Författare: vallterrier

I fyra år har jag fantiserat om det där blogginlägget som jag nu vet att jag aldrig kommer få skriva (åtminstone inte när det gäller spårhundsgruppen). Det där blogginlägget som skulle haft ungefär den här rubriken, dock utan det röda krysset.

Idag har vi gjort vår sista (officiella) spårtävling, och precis som igår så gick det … inte alls. Något mer motiverad och engagerad hund idag men vad hjälpte det när det uppstod diverse missförstånd och vi kom ur fas med varandra, med spåret, med tjurarna i hagen och … det mesta. En pinne fick vi med oss, troligen via en bit bakspår, och sen improviserade han.

Jag grät när jag gick tillbaks till bilen, jag grät en skvätt när jag kom till klubben och tårarna rinner nu. Hur dum har jag varit som trott att jag skulle kunna baxa den lilla hunden till elitklass? Och vad skulle vi gjort i elit, om vi nu kommit dit? Dum långt bortom anständighetens gräns har jag varit, känns det som nu.

Vissa säger att de beundrar mig, som orkat hålla på så länge. Just nu känns det onekligen mest korkat… Sen är ju onekligen allt relativt. Jämför med andra borderterrier så har jag ju en jätteduktig hund. Det finns en som är uppflyttad i elit, men i övrigt finns det inte så många som är bruksmeriterade öht. Jämför man med andra hundar av mer klassiska bruksraser så, tja… då är vi inte mycket att hänga i julgranen. Och det är ju just dem jag jämför mig/oss med eftersom det är sådana som finns i min närhet och som vi ser på tävlingarna.

I fyra år har vi hållit på, utan att komma någonstans. 2008 blev vi uppflyttade ur appellen på våren (i första försöket) och på hösten fixade vi uppflyttningen ur lägre (på första försöket). Vi har faktiskt varit så här *måttar 8 mm mellan tummen och pekfingret* nära uppflyttningen till elit en gång, på Marks BK 2009.

Lite (mestadels deprimerande) statistik, för min egen skull:

Vi har gjort totalt 31 (som i trettioen!) starter i högre klass!
Då ska man veta att vi haft en oväntad tur med lottningarna. Inte alltid men (för?) ofta har vi fått en ordinarie plats eller legat som första reserv. Vi har kommit med på långt mer än jag kalkylerat med, på gott och ont. Och vårsäsongen 2009 kunde vi ha skippat eftersom lydnaden inte alls var klar. Förra säsongen sket sig väl till viss del pga misstänkta noskvalster under tidiga vårsäsonen och en tonsillit på hösten.

Men 31 starter i högre utan uppflyttning kanske kan kvalificera för en plats i Guinness rekordbok?

Nio gånger har vi har kommit runt spåret och därmed blivit godkända.
Några gånger har vi kommit runt spåret med nästan alla pinnar men med ett par minuter för lång tid. Och rätt många gånger har vi helt enkelt bara brutit för att vi inte kommit runt alls, eller missat slutet.

Två gånger, så vitt jag minns, har vi haft full pott på spåret, dvs 10 på upptag och 10 på spåret (alla pinnar) och då dessutom med rätt god marginal på tiden. Båda dessa var i våras så då kändes det rätt hoppfullt en liten stund.

Fyra gånger har vi haft uppflyttningspoäng på specialen (spår+uppletande)
Men … då har vi gjort en kass lydnad som inte räckt till.

Sju gånger har vi haft uppflyttningspoäng på lydnaden.
En del av dessa gånger har lydnaden gått först och sen har vi inte kommit runt spåret och alltså inte genomfört hela tävlingen. Oftast har vi dock börjat med spåret och har vi inte kommit runt där har vi inte fått göra någon lydnad. Tyvärr har ju inte dessa lyckade lydnadspoäng sammanfallit med de gånger vi haft uppflyttningspoäng på specialen.

Vår bästa tävling…
…gjorde vi nog redan våren 2009, i Mark. Hade vi t ex haft en pinne till i spåret (vi ”tappade” två) och 0,5 p till på spårupptag eller uppletande så hade det varit klart. Lydnaden där var vår bästa någonsin, med 237 poäng. 196 räcker för uppflyttning om man har en bra special (spår+uppletande).

Ekonomi
Jag har lagt 6.100:- på anmälningsavgifter! Och då räknar jag bara de tävlingar jag kommit med på, och tackat ja till. Det finns ju några tävlingar där jag kommit med men varit tvungen att tacka nej för att jag kommit med på något annat samma dag och då återbetalas inga pengar. För ev. icke bruksidioter så ja; man dubbelanmäler ganska ofta eftersom det finns fler tävlande än platser på tävling och man förutsätter att man ska bli bortlottad. Hög skyll dig-faktor på det i och för sig. Dessutom är det några klubbar som slarvat med återbetalningen vid bortlottning och där jag aldrig fått tillbaka några pengar trots påstötning och sen inte orkat bråka vidare.

Körjournal
Jag har kört uppåt 400 mil för att starta alla dessa tävlingar.

Besökta klubbar
Vi har tävlat i Borås, Ulricehamn, Elfsborg, Kind, Herrljunga, Mark, Jönköping, Linköping, Mullsjö, Karlsborg, Nässjö, Varberg, Gislaved, Forserum och Lerum. Nåja, man har i alla fall fått se sig om en del…

Just nu känns det bara bittert och ledsamt och jag vet inte ens hur jag ska kunna ladda om för lydnadstävling nästa helg? Det kanske går, efter en natts sömn eller två.

Dagens enda bilder kommer från samlingsplatsen vid sjön i Tranemo. Då när jag fortfarande hade en liten, liten gnutta hopp om att faktiskt få avsluta karriären med en genomförd tävling, även om den bara varit ”godkänd”, men inte ens det fixade vi. 😦

Jag vet inte riktigt vad som skulle förmå mig att ändra mig från det här ”avslutet”. Jag tror faktiskt inte jag orkar ta fler besvikelser nu. Åtminstone inte i den här jäkla skitklassen. Jag är ju långt ifrån ensam om att fastna där, men det är ändå föga tröst. Iza kom till ”godkänd högre”, och det var exakt så långt Karlsson kom också. Iza fick iofs bara två försök men med de problem vi hade med både lydnaden och uppletandet kändes det helt meningslöst att fortsätta. Det är uppenbarligen inte meningen att jag ska få starta i elitklass?

Avslutningsvis en videosnutt med passande låttitel. Jag tror jag ska spela den för Karlsson några gånger så får vi se om jag får något svar. Med sina rötter i Malmö borde han ju förstå danska?

Dagens spårtävling blev ännu en i raden av misslyckade sådana. FAN – att det ska vara så svårt?

Idag var det Borås som stod på agendan. Samling redan 07.00 (för att slippa svampplockare i skogen i möjligaste mån antar jag) så det var uppgång 04.45 även om resvägen var kort. Spårläggaren känner vi, men vad hjälpte det? Man kunde ju ha trott att det varit lite mer intressant att följa vittringen från en känd människa, men tydligen inte?

Han verkade riktigt taggad innan upptaget men när jag skickade ut honom i rutan lommade han iväg och … KÄKADE BLÅBÄR?! Mer av tur än skicklighet vacklade han på spåret och tog det åt rätt håll men sen var det inte många rätt. Två pinnar hittade vi sen, efter uppskattningsvis halva spåret, kom vi fram till en lerig skogsväg som han tyckte verkade trevlig att gå på. Efter ca 100 meter bestämde jag mig för att det var fullständigt tokigt (delvis pga bristen på spår av mänskliga fotbeklädnader i leran) och tog tillbaks honom till där vi kom fram vägen. Då snubblade han iväg rakt över vägen istället och det var nog rätt, men sen ballade det ur igen och efter 24 minuter stod vi på vägen, 100 meter från bilarna, med två pinnar i min magväska och så var den dagen förstörd. Vi var inte alls långt ifrån slutet men vad hjälper det när man bara har två pinnar och uppenbarligen inte varit i spåret en stor del av tiden?

För ovanlighetens skull lyckades jag få på en av ”sport-apparna” i Fånen och efteråt jämförde jag och spårläggaren våra kartor. Bitvis var vi rätt (ja vi hittade ju faktiskt två pinnar, av åtta…) och bitvis var vi uppenbarligen tokfel.

Idag uppvisade han prov på det mesta som börjar på O:

• Oinspirerad
• Oengagerad
• Omotiverad
• Ofokuserad
• Ointresserad

Finns det några fler passande ord som börjar på O så var han säkert det också. För en vecka sedan spårade han ju jättefint större delen av spåret och med stort engagemang, i synnerhet på slutet när vi spårade vilt… 🙄 Men hellre det än den här blaha blaha-hunden jag hade idag. Jag hade fullt sjå att hålla tillbaks tårarna när jag åkte tillbaks till klubben.

Dessutom lyckades jag trampa ner riktigt rejält i två dyhålor så nu ligger kängorna på tork framför luftavfuktaren. De bör ju vara torra till i morgon när vi ska göra det som blir vår sista spårtävling, om det inte inträffar något under.

Nu ligger han i skamvrån. Dvs en högst självvald plats på fleecepläden i soffan. Hoppas han ägnar tiden åt att begrunda sina synder…

Idag lyckades jag betvinga mina lampshopparimpulser och har istället avreagerat mig genom att nacka pelargoner. Årets sticklingar är alltså fixade.

Jag har en obestämd känsla av att jag gjorde något liknande förra hösten, efter en tävling som gått åt h…vete, men att jag då tog i ordentligt genom att plocka in alla pellisarna på vinterförvaring och i samband med det nypa av alla existerande blommor och knoppar. Tur att det är tåliga djur… eller jag menar växter.

Och som rubriken säger; vad är det för fel på golf? Har en känsla av att golfbanor är ganska enkla att hitta runt på. Skyltar, små vägar etc. som leder en framåt till rätt ställe. Och risken att trampa ner i dyhålor till knäna är nog inte heller jättestor.

När man har risiga höfter och fotvalven var slut på lager den dagen man tillverkades så förflyttar man sig inte många meter frivilligt utan rejäla skor på fötterna. Framför allt bör det vara skor där man kan placera sina skräddarsydda skoinlägg utan problem. Dagarna med käcka sommarsandaler och högklackat är definitivt ett minne blott. 🙂

Nej, nu är det ungefär detta som motsvarar beskrivningen ”finsko”. Dvs något som är rejält, fotriktigt, stadigt, vattentätt och … i fin färg. 🙂 Jag är innehavare av ett par sammalika i svart som börjar se rätt medfarna ut. När jag på SM kom på en klubbkompis med att vara innehavare av ett par sådana här – mörkt turkosa! – kunde jag inte hålla mig.

Sent i torsdags kväll beställdes de från England. Inklusive frakt några hundralappar billigare än i Sverige?! Den här färgen har jag heller aldrig sett här.

Idag kom de i brevlådan!

Vi verkar nämligen ha utrustats med en synnerligen begåvad lantbrevbärerska. Hon (ja, det var i alla fall en hon senast jag såg henne) hade nämligen öppnat hämtningsluckan på veckobrevlådan (som ibland står olåst när vi är hemma) och knölat in paketet där. Det var nog så krångligt att få ut det, men jag lyckades. Så sparade jag en resa till ICA också. 🙂

Som sagt; finskor som de ser ut idag!

Jag ser ett mönster!

Efter misslyckade spårtävlingar behöver matte något som lyser upp, och vad är då bättre än … att köpa en lampa? Eller två?

Förra året, vid ungefär den här tiden, när vi kommit hem oplanerat (och oönskat) tidigt efter en spårtävling åkte jag och köpte nya extraljus till min dåvarande bil.

I lördags, när vi kom hem oplanerat (och oönskat) tidigt efter en spårtävling åkte jag och köpte ny utelampa till altanen.

Kunde ha blivit något för min terepeut att bita i, om jag hade haft någon… 😉

 

(Det ska tilläggas att både extraljusen på bilen och aramturen på altanen var/är trasiga, så det var förvisso befogad shopping, men ändå…)

Typ … börjar odla akvariefiskar eller nå’t. Jag kanske skulle kunna lita på DIN hund, men MIN hund är fullständigt opålitlig…

När man tränar spår för mer eller mindre meriterade instruktörer får man alltid höra ”lita på din hund” när det krånglar till sig i spåret. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag försökt leva efter den devisen och det slutat med att det lilla kräket lurat skjortan av mig. Idag hände det igen.

04.20 skulle klockan ringa och tre minuter innan slog jag upp ögonen och tittade på den. Det tyder på att nattsömnen inte varit av det djupare slaget. Den är sällan det innan tävling. Förvisso tror jag det är rädslan att försova sig som är den största boven och inte tävlingen i sig.

Lerum stod på körschemat idag och vi drag startnummer 1. Vi behövde inte ens flytta oss från samlingsplatsen, i ett litet industriområde, utan det var gångavstånd till upptagsrutan. Där bjöd han till att börja med på årets första bakspår?! Jag var några meter utanför rutkanten, och hade så smått börjat andas ut, innan tävlinsledaren ropade. Jag i min tur ropade på Karlsson som, utan terrierprotester, faktiskt vände och glatt skenade iväg åt andra hållet. Det har vi ju haft problem med tidigare så det kanske var lite positivt, dårå…?

Sen traskade vi iväg och plockade pinne efter pinne även om det på något ställe kändes lite långt emellan ett par av dem. Vi hade också ett par stopp med Hälge-sniff i luften men där han valde att fortsätta på spåret. På ett ställe snurrade vi ett tag innan han bestämde sig för att prioritera rätt. När jag hade sex spårapporter i midjeväskan vinklade han distinkt höger och drog iväg uppför en liten brant. Draget i linan blev lite kraftigare och tempot gick upp. Min mage skrek desperat åt mig ”HAN SPÅRAR VILT!”. Men … man ska ju lita på sin hund, har jag hört. Det krävs väl nerver av titan för att bryta en hund som helt uppenbart spårar, även om det är oklart vad. ”Lita på din hund, lita på din hund, lita på din hund…” Ja ni förstår?

Efter en liten stund skenade vi ut på en åker med ensilagebalar där vi en stund tidigare gått i kanten. Nu gick vi ca 75 meter därifrån och det syntes klart att någon gått i det höga, blöta gräset. Om det var spårläggaren eller Hälge framgick dock inte. Det kändes inte logiskt att spåret skulle gå där men… ”lita på din hund”… Efter en liten stund mattades intresset av och jag tittade på klockan och insåg att det var kört med tiden och att vi nog var rätt vilse. 😦 Inte vilse som i VILSE, men vilse i förhållande till spårslutet.

Vid debriefing med spårläggaren visade det sig att om vi fortsatt rakt fram istället för att klättra uppför den lilla branten så hade vi inte haft långt kvar till slutapporten och förmodligen även klarat tiden. Den pinnen som saknades hade vi förmodligen sprungit över/förbi tidigare i spåret. 😦

Så var den dagen över, innan klockan ens slagit 09.00.

Synd att vi är elfte reserv i Herrljunga i morgon, på åtta spår. Annars hade han förmodligen gjort ett bättre jobb med tanke på dagens snopna avslut.

Spåret var dock riktigt fint  och handikappanpassat. Dvs det passade utmärkt för en matte som bara är måttligt terränggående och hund med handikapp i form av korta ben. 😉

Nästa helg har vi två chanser till; på min fd hemmaplan och på min nuvarande hemmaplan. Går det inte vägen då heller så lägger vi ner den här karriären. Det känns så på fullt allvar nu. Vi får väl ta ett vilspårchampionat istället. Det borde ju rimligen vara plättlätt med tanke på hur bra han spårar Hälge och hans vänner, utan att de ens blöder. 😉 Eller försöka få till en start i sök framåt våren?

(Dock frånsäger jag mig inte min rätt (som kvinna) att ändra mig. Det är ju långt till våren…)

Det finns dock en sak han är bra på, det lilla kräket. Eller nåja, två då. 😉

1. Han är söt.

2. Han är en göllig kalenderpojke den här månaden.

I helgen som var gick Svenska Mästerskapen i bruks & IPO av stapeln i Skara, närmare bestämt på Axevalla travbana. Plats för husvagnen var bokad tillsammans med övriga klubbkamrater på Skara Sommarlands camping fr o m fredagen men av olika randiga och rutiga skäl blev det avfärd redan på torsdagen. Eftersom jag kom hem från Norge ganska sent på onsdagkvällen kändes det som om jag bara studsade hemma, typ. Det hela blev rätt hastigt bestämt också så packningen jag freestylade ihop på en kvart kändes väl måttligt genomtänkt men fungerade förvånansvärt bra hela helgen. I packningen ingick det helt plötsligt en terrier också, vilket inte alls var planen från början. På sätt och vis är det ju mysigt att ha hund med sig, och på sätt och vis blir det lite bökigt…

Fredagen ägnade jag och Karlsson huvudsakligen åt shopping. Ny väst till matte, en Arrak-tröja samt diverse leksaker åkte med hem, bland annat. F ö var det mingel som stod på agendan och att åskåda invigningen.

Bl a så minglade vi med lilla Stina, 3 månader, som är någon sorts släkting till Karlsson och som jag ”uppfunnit” pappan till.

Lilla Stina tyckte farbror Karlsson var en helt OK farbror men ville väldigt gärna kolla om det fanns något att ”snutta” på under hans mage. Karlsson var inte så förtjust i just det upplägget så det slutade med att han låg platt tryckt med magen mot marken och lät henne klättra på honom istället – vad som helst bara han fick ha sin mage ifred. 🙂

På kvällen var det kamratfest i travrestaurangen. Trevligt och god mat men den efterföljande ”puben” kunde ha kvittat. En tämligen stendöd tillställning så det blev tidigt hemgång. Ett annat skäl till den tidiga hemgången var att det under kvällen blev bestämt att jag skulle gå med Bästa Farbror Bosse och hans matte som VIP-gäst 😉 på sökstigen på lördagen. Detta i sin tur innebar revelj klockan 06.00. Klockan 09.00 (senast) skulle jag inställa mig på Tidaholms BK, fem mil bort, för vidare transport till skogen. Nu var vi framme med en timme till godo, men jag ville gärna ha lite marginal.

På natten blev det rätt kallt i vagnen eftersom jag inte fått igång värmen och på morgonen, i synnerhet klockan 06.00, tyckte Karlsson det var fantastiskt onödigt att gå upp. När jag dessutom stoppade om honom ordentligt tyckte han att han kunde ligga kvar lääänge. Det blev dock inte så mycket med det. 🙂

Detta var Farbror Bosses allra sista tävling, efter en helt strålande karriär. Bl a har han på sina åtta år tävlat sex SM i tre olika grenar (skydd, spår, sök), tagit 22 cert, blivit Årets Skyddshund och Nordisk Mästare i skydd samt tävlat Mondioring. Slå det den som kan! Dessutom är han en utmärkt terrierskrämma. 😉

När vi anlände till sökrutan möttes vi av detta. Ett funktionärstält med vit duk och kandelaber?! Mitt i skogen! Hög mysfaktor på det! 🙂

Så här glad var Bosse innan start.

Sen drog det igång. En tuff bana med brant uppförslut på båda sidorna av stigen… Dessutom bröt solen igenom lagom till start och det blev ganska varmt.

Bosse kämpade på men missade tyvärr en nedgrävd figurant. Som tur var hittade han de två andra, så de fick fullfölja sitt sista SM. Så här ser en glad (men trött) Bosse ut med rulle i munnen när han hittat sin andra figge (som egentligen var den tredje).

Sen åkte vi tillbaks till tävlingsplatsen på Axevalla och Karlsson försökte bestämma hur han skulle spendera veckopengen. Någon sådan här boll blev det inte eftersom han inte kunde välja vilken av dem han skulle ha. 🙂

På lördagkvällen blev det grillat på campingen tillsammans med klubbkompisarna och vi kunde konstatera att vår deltagare i rapporten låg på en delad andraplats inför söndagens avslutande uppletande och lydnad. Den spänningen! Kvällen avslutades på SM-puben men eftersom det var lika stendött där som på fredagen  (om inte ”stendödare”?) så gav jag upp rätt tidigt.

På söndagen blev det inte så mycket shoppat men vi hann (med ett nödrop) se Farbror Bosses lydnad. Efter ett bra uppletande på lördagen och en helt ok lydnad hämtade han in en placering och slutade på en elfte plats.

Sen bjöd jag Karlsson på proffs-massage. Vår trimtant, V, har nämligen utbildat sig till massör och fanns på plats. Han tyckte det var skönt och slappnade av bra i det fladdrande tältet mitt på marknads-gatan. Ömsom himlade han med ögonen och ömsom somnade han nästan. 🙂 Han fick med beröm godkänt och var mjuk och fin i alla muskler. Ska nog försöka göra detta före och efter säsong i alla fall, och kanske fuska lite hemma mellan varven? Iza har ju aldrig trivts med att bli masserad. När de försökt på djursjukhuset i samband med simningen så har hon liksom aldrig ”haft tid”… Nåja, Karlsson tyckte det var skönt och ett betydligt trevligare alternativ till pälsryckning och kloklippning som är det V oftast ägnat sig åt när vi träffats. 🙂

Jag lyckades med konststycket att tokmissa rapportekipagets lydnad och uppletande men – summa, summarum – lilla Kind BK (ca 170 medlemmar) fick en Svensk Mästare i år igen!! Torbjörn och X-man försvarade sin titel i rapporthundsgruppen och fick stå överst på prispallen för andra året i rad! Mycket bra jobbat, i synnerhet som 12 av 20 ekipage i rapporten bröt tävlingen på lördagen. Även i skydd och sök blev det samma segrare som förra året. Det är stabilt och ingen kan kalla det ”tur”!

Efter prisutdelningen var det bara att sätta sig i bilen och åka hem. Husse hade hämtat husvagnen under eftermiddagen (eftersom jag inte får dra den med mitt B-kort) så jag slapp åtminstone släpa på den. Och vid hemkomsten var det bara att packa ur, och upp, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Nu ska jag inte sova borta förrän i november om jag får som jag vill. Och till nästa års SM ska jag skaffa en sherpa som kan bära kamera, stol, regnkläder, paraply, shoppingfynd etc… 😉

Befinner mig i Norge på en av årets två tjänsteresor. Helt enligt traditionen är Iza mitt ressällskap på den här resan som, också helt enligt traditionen, företas med bil.

Igår kväll var det ca 18° och mulet. Vi var tämligen ensamma när vi gick vår vanliga promenad utmed Hvervenbukta. Ikväll var det några grader varmare och sol, och ungefär 3500% fler människor, och hundar (och badplatsen var full med solande och badande människor klockan 18). Dock slapp vi pitstaffbull-blandningen (??) som kom farande helt på egen tass och skulle hälsa igår. Det var förmodligen en unghund och den såg glad och snäll ut men Iza tycker inte om hundar som inte har snöre på sig, och det gör inte hennes matte heller! Han tyckte nog att de två svenska tanterna var sällsynt griniga så när husse sent om sider dök upp 50 meter bort och gjorde någon slags inkallning så tyckte han det var legitimt att överge oss.

Efter en sällsynt varm och syrefattig dag på kontoret var det ljuvligt att ströva omkring på den vackra promenadvägen utmed vattnet och det blev ett antal pauser för att bara njuta av utsikten. Dvärgkameran fick jag med mig idag, se nedan.

F ö så kan jag konstatera att pappa hade fel. Han hävadade ju att det var de åtta första åren som var ”värst” när man var ägare till en vild och galen schäfer, sen skulle de börja lugna ner sig. Det var de 12 fösta åren som var värst…

Nu är Iza en riktig behaglig hund att vara ute med så här. Oftast lugn och sansad och … cool. Och hon är den optimala hotellhunden. Hon såg dock lite förvånad ut när vi inte behövde ströva iväg i hela långa hotellkorridoren igår utan skulle stanna redan vid första dörren?! Men nu hittar hon. 🙂

I morgon åker vi hem igen. Skönt!

 

 

 

 

Coola tanten föredrog att kolla utsikten mot promenadvägen istället för mot vattnet. 🙂

Idag har vi tränat sök för första gången sedan lägret. Det visade sig att både jag och terriern mindes en del. Han förmodligen mer än jag… Men jag hade ju A som  externt hårddisk och där fanns det en del lagrat av det vi lärt oss. När hon även tjänstgjorde som sufflös så löste det sig rätt bra ändå. 🙂

Vissa av oss, alltså farbror Bosse, genrepade inför SM nästa helg.

 

 

Andra av oss är väääldigt långt från SM men kämpar på så gott det går ändå. Dessutom invigde vi vårt nya, första och alldeles egna påviskoppel. Bilderna på Karlsson är tagna av Anna Gustavsson.

 

Och så var det tant Grappa som är under igångsättning efter konvalecens och det verkade hon inte vara ledsen för även om bensinen tog slut rätt fort i värmen.

 

 

Efter avslutat pass tyckte hon att insekterna var lite väl närgångna. 🙂

 

Dessutom var labben Elton med men eftersom jag då hade andra uppgifter (typ: figga) och stighållaren inte var pigg på att fota så fastnade han inte på bild idag.

En bra (och varm) dag i sökskogen, men under tiden vi var där så ramlade det in pm i mailen med besked om att vi kommit med på spårtävling om två veckor. Med facit i hand borde vi kanske tränat spår istället?

 

Det är möjligt att någon uppmärksam läsare har observerat att det varit ovanligt lite pelargoner i bloggen i sommar? Det har sina skäl. Den här sommaren har nämligen, milt uttryckt, inte varit optimal för pelargontillväxten. Eller… tillväxten av bladverk har varit alldeles fantastisk men blomningen har det inte varit så mycket ordning på – förrän nu?! Nu sprattlar det och spritter minsann i dem, och nästan alla har en hel del knoppar på gång. Nu – när det snart är dags för dem att flytta in på vinterförvaringen igen?!

Anledningarna till den dåliga blomningen kan vara flera, och troligen är det väl någon form av kombination…

• För kallt? (Mycket troligt, åtminstone första halvan av sommaren…)
• För blött? (Nästan alla står iofs under tak.)
• För mycket vatten?
• För lite vatten? (Inte troligt.)
• För mycket gödning? (Mycket möjligt…)
• För lite gödning? (Inte troligt.)
• För stora krukor?
• För små krukor?
• Häxblandning mot löss? (Vatten, såpa och T-röd!)

yada, yada, yada…

Men nu gäller det att njuta, och fota, så länge man har chansen.

Vad de heter är i många fall osäkert. Dels pga att vissa inte hette något ens när jag köpte dem. I andra fall är det namnlappar som försvunnit vid omplanteringar etc.

Fay Brawner!

Mårbacka! Övervintrad, nerklippt till fotknölarna i våras och nu närmare en meter hög

.

Lord Bute! Detta exemplar ska få övervintra inne så får vi se vad som händer.
Har hittills aldrig lyckats övervintra någon så det kan iaf inte bli värre.

Kelette! En tapper liten sak som är tacksam att ta sticklingar av.

Årets mest absurda inköp! Dr Westerlund, ”bonsai-odlad”. Inga blommor än…
Nedan kan man se den i fullformat.

Tulpanpelargon!

Avenida Mosaic?

Eh… rosa pelargon?

En annan rosa pelargon…

…och en tredje rosa pelargon!

Kanariepelargon. Riktigt läcker. Detta är en stickling från förra året.
Originalet har inte börjat blomma än.

När blommorna uteblir är det ju tur att bladen är vackra. En del mer än andra.
Detta är en postorder-pellis från i år, doftmodell som doftar svagt av apelsin.
Inga blommor än…

Hängpelargon av okänd sort.

Monsterpelargon! Nåja, den heter inte så men herrejösses vilka blad?! Se nedan…
Väntar spänt på att knoppen i toppen ska utbrista i någon form av aktivitet. 🙂
Bladen ger onekligen vissa associationer till rabarber?

Så, det var nog årets pelargonuppdatering, om det nu inte dyker upp någon överraskning bland de som inte blommar/blommat än.

I morgon blir det sökträning. Spännande att se om vi (läs: jag) kommer ihåg något vi lärde oss på lägret? Sen blir det packning inför veckans tjänsteresa till Norge, och vissa förberedelser för nästa helgs resa till bruks-SM. Ser onekligen mer fram emot det sistnämnda…

I kylskåpet ligger det två flaskor champagne. Den vänstra har legat där i … några år? Den andra i 1,5. Båda flaskorna har jag fått, och när jag fick den vänstra bestämde jag att jag skulle spara den tills vi fick uppflyttning till elit bruks. Den börjar bli väldigt … vällagrad, typ.

När jag fick den högra bestämde jag att den inte skulle öppnas innan vi hade ett förstapris (=uppflyttning till elit, om man vill) i lydnadsklass III. Den lär väl hinna bli lika vällagrad som den andra misstänker jag…

I fredags var det kvällstävling på Borås BK och i klass III var det hela två ekipage.

Summering av kvällen; om domaren haft hörselskydd, och ev. ögonbindel, om matte kunnat läsa och inte drabbats av total förvirring så … kunde det ha gått vägen.

Nu uppfylldes ju inte någon av ovanstående kriterier så slutresultatet blev ett andrapris, och klassvinst. Men som sagt; konkurrensen var inte direkt överväldigande, så det där med klassvinsten tar jag för var det är. 😉

Jämför man med Jönköping i söndags så var det dock ett otroligt lyft. Supertaggad (för taggad?) hund som trots allt inte hade några nollor i protokollet.

Betyg och kommentarer:

Sitt i grupp: 9,5 (ngt gnäll)

Platsliggning; 8 (ngt gnäll) Mer gnäll än på momentet innan. Det började bli kallt för mattes lilla gryn vid 19.30-tiden…

Fritt föj; 7,5 (snett sättande, växlar position)

Sättande under marsch; 8,5 (ngt steg)

Inkallande med ställande; 8,5 (tempo) Får bli många raka inkallningar framöver för tempot börjar bli väldigt dämpat före halten… Inget man fixar till på en vecka uppenbarligen.

 
Rutan; 6 (dk, dk läggande) Här låste han sig vid mitt ben och skulle inte iväg så jag fick ta i lite extra. Jag fick stoopp på honom i rutan men då var det något luktagott som distraherade och han satte sig bara vid första ligg-kommandot så jag fick kosta på mig ett till.

Hopp-apport: 6 (dk, handtecken). Här började mattes förvirring bryta ut i sin fulla prakt. Hör ekot av min egen röst när jag sagt ”apport” istället för hopp?! Till sist fick jag iväg honom iaf…

Metallapport: 8 (startgnäll, gnäll tagande) Den kommentaren kändes lite snäll. Själv hade jag nog kallat det ”startskall och kampmorr”? 🙂 Jag gjorde först en perfekt uppvisning i konsten ”intekunnakastaapportbock” (se bild nedan)så jag fick göra om och göra rätt, och då fick jag nog till mitt livs bästa kast istället! Här fick jag också bekräftat att det kan vara klokt att träna på stor metallapport med liten hund eftersom tl glömt plocka fram den lilla. Det kunde hon väl iofs ha gjort när det blev aktuellt men nu behövdes det inte.

Vittringsprov: 8 (startgnäll)

Fjärrdirigering; 6 (flyttar sig ngt framåt, missar två skiften) Här brakade min hjärna, och läsförmåga, uppenbarligen ihop fullständigt?! Vet inte hur det blev med skylten men enligt vittnen så läste jag, och kommenderade, fel. Domaren såg dock inte vilken position det egentligen skulle ha varit och dömde väl efter vad jag sa åt hunden och vad hunden gjorde.

Helhet: 8

Total: 238

Nu blir det bara en lydnadstävling till i höst och risken är väl rätt stor att champagnen får bo kvar i kylskåpet ett bra tag till.

Foto: Daniel Grönbek

Det gäller ju att välja halsband som matchar hindret!

 

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig?!
Och jo, det sitter faktist en liten hund bakom mina ben. :

 

Vilken stil han har!

 

Men det blev ju rätt bra ändå till sist. 🙂

 

Sen avslutade vi kvällen med en hamburgare, i väntan på prisutdelningen.

 

Igår eftermiddag landade terrierns uppfödare här hos oss. Idag söndag vankas det (just i skrivande stund) fotboll på Borås Arena. Närmare bestämt Elfsborg – Malmö, där hussarna just nu befinner sig. Med sig i bagaget hade K och T den här:

Oj vad jag skrattade! Och inte nog med att motivet var underbart; den var god också! 😀

Vädret har visat sig från en oväntat trevlig sida och igår kväll käkade vi kräftor med diverse tillbehör ute på altanen där vi satt kvar länge (med visst understöd av gasolvärme) och idag har vi mest slöat på samma altan, utan gasolvärme. Några promenader med hela hundflocken, totalt fem individer, har vi naturligtvis också hunnit  med. Iza har haft ett himla sjå att hålla reda på alla småbrudar. Det är väl tur att bara lillebror springer lös. 🙂

I morgon drar K och T vidare och vi… vi drar till våra jobb.

 

 

…som bestämt sig för att stranda i vårt vardagsrum, och dö?!

Getingar är ju inte heller jättetrevligt, men åtminstone något mindre platskrävande. Det är ändå ett mysterium (om än inte lika stort som om det varit grindvalar…). Var kommer de in? Hur kommer de in? Och varför?

Varje morgon kan man plocka upp 4-5 döda getingar från golvet. Även om rummet varit ”hermetiskt tillslutet” hela natten. Några hittar man levande, uppenbarligen nyss anlända, men det stora flertalet … döda. Som en förutvarande getingfobiker av stora mått så föredrar jag helt klart den döda varianten, även om fobin lugnat ner sig lite på senare år, men det är ändå rätt äckligt. Och som sagt, var, hur och varför? Dessutom dör de tydligen gärna i flock, på en yta av några kvadratdecimeter. Men inte samma kvadratdecimeter från gång till gång. Åh nej!

Det allra märkligaste är att jag knappt sett en geting utomhus här hemma? Och i sovrummet där fönstret står öppet dygnet runt, endast täckt av ett halvtrasigt myggnät, är det lugnt.

Sommarens gåta…

När den här lilla filuren (som inte är så liten längre) igår kom körandes hit alldeles själv, i bil, med nytagna körkortet inser man att åren går. Det har närmare bestämt gått drygt 18 år sedan hans mamma hoppade och studsade hem över åkern mellan våra hus en fredagskväll i syfte att få igång förlossningen. Det lyckades!

När man inte har egna barn får man använda de man är hedersplastmoster åt för att mäta hur tiden går, om man nu inte kommer på något annat sätt. 🙂

 

 

 

PS. Tröjan han har på sig har jag stickat, alldeles själv efter alldeles egen idé. Det ni, det var på den tiden man hade tid att ägna sig åt sånt… DS.

Eftersom vi började semestern med en lydnadstävling (i Varberg) så kändes det ju konsekvent att avsluta med en lydnadstävling, men den här gången i Jönköping. Det kunde vi lika gärna ha låtit bli, med facit (eller snarare protokollet) i hand.

Redan när jag plockade ut honom ur bilen i morse kändes han lite … loj?! Inte sjuk på något sätt, men lite trött. Inte så konstigt iofs för han har varit rätt trött förra veckan. Campinglivet tar uppenbarligen på krafterna. Han tog sig dock och när vi drog igång med gruppmomenten kändes han rätt ok.

På sitt i grupp satt han fint (med vissa huvudvridningar) ända tills tävlingsledaren drog in luft för att säga ”tiden är ute, återgå”. Då la han sig ner?! Jag tror aldrig det har hänt förr, ens på träning? Kändes ju sådär att inleda dagen med en nolla… 😦

Eftersom han uppenbarligen var sugen på att ligga så fick vi iaf en 10:a på platsliggningen. 😉

Resten av momenten vill man nog helst glömma, men det fanns väl några ljusglimtar och efter inkallningen vaknade han till lite. Note to self; kör inkallning som uppvärmning inför nästa tävling!

Fritt följ; 6 (långt ifrån). Det kändes som om han inte alls var med mig men det finns bildbevis på att han åtminstone stundtals gick fint vid sidan med kontakt. Stegförflyttningarna och vändningarna på stället var nog också rätt ok.

Sättande: 0 (sitter ej). Döm om min förvåning när jag vänder mig om och han står?! Brukar ju vara ett paradnummer som betalat sig med några 10:or.

Inkallande med ställande: 9 (ngt lång) Han kan faktiskt bättre, om han vill…

Rutan: 0 (extra kommandon, tar in hunden) På mitt första kommando skenade han iväg snett åt höger. Förmodligen i syfte att kolla av något luktagott som han fick i nosen redan under sitt i grupp. Jag kallade in och skickade om och han sprang rakt mot, och igenom, rutan. Jag försökte kalla in lite försiktigt varvid han satte av i full sken mot mig och jag hann inte lägga honom innanför markeringen. Där trodde jag att momentet redan var nollat och kallade in eftersom tl var tyst och inte kommenderade mig ”framåt marsch”. Men jag kanske kunde ha fått honom på fötter och in rutan och räddat några poäng??? Svårt att avgöra vad som menas och vad som gäller? Nåja, det hade kanske putsat slutpoängen något men inte till några bragdresultat… Måste dock kolla med någon/några domare vad som gäller. Jag har levt i tron att har hunden väl lagt sig på fel ställe, så är det kört.

Hopp/apport: 7 (flera kommandon) Här återföll han i sitt ”sitta kvar”-beteende, trots att jag bara sa sitt innan jag kastade.

Apportering metall: 8,5 (dk kroppen). Här klantade jag till det med fötterna och det är nog det som avses.

Vittringsapportering: 7 (låter, tugg) Ett glatt startskall (nu var han på G!) snyggt val av rätt pinne och, som tidigare nämnts … tugg. Glädjande är dock att han numera verkar välja rätt pinne direkt när han få kontakt med den. Förr skulle han ju nosa igenom alla flera gånger innan han bestämde sig.

Fjärrdirigering: 5 (flera extra kommando, låter, står ej.) Vår berömda käpphäst… Här tjurade han ihop och la ner hakan i backen och då är det svårt att komma igång igen.

Helhet: 7

Total: 164 poäng 😦 Viss skillnad mot semesterns första tävling…

Idag fick jag av en slump nys om en helgkurs för Lillemor Edström i september, inom klart geografiskt räckhåll, där det skulle finnas en plats över pga återbud. Den platsen är nu min! Det kändes ju inte sämre av att hon tävlade på samma ställe idag (men i elit naturligtvis) och missade totalt 7,5 poäng av 320… Vi har nog en del att lära. 🙂 Som det känns nu kommer min kurstid att ägnas åt fritt följ och fjärr…

Här kommer några bilder från dagens katastrofövning, fotat av Helene Magnusson med min kamera.

Det var tydligen inte katastrof heeela tiden på fria följet, även om det kändes så…

Inkallningen.

 

Efter första språngmarschen snett åt höger var det full fart ut mot rutan…

…och full fart tillbaks?! 😦

Metallapporten fixade han bra, men där fipplade jag bort poäng alldeles i onödan.
”Dk med kroppen” som domaren skrivit var definitivt inget som tillförde momentet något,
snarare tvärt om, och inte alls meningen?

Ingång med rätt vittringspinne!

Här har han tjurat ihop på ”ligg” i fjärren. Och är man terrier och har bestämt sig (vilket
morsan uppenbarligen inte har eftersom hon ändrar sig hela tiden!)
så har man. Då krävs det rätt mycket övertalning (=läs extra kommandon)
för att få terriern på andra tankar…

Att springa av plan efter avslutad katastrofövning är iaf jättekul…

 

Att han inte var i toppform idag fick jag bekräftat när vi var klara och jag satte mig vid sidan av plan för att titta på resten av tävlingen. Normalt brukar han vara rätt odräglig att ha med så men han la sig alldeles frivilligt ner i skuggan bakom mig, eller satt i mitt knä. Så lite sliten är han nog efter fyra veckors semestrande varav en vecka på läger…

I morgon börjar allvaret (=jobbet) igen. Jag hade utan tvekan kunnat vara ledig en vecka till, men det är väl bara att bita i det sura äpplet antar jag.

 

Efter lite dividerande fram och tillbaka – vara hemma eller åka bort sista veckan? – landade vi på ”åka bort”. I måndags drog vi alltså mot Falkenberg och husses favoritcamping, CC-campingen i Olofsbo. Och jag kan iofs hålla med; den ÄR fin. Mycket rymliga tomter, fräscht servicehus etc.

Vi har inte gjort alltför många knop de här dagarna. Halland har vi ju liksom sett förr och det kändes helt OK att ta det lugnt. Kamerorna har också fått vila rätt mycket och det är mest iPhonen som fått jobba, men inte ens den har förtagit sig.

I tisdags åkte vi upp mot Varberg och gjorde ett studiebesök i Träslövsläge hos husses kusin med familj. På kvällen gjorde de ett studiebesök hos oss, innefattande tvårätters middag för fem personer. Upptäckte att husvagnsporslinet inte är anpassat för något som helst utöver det, varken i antal rätter eller antal personer… Men trevligt hade vi. 🙂

På onsdagen gjorde vi – ingenting. Ett par hundpromenader i de närmaste omgivningarna var allt vi orkade med. Annars var det mest ”ska vi…? Näääe…”. Rätt skönt som omväxling mot resten av semestern som gått i 180 knyck. Den här bilden symboliserar den dagen ganska bra.

Eftersom vi även hade fått konkurrens av en riktig cirkus, alldeles intill campingen, kändes det helt ok att ge Cirkus Iza en vilodag. 🙂

Kvällsunderhållningen gick i stort sett ut på att gissa vad som utspelade sig till respektive musikstycke som dånade från tältet? Trapetskonstnärer? Hästar? Clowner? Jonglörer? Något facit tillhandahölls dock inte.

Under tiden jag gissade cirkusmusik ägnade sig hundarna åt hygientekniska åtgärder.

”Undrar om hon är smussig…?”

”Det är nog bäst att tvätta högra örat…”

”…och har man tvättat höger måste man ju tvätta vänster också.”

Matte roade sig med att fota solnedgång, dock utan varken sjö eller hav i förgrunden.

På torsdagen, när det var riktigt varmt och tryckande,  tog vi oss i kragarna och åkte till Falkenbergs BK och körde igenom några lydnadsklass III-moment med Karlsson. Även Iza fick sig ett litet kravlöst lydnadspass. Därefter tog vi en tur till Skrea och hälsade på ytterligare en av husses kusiner med familj. Vi avslutade dagen med ett besök på Laxbutiken för inhandlande av diverse middagsmat samt ett besök på Engelsons som blev oväntat billigt. Ja det blev faktiskt helt gratis! Gratis var däremot inte besöket på Laxbutiken så det jämnade nog ut sig någonstans på mitten.

Torsdagen avslutades med ett ganska rejält åskväder som Iza faktiskt tog med ro. Fördelen (?) med förtält och husvagn är ju att regnet smattrar rejält på taken och därmed dämpar åskknallarna. Åtminstone inbillar jag mig att det var därför hon var så cool.

Igår åkte vi hem och nu är semestern över för den här gången.

Väderfacit av sista semesterveckan; Lite blandat väder men inte särskilt mycket regn.

Att vara hemma igen uppskattades nog inte bara av mig. Även hundarna verkade rätt nöjda men till sist tröttnade Iza på att lillebror lagt beslag på hennes säng och la sig helt sonika ovanpå honom! Han verkade inte misstycka och låg faktiskt kvar där en stund. 🙂

Nästa år siktar jag på att planera in minst en vecka hemma för i år har det blivit lite väl mycket flängande och farande. Och det känns fortfarande väldigt märkligt, och lite sorgligt, att inte ha varit i Dalarna. Alls? Å andra sidan hade det nog känts väldigt konstig och tragiskt att vara i Rättvik utan att det fanns någon mamma där…?

Så har jag då klarat av mitt elfte Kindsläger. För första gången har jag (och terriern) kört sök en hel vecka. Det var … jobbigt. Och roligt.

Jag har ju alltid hävdat att lägret är den verkliga semestern. All mat är serverad, man behöver inte tänka på disk, städning etc. I år var det dock lite annorlunda eftersom jag för första gången ingick i lägerkommittén, vilket innebär extra jobb både före, under och efter lägret. Roligt, men lite extra slitsamt.

På dagarna har vi naturligtvis tränat hund. Framför allt sök, men vi har även hunnit med lite lydnad. Eftersom det större delen av veckan varit värmebölja, vilket vi inte riktigt var vana vid, så var det tufft för både folk och fä. Mycket möda har lagts på att hitta skugga för bilar och tillfälliga basläger. Man ska naturligtvis inte klaga på vädret när det äntligen blev riktigt, riktigt fint, men…?

Veckan har tillbringats tilllsammans med dessa hundar och deras mattar/hussar:

Schäfern Tamm

 

Border Collien Kiwi

 

 

Kelpien Petter

Mallen Grappa

 

Mallen Banjo, och…

…sist men inte minst Finaste Farbror Bosse!
(Med sina f d blodöron börjar han se lite luggsliten ut men i sökrutan
eller på appellplan är han minsann inte det minsta sliten. 🙂 )

Farbror Bosses matte S var på semester och hade lånat ut Bosse till Grappas matte för lite träning inför SM. Han visade sig också komma väl till pass i andra sammanhang, men det återkommer vi till.

Terriern då? Mindes han något sedan vår senaste träning i Blekingen i april? Jo då, det gjorde han allt. Vi kunde börja ungefär där vi slutade. Jag orkar inte gå in på detaljer men under veckan har vi ändrat en del i upplägget och jag tror det är till det positiva. Den som haft mest problem är nog jag. Logistiken är inte helt lätt! När man trodde att man åtminstone började få koll på vad som ska göras och ungefär när så … ändrar vi på stora delar. Spåret sitter ju liksom i ryggmärgen men vi (läs jag) har mycket långt kvar innan mitt agerande i sökrutan är lika inarbetat… *puh*

På torsdagen drabbades dock den lilla terriern av soppatorsk de luxe. Då kom A (farbror Bosses vikarierande matte) på att vi kunde använda Fabror Bosse för att skrämma upp honom lite. Det har ju fungerat förr, i både uppletande och spårupptag, så varför inte i söket? Magistern var mycket fascinerad av våra idéer men varför inte prova? Det där med ”skrämma” ska man dock ta med en nypa salt. Bosse skräms inte det minsta, men när han snor terrierns saker (som i det här fallet var sökfiguranterna) så blixtrar det till i hjärnan på det lilla träsktrollet och han får betydligt bättre fokus på uppgiften.

Första passet på torsdagen strulade han på första figgen och på figge två var han rejält ointresserad. När hon reste sig upp och sprang iväg stod han i princip och gäspade med en min av ”spring du om du tycker det är så roligt, jag har det bra här (under min korkek”…”. Då åkte han in i bilen och till nästa pass tog vi fram farbror Bo. Karlsson fick se en figge gå iväg varefter vi skickade Farbror Bo på figgen på andra sidan stigen. Karlsson betedde sig exakt som förväntat – dvs skrek som en stucken gris och kämpade febrilt för att komma iväg. Konkurrens gör underverk!

När Bosse kommit tillbaks skickade jag K på andra sidan stigen och enligt figgen var han som ”en jordfräs” när han sökte – och hittade. 🙂 Efter det fick farbror Bosse leta reda på ytterligare en figge, till Karlssons stora (och mycket hörbara) förtvivlan och sen åkte K in i bilen. Den minnesbilden kunde han ju sova på över natten.

Sista dagen hade vi farbror Bo i beredskap i bakgrunden, och efter tre bra skick fick han ta den fjärde figgen under Karlssons högljudda protester. Magistern tyckte nog att vi var lite elaka eftersom K faktiskt varit duktig, men att spä på minnesbilden av konkurrensen tror jag inte skadade ett dugg. 😉 Nu hoppas vi bara att det inte dröjer allt för länge till nästa träning så att minnesbilden sitter kvar. Farbror Bosses matte utarbetar för närvarande en prislista i förhoppningen att Bosse ska bli självförsörjande på äldre dagar. Att utbilda en terrier i sök är tydligen inte gratis. 😀

Några bilder från måndagens sökpass.

Påklädd och klar – väntar på sin tur.

På tisdag eftermiddag kom Iza på studiebesök och hon stannade i två hela dagar. Hon tyckte nog det var mysig att vara på läger igen. 🙂 Att hon inte får vara med hela veckan numera är mest för att det blir mycket liggande i bilen och det är nog inte så nyttigt för den gamla kroppen. Dessutom har hon förvandlats till en bitch i bilen på senare år…? Jag vet inte varför men numera låter det mycket när någon annan hund kommer i närheten av bilen, oavsett om jag är i närheten eller inte, och det blir minst sagt påfrestande.

På onsdagen fick hon hjälpa till att valla rutan (kopplad) och så fick hon vara fikahund i skogen samt barhund en stund på kvällen. MYS! På onsdagen beväpnade jag en av de andra deltagarna med en påse köttbullar och så fick hon vara med och valla rutan lös och springa emellan oss. När hon väl kom på att hon var lös och kunde skutta runt som hon ville gjorde hon det med liv och lust. 🙂 Lilla hjärtat (och storviltjägaren) är ju inte direkt bortskämd med det.

Till råga på allt fick hon ett spår också, lite senare. Hon såg lite fundersam ut när jag satte på selen men sen ramlade poletten ner och hon spårade jättefint, framför allt med tanke på att det är riktigt länge sen sist. Förvisso missade vi slutapporten, men vad gjorde det? Hon var nöjd och glad ändå och mitt samvete var lite lättare. 🙂

Som sagt; en bra men ganska slitsam lägervecka som tagit hårt på den gamla matten. Att jag sovit dåligt på nätterna (snitt på ca fyra timmar!) har väl inte direkt underlättat. Något mer veckoläger i sök lär det inte bli, tyvärr. Helgläger eller enstaka pass på helgerna ska vi nog orka med dock men om det räcker för att komma till tävlingsstart återstår att se. Som det känns nu är det dock inte aktuellt med tävlingsstart förrän tidigast till våren, om det blir en snöfattig vinter med mycket träning. Blir det en djävulsvinter lär det bli tidigast nästa höst… Nåja, det blir när det blir, OM det blir?

Väderfacit; en riktig varm och torr vecka. Lite regn på söndag natt men i övrigt torrt. Igår, när vi höll på att röja upp stugan och dess omgivningar efter att de flesta deltagare redan lämnat, brakade det dock loss med ett riktigt rejält åskväder och skyfall…