ett nätt 11-timmarspass för vår del. Sill, nubbe, grill och allt annat som hör midsommar till. Framåt kvällen mulnade det lite, och blåste kallt och till sist var vi 19 vuxna (sittande!) personer i förtältet, men det blev lite too much till och med för mig. Hur  som helst; roligt och trevligt hade vi. Kvällens mest otippade var dock när Iza, som var bunden bakom förtältet helt plötsligt fanns sig stående 0,5 meter från en allmänt asocial igelkott. Tack och lov var hon förståndig nog att ropa på matte, som naturligtvis skyndade till och löste situationen, både för schäfertanten och kotten. Båda verkade ha gått helskinnade ur konfrontationen. 🙂

I övrigt har jag ådragit mig en fläckvis väldigt intensiv solbränna som förhoppningsvis landar i någon form av brun nyans med tiden.

Södra Näs har ju profilerat sig som en hundvänlig camping. Detta innebar att det fanns hundar överallt. Jag tror inte jag ljuger allt för mycket om jag säger att det fanns hund i varannan husvagn. Åtminstone inte om man slår ut det samlade hundbeståndet på antalet husvagnar, för på många ställen fanns det naturligtvis mer än en hund. I anslutning till campingen finns det agilitybana och rastgård/appellplan. Det finns hundvårdsrum och… Tyvärr hann vi inte utforska alla faciliteter. Träningsryggsäcken var med, men mer än så blev det inte. Igår var jag lite matt i pälsen, mest pga bedrövligt dålig sömn, och idag var det bara att packa ihop och åka hem. Men en annan gång…

Trots det  stora hundbeståndet så var tydligen inte campingbarnen mätta på hundklappning. Men alla har artigt frågat först om de fått klappa. Mycket imponerande! Båda jyckarna är ju synnerligen sociala och klappvänliga så de har bara uppskattat umgänget. Mysigast av alla var en liten kille som kom fram igår och ville hälsa på dem. När vi presenterade Karlsson fnissade han lyckligt ”men det heter ju jag!”. 🙂

Helgens minustecken har väl varit just sömnen. Det har varit för varmt, för kallt, för obekvämt. Och som närmaste granne råkade vi få ett av campingens mesta partygäng. Våra sovvanor var väl inte helt  synkade. Inte vår musiksmak heller…

Nu har vi varit hemma ett antal timmar. Vi har hunnit packa ur husvagnen  och tvätta en del. Jag har vattnat alla blommor och grovtrimmat terrier inför utställningen på lördag. (Fintrim är bokat på onsdag.) Jag har varit och handlat mat. Och nu ska jag packa! Jo, faktiskt. Tidigt i morgon bitti ska jag och Karlsson åka till … Halland! Vi ska på kurs hos Jenny Wibäck utanför Falkenberg, måndag-tisdag. Jag har en åhörarplats och ska alltså mest lyssna och lära, men när kursdagen är slut ska jag och Karlsson ha en timmes privatlektion är det tänkt. I morgon natt ska vi bo på B&B. Just nu känns det måttligt inspirerande att ge sig iväg igen, men det blir säkert kanon när jag kommer på plats. Och som omväxling till helgens sus & dus blir det skönt att komma tillbaks till hundverksamheten igen. Med facit i hand borde jag väl dock ha kunnat organisera det hela lite bättre, och sluppit åka fram och tillbaks, men nu får det gå ändå.

Kameran har legat tryggt i sin väska i husvagnen hela helgen så några fina bilder från den halländska (mid)sommaren kan jag tyvärr inte bjuda på. Några kassa ajFånbilder har det dock blivit.

För övrigt verkar detta ha förvandlats till en veckoblogg. Vet inte om jag vågar lova så mycket bättring den närmaste tiden med tanke på den kommande semestern, men på Facebook är jag lite flitigare, om nu det är till någon tröst? ajFån i alla ära, men att skriva långa blogginlägg blir lite tröttsamt. 😉

Det blev ju lite kyligt på midsommaraftons kväll,
men vad gör man inte för sitt lilla hjärtegull? 😉

Iza på post utanför vårt förtält. Hon sköter sig med  den äran,
Varje gång campingens storpudelliga passerade gjorde
hon sig lite extra vacker, dock utan att få någon
nämnvärd respons.

-Matte, det här är SÅ tråkigt…
(Hemma i skuggan i trädgården nu ikväll.)

-Snälla… något roligare måste vi väl kunna hitta på?