Författare: vallterrier

Jag har just sålt min gamla bil. Min pärla!

Till Gällivare!

Att lägga ut en bilannons på Blocket leder alltid till en del fascination, förvåning och tröttma. När det för ett par veckor sedan ringde en man från Gällivare och ville köpa min bil så kändes det mest … jo men tjena! Säkert…?

Men har verkade seriös, satte in handpenning på mitt konto och idag kom han flygande. Vi mötte honom på Landvetter.

Det måste vara världens mest pratsamma och speedade norrlänning? Supertrevlig och ”trygg”, men speedad. 🙂 Efter en okulärbesiktning av bilen (han ville inte ens provköra!) gjorde vi upp affären helt enligt överenskommelse.

Skönt att vara av med bilen, även om jag nog kommer sakna den lite. Bättre bil har jag aldrig haft. Men det som är mest skönt är nästan att kunna ta bort annonsen från Blocket och därmed slippa märkliga och oseriösa spekulanter.

Det ska bli skönt att slippa alla gnällspikar som tycker att 25.000 mil (knappt) är mycket på en 12 år gammal diesel, och därmed försöker pruta å det grövsta. Anledningen till att mannen från Gällivare åkte hit och köpte min bil var … att den hade gått lite, åtminstone jämfört med likvärdiga bilar norra delen av landet.

Och – note to self: nästa gång, skriv ”EJ BYTE” i annonsen. Priset togs nog av tjejen som ville byta jämnt med en fyra år äldre Volvo som gått 5000 mil mer än vad min hade gjort. Troligen inte ens en diesel, men det framgick inte. Utmärkelsen för veckans optimist gick till henne?

***
Min förkylning har inte släppt taget även om jag är marginellt bättre idag. Febern hålls dock fortfarande i schack med alvedon/ipren. Därmed känns det inte som någon jättegod idé att köra sök i morgon. 😦 Jag som såg så mycket fram emot att spinna vidare på kunskaperna från förra helgen innan de hinner blekna i den lilla terrierhjärnan, och i mattehjärnan. Har dock inte bestämt mig helt än… Jag vill, jag vill, jag vill!

…och matte dessutom är lite krasslig med feber och diverse andra förkylningssymptom så är det lätt hänt att det blir en ny aktiveringsleksak i huset.

Det slumpade sig som så att det råkade ligga en djurtillbehörsbutik precis jämte guldsmeden jag var hos igår och då kunde jag inte motstå att gå in där. Och när jag ändå var där inne kunde jag inte motstå att köpa en sån här. Ibland är motståndskraften nedsatt på flera sätt… 😉

I med en (liten) näve torrfoderkulor i den reglerbara öppningen och sen var det ett himla sjå att få ut dem. Men ett roligt sjå tyckte Karlsson.

Oj vad han jobbade! Det bästa av allt (för mig) var att den var svår att få grepp på med tänderna så han fick använda diverse andra metoder.

Vid något tillfälle fick han jackpot under köksbordet och sen bar han tillbaks den just dit flera gånger, för med lite taktik gick det faktiskt att få grepp på den. Han hoppades väl på att platsen skulle ge samma utdelning varje gång. 🙂

Och alla kan andas ut, Iza fick också ta en omgång med den nya tingesten men då hade jag inte kameran redo. Hon fick till och med äran att inviga den. Hon har dock lite andra dimensioner på gapet så där blev det rätt mycket bita, lyfta, slita, skaka istället. Men än så länge är den hel. 🙂

*****

Veckans tulpanbukett känns väl, ärligt talat,  sådär…? De orangea är rätt läckra men de gula stackarna vill inte riktigt vara med?

Då har jag hämtat min nya guldhund hos uppfödaren. Eller f’låt… hos guldsmeden. Jag förväntar mig inga större framgångar i varken spår eller sök av just den här jycken men den kan vara kul att ha om halsen i alla fall.

Av diverse byrålådsguld blev det den här lilla jycken, att matcha schäfern jag haft i många år. 🙂 Dessutom fick jag med mig pengar hem, och en likadan guldhund till! Guldsmeden tyckte det var lika bra att göra två när han ändå var igång. 🙂

Jag köpte den också så är det någon som är intresserad av en borderterrier i 18 karats guld så är det bara att höra av sig. 500 pengar (självkostnadspris) kostar den.

Då ska man notera att Bamses Bollar, som förvisso inte har någon i lager just nu, tar 550 för en likadan, bortsett från att den bara är i 14 karat.

Den är ca 20 mm från nos till svansspets och bilden är alltså, milt uttryckt, i övernaturlig storlek. 😉

Först till kvarn!

…som har sönder våra pipisar!

Möjligen kan Karlsson ha haft en tand (eller två) med i spelet men jag tror nog att det mest var figgens fel. 🙂

Idag har vi alltså tränat sök igen, och jo… det känns nog som om det börjar trilla ner en och annan polett, både hos mig och hos Lennart Å. Karlsson? Kanske?

Förvånande nog har solen lyst och det har inte fallit en enda regndroppe på oss. Det har inte heller blåst stormvindar och varit klass II-varning. Kändes lite ovant men jag kan nog lära mig att leva även med sådana sökträningar. Vädret har väl egentligen bjudit på den optimala vintern; någon minusgrad och barmark. Bättre blir det inte i januari!

Dagen i sammandrag
Första passet körde vi dykupper (ja, det gjorde vi och ni som tycker det är förkastligt behöver inte kommentera just det…) och kompisen på bilden förökade sig genom celldelning redan på första skicket. Karlsson var inte ledsen för det. Två är ju bättre än en liksom.

Vi fick uppleva att coachen och stighållaren var tvungen att lägga sig ner för att kolla att liten hund verkligen skulle kunna se dykupperna. Huka duger inte. 🙂

När jag alldeles själv fick idén att flytta mig framåt på stigen när Karlsson var ute hörde jag: Braaaa Lotta! från coachen, med samma tonfall som hon använder till sina hundar. Det kändes tryggt. 🙂

Jag lärde mig att jag måste lära mig när det är dags att sluta…

Sen körde vi fyra andra hundar medan Karlsson slappade i bilen.  Avslutningsvis fick han ett pass med markeringsövningar och där kändes det verkligen som om det ramlade ner en polett i terrierhjärnan. Förra gången var det ju rätt förvirrat men idag letade han betydligt mer aktivt efter lösrullarna och kom in med dem utan tjafs.

Efter att jag fått en ”spark” i rumpan på första skicket kom jag ihåg att flytta mig framåt även här och alla gångerna lyckades jag ge f*n i att rikta på påvisen! Det tar sig sakta men säkert med mattes rörelsemönster men det är långt från hjärnan till fötterna ibland…? Delvis beror det nog på att jag är nyfiken och vill se vad som händer hos figgen. Att gå åt ett håll och titta åt ett annat är inte min bästa gren tyvärr, i synnerhet inte i skogsterräng, men jag kanske lär mig det också?

Kameran var med idag också – och hade det lugnt och skönt i bilen. Tänkte att någon skulle fått fotat markeringsövningarna men eftersom två av fem var tvungna att åka blev det ingen fotograf kvar.  Med så tight med folk var det inte läge för mig att fota de andra hundarna heller för det blev liksom ingen över.

Förutom bilresorna fram och tillbaka så är detta i princip första gången jag sitter ner sedan frukost så frågan är väl om jag kommer upp från stolen igen? Om inte lär det bli tätt mellan blogginläggen för att jag ska ha något att göra. I övrigt längtar vi till nästa sökträning, bara vi får vila upp oss en vecka eller så? 😉

…än älska de här, och förhoppningarna de inger?

Lunchpromenaden idag gav onekligen visst hopp om vår. Lite kalla vindar och lite isigt på vägen men vad gör det när snön är (nästan) borta och solen skiner? I de öppna och soliga partierna var snön verkligen helt borta och eftersom vår tomt klassas som både öppen, solig och ”vindig” så är den också snöfri.

Naturligtvis är det hyperlöjligt att prata om vårkänslor när vi inte ens har passerat mitten av januari, men wtf? Allt glädjer en vinterhatare. 😉

Som den sanna livsnjutare han är så var det någon som såg till att hamna i solen även efter hemkomsten. 🙂 Iza prioriterar att ha matte inom räckhåll så hon följde med till arbetsrummet trots att det vetter mot norr.

Dagen har, helt enligt planeringen, tillbringats på My Dog i Göteborg. Förmiddagen var vikt åt shopping och mingel, eftermiddagen åt hångel, åtminstone för Karlssons del.

Förutom det…

…har Karlsson blivit alldeles förvånad och och lite ledsen över att bli utskälld av en flock chihuahuor. Det försökte han lösa genom att sätta sig fot hos matte och be om hjälp. 🙂

…har Karlsson nästan blivit uppäten av en bouvier i svängglasdörrarna i entrén. Bouiveren var på väg ut, Karlsson på väg in. Bouvieren såg lätt förvånad ut när den upptäckte glasskivan som var i vägen.

…har matte nästan fällt en tår över utställningsschäfrarnas fruktansvärda fysik. När en hund liksom inte klarar att stå still utan att nästan välta för att bakstället är så vanskapt så…? Hur i (pardon my french) helvete kunde det gå så jävla illa?!

…har matte tittat på lite rallylydnad utan att förstå särskilt mycket. Karlsson förstod ännu mindre för han hånglade upp bänkgrannarna under tiden, till deras stora förtjusning. Han kan verkligen vara en Don Juan när han sätter den sidan till. 🙂

…har matte varit en ovanligt usel shoppare. Det finns också en möjlighet att hon insett att hon har ungefär allt hon och hundarna behöver, i tredubbel upplaga. Två klickers (de är ju liksom förbrukningsvaror och rymmer med jämna mellanrum), en födelsedagspresent till Izas kommande högtidsdag, en burk Glucosamin till henne (det behövdes ändå men nu slapp jag åka till djursjukhuset och dessutom var det billigare) och en borderterriersiluett i svartlackad metall (en sådan behövs ju i ALLA hushåll! 😉 ) var vad som kom med hem. Personligt bottenrekord i shopping? Det fanns massor med plats kvar i ryggsäcken!

Eftermiddagen tillbringades sedan i rasklubbens monter tillsammans med Bodil och Java. Karlsson och Java funkade lika bra ihop som Karlsson och Sot för två år sedan – lite som ett gammalt gift par – fullkomligt trygga med varandra fast de aldrig träffats innan. 🙂

Kameraperspektivet ljuger en aning. Karlsson är INTE dubbelt så stor som Java. 😉
Det är i verkligheten endast normal hane – tik-skillnad på dem.

Ikväll tror jag inte vi kommer göra sådär jättemånga knop eftersom vi är rätt matta i pälsen bägge två. Karlsson fick ju iofs vila upp sig under hemresan men det kändes inte som en jättegod idé för mig.

Och btw… sådana här tredagarshelger skulle jag nog kunna lära mig att leva med. 😉

Jag har bytt klubb!

Eller bytt och bytt? Jag har ju varit medlem i Kind (också) i 10 år eller så, men har nu beslutat mig för att tävla för Kind och lägga mina eventuella idéella krafter där.

Beslutet har tagit ungefär 3,5 år på sig att mogna så man kan nog kalla det noga övervägt, eller…? Trots det känns det lite märkligt. Efter 19 år, i runda slängar, med (och på) Borås BK, och efter att större delen av den tiden varit djupt involverad i klubbverksamheten så har jag liksom gjort slut.

Lång och varaktig söndring skulle man kanske kunna kalla det? Eller droppen som fick bägaren att rinna över? Eller många bäckar små… (i en negativ mening)?

Utan att dra hela historien så började det 2008 med att styrelsen gjorde en del märkliga saker mot mig. Det sved, och jag tog illa vid mig. Lusten till engagemang stendog och efter det har jag bara gjort punktinsatser som att vara testledare på MH eller hjälpt till på någon tävling här och där. Kurser har jag inte haft sedan 2007. Det har inte varit något medvetet ”beslut” utan motivationen bara försvann där och då.

Nu har jag inte satt en fot på Borås BK sedan spårtävlingen i september. Jag har väl inte satt så många fötter på Kinds BK heller, men trots allt fler än inga. På SM hade jag husvagnsplats tillsammans med dem. Lägret är ju ett stående inslag varje sommar, och tja… mitt hjärta finns nog i Kind när jag känner efter? Dessutom; i den mån jag tränar tillsammans med andra så är det kompisar från Kind.

I somras/höstas fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara med i lägerkommittén och tackade ja. För ett par veckor sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att sätta ihop klubbtidningen, och tackade ja. (Det är ju förvisso en stor skillnad på 16 sidor/år (Kind) och uppåt 108 sidor/år som det var när jag gjorde tidningen i Borås.

Så… här om dagen, när jag skulle registrera mig och Karlsson i SBK:s nya tävlingssystem så var jag tvungen att fylla i vilken klubb jag tävlar för. Efter några sekunders betänketid klickade jag i ”Kind”, och där är vi nu. Det känns bra! Och tittar man på vilka reaktionerna blev på FB när jag skrev om det där så fick jag betydligt fler ”välkommen” från Kind än jag fick beklaganden från Borås… Det känns alltså som om rätt beslut är fattat.

Det negativa är ju att det är fyra mil (på relativt små vägar) till Kind, mot en dryg mil motorväg till Boråsklubben. Jag lär alltså inte direkt slita ut appellplanen, åtminstone inte på vinterhalvåret eftersom jag inte tycker om att köra bil i mörker. Jag kommer dock fortsätta betala lokala avgiften till Borås så att jag kan åka dit med gott samvete om jag får lust. Sen finns ju även Elfsborg, där jag också är medlem, på nära håll. Det blir nog bra det här. 🙂

En som bekymrar sig föga om det här med klubbyten och annat tjafs är dock Karlsson. Får han bara ha, om än så lite, kontakt med den randiga kudden så är han nöjd. Att han nästan ramlar ur soffan eftersom husse satt sig på hans plats är av mindre betydelse. Förr eller senare går hussen och lägger sig och då gäller det att vara beredd. 🙂

Det är något med snö, is och ljuset från den uppgående solen som gör att det kliar i fingrarna på mig. Att leka med ljuset genom att vinkla kameran några grader hit eller dit, uppåt eller nedåt…? För att inte tala om hur ljuset växlar minut för minut. Mycket experimenterande, och många bilder, blir det. Att det blåste lite svagt och att jag fotade på frihand gjorde det inte helt enkelt.

Det finns även nackdelar med dagsljus och solsken… Man kan inte tro att jag i höjd med första advent hängde i krokig arm ut genom fönstren på andra våningen och tvättade dem. Några stormar senare ser det ut så här på södersidan… 😦

Eftersom jag igår, på väg hem från jobbet, inte kunde behärska mig längre åkte det med en bukett tulpaner hem. Eftersom vi alla har våra principer, och en av mina är julgran ut – tulpaner in, så innebar det att gårdagskvällen fick ägnas åt att städa ut både jul och advent i en faslig fart. Det var nog någon sorts personligt rekord. Julgranen brukar åka i trettonhelgen men adventspyntet brukar få vara kvar till tjugondag knut. Så blev det inte i år och det känns helt OK. Tyvärr kom husse hem sent och åkte tidigt. Eftersom vi behöver vara två för att avhysa granen står den fortfarande kvar i hörnet. Lite fusk är det alltså, men tulpanerna är inte mindre ljuvliga för det, om jag bara undviker att titta in i vardagsrummet… 😉

Höll ju på att glömma att bloggen firar fölsekalas idag! Hela sex år fyller den. Eller … just den här bloggen har inte funnits i sex år, men det är sex år sedan mitt första blogginlägg. På den bloggen plitade jag ihop 612 inlägg och i den här har det blivit 1952, hittills. Jösses… att jag bara orkar?

I slutet av min första bloggmånad gjorde Karlsson entré i vår familj så hela hans tid finns väl dokumenterad. 🙂 I ärlighetens namn var det nog den kommande valpen som drog igång hela bloggprojektet, tror jag, även om inte ens rasen var slutgiltigt bestämd. Det blev den dock på My Dog några dagar senare. 🙂

Som jag skrev i förra inlägget började dagen med underkylt regn. Säga vad man vill om underkylt regn (%€#Z§, typ) men det är rätt vackert när naturen blir glaserad.

Då skriver vi 2012 (det gäller att träna) och som jag skrev igår så hoppas jag att detta år blir bättre än det förra. Det är dock tveksamt hur bra det börjar? Efter två små smuttar bubbel igår (jag körde) så är det ingen fara på det området, men ute är det minusgrader och regn – ingen jättebra kombo… Lägger man till det iskalla vindar så…?

Vi hade i alla fall en jättetrevlig kväll hos bästaste f d grannarna, familjen J. Eftersom det skjuts väldigt sparsamt, om ens alls, hos våra nuvarande grannar (jag hade kollat med de närmaste) fick hundarna vara hemma och köra disco på egen tass. Stereon på hög volym och allmän kvällströtthet gjorde nog att de sov sig över tolvslaget och in i 2012. De hörde inte ens när vi rullade in på gården trots den högljudda grus/iskombon som täcker infarten?!

Som en liten nyårspresent från WordPress (bloggverktygsleverantören) låg det ett mail med en statistisk sammanfattning av 2011 i mailboxen. Förr i tiden kollade jag ju bloggens statistik ganska ofta men intresset har lagt sig med tiden. Det enda jag ser numera är det som ”trycks” upp i nyllet på mig varje gång jag loggar in. Men några intressanta saker (och jämförelser!) fanns det i mailet. 😉

Nåja, sex utsålda konserterer i Sydneys operahus? Märklig jämförelse?

Som jag alltid har sagt, eller åtminstone någon gång tidigare; detta är ingen hundblogg, det är uppenbarligen en älgloppeblogg… 😉

Tack för att ni finns! Och tack även till er som inte kvalat in på de fem topplaceringarna. Att blogga utan respons blir tråkigt och kommentarerna är liksom det som får bloggen att ”gå runt”. Kommentarerna blir dock mer och mer sällsynta, och det är väl ett av skälen (tillsammans med ”skitåret”) till att bloggen uppdateras mer och mer sällan. Den onda cirkeln, you know? Men det värmer gott när någon ”orkat” lägga fingrarna på tangentbordet och komma med några ”feedbackande” ord. 🙂

Och btw,ingen av dessa kommentatorer var inblandade i det mest kommenterade inlägget såvitt jag kan minnas.

Eh… jag avstår med glädje från WP:s rekommendation att ta upp de mest populära (gamla) ämnena igen. ”Staying power” – my ass! Älgloppor och norsk karaoke? Nej tack, om bloggmatten själv får välja. 😉

Jaha ja… nyårsafton och som brukligt ska man väl då sammanfatta året? Det går att göra rätt kort och koncist om man vill…

2011 var ett riktigt skitår och många tårar har runnit!

Ska man vara lite mer detaljerad så var det så här:

Året började med en vargavinter från helvetet – igen.

Under våren och sommaren gick all kraft åt att pendla 50 mil fram och tillbaks till Rättvik för att flytta mamma till äldreboende samt tömma och sälja lägenheten. Själva flytten gick över förväntan och hon fann sig väl tillrätta men sen vände det snabbt och otippat. Under sommaren mådde hon riktigt dåligt, främst psykiskt, och när det efter många om och men verkade vända framåt hösten, även om de positiva tecknen var knappt skönjbara – så gick hon bort… Det var ju inte meningen? Det skulle ju bli så bra det där?

Mitt i allt detta har vi lyckats klämma in ett antal tävlingar i högre klass spår som samtliga gått åt h…vete även om några få ljuspunkter har funnits i mörkret och två av tävlingarna åtminstone gav resultat ”godkänd”. Under våren behandlades Karlsson för noskvalster och i höstas var det tonsillit. Frågan är hur mycket av misslyckandena som berott på detta? Och hur mycket som berott på bristande fokus från min sida på grund av det som står i förra stycket. Några starter i lydnadsklass III har vi också hunnit med utan särskilt imponerande resultat.

Visst har det väl funnits positiva och roliga händelser mitt i allt detta (Årets Border, Kindslägret, SM…), men de poppar liksom inte upp överst på listan?

Den nyligen påbörjade sökträningen känns dock rolig, så avslutningen på året kanske är en vändning, trots allt…?

Nu håller jag tummarna för att 2012 blir ett betydligt bättre år, på alla plan.

Så nu vill jag önska både mig själv och er ett riktigt

Kom just från stan, en mil bort. Där finns det inte en snöflinga. På ”fjället” ser det ut så här…?

Det jag skrev igår, om att snön förmodligen tinat bort, var en lögn. När jag gick ut strax efter visade det sig att den vräkte ner igen…

Anledningen till besöket i stan var att jag bestämde mig för att lyxa till det med proffsstädning av gammelbilen inför försäljningen. Att stå ute, med halvtaskiga ”verktyg” just nu kändes inte så lockande och eftersom jag har en bekant som driver bilvårdsfirma så…. Kostade bara några få hundralappar och bilen blev som ny, eller .. typ, nästan ny. 😉 Hade aldrig kunnat åstadkomma det resultatet själv och då körde de ändå bara en light-rekond, på min begäran. Äkta mellandagslyx kallar vi det. 🙂

I avdelningen (nästan) sovande hundar har vi två nya bidrag:

En sur terrier som prompt ska sova på sin randiga kudde även om husse sitter i vägen och det är (nästan) omöjligt. Men finns det hjärterum så…?

Sen kan man undra om Iza låtsas att hon är en vildhund som sover under en gran i skogen? Som sagt; det är lite tight. 🙂

Avslutningsvis så har nog amaryllisen inte läst rasbeskrivningen tillräckligt väl. NU blommar den? Åtta ståtliga klockor, och en till stängel på gång. Jag trodde det var jul vi kommit överens om – inte nyår?

Idag är det sista semesterdagen för den här gången. Detta innebär troligen att jag kommer uträtta stordåd, eller hur?

Här ligger de på tork, en del av våra träningskamrater.

De tvåbenta fick åka hem var och en till sig och torka av egen kraft, efter väl förrättat värv.

Förra gången kunde vi ju inte delta så det här som borde ha varit femte passet blev ju det fjärde istället. Två och en halv vecka sedan sist. Hur mycket skulle sitta kvar i den lilla terrierhjärnan? Naturligtvis var det utfärdat klass 2-varning för vindarna och det regnade mest hela tiden. Det börjar kännas som normaltillstånd för sökträning?

Till att börja med skulle vi köra vindmarkeringar på lite större avstånd men vindarna var milt uttryckt nyckfulla och det var inte helt enkelt att få till. Vid ett par tillfällen kändes det verkligen som om vinden kastade runt innan han riktigt hunnit förstå vad han hade i näsan? Ett par av dem kändes dock bra.

Andra passet var det markeringsövningar och där blev det stundtals lite tilt i terrierhuvudet. Han hittade lösrullarna utan större problem men vid den andra markeringen stannade han kvar hos figgen och bara tuggade på den, i trans, med fullständigt igentäppta öron?! Efter en stund lossnade dock vaxpropparna och vi kunde fortsätta. De känns inte som om han riktigt har förstått att vägen till pipleksakerna går via att komma in till mig med lösrullen? Det blir liksom lite för många steg? Å andra sidan var det ju bara andra gången vi körde markeringar så det kanske inte är så konstigt? Vad vet jag? Det största problemet är trots allt fortfarande för träningskamraterna att få mig att agera som jag ska. Men de kämpar på och talar tydligt med höga röster så det kanske ska gå till sist? 🙂

På vägen hem öste regnet ner och övergick gradvis i snö. Här hemma på fjället fastnade skiten på backen och det blev rejält vitt men nu tror jag det mesta försvunnit igen.

En semesterdag kvar, sen är det ju liksom bara vanlig helg igen, även om just den helgen råkar tituleras ”nyår”. Vi får se hur jag ska disponera morgondagen? Kunde ju vara mysigt att sova längre än till 06.00, till att börja med. Tror jag vaknat senast klockan 06 varenda dag på ”jullovet” och det är ärligt talat inte jättekul…

Förutom hundarnas julklappsöppning har det ju inte varit särskilt mycket jul(bilder) i bloggen. I morse, när husse sov och det fortfarande var mörkt som i en säck utomhus, roade jag mig med att fota lite med dvärgkameran, på frihand. Ljuset bestod i stort sett av ljusslingan i granen.

OBS! Hyacinten hänger inte i granen men fick vara med ändå.

I övrigt har dagen bl a ägnats åt beslutsångestframkallande vandringar på och mellan några olika elektronikbutiker samt avbetande av en och annan idéell surdeg.

Men i morgon – då ska vi träna sök! 🙂