Trial & error. Mest error.

Igår visade sig vädret från en förhållandevis positiv sida om man betänker att det är januari. Lite solsken och lite snö var ju värt en sväng med kelpien och kameran och det blev en … intressant upplevelse, i synnerhet eftersom solen stundtals täcktes av dimmoln, och stundtals inte. Innan jag förstod att ljusförhållandena ändrats och krävde lite chansartat skruvande på kameran så hade jag liksom hunnit ta 50 bilder.

Av sisådär 300 bilder åkte väl 260 i papperskorgen och det borde nog ha varit 290. De resterande 30 ska jag nog skiljas från en annan dag.

Efter lite photoshoppande var det i alla fall några som blev hyfsat presentabla, även om de fortfarande är onödigt ljusa.

150125A 150125I 150125H 150125G 150125F 150125E 150125D 150125B
Sen tog minneskortet slut och jag kunde inte för mitt liv hitta lönnfacken i kameraväskan där jag gömt extrakorten. Bilderna på Karlssons snöbus blev därför inte, annat än med mobilen.

150126B
Sen hittade jag extrakorten…

Och sen hittade jag Karlsson på köksbordet, igen?! Han lyfte på huvudet och funderade en kort liten sekund på om han borde gå ner när jag kom men sen sa han ”because I’m worth it…” och låg lugnt kvar. Min lilla sötnöt, och det är klart han är värd att sussa på köksbordet en gång i veckan, om det är det han vill. 😀

150126A
Nu sitter jag på ett hotellrum i Norge, igen. Den ena av de två årliga tjänsteresorna. På torsdag bär det iväg hemåt igen och då hoppas vi på att kelpiemagen har stabiliserat sig helt och hållet.

Camaro eller Kamaro?

Jag förvandlas allt mer till min mormor. Hon hade en tendens att rabbla upp namnen på alla sina tre döttrar i åldersordning och på slutet kom mitt namn, om det nu var mig hon ville något. BrittaUllaMärtaLotta lät det då. Eftersom jag inte har några barn har jag väl inte utsatts för samma möjligheter till förväxlingar. Att barnen som jag är hedersmoster åt heter Tim och Ted ursäktar väl viss sammanblandning? 😉

Men nu har jag upptäckt att jag allt oftare säger Kamaro, oavsett vilken av hundarna jag egentligen adresserar.

Det här är en Camaro.

150124A
Det här är (uppenbarligen) en Kamaro.

150124B
Hur svårt kan det va’? 😉

På magfronten verkar det f ö ha lugnat ner sig, igen. Hoppas det håller den här gången. Man får väl också se det som lite positivt att OM man nu ska ha ett rejält magras så kom det vid rätt årstid, när hundaktiviteterna och träningmöjligheterna är begränsade. Dessutom har det, sorgligt nog, blivit stopp för våra träningar i den fina fotbollshallen pga av ev. allergi bland fotbollsbarnen så inte ens det har vi tvingats avstå, det löste sig liksom av sig själv… 😦

Sjukstuga och fiskrestaurang… :(

Nu är jag rätt less på hundar som inte är helt ok. Den sista dryga veckan har det varit någon slags sjukstuga här. Efter förra veckans akutbesök med Maro på Västra Djursjukhuset så var det ju strikt fisk- och risdiet som gällde. Magen lugnade ner sig, nästan oroväckande mycket, men till sist började det lossna ”lite lagom”. Vi andades ut en smula…

I lördags natt vaknade jag av att Karlsson spydde i sängen?! Han kräktes några gånger till och på söndag förmiddag bröt det ut diarré?! Vafalls? Han är ju ALDRIG dålig i magen, åtminstone inte på det sättet. Att han har haft magknip ibland, även om det är länge sedan nu, vet vi ju, men hans problem har oftast varit raka motsatsen till lös i magen.

Bara att koka ännu mer fisk och ris…

På måndag kväll började jag försiktigt blanda i några kulor av det vanliga fodret till Maro, eftersom han verkade stabil, och fortsatte med det under tisdagen. Natten mot onsdagen väcktes jag av en liten kelpie som hade MYCKET bråttom ut… *suck*

Det känns ärligt talat inte som om jag gjort så mycket annat på min fritid den senaste dryga veckan än att koka fisk, ris och kyckling.

I onsdags kände jag dock att det fick räcka med hemmagjord diet, även om den var rekommenderad av veterinär, och investerade i en stor säck Hills I/D, mer Fortiflora och Canikur.

Maros mage lugnade ner sig rätt fort och jag var nu fast besluten att köra på dietmat i några veckor. Men, idag verkar det vara kört igen? Inte panikkört, men inte ok heller… Vad är det som händer? Nästa steg, om det inte lugnar sig igen, får väl bli någon form av parasitprov om inte veterinären har någon bättre idé för så här kan vi inte hålla på. Karlsson mage verkar dock ha återgått till normal status men han får också hålla sig till dietmaten ett tag till.

Som tur är så är de i alla fall pigga båda två och jag har vågat mig på ett par små träningspass med Maro, naturligtvis med dietmat som belöning. Igår tränade vi uppletande i Karlsson Arena, eller åtminstone vissa delar av uppletandet. T ex att hämta föremål och lämna dem i mattes hand och att hålla fast utan att tugga.

150123B

Att snön har ramlat ner oavbrutet under hela veckan har ju inte gjort det hela roligare direkt… I förrgår och igår uppträdde ett märkligt ljusfenomen på himlen men det blev inte mer än så. Efter en liten stund var det lika grått som vanligt.

150123C
I morse såg det lite hoppfullt ut…

150123E
…men det gick över. Dock kom det en liten glimt av blå himmel senare under dagen men det gick också över fort. 😦

150123D
Karlsson bjöd i alla fall på sitt snow-face på promenaden. 🙂

150123A
Honom hittade jag förresten, helt ogenerad, så här i onsdags. Han bara tittade på mig när jag kom in och skämdes inte det minsta. 🙂

150123F
Maro fortsätter att träna på vallnings-poser på promenaderna och har man inga får att öva på så funkar det med en borderterrier 😛 . Och nej, han är inte alls så mager som han ser ut på bilden utan faktiskt i förvånansvärt bra hull trots krånglande mage.

150123H
Ibland orkar man tydligen inte riktigt med morgongympan utan somnar liksom mitt i alltihop.

150123G
Det var en sammanfattning av den sista veckan. Inte så rolig sådan, mest en sjukjournal, men det är så det är just nu.

Paradoxalt min käre Karlsson

Det är inte lätt att lära gamla hundar att inte sitta, tydligen… Här har vi ägnat nio terrierår åt att lära terriern snabba sättanden i halter etc. OK, de sista åtta åren, typ, har de varit snabba så vi har väl inte lagt jättemycket krut just på inlärning utan mer på underhåll och uppmuntran. Nu visade det sig att denna talang kostade oss 20 poäng, av 100, i gårdagens rallytävling… Det räckte förvisso ändå till ett godkänt resultat men det hade ju sett snyggare ut med 96 poäng istället för 76. Det blev en lång kväll på tu man tass med Karlsson i fotbollshallen i Ulricehamn. Vi var i och för sig inte ensamma, det var ca 150 hundar och 2-300 människor där också, men det var ändå han och jag, utan någon kelpievalp hängande i öronen och det tyckte vi var mysigt båda två. (Han deklarerade klart och tydligt att han kunde tänka sig att byta kelpien mot en random, mogen schäfertik, eller möjligen en bc-tik… 🙂 ) Det var high life i hallen. Lydnadstävling, alla klasser (även om bara 1:an och 2:an gick samtidigt som rallyn), och dubbla nybörjarklasser i rallyn. Tack och lov hade vi ett tidigt startnummer och Karlsson var pigg och taggad under uppvärmningen. 150117A När vi kom i mål så kändes det bra. Inga direkta missar som jag var medveten om. Därför blev jag lite snopen när jag på resultattavlan såg att det stod 76 poäng. Vafalls…? Men med höstens KM i minnet, där vi tappade 20 poäng på sådant jag inte ens var medveten om hade hänt, så anade jag ju ett liknande scenario. Medan vi funderade på det, den ena av oss förmodligen mer än den andra 😉 , satt vi på läktaren och väntade på prisutdelningen och snackade med kompisar. Med tanke på att det heter ”rallylydnad” tar det förvånansvärt lång tid. 😉 150117B När vi fick vårt protokoll visade det sig att den lilla strävhåriga saken lyckats sitta/sätta sig vid två tillfällen när det inte ingick i momentbeskrivningen. Det var dessa två skyltar som blev vårt fall. 150117D Vi den första skylten kände jag att jag var någon sekund sen i starten. Man ska alltså gå framåt direkt, utan att hunden hinner sätta sig, men har man snabba sättanden (och en långsam matte) så har man. Det är inte lätt när det är svårt. 😉 Vid den andra skylten har han förmodligen snurrat runt sittande på rumpan men det hade varit roligt (?) att ha det på film för att se vad som egentligen hände. Nåja, det blir till att levla upp matte ett snäpp så att hon startar i tid när hon ska och att träna in handtecken/muntligt kommando så att han går med i 360° vänster utan att nudda marken med den söta lilla rumpan. Man får även gå i en snäv cirkel och det kan ju vara ett alternativ till på stället-snurren som jag brukar göra. Ytterligare ett alternativ är ju att helt enkelt ge honom de utskrivna momentbeskrivningarna så att han kan läsa på. 🙂 Med tanke på att jag halvt stressat ihjäl mig (rally?!) i våra två tidigare starter (en officiell samt klubbmästerskapet) var det i alla fall lite kul att se detta på protokollet. 150117C ”Lugnt o fint” liksom? Det kunde man inte tro. 😀 Nåväl, med den här takten – en officiell tävling vartannat år – kommer Karlsson vara runt 29 år när han blir rallylydnadschampinjon, under förutsättning att det inte krävs mer än tre starter i någon klass. Kanske dags att öka tempot en smula, eller…? Jag anar att min motivation kanske ökar lite när jag får koppla loss honom i fortsättningsklassen, och då kanske jag kan utöka den tänkbara kör-radien till sju mil, istället för fem?

Idag var tanken att vi skulle inviga Maros nya spårsele som kom här om dagen men … NU SNÖAR DET IGEN! GAH! 150117E Han går fortfarande på diet men fisk och kyckling är väl inte fy skam som belöning i spåret. Vi får väl se vad det blir av dagens snöfall. Snöstorm i torsdags, barmark igår, och nu snö igen. Ingen kan anklaga vädret för att vara enformigt i alla fall. 😦 Hur som helst mår Maros mage mycket bättre och om ett par dagar vågar vi nog börja smyga in lite vanlig hundmat bland fiskarna och kycklingarna.

Mitt älskade lilla måndagsex.

Nog för att Maro är född på en måndag men att det skulle få de här konsekvenserna hade jag inte riktigt väntat mig…?

Idag var det dags för akutbesök hos veterinären – igen. En gång i veckan är ingen bra trend så vi hoppas verkligen att det inte är en trend.

Igår på dagen fick han diarré och det tilltog under kvällen. Till sist kom det i princip bara vatten. Märkligt nog var det sedan lugnt under natten men när jag gick upp, tidigare än vanligt, i morse och tog ut honom var det inte kul. Det kom ytterligare lite ”vatten” och sen for han omkring och skrek rakt ut när han försökte klämma ut något, gud vet vad. Ev. fick han också ut något, typ gräs/tyg, men i ficklampans sken och med en hund som for runt vilt ylande i galopp var det inte lätt att se vad som hände. Eftersom han varit lite irriterad på sin bakdel i någon vecka (analsäckarna kollades, u. a. förra veckan hos veterinären) kände jag att nu var inte ”avvakta” en bra strategi längre.

Husse var tack och lov ledig idag så det blev blixtutryckning till Göteborg och Västra Djursjukhuset. De öppnar inte förrän 07.00 men 06.45 landade vi utanför och blev insläppta och mycket väl mottagna kl 06.50 trots vår oannonserade ankomst.

Eftersom han är mycket skeptisk till hantering av de bakre regionerna efter två analsäckskontroller inom loppet av tre veckor så fick det bli lugnande. Mest för att jag inte vill att han ska lägga på sig ännu fler negativa minnesbilder av veterinärer och den sortens kontroller för han uppskattar det inte.

Inget hittades i rumpan men för säkerhets skull togs även några plåtar på mage och tarm. Inget konstigt syntes där heller så han fick åka med hem igen, mycket trött och mosig.

150113A
Trött och mosig har han varit även efter hemkomsten, trots att han bara fick lugnande för 10 av sina 16 kilo och trots piggelinspruta.

150113B
Nu börjar han piggna till men matbristen gör väl att han fortfarande är ganska skeptisk till livet som helhet. Nu är det dietmat som gäller så hokifilén är kokt, liksom riset, och hittills har han fått två pyttesmå portioner som han girigt slickat i sig. Lika girigt slickade han i sig en dos Pro-kolin som vi fick med oss från veterinären.

Nu håller vi alla tummar vi har för att vi snart har en frisk och pigg liten chokladtomte igen för fy vad jobbigt det är när djuren inte mår bra. 😦

Men jag måste säga att jag är imponerad av Västra Djursjukhuset. Jag har ju varit där två gånger med Karlsson, mer eller mindre akut, och båda gångerna fått komma med kort varsel och blivit väl mottagen. Nu försökte jag förbereda mig på att vi kanske inte skulle få hjälp där utan tvingas söka oss vidare men det var inget snack, trots att jag alltså inte ens ringt innan utan bara ramlade in över tröskeln 10 minuter innan öppning. I bilen på vägen ner ringde jag Blå Stjärnan i Göteborg för de har ju trots allt dygnet runt-öppet och ligger lite närmare. Växelnumret hänvisade till journumret och på journumret hänvisades jag till ett betalnummer, där kostnaden skulle vara 20,- i minuten! Veterinärtaxorna är väl nog saftiga ändå, utan att de ska behöva använda sig av betalnummer, eller…?

Egon och hans vänner…

Ja varför inte fira 10-årsdagen av stormen Gudrun med en ny storm – Egon? För en gångs skull hade SMHI rätt och det blev faktiskt en storm av klass 2-varningen. Det har ju varit lite si och så med det annars men ingen är väl gladare än jag när de har fel.

Det blåste upp rejält i går eftermiddag. På kvällen tog det i ordentligt och Maro tyckte det var en usel idé att kissa utomhus innan vi gick och la oss. Karlsson har ju varit med förr och tog det med samma ro som han tar det mesta med.

Här agerade han vindmätare i samband med stormen Per i januari 2007. När Gudrun härjade var han möjligen påtänkt men han föddes inte förrän i slutet av samma år.

070114_C 070114_D
Nåja, vi har kommit ganska lindrigt undan. En vindskiveplåt på ladugården och några ommöblerade/trasiga takpannor på altanen får man väl ta. Ett litet strömavbrott i natt har det tydligen varit men det enda vi märkte av det var min blinkande klockradio i morse. (JA, jag börjar närma mig 100 och använder fortfarande klockradio och så pratar vi inte mer om det! 😉 )

Min favoritsyrén har i och för sig ”vissnat” under helgen men det kan jag inte skylla på Egon eftersom den vissnade redan i fredags kväll. Förmodligen kan vi skylla det på lång och varaktig söndring. Den har levt på övertid i ungefär 22 år, ända sedan vi vräkte ett gammalt altantak bestående av järnbalkar och korrugerad plast över den – helt övertygade om att den inte skulle överleva, men det gjorde den. Det finns lite kvar, till höger och vänster typ, men det blev ett rejält hål i mitten, sett från altanen. 😦

150111J

Igår förmiddag friskade det också i ganska rejält, kombinerat med snö. Maro insåg att hans öron är uselt konstruerade för dylikt väder och tyckte vi skulle utnyttja reglerna i konsumentköplagen för en reklamation. Han önskar byta till samma modell som storebror fast i chokladbrunt. 🙂

150111I
Igår kväll roade vi oss med att träna stadga i ”ligg”. Jag studsade (nåja…) runt i diverse ”funny walks”, slängde leksaker omkring honom, drog en potentiell kamptrasa fram och tillbaks över ryggen på honom och använde storebror som störning. Han var förvånansvärt duktig med tanke på att vi inte gjort något sådant tidigare. Vi körde en repris ikväll, med lite högre svårighetsgrad och jodå, han får godkänt även om han inte motstår riktigt alla frestelser – än. 🙂 (Nej, benen är inte en meter långa. Kameran ljuger.)

150111H
I morse, när resten av familjen sov sin skönhetssömn..
150111G
…roade jag mig med att försöka lära mig lite mer om mitt macro-objektiv. Jag går från klarhet till klarhet, även om det är långt kvar. 🙂

150111E 150111D 150111C 150111B 150111A
Jag har även hunnit trimma terriern, åtminstone så pass att han inte ser ut som om han reser ragg konstant. Kan ju vara trevligt att ha en hyfsat välvårdad hund när vi ska tävla rally på fredag. Som vanligt försökte han pussa sig ur situationen men jag gick inte på det den här gången heller. 🙂

150111F
Nu stundar årets första femdagars arbetsvecka. Det blir tufft…

Akututryckning, på en vardag?!

Som alla djurägare vet så inträffar ju oftast akut sjukdom, helt i Murphys anda, nästan alltid på jourtid. Det finns dock undantag…

Idag var det åter till vardagen för familjens matte. Ja för hussen också för den delen. Eftersom valpen hade lite svårt att komma till ro när jag började jobba i morse så fick han lite nötdjursbaserat tugg. Sådant han fått innan och som fungerat utan problem. Han tuggade i sig det torkade örat och gick och la sig. När han efter en timme ungefär visade sig igen såg han ut så här!

150107G 150107H
Att det var någon form av allergisk reaktion var det ju ingen tvekan om, och i motsats till alla som rusar ut på Facebook och jagar amatördiagnoser slängde jag mig på telefonen och ringde min favoritveterinär, som mycket passande öppnade idag efter julledigheten.

– Sätt dig i bilen och kom hit på en gång, var ordern jag fick.

Genast uppenbarade sig ytterligare en nackdel med snö, förutom de redan kända. Det är inte bra när det ligger snö över hela bilen och man snabbt måste iväg… När jag fått väck snön och kom iväg så var ju väglaget inte jättekul, åtminstone inte den första biten, men det tog väl iaf max 30 minuter från telefonsamtalet tills jag var på plats.

Diagnosen var vi helt överens om, jag och veterinären; allergisk reaktion. Mot vad är dock en ännu obesvarad fråga eftersom sådant tydligen kan komma upp till en vecka efter att de utsatts för det som framkallar reaktionen!

Han fick en cortisonspruta och så fick jag hämta ut cortisontabletter som han ska ha i tre dagar. Vi undviker nötbaserat tugg ett tag framöver men fortsätter i övrigt ungefär som vanligt så får vi se vad som händer. Det är tydligen inte helt ovanligt (enligt kommentarer på FB) att sådant här kan uppstå en gång eller två för att sen aldrig återkomma och jag hoppas verkligen att det är fallet även här. Allergiutredningar och elimineringsdieter är verkligen inget vi har lust med…

Nu, ca sju timmar senare, har svullnaden gått ner rejält men är inte helt borta. Han kliar sig en del men det är tydligen helt normalt upp till något halvt dygn efter och det verkar vara på gång att klinga av.

Nu håller vi tummarna hårt för att det inte händer igen!