Kelpien är ju en av få bruksraser där det faktiskt inte alls är ovanligt med hundar som är både SE BCH och SE UCH, dvs brukschampion och utställningschampion. Många raser är ju i praktiken delade i en arbetsvariant och en bruksvariant och bruksvarianten brukar inte ses med blida ögon av utställningsdomarna, tyvärr. Nu var definitivt inte detta anledningen till att jag valde just kelpie. Utställningar är ju inget som roar mig särskilt mycket. Men… när det drog ihop sig till att anmälningstiden till My Dog skulle gå ut lät jag mig övertalas att ställa ut, under förutsättning att uppfödaren visade honom. Jag har svårt att se någon anledning till att ställa valpar, annat än som miljöträning och det är ju något som definitivt erbjuds på My Dog… pust. Tre av hans syskon skulle också finnas på plats, så tja… jag anmälde väl då.
Tack och lov fick jag med mig en klubbkompis, C, som tjänstgjorde som sherpa, extramatte och allt-i-allo under dagen. Utan henne vet jag inte hur vi hade klarat oss? 🙂
Den lilla chokladtomten var väl milt uttryckt skeptisk när vi kom in i mässhallen men efter en stund började svansen vifta. Det tog ett par, tre timmar innan han skulle in i ringen och då hade han anpassat sig hyfsat till miljön. Den lilla mattegrisen var dock inte helt förtjust i att lämna matte men efter en stund funkade det också och han skötte sig över förväntan i ringen, även om han tyckte det var onödigt att domaren skulle kolla kulorna vilket han försökte avvärja genom att sätta sig. Vi får nog träna på det, och en del annat, om det ska bli fler utställningar.
Han slutade som 2:a bästa hanvalp med HP och med mycket fin kritik, slagen av sin bror som hunnit med några utställningar redan och skötte sig jättefint i ringen. Han har också en utställningsintresserad matte som visade honom med den äran.
Så mycket shoppat blev det inte, men några saker fick vi iaf med oss hem. Det var trångt och jobbigt att knalla runt bland stånden med Maro i släptåg, eller snarare … i täten. Mot slutet var han dock så trött att han tog ett litet tag med framtänderna i mitt vänstra byxben och gick någon sorts ”fot” för att inte tappa bort mig. 🙂
Strax innan vi lämnade mässan kunde man konstatera att ”ljuset var tänt men det var ingen hemma”. 😀 Då hade hjärncellerna gett upp och det lilla djuret ville bara åka hem, vilket han inte var ensam om. 😉
Igår kväll var aktivitetsnivån inte jättehög. 🙂
Idag har vi ägnat oss åt något vi båda tycker är betydligt mer roande och givande – spår!
Ca 500 meter som började på gräsmatta med ett litet tårtbitsupptag och sen övergick till frusen åker med ett par vinklar, gick över en stenmur och sen in i skogen. Han skötte sig faktiskt ganska ypperligt. Markerade och apporterade in fyra pinnar av fem möjliga. 🙂 Den lånade selen börjar bli i minsta laget så jag hoppas att nome-selen jag beställde från Björkis i julhelgen dyker upp snart, så fort helgerna är över.
Något annat som var riktigt roligt med dagens spår var det jag upptäckte när jag skulle ta mig hem efter att jag lagt slutapporten; mark som säkert räcker till ytterligare 1000 meter spår om man utnyttjar den väl! Lite pinsamt att efter 23 år upptäcka detta, men bättre sent än aldrig. Vi har kollat av den marken tidigare men det är uppenbarligen länge sedan. Då var det tätt och risigt, nu var det hyfsat uppvuxen skog som mycket väl funkar för spår! Jippie!
Efter det fick Maro springa av sig medan jag fotade med finkameran (de bilderna kommer kanske i morgon) och sen har han … sovit. Uppenbarligen fortfarande lite bakis efter gårdagen. 🙂
vallterrier.com 