Jag har bytt klubb!
Eller bytt och bytt? Jag har ju varit medlem i Kind (också) i 10 år eller så, men har nu beslutat mig för att tävla för Kind och lägga mina eventuella idéella krafter där.
Beslutet har tagit ungefär 3,5 år på sig att mogna så man kan nog kalla det noga övervägt, eller…? Trots det känns det lite märkligt. Efter 19 år, i runda slängar, med (och på) Borås BK, och efter att större delen av den tiden varit djupt involverad i klubbverksamheten så har jag liksom gjort slut.
Lång och varaktig söndring skulle man kanske kunna kalla det? Eller droppen som fick bägaren att rinna över? Eller många bäckar små… (i en negativ mening)?
Utan att dra hela historien så började det 2008 med att styrelsen gjorde en del märkliga saker mot mig. Det sved, och jag tog illa vid mig. Lusten till engagemang stendog och efter det har jag bara gjort punktinsatser som att vara testledare på MH eller hjälpt till på någon tävling här och där. Kurser har jag inte haft sedan 2007. Det har inte varit något medvetet ”beslut” utan motivationen bara försvann där och då.
Nu har jag inte satt en fot på Borås BK sedan spårtävlingen i september. Jag har väl inte satt så många fötter på Kinds BK heller, men trots allt fler än inga. På SM hade jag husvagnsplats tillsammans med dem. Lägret är ju ett stående inslag varje sommar, och tja… mitt hjärta finns nog i Kind när jag känner efter? Dessutom; i den mån jag tränar tillsammans med andra så är det kompisar från Kind.
I somras/höstas fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara med i lägerkommittén och tackade ja. För ett par veckor sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att sätta ihop klubbtidningen, och tackade ja. (Det är ju förvisso en stor skillnad på 16 sidor/år (Kind) och uppåt 108 sidor/år som det var när jag gjorde tidningen i Borås.
Så… här om dagen, när jag skulle registrera mig och Karlsson i SBK:s nya tävlingssystem så var jag tvungen att fylla i vilken klubb jag tävlar för. Efter några sekunders betänketid klickade jag i ”Kind”, och där är vi nu. Det känns bra! Och tittar man på vilka reaktionerna blev på FB när jag skrev om det där så fick jag betydligt fler ”välkommen” från Kind än jag fick beklaganden från Borås… Det känns alltså som om rätt beslut är fattat.
Det negativa är ju att det är fyra mil (på relativt små vägar) till Kind, mot en dryg mil motorväg till Boråsklubben. Jag lär alltså inte direkt slita ut appellplanen, åtminstone inte på vinterhalvåret eftersom jag inte tycker om att köra bil i mörker. Jag kommer dock fortsätta betala lokala avgiften till Borås så att jag kan åka dit med gott samvete om jag får lust. Sen finns ju även Elfsborg, där jag också är medlem, på nära håll. Det blir nog bra det här. 🙂
En som bekymrar sig föga om det här med klubbyten och annat tjafs är dock Karlsson. Får han bara ha, om än så lite, kontakt med den randiga kudden så är han nöjd. Att han nästan ramlar ur soffan eftersom husse satt sig på hans plats är av mindre betydelse. Förr eller senare går hussen och lägger sig och då gäller det att vara beredd. 🙂
vallterrier.com 
Låter som ett välgrundat och klokt beslut! Och nu kanske jag kan åka dit och tävla igen. Har haft nedrig otur de två gånger jag tävlat där innan och svurit på att inte göra det igen, men du för säkert med dig bra vibbar. 🙂
Hoppas du har rätt Sandra. Välkommen! 🙂
Klokt beslut! Hundträning ska kännas bra och skapa gemenskap och där man känner det, dit ska man söka sig! God fortsättning förresten!
Det är viktigt att trivas på ”sin” klubb. Lyxigt ändå att ha flera klubbar på nära håll att träna hos. Det är bra med stödmedlemsskapet.
Man ska göra det som känns rätt i själ och hjärta!! Lycka till!