Författare: vallterrier

Idag har vi tränat med gänget, som var ovanligt stort, på klubben. Vi fokuserade på raka sättanden eftersom jag igår, när vi tränade i Karlsson Arena, upptäckte att han satte sig ruskigt snett ibland. Idag hade vi inspektör som gick bakom och klickade när det blev rätt, vilket det blev otippat ofta. Gäller bara att jag inte stannar för snabbt utan gliiider in i halten lite mer, typ.

Lite annat pill hann vi också med, som t ex sättande under marsch (enligt startklass) och apportering. Båda gick väl hyfsat. Det som bekymrar mig är att kelpien helt plötsligt fått för sig att ”ligg” betyder ”stå” vilket ju kan få oanade konsekvenser. Improvisation är sällan av godo när det handlar om tävlingslydnad. Nåja, det ska väl gå att rätta till, jag är inte särskilt orolig utan mest förvånad.

Plats med hakan i backen i grupp var svårt sa kelpien. Det var ju bara andra gången vi tränade det med andra hundar nära så det var nog inte så konstigt. Dessutom var det kanske en smula kallt om hakan, men jag tror inte det var största problemet utan det var nog närvaron av alla spännande bc-brudar och några andra fyrfotingar. 😛

Lyxpyjamasen överlevde dagens experiment. Det var kanske mest tack vare Like som satt i buren bredvid och var tillsagd att hålla koll så att Maro inte skulle får några anfall av produktutvecklingsiver (eller produktavveckling :O ).

Bitvis var det dimmigt på hemvägen, i kombination med några minusgrader. Enda fördelen med dimma är väl att man kan ta rätt läckra bilder. Nu hade jag bara mobilkameran och trött och frusen som jag var orkade jag inte ens kliva ur bilen så bilderna är inte alls några mästerverk, men här kommer de ändå.

 

Börjar känna mig rätt nöjd med den nya bloggdesignen och av bara farten åkte även hemsidan på en uppfräschning. Egentligen bara bestående av att jag bytte ut en del svart mot vitt. När jag gjorde den skulle den ju matcha bloggen var tanken… När jag la länken i högermarginalen här insåg jag hur det ”skar” sig så det vara bara att göra om och göra rätt. 😛

Har även kommit till insikt om att Maro inte har en egen sida på bloggen, och att det nästan bara finns valpbilder av honom  på hemsidan?! Men det tar vi en annan dag. Har lätt att fastna i sådant här när jag väl börjat och lite annat har man ju faktiskt att göra. 😉

Jag har säkert konstaterat det förr, även här i bloggen, men det tål att upprepas; den där kelpien är ”one of a kind” och olik allt, i hundväg, jag tidigare upplevt på nära håll. Man får sig många goda skratt (och en hel del gråa hår).

Man får i alla fall ge honom att han försöker, även om det inte alltid blir rätt när han improviserar. Han bjuder på beteenden hej vilt mellan varven, oavsett om jag har bett honom eller inte. Men, för att göra en lång historia kort, så har vi ju haft vissa problem med ”ägande” av föremål vilket gjort att jag förstärkt alla frivilliga avlämnanden av föremål inomhus (ja självklart utomhus också) vilket han naturligtvis inte varit sen att utnyttja. Korkad är han inte. 🙂 Ofta ligger det någon liten godisbit i fickan och då får han den.

Det har ju också lett till att jag fått något av en servicehund. Tappar jag något på golvet är han väldigt kvick med att plocka upp det, nästan oavsett vad det är. (Tack och lov har han iaf lärt sig att skor inte är ”tappade”, så de får stå kvar.)

Vårt senaste projekt, när det gäller momentträning, är ju platsliggning med hakan i backen och i förrgår kväll kolliderade hjärncellerna en smula innanför pannbenet på chokladtomten. Jag kom in genom ytterdörren och han kom, som vanligt, med en boll för att byta mot något gott. Går det så går det är hans motto.

Det var tomt i min ficka och medan jag fiskade upp en liten gotta ur burken vid ytterdörren råkade han tappa bollen. Jag stod kvar med godisbiten (torr foderkula!) i handen och väntade på att han skulle ta upp bollen igen och lämna den i min hand för sådana är reglerna, typ. Det gjorde han inte. Däremot började han hänga med huvudet, samtidigt som han höll ögonkontakt med mig. Hakan åkte sakta, sakta längre och längre ner och till sist kom han till insikt om att hakan inte skulle nå ner till ”backen” om han inte vecklade ihop benen också. Matte fick sig ett mycket gott skratt och kelpien fick sin foderkula. 😀

Bilderna nedan är nytagna men det är samma boll, samma dörrmatta, samma hall och … samma kelpie. 🙂

Jo, du har kommit rätt. Har ju varit hjärtligt less på den svarta designen ganska länge men inte orkat göra något åt det – mest på grund av beslutsångest. Men igår kväll hade jag en stund över och helt plötsligt hade bloggen en ny design. Tog ett tema i högen och testade och det blev ju … ljust och fräscht tycker jag. 🙂 Känner mig faktiskt rätt nöjd, även om det är lite småpill och justeringar kvar. Vi får väl se om den nya designen får fart på inläggsfrekvensen också? Jag känner mig tyvärr inte helt säker på det…

---

Idag bar det av till My Dog, utan en enda hund. Rätt skönt faktiskt, och jag tror inte någon av hundarna hade varit ledsen om de vetat vad alternativet var till att vara hemma och gå skogspromenad med husse. 😉

Jag var lite lat, klok och klimatsmart (!) och tog bussen ner. Den stannar ju precis utanför dörren till mässan och det var rätt skönt att slippa köra som omväxling. Var på plats redan 08.30 och hann rusa runt och shoppa det mesta som stod på den mentala listan medan det var nästan folktomt bland montrarna. Bland annat blev det ett Back On Track-täcke till Maro. Han har ju haft sina billiga täcken på sig i bilen rätt många gånger nu, och inte en tråd är krökt på dem – till min stora förvåning. Jag har dock inte visat honom kvittot på dagens inköp för om han inser att det är ett lyxtäcke kanske kreativiteten kommer igång. 😛

Lite annat smått och gott blev det naturligtvis också i ryggsäcken och i påsarna innan dagen var över men inte ett enda nytt halsband (även jag höll i flera stycken) så lite stolt känner jag mig. 🙂

Jag hann även träffa nästan alla jag planerat att träffa, och se nästan allt jag planerat. Det enda jag tokmissade var Nose Work-tävlingarna som tagit paus när jag väl kom dit och jag orkade inte vara kvar tills det drog igång igen. Innan jag satte mig på bussen hem blev det även en fika ”på utsidan” med Anne-Lie. En riktigt trevlig dag blev det, även om man är lite slut i rutan nu.

När jag kom hem fick jag en känsla av att jag varit efterlängtad när jag hörde hur det lät inne i huset. Roligt nog hade husse lyckats filma också. 😀

Fixar lite med ny design på bloggen så ser det lite konstigt ut så … gör det. Vi får se hur det slutar. 😛

Höll nästan på att glömma, men bloggen, eller åtminstone bloggandet fyller 11 år idag. I början gick det bra, nu går det … mindre bra.

Några veckor senare dundrade Karlsson in i våra liv men det visste jag inte då. En hund till på gång, men att det skulle gå så fort anade jag inte.

Iza var fortfarande the one and only och myste i sin fåtölj, helt ovetande om vad som väntade. Att döma av bildens namn, i bloggbildsarkivet, bör det ha varit den första bilden men den bloggen är tyvärr försvunnen så jag vet inte säkert.

Nyårsaftons kväll tillbringade vi i lugn och ro på hemmaplan. Strax efter midnatt drog en granne iväg några fyrverkeripjäser men det var allt. Maro blev förbannad men inte mer än vad han kan bli på vilket ovanligt ljud som helst.

Jag bestämde också att vi skulle korka upp den fådda champagneflaskan, av fint märke, som jag en gång i tiden bestämde mig för att spara tills Karlsson blev uppflyttad till elit spår. Vi nådde ju aldrig dit och flaskan glömdes bort. Men nu kom jag ihåg den, och bestämde att uppflyttning till ”elit” i rallylydnad i kombination med nyårsafton var tillräcklig anledning. Lagringen, under alla dessa år, har väl inte varit optimal och så himla gott var det inte – tyvärr. Men varsitt glas sörplade vi i oss, husse och jag.

Idag har hundarna fått köra varsitt pass utomhus på hemmaplan. Karlsson uppfinner ständigt nya moment, som t ex ”bärande av föremål med sidbyte bakom”. Det är inget fel på hans fantasi i alla fall men det är inte alltid matte hänger med i svängarna.

Jag konstaterade också att just ”hemmaplan” är den svåraste planen för Maro. Är man självutnämnd ordningsman och måste hålla koll på allt som händer inom den närmaste kilometern så är det t ex jättesvår att ligga plats med hakan i backen. :O
Tur att man kan vinkla öronen åt olika håll sa han, och ögonen, till viss del. 😛

Rent bloggmässigt började ju året bra, 16 inlägg bara i januari, och ambitionen var verkligen att skaka liv i bloggen igen. Nu vet vi hur det gick. Det gick inte så bra. Det här blir dock inlägg 30 under året så snäppet bättre än 2015 i alla fall.

I augusti körde jag en sammanfattning av första (dryga) halvåret så det behöver jag inte bry mig om nu. Från augusti och framåt har det väl inte hänt så mycket revolutionerande men kanske ändå värt en liten återblick.

I augusti åkte vi till Göteborg och hälsade på A-L och Holly och … satte Maro i simskola. Så mycket simmat blev det kanske inte men han kom troligen till insikt om att det inte är livsfarligt att bli blöt för blöt var han, upp över öronen. Tänk vad en söt brud kan göra för att man ska visa sig åtminstone liiite modig. 😛

SM i bruks och IPO arrangerades här i stan sista helgen i augusti och min klubb var medarrangör av skyddet. Jag var uppknuten till sekretariatet och vår husvagn blev i sista sekund uppgraderad till sekretariatsfilial vilket innebar att jag campade inne på tävlingsplatsen! Inte vad jag hade planerat men ganska praktiskt. 🙂 Jag tillbringade dock ganska mycket tid vid själva tävlingen vilket jag inte hade väntat mig. Speaker på skyddsgruppens lydnad (med fullständigt värdelös speakerutrustning) och preliminärpoängsberäknare vid planskyddet så jag fick ändå se en hel del på nära håll. 🙂

I oktober var vi ett gäng som åkte till Stockholm och såg Phantom of the Opera. Den var helt ok men INGET slår Jesus Christ Superstar i min värld, så är det bara. 😛

Annars har väl det mesta (utöver jobb och vardagssysslor) handlat om hundträning. Vi får hoppas att det ger resultat under 2017. 😉

Jullovet har varit perfekt, vilket i min värld innebär barmark (och uppehåll). Det har inneburit lagoma doser av hundträning (och tävling!), rensningsprojekt (om än inte i den planerade omfattningen, precis som vanligt) och ”göraingenting”, i den mån jag nu är kapabel till det sistnämnda. Karlssons bravad på annandagen, RLD A-titeln, satte lite extra guldkant på det hela. 🙂

I onsdags hade vi en bra träningdag (i solsken) på klubben med S och Me’gas. För en gångs skull hade jag med mig finkameran och det blev några härliga bilder. 🙂

Me’gas bjöd också på några roliga ögonblick. 😀

Nu är det alltså nyårsafton och någon form av plan för nästa år borde man väl ha, och det har man. Den får dock hålla sig i mitt huvud tills vidare och så håller vi tummarna för att den fungerar. En del av planen är iaf att uppdatera bloggen lite mer frekvent. Vi får se hur det går med det?

Kvällen tillbringar vi hemma, där våra närmaste grannar ytterst sällan ägnar sig åt idotiska fyrverkerier, och OM de gör det brukar det vara isolerat till 12-slaget. Vi var bjudna till två olika ställen ikväll men tackade nej till båda, av hänsyn till hundarna. Inte för att någon av dem är skottberörd (nåja, Karlsson på äldre dagar men enbart bundet till platsliggning vad jag har märkt hittills), eller har varit påverkad av det de upplevt, men jag vill verkligen inte riskera något.  Vi lider verkligen med alla våra vänner som bor i områden som mer eller mindre liknar krigszoner den här tiden på året, och hoppas att det trots allt går bra för både hundar och människor. 😦

Eftersom det är populärt med återbruk så återanvänder vi en gammal nyårshälsning. Vädret idag är dock av annan karaktär; blåsigt, regnigt och +6°.

Med förhoppning om ett strålande 2017, på alla plan, för både oss och våra vänner!

Vem kunde, för bara ett par månader sen, drömma om att vi skulle kliva upp i ottan på annandag jul för att … åka och tävla rallylydnad?!

I somras, när vi tävlat ganska intensivt en period, bestämde jag mig för tävlingsvila. Karlsson bara ”dog” när vi gick över banden till banan. Jag hade alltså gått i fällan igen och tävlat för mycket och är det något han lär sig snabbt så är det när det är tävling och därför inte vankas belöningar. Det där sista kvalificerande resultatet i avancerad klass skulle vi alltså få vänta på och i ärlighetens namn var jag inte alls säker på att det skulle komma, någonsin.

I oktober startade vi på vårt KM men utom tävlan och sist av alla, just för att jag skulle kunna belöna upp honom med godis trots tävlingssituationen. Sen var siktet inställt på vår hemmatävling i påsk. Dock kunde jag ju inte låta bli att kolla SBK Tävling och hittade då den här tävlingen och varför inte liksom? Bara en halvtimme hemifrån och efter tävlingsvila sedan augusti? Dessutom sista chansen innan de nya reglerna, och poänggränserna, börjar gälla vid årsskiftet.

Det var en klok strategi visade det sig. Han var taggad och ”med”, och det blev säkert inte sämre av att banan började med ett hopp. Det brukar tagga igång honom och frånsett några förarfel och -10 på honnören (precis som vanligt :O ) så kändes det riktigt, riktigt bra.

Det är alltså tur att det är vardag i morgon så att jag kan beställa hans nya visitkort. 😛

För första gången är vi alltså nu berättigade att tävla i högsta klassen i en gren. I både lydnaden och brukset har det varit ruskigt nära men vi har inte nått ända fram. Nu ska jag bara fundera på om vi verkligen ska göra det? Fr o m nästa år höjs poänggränsen för godkänd i mästarklass från dagens 70 poäng till 90 (av max 100). Det känns inte sannolikt att vi skulle ta oss över 90, trots att honnören (där vi tappat mest poäng) försvinner. Vi kanske helt enkelt ska nöja oss här istället för att avsluta karriären med att misslyckas, vilket mycket väl skulle kunna bli fallet. Om man dessutom ska tänka sig typ en tävling i halvåret, för att inte tävla för mycket, så blir det en flerårsplan… Nåja, jag får väl fundera på det en stund.

Den där jäkla honnören förresten… Han får ju alltid myror i brallan och har svårt att ligga/sitta still. Otålig till tusen, trots sin mogna ålder. 😉 Hade jag fått ställa mig på andra sidan banan är jag övertygad om att han hade legat/suttit stilla men när jag står precis intill måste det ju hända något?! När tiden var ute idag viskade jag till honnörsfunktionären att ”nu kommer han säkert ligga som ett ljus” och mycket riktigt, resten av tiden låg han blick stilla och bara tittade på mig men sina vackra, mörkbruna ögon. 😛 Well, den försvinner som sagt fr o m 2017 och lika skönt är väl det – för alla.

Idag slogs jag än en gång av hur fantastisk han är att ha med sig i sådana här situationer. Det var rätt trångt i hallen, där alla som inte var inne på banorna uppehöll sig, men han bryr sig inte om någonting. En stor rhodesian ridgeback gjorde lekinviter på 50 cm håll och en labbe trampade praktiskt taget på honom och inte en min han rörde. Bilden är tagen strax innan det var vår tur att gå in på det något mer folk- och hundtomma uppvärmningsområdet. ❤

Nu inväntar vi den utlovade stormen så får vi se vad det blir av den. Gasolkaminen är på plats och vattenflaskor och -hinkar är påfyllda. Så mycket mer kan vi inte göra. Innan det blåser igång på allvar kanske jag och Maro hinner ta oss ut i Karlsson Arena och träna lite nose work. Den träningen inleddes igår och han var faktiskt riktigt duktig. Mest fascinerad var jag över att han alldeles självmant gjorde kanonfina frysmarkeringar?! Och nej, vi har inga tävlingsambitioner i den grenen men jag tror det kan vara nyttigt för honom och det är ju perfekt aktivering om man vill ha en trött hund. 😉 Jag får väl rosta av Karlssons ”skills” också, för lite lärde han sig ju på kursen för två år sen, men det blir inte idag.

Det här med att göra egna julkort med hundar har ju blivit en tradition och man kan ju göra det mer eller mindre svårt för sig.

En hund, stillastående (eller -sittande/-liggande) – ganska enkelt.
En hund – actionbild, lite svårt.
Två hundar, stillastående (eller -sittande/-liggande) – mera svårt.
Två hundar, actionbild – rätt jä…la svårt, faktiskt. 😛

I år hade jag en vision. Den innefattade två hundar, en tomte, snö och … action.

Snön infann sig redan i början av november så det var bäst att passa på, tomten infann sig och hundarna fanns. Så, då traskade man ut i snön med hela gänget och finkameran.

389 bilder och sju minuter senare trodde man att man hade något. Tomten hade dessutom sett sina bästa dagar och var inte längre särskilt fotogenique.

På den tiden hinner man inte kolla vad det blir, om det blir och framför allt inte ställa om kameran när ljuset ändras. Bilderna är tagna i motljus och medljus, i skarp sol och i molnigt väder. Det går fort ibland. 😛

Att det blir mycket ”skit” när man fotar helt oregisserade actionbilder kom ju inte som någon överraskning men att det var så extremt få bilder som ens var i närheten av att se vettiga ut var minst sagt en besvikelse. Att kameran dessutom var helt tokigt inställd, på ett ställe jag hade glömt att det fanns, gjorde inte saken bättre.

Här kommer ett urval av ”bloopers”, som visar hur tokigt (och tokroligt) det kan bli. De flesta är bara med Maro eftersom Karlsson inte riktigt hängde med i svängarna. Bilderna är helt oredigerade, bara beskurna.

Och jo, det fanns en eller två som var användbara. Allra sist i inlägget ser man det som blev årets julkort, i både analog och digital form.

GOD JUL på er!

 

Facebook kämpar ju på med sina ”minnen” och det är – i ärlighetens namn – en rätt rolig funktion. 🙂

Igår kom detta upp.

Då dök den här kommentaren upp: ”Går inte annat än att älska honom ”

Tro mig, det går. 😛

Det finns stunder när han är extremt billig. En av dessa stunder infaller cirka varje dag, på morgonen. Ungefär två sekunder innan man själv inser att man är vaken har Maro insett det. :O

Då tar han en rejäl ansats, gör ett språng värdigt en attackpanter och … landar på mig. Oftast vaknar jag på rygg vilket innebär att 20 kilo kelpie landar på min mage. Aj! Magen är förvisso ganska väldämpad men när han trycker in en bakhas i höjd med urinblåsan och en armbåge i revbenen samtidigt som han ger mig multipla örfilar med framtassarna och attackhånglar med blöta tungkyssar (kan ibland bytas ut mot, eller kombineras med, ”kärvänligt” tugg på hakan) då … älskar man honom inte sådär jättemycket, faktiskt. 😛

Vid behov, dvs om man inte släpar sig upp direkt när han släpper taget, kan man råka ut för samma kärvänliga behandling flera gånger, samma morgon. Han snålar inte med sin kärlek i alla fall men det finns alltså stunder när ”man” inte älskar honom. 😉

När det gäller frekvensen på blogginlägget så började ju året rätt bra, men för en tid sen insåg jag att jag inte bloggat sen det låg snö ute?! Skäms på mig! Men när snön försvann och ljuset kom tillbaka fanns det ju så mycket annat att göra än att blogga; typ bygga till huset, träna hund och en massa annat.

Här kommer någon form av summering av våren och sommaren för nu är vi kusligt nära höst igen och ljuset försvinner sakta men säkert.

BYGGE
I vintras beslutade vi att bygga ut huset, eller vi och vi? Vi fattade beslut att låta snickare bygga ut huset med ett arbetsrum och en groventré. Inget jättestort bygge men det har ändå tagit tid och varit många beslut att fatta. Nu är det iaf klart och jag är jättenöjd. Vissa inredningsdetaljer återstår men det är det enda, och allt är fullt användbart.

KULTUR
Några arrangemang har det blivit. Vi började med en helg i Stockholm i april när vi kollade på direktsändningen av Let’s Dance. Kulturfaktor tveksam men ändå lite kul att se. Vi passade också på att träffa vänner och bekanta samt shoppa hejdlösa mängder pelargoner på hemvägen.
I maj blev det Jersey Boys i Göteborg och i juni kröntes det hela med Springsteen-konsert i Göteborg. Jag deklamerade kaxigt på vägen dit att jag minsann inte var någon hardcore-fan men när jag åkte hem var jag nog i riskzonen. 🙂 En kanonkonsert var det och den levde man på ett bra tag.

HUNDARNA
Med Maro fick jag ”starta om” spåret i början av sommaren. Valpövningarna, som jag aldrig behövde använda när han var valp, fick jag ta till nu istället, under ledning av en mycket duktig klubbkompis. I övrigt behöver han nog mogna ett tag till innan jag ens funderar på tävling…

Karlsson och jag körde några rallytävlingar i våras och början på sommaren. Det resulterade i två kvalificerande resultat i avancerade klass. Tyvärr verkar det ruskigt segt att få till det tredje och sista… 😦 Det lilla djuret har uppenbarligen lagt ihop två och två och fattat när det är tävling och inte. Just nu känns det som att vi ska ta en rejält paus från tävlandet och hoppas på att han glömmer (inte moment men tävlingssituationen) och så kanske, kanske jag orkar göra ett nytt försök till våren? Annars är det väl bara inte meningen att vi ska komma till högsta klassen i någon gren… 😦

MIDSOMMAR
Den helgen firades med goda vänner på hemmaplan i ovanligt varmt (klibbigt och  kvalmigt) väder. Annars var det väl ungefär som vanligt, dvs trevligt. 😉

SEMESTERN
Vi började med att röja ur kök och hall för att snickarna skulle komma åt att byta golv medan vi var borta sen drog vi till Dalarna. Några dagar i Falun och en dagstur till Rättvik där vi hann promenera på långbryggan och träffa Maros uppfödare och hans syster.

Sen drog vi söderut igen och tog ett stopp på vägen vid Vänern där Maro fick akta sig för vågorna.

Därefter tillbringade vi några blåsiga dagar en bit utanför Kungshamn och gjorde dagsutflykter både norrut och söderut.

Eftersom huset var upp- och nedvänt efter golvbytet var det bara att ta tag i det när vi kom hem och efter några dagar var det dags för sommaren happening; lägret!

KINDSLÄGRET
I år ingick jag i lägerkommittén och var därför på plats redan två dagar innan lägerstart. Vi fick en riktigt bra och mycket varm vecka med träning för bästa Geir.

Maro skötte sig riktigt bra och jag höll mig på benen i skogen (i motsats till förra året).

Vi fick även besök av sötaste syster Yra en kväll.

Efter lägret var det bara att börja jobba igen… Som vanligt kunde jag lätt ha klarat av några ledig veckor till.

VÄDRET & PELARGONERNA
Först ville det inte bli vår alls men sen blev det plötsligt högsommarvärme i slutet på maj, början på juni. Sen var det både si och så fram till lägerveckan. Den tidvis varma våren har dock resulterat i rekordstora pelargoner som blommat ovanligt tidigt. Tyvärr blev det höststormar och höstregn förra veckan så nu, när de normalt är som finast, är det mesta sönderblåst. 😦 Här är iaf en av dem, innan den tidiga hösten.

Förra helgen åkte vi till Göteborg för ett IKEA-besök och en träningsdate med A-L och Holly. En mycket trevlig dag med bra träning och rolig lek för hundarna. På bilden (som A-L tagit) ser man Hollys rätta jag men Maro luras. Så där stabil och samlad var han INTE hela tiden. 😛

Vi hann även ett träna ett par gånger med söta syster Yra och hennes matte under förra veckan. De har semestrat i närheten så det passade bra. 🙂

Nu sitter jag på ett norskt hotellrum, precis som jag brukar göra den här tiden på året. Maro är på pensionat för första gången och jag hade separationsångest de luxe igår kväll när jag skulle lämna honom. Just nu lever jag efter testen att ”inga nyheter är goda nyheter”.

Nästa helg ska SM i bruks arrangeras i Borås och jag ska jobba i sekretariatet hela helgen. Nåja, jag kanske blir utsläppt då och då så att jag kan shoppa lite. 😛

I tisdags var det dags för andra tillfället som rallyprojektekipage. Den här gången inomhus, tack och lov, eftersom vintern inte vill släppa taget.

Något vi haft problem med i högerhandlingen är att komma igång igen efter halter. Dvs jag har kommit igång men det lilla terrierdjuret har stått/suttit/legat kvar och inte alls förstått vad han förväntas göra när jag travar iväg. Eller rättare sagt har han nog trott att han gjort rätt. Nu är det möjligt att vi kommit på varför.

Han är ju sedan valpben drillad i att följa med om jag startar med vänster ben (som är närmast honom när han är på vänster sida) efter en halt. Startar jag med höger innebär det, tillsammans med kommando, att han ska vara kvar där han är. När vi började med högerhandlingen kändes det ju logiskt att börja med höger ben när han skulle följa med. Det ben som är närmast djuret alltså. Vår instruktör, eller blivande instruktör om man ska vara noga, var helt överens med mig – det var logiskt.

Nu verkar det som om terriern tyckte det var en dålig logik. 😛

När jag testade att börja med vänster ben (kombinerat med kommando), trots hund på höger sida så lossnade det, tror jag. Det funkade i alla fall där och då. Har inte hunnit testa efteråt men hyser ändå ett hopp om att det kan vara lösningen. Man kan ju liksom inte ändra på något så ”basic” efter 10 år om man har att göra med en terrier. Ett vänsterben är liksom alltid ett vänsterben. 😀

I helgen hade vi sista kurstillfället med Game On Puppy. Dessa fyra helger har gjort att de mörka månaderna faktiskt gått ganska fort. Att kursa en hel helg varannan månad har verkligen passat oss. 🙂 Den här gången låg fokus på störningsträning och kedjor. I synnerhet det första är välbehövligt för chokladtomten. Detta var nog bland det konstigaste han upplevt (tyckte han iaf just då) och det tog ett par försök innan han insåg att han faktiskt skulle ligga kvar. 😛

För övrigt håller vintern oss i ett järngrepp. 40 cm snö mätte jag upp hemma på gräsmattan här om dagen! Sen kom det lite till… 😦 Med ett par plusgrader på dagarna och ett gäng minusgrader nattetid (som det varit nu ett tag) känns det som om snön kommer ligga till midsommar men det blir kanske inte så, i år heller.

Vissa av oss tar dock saken i egna tassar och försöker gräva fram våren. Det går sådär, men han försöker i alla fall, det får man ge honom.

Nu håller vi tummarna för att vädergudarna tar i med hårdhandskarna för jag längtar mig sjuk efter barmark, spårträning och lydnadsträning utomhus!

Jag kan ju villigt erkänna att det året (nästan exakt) som jag bara hade Karlsson var ganska lugnt och skönt. Ett litet terriertroll i mogen ålder som utan problem kunde ligga och dra sig framåt 10-11 på dagen utan att ens lämna sängen för rastning eller mat. Bara en hund att träna och inget dåligt samvete när man la tid på någon annan. Karlsson är ju dessutom en väldigt enkel hund att ha, på alla sätt.

Men … det var också tomt. Inte bara för saknaden efter Iza utan även för att jag saknade att se samspelet mellan hundarna.

Nu är jag ju väl medveten om att en flock på två individer inte är särskilt stor, det finns de som har betydligt fler hundar, men för mig är det lagom. Det finns inte en chans att jag skulle klara att ha fler hundar som kräver träning och andra aktiviteter. Men två hundar ger mig (och dem) det där härliga samspelet som är så kul att iaktta (även om det ibland är lite nervpåfrestande 😛 ) och som jag är helt säker på uppskattas av dem båda trots att det ibland låter en smula … underligt. 😛

När jag la ut en slow motion-film på deras lek på FB här om veckan undrade Karlsson uppfödare hur de låter, på riktigt. På den filmen låter de mest som två mordlystna dinosaurier, pga den långsamma hastigheten. 🙂

Det är fascinerande att se rörelserna i slow motion och se hur Maro trots sitt stora gap ytterst sällan vidrör sin lilla storebror. Det är många små detaljer i kroppsspråket som man missar när det går i vanlig fart, som på nästa film. Här hörs det också ganska väl hur det låter. 😉 Inte jättevackert men … mycket. 😛

Men … för det mesta ser det ut ungefär så här, om de inte står och betar på varsin (eller samma) gran.

Hur de ser ut när de ligger och sover ihop har vi ju sett förr och det är rätt … gölligt. 😉

När de värmer upp för promenad kan det se ut och låta så här. Ibland är Karlsson väldigt tydlig med att han inte vill delta (och ställer sig under en stol), och andra gånger går han ”all in”. Sen kan jag faktiskt bara sticka ner handen i getingboet och säga ”tack” så släpper båda två. 🙂

Kontentan är att det nog är så här jag vill ha det; både små och lite större tassavtryck (men jag skulle gärna skulle slippa snön).

I söndags påbörjade jag och Karlsson några hektiska veckor som projektekipage (i avancerad och mästarklass) åt klubbens blivande rallyinstruktör. Vi är riktigt taggade båda två och det är massor av träningstillfällen inplanerade innan 24 april när det är examination. Vi får nog ligga i även på hemmaplan och det började vi med ikväll. Tack gode gud för Karlsson Arena. 🙂

Nu till helgen är det dags för sista omgången med vinterns Game On Puppy-kurs för mig och Maro. Jag tycker att det på det stora hela har varit riktigt bra och framför allt har vi fått lite mer struktur (och frekvens) på träningen. För säkerhets skull värmer vi upp med en timmes privatträning i morgon, för den ena av instruktörerna (Pia).

Kvällens träning bestod av rally med Karlsson (naturligtvis) och sen lite störningsträning, stadga (i stå) och metallapport för Maro. Alla tre delarna gick faktiskt riktigt bra och metallapporteringen hade gjort stora framsteg bara sen igår. Då spottade han ut den så fort att den inte ens fastnade på bild. 😛 Idag fastnade de på samma bild och chokladtomten började t o m få rätt hyfsad snurr på ingårna med metallbit i munnen. Det känns hoppfullt. 🙂

Den där chokladtomten som bor här har ju en del egenheter som jag inte blir riktigt klok på. Just den jag tänker ta upp här och nu har jag väl iofs delvis en bra förklaring till, men det är ändå långtifrån klarlagt varför han gör exakt som han gör.

Men vi tar det från början. Det där med uppletande blev ju ganska snart en käpphäst. Efter ett par träningstillfällen, när han var riktigt liten, insåg han att det inte alls var nödvändigt att lämna hittegodset till matte. Det var ju mycket roligare att lattja runt med prylarna på egen tass. 😛

Jag övergick snabbt till att träna avlämnande av saker inomhus, på begränsade ytor; både genom organiserad träning med vanliga uppletandeföremål och genom att uppmuntra spontana avlämanden av saker. Utomhus har jag hållit mig till att lägga saker synligt i en hög och låta honom hämta (och just nu inser jag att det var lääänge sen). Men hur som helst; inomhus har han utvecklat detta till helt oanade nivåer.

Varje gång jag kommer in genom ytterdörren i köket (och det blir några gånger på en dag när man är rökare) ska han ge mig något, och det är här urvalsprocessen kommer in. Det är inte så att han tar det som ligger närmast. Åh nej… Han kan ligga på sin fäll omgiven av tuggben och bollar men efter en snabb och kritisk granskning kan han mycket väl bestämma att inget av det duger just den gången och far iväg för att hämta något annat, gärna i ett annat rum eller under ett skåp eller…

Ibland duger faktiskt något av det som finns i närområdet men det är ändå inte slumpen som avgör utan han väljer noga. Ibland blir det ett tuggben, ibland blir det en boll och ibland blir det snuttefilten, eller något annat (eller en oumbärlig del av mina favoritskor, jodå det har hänt!).

Han har även vidareutvecklat konceptet till att gälla när jag sitter i TV-fåtöljen. Då kommer han och dumpar saker på mig så att jag till sist sitter där omgiven av bollar och tuggben samtidigt som han ligger i soffan och sover. 🙂

Visst får jag skylla mig själv, jag har ju som sagt uppmuntrat det, men just den här urvalsprocessen fascinerar mig onekligen ganska mycket. 😀

Här några exempel: alla är tagna under en och samma förmiddag. 🙂

Det är helt obegripligt hur min lilla söta kelpie kan förvandlas till ett sådant veritabelt monster ibland?! 😛 Karlsson ser nog ungefär likadan ut men av någon märklig anledning har han oftast rumpan mot mig i de här lägena så jag ser sällan hans söta små gaddar.

Det är ytterst sällan Maro ens nuddar Karlsson, som oftast håller sig ganska stilla, men OM Maro lyckas reta upp Karlsson så pass att Karlsson gör en liten attack är lyckan fullständig. Då tror Maro att han äntligen ska bli jagad av sin bror men bror stannar oftast efter ett par meter, när kelpien redan ligger i omloppsbana – runt sig själv. Om vi befinner oss i skogen parkerar sig Karlsson vid närmsta gran och betar bark samtidigt som han lugnt iakttar spektaklet. 🙂

Bilderna är dagsfärska och rätt kassa. Kraftigt beskurna iPhonebilder liksom, hur bra kan det bli? 😐 Någon gång måste jag föreviga detta med finkameran, men tills dess – håll till godo. 😛