Månad: december 2014

I höstas tröstshoppade jag mig det där macroobjektivet som jag tjatat om i många år. Ingen värstingvariant och dessutom var det krafigt prissänkt. Vädret under hösten gav ju inte direkt inspiration till några mer avancerade fotoexpeditioner så jag har knappt använt det. Idag slet jag mig dock från nyårsbestyren en stund och tog en tur i trädgården precis när det började ljusna. Bäst att passa på innan det slår om till plusgrader (vilket jag iofs förtvivlat gärna vill att det ska göra).

Som sagt, testperiod pågår och det är väl bara att inse att om man ska lyckas riktigt bra med macrofotografering bör man använda stativ (jobbigt) och se till att det är vindstilla (ännu jobbigare). Här var det varken vindstilla eller stativ…

Bilderna ger dock bekräftelse på min teori från inlägget här om dagen, att det lönar sig att flytta på sig – upp, ner, hit och dit. Jag tog nog 4-5 bilder (minst) på de flesta motiven och skillnaden mellan olika angreppsvinklar var radikal när jag fick in bilderna i datorn.

Håll till godo!

Som traditionen bjuder är det dags att sammanfatta året som gick. Jag kör nog samma modell som sist och tar en månad i taget.

Januari
Som vanligt inledde vi året med att bemanna rasmontern på My Dog under en eftermiddag.

Vi tränad rallylydnad på köksgolvet och jag fixade till egna skyltar (som inte har blivit särskilt mycket använda) men det var i alla fall roligt att ha lite nya ”moment” att träna på.

Månaden började blött och snöfritt, med översvämning på klubben. Sen kom det lite snö men den försvann ganska fort.

Februari
Snöfritt, tack och lov, och vi tränade en del sök.

Jag var i Norge på tjänsteresa. Jag och husse firade en årsdag med övernattning i Göteborg och god middag à la Mannerström. Jag såg Rock of Ages i Göteborg. Allt inom en vecka!

Årsmötet på klubben gick av stapeln och jag åkte hem därifrån med ett ordförandeskap vilande på mina axlar.

Att döma av månadens bilder så inventerade (och sorterade) jag leksaker och köpte tulpaner. Jag tror inte man kan begära så mycket mer av den månaden.

Mars
Våren kom rekordtidigt. 4 mars hittade jag den första tussilagon och de är definitivt rekord på vårt ”fjäll”. 🙂
Solen sken, vi tränade sök och njöt av att vintern varit ovanligt kort.

ISista helgen i mars såg det ut så här på altanen. 🙂

April
Äntligen var det dags! Vi debuterade i söket på vår hemmatävling i början av månaden. Den lilla hunden skötte sig med den äran i sökrutan och var den enda hunden (av alla hundar, alla klasser) som hittade den dolda figuranten och fick därmed dagens högsta betyg på söket. Tyvärr uppstod samma problem ”som vanligt” på lydnaden så poängen räckte inte till uppflyttning men godkända var vi med god marginal.

Vi skulle få en ny chans en vecka senare men på fredagen när vi hade träningstävling var Karlsson helt plötsligt skottberörd och vägrade ligga plats?! Mycket ledsen matte förstod inte alls vad som hände. Fem dagar tidigare hade han ju legat fint på tävlingen… Återbud till tävlingen, och veterinärbesök för att kolla öronen men inget hittades.

Detta var verkligen årets största besvikelse. Skulle karriären i sökskogen vara över efter 2,5 års träning och en tävling? Ja, tydligen… 😦

Våren fortsatte i alla fall sin framfart och det var bara att njuta.

Kelpietiken som jag väntat på valp efter parades äntligen, runt påsk, efter att ha skjutit upp sitt löp ganska länge. Nedräkningen började!

Månaden avslutades med en fotosejour.

Maj
Efter att ha deppat över skottberördheten ett tag släpade vi oss ut och körde ett sökpass. Karlsson hade roligt men matte var väl en smula ofokuserad och oinspirerad. Varför träna när man inte kan tävla liksom…? En av mina sämre egenskaper.

Vi hittade en bokskog på hemmaplan, efter 23 år…!

På klubben arrangerade vi Hundens Dag. Ett stort arrangemang med uppvisningar och loppis, bland annat. Karlsson deltog i lydnadsuppvisningen och skötte sig fint.

Våren övergick i sommar.

Vi avslutade månaden med årets premiärtur med husvagnen. Till Tylösand bar det av och där sammanstrålade vi med K och T, Karlssons uppfödare. Lika trevligt som vanligt hade vi och vädret var helt ok även om vinden var lite sval.

Juni
Vi tränade lydnad inför det som var tänkt att bli årets enda, och kanske karriärens sista, lydnadstävling. Innan månaden var slut hade dock den egensinniga terriern bestämt sig för att gruppmoment (sitt i grupp och platsliggning) var överflödiga moment som han inte längre tänkte utföra. Ännu en sorg i mattehjärtat, om än inte lika stor som den över den nedlagda brukskarriären.

På morgonen den 16:e fick jag veta att kelpiekullen jag väntat på fötts under natten. I kullen var det … enbart tikar! Hur mycket otur kan man ha? Jag skulle ha en hane den här gången och det var inget jag var beredd att ge avkall på. Ledsen var bara förnamnet… 😦 Jag fick tips av den uppfödaren att kolla en annan kull som då var ca 2 veckor gammal och innan dagen var slut stod det klart att jag kunde få en hane där. Sorgen byttes i glädje och jag planerade för en valptittarresa två veckor senare.

I avvaktan på det firade vi midsommar (och vissa av oss spelade fotboll) med goda vänner.

Helgen efter midsommar bar det iväg till Rättvik för att titta på valpar och bli ”godkänd” av uppfödaren. Eftersom jag var sist i ”kön” skulle jag inte få välja valp utan visste bara att det skulle bli någon av de tre hanarna.

Det var dock en av dem som charmade mig lite extra; den ”gröna”… 🙂

Juli
Semestern bröt ut, liksom världens längsta valphämtarresa, åtminstone om man håller sig inom Sveriges gränser. 431 mil rullade bilen, mestadels med husvagn efter sig. Denna resa är rätt väldokumenterad här på bloggen under rubriken ”Tour de Polcirkeln” men … just nu slår det mig att sista kapitlet, det viktigaste, i den följetongen ännu inte är skrivet?! Nåja, det är ju bara fem månader sedan vi kom hem…

Vi betade bl a av Timrå/Sundsvall, Höga Kusten, Umeå, Piteå, Jokkmokk, Tärnaby, Östersund och träffade en del vänner och bekanta som var bosatta efter vägen.

När vi befann oss i Piteå fick jag besked om att de andra valpköparna gjort sina val och att den som ”blev över” åt mig var den jag fastnat för  vid mitt besök; den lilla ”gröna”. 🙂 Efter att länge ha funderat på vad vi skulle kalla honom så klarnade det när vi fick veta vad han heter i stamtavlan; A-Amaroo. Maro fick bli tilltalsnamnet.

Hur som helst; semestern var extremt varm och endast några få regndroppar föll på oss.

Den 28:e landade vi på resans viktigaste mål; valphämtning i Rättvik. Vi fick med oss en liten lifterska hem också, men hon åkte vidare efter en halvtimme eller nå’t.

Sen handlade det mesta om valp, valp och valp. 🙂

Augusti
Började så smått jobba, hemifrån, men ganska snart bar det iväg till Norge på tjänsteresa igen. Det sved att lämna Maro i tre dagar men det var extra härligt att komma hem. Sen fortsatte månaden med socialisering, miljöträning och allt som man ska göra med en valp. Han introducerades på klubben och var åskådare på lydnadstävling på annan klubb.

Månaden avslutades med att Karlsson kapade bloggen och skrev det mest lästa inlägget, någonsin!

Terriern talar ut, äntligen!

September
Högsäsongen på jobbet drog igång på ett helt sanslöst sätt med många oväntade arbetsuppgifter och hösten blev inte alls som jag tänkt mig med en hel del uttag av kompledighet (=valpledigt). Jag mådde stundtals ganska dåligt av pressen från jobbet och stressen av att inte få den tid jag tänkt ägna åt Maro men jag försökte göra det bästa av situationen och att jag jobbade heltid hemifrån räddade väl upp situationen någorlunda.

Vi hann i alla med en helg på lydnadskurs för Lillemor Edström. En riktigt bra helg där vi hade en halv kursplats. Maro höll ihop förvånansvärt bra och var riktigt duktig med tanke på att han bara var 3,5 månad gammal. Detta framkallade en viss ångest hos kelpiens matte; det fanns ju liksom hur mycket som helst som jag skulle kunna förstöra?! 😉

Han började också förstå det här med spår (även om det inte finns dokumenterat på bild) och är nog den mest naturliga spårhund jag någonsin haft. Det finns en del att förstöra där också, om jag jobbar hårt. 😉

I slutet på månaden hade vi en date med hans två västsvenska syskon och valparnas mamma på vår klubb. Man kan också kalla det stödsamtal för nybliven kelpieägare. 😉
Det var syskonen Yarra och Yra samt mamma Nytta (som inte syns på bild här).

Oktober
Jobbtakten ökade och valpen sysselsatte sig såg gott han kunde bakom min rygg.

Han var (och är) bra på att ordna det för sig. Finns det inget att ligga på där man vill ligga så hämtar man något.

I övrigt tror jag inte det hände så himla mycket. Lite spårträning, lite lydnadsträning och Maro avslutade månaden med att tillönska publiken Happy Halloween.

November
Jobbtakten var fortfarande hög men jag började se ljuset i tunneln.

Vi tränade spår, uppletande och lydnad så fort tid fanns. Spåret utvecklades fint.

Maro började utvecklas till en stilig pojk.

Jag och Karlsson tävlade KM i bruks och rallylydnad. I rallyn gjorde chauffören några dyra missar men brukset gick desto bättre. Vi kom på en tredjeplats men det viktigaste var att känslan på lydnadsplanen var tillbaka! Det var den bästa högreklasslydnaden han gjort på flera år tror jag, och vi hade verkligen roligt – både han och jag. Den förargliga 5:an på framåtsändandet berodde på att nyfiken liten hund var tvungen att kolla ett skräp på planen och råkade komma ur kurs på andra sträckan…

Maro träffade får för första gången. Spännande!

Månaden avslutades med att vi for till Halmstad på vår första kelpieträff där vi bl a träffade Maros bror och syster. Foto: kelpiegallery.com.

December
Vi var på helgläger i Åkulla med glada klubbkompisar. Vi spårade och tränade lydnad.

Vi firade Karlssons nioårsdag med tårta.

Karlsson fick en välbehövlig helkroppsmassage…

…och var med på ett hörn i tidningen Brukshunden.

Den första ”riktiga” snön kom vilket en i familjen tyckte var spännande.

Vi började träna med ett gäng kompisar inomhus, i en kanonfin hall i Ulricehamn och det kan vi förhoppningsvis fortsätta med hela vintersäsongen.

Flera gånger bjöd de små djuren på situationer som denna och mattehjärtat toksmälte, och gör fortfarande varje gång det händer. 🙂

På julafton började det (tyvärr) snöa efter att ha varit barmark ett tag, och när julen var över såg det ut så här.

Jag har säkert glömt en massa mer eller mindre viktiga händelser, men detta är vad jag lite snabbt kan skrapa ihop. 🙂

Nu ser vi fram emot ett fantastiskt 2015 med en rimlig arbetsbelastning och mycket hundträning. Karlsson ska få tävla lite rally och vem vet, Maro kanske kommer ut på tävlingsbanorna också innan året är slut.

Nu önskar vi alla ett gott slut på 2014 och ett lysande 2015!

Hej bloggen! Nu ska vi prata om hur man tar bra bilder på hundar ”in action”, typ… 😉

Jag får ganska ofta beröm för att jag tar bra actionbilder på hundar. Dvs när jag orkat släpa fram, och med mig, finkameran. Mobilbilderna är ju som de är, men det går faktiskt att göra en hel del även där. Återkommer till det.

Faktum är att man (läs: jag) tar inte så många bra bilder. Man tar en förfärlig massa dåliga bilder och så får man några hyfsat bra på köpet. Åtminstone gäller detta mig, men jag tror det är en ganska vanlig taktik vid all form av sportfoto.

Här kommer i alla fall några tips…

Regel 1
Skaffa en bra kamera!

Något som jag är glad att jag haft möjlighet att göra men någon som inte alla kan göra eller ens är intresserade av.

Gärna en med bra sekvensfotografering (och snabb autofokus), dvs en kamera som tar många bilder/sekund när man håller avtryckaren nere. Min Nikon tar 7 bilder/sekund och fokuserar snabbt.

Själv kör jag med en Nikon D300s oftast tillsammans med ett 70-300-objektiv. Just den kameran kan man läsa mer om här om man är nyfiken.

Även kameror av kompaktmodell har idag ofta en grym sekvensfotografering. Där stupar det tyvärr ofta på hur snabbt kameran klarar att fokusera. Där är det ofta en väsentlig skillnad på system- och kompaktkameror.

Regel 2
Ta många bilder!

Det funkar liksom inte att vänta på ”the moment” för då har man redan missat det. Att fota en hund som t ex ska hoppa över ett hinder är ganska svårt att misslyckas med eftersom det är så förutsägbart men för övrigt handlar det i princip bara om att ställa in kameran hyfsat rätt, ta många bilder och sen vaska fram guldkornen.

Regel 3
Lär dig kamerans inställningar och använd dem!

Återigen något som jag skulle kunna vara sååå mycket bättre på men jag blir sakta bättre och bättre i alla fall. Än så länge är jag dock rätt beroende av befintligt (bra) ljus och och en smula tur. 😉

Regel 4
Beskär!

Det finns ett litet verktyg (även i mobiltelefonen) som ser ut ungefär så här. Med det kan man åstadkomma underverk! 😉 Man kan ta bort oväsentligheter i bilderna och få upp det som verkligen ska synas så att det verkligen syns.

För att illustrera tar vi ett exempel från gårdagens snöbilder på skugghunden.

Först en obeskuren (och oredigerad) bild. Inte så himla kul, eller hur?

Efter att jag beskurit den, lättat hela bilden, justerat skuggorna (dvs hela den bruna hunden) och lagt på lite skärpa blev det så här. Genast en smula roligare.

Naturligtvis finns det bilder som inte ska beskäras också, där hunden (t ex) bara är en pikant liten detalj någonstans i bilden. Ett exempel från dagens promenad, som faktiskt inte är en svart-vit bild även om det ser så ut.

Regel 5
Redigera!

Något jag önskar att jag var mycket, mycket bättre på men några basic-knep kan jag i alla fall. Har man inte tillgång till Photoshop finns det alternativ, t o m gratis sådana. Ett sådant är Gimp. Jag har inte själv provat Gimp men enligt min fotokunniga kusin är det lika kompetent som PS.

Regel 6
Flytta på dig!

När/om man fotar stillastående objekt kan man åstadkomma en otrolig skillnad i bilderna bara genom att flytta på sig. En halvmeter hit eller dit kan göra underverk för ljuset i bilden. Att vinkla kameran lite hit eller dit kan också ha en fantastisk effekt. Detsamma gäller när man fotar med mobilen.

Det är gratis, prova! Det spelar ju ingen roll om du tar 28 bilder på den där blomman ur olika vinklar, eller för den delen den stillastående eller sovande hunden. Bara att radera det som inte blev bra. 😉

____________________________

Mobilbilderna då? Jodå, det går att göra en hel del där också. Jag använder iPhone och med den nya 6:an fick kameran och tilläggsfunktionerna ett rejält lyft, men jättebra blir det ju inte ändå. Där krävs det en hel del av ljus, tur och medvind… Det finns nog androider med vassare kameror har jag en känsla av men jag lär förbli Apple trogen.

Mobilregel 1
Stäng av blixten!

Jag använder praktiskt taget aldrig blixten, och framför allt inte när jag fotar något med ögon. Tar jag bilder inomhus försöker jag fixa så mycket ”naturligt” ljus som möjligt. Tänder t ex de lampor som finns att tillgå i närheten, utan att för den skull skaffa mig för mycket motljus.

Mobilregel 2
Ta många bilder!

Hur det är med android vet jag inte men iPhonen har en riktigt snabb sekvenstagning. 6:an fotar löjligt snabbt om man bara håller in ”knappen” men 4s som jag hade innan höll faktiskt samma hastighet som min första systemkamera, dvs ca tre bilder/sekund. Fokuseringen är det däremot si och så med. Men tar man en sekvens med 20 bilder på en springande hund kanske en eller två funkar för Facebook. 😉

Mobilregel 3
Håll mobilen stilla!

Använd gärna båda händerna för att stabilisera det hela.

Mobilregel 4
Vänta!

Är inte bilden skarp på skärmen blir den inte skarp sen heller. Ju närmare du är objektet som ska fotas desto längre tid behöver kameran/mobilen ha på sig för att ställa in skärpan.

Mobilregel 5
Beskär!

Samma lilla verktyg som jag beskrev ovan. 🙂

Här nedan är det inte exakt samma bild ”före” och ”efter” men skillnaden är rätt tydlig ändå. Bild 2 är även redigerad.

Mobilregel 6
Redigera!

Det finns en hel del verktyg att använda även för mobilbilder. Tryck på ”ändra” (iPhone) så får man en del att välja på. Det finns även appar som åstadkommer ungefär detsamma, t ex Photoshop Express.

_____________________

Ibland blir jag irriterad på mig själv för att jag knäpper så mycket med mobilen men som någon klok människa sa; en mobilbild är bättre än ingen bild alls. 😉 Och vem orkar/vågar släpa med sig finkameran på vanliga promenader? Inte jag i alla fall, och då är det tur att mobilen finns.

Så, det var några basic-tips från en glad amatörfotograf. Slit dem med hälsan som min mormor skulle ha sagt. 😉

Till sist; några exempel på ”skräpet” från gårdagens fotosejour med skugghund, mulet väder och snö. Som sagt, man knäpper mycket och sen får man vaska fram guldkornen. 😉 Igår tog jag ca 150 bilder på tio minuter och tio av dem ”höll” för publicering på bloggen. Det är så jag jobbar… 😉

Håll i er nu! Obeskuret och oredigerat, mörkt och suddigt…

 

Som jag tidigare har skrivit så var ju ett av mina argument (kanske det enda?) mot att skaffa kelpie att de oftast är väldigt enfärgade och enfärgade, mörka hundar är svåra att fota. Eller… de är naturligtvis inte svårare att fota än andra hundar men det är svårare att få till bra bilder. Kraven på kamerainställningar och väder hamnar liksom i en annan dimension.

Att det skulle vara så här svårt hade jag nog inte riktigt föreställt mig. Det är bra mycket enklare att få snygga bilder på Karlsson som ju, trots allt, är ganska diskret designad och inte heller någon optimal fotomodell. Nåja, nu har jag en mörkbrun, mycket enfärgad kelpie så det är bara att försöka göra det bästa av situationen och funktionen ”Justeringar, skuggor och högdagrar” i photoshop är väl snart utsliten. Den är egentligen till för att jämna ut ljuset i bilder som är tagna i starkt solljus och alltså oftast även innehåller djupa skuggor, men hos mig kan det snart döpas om till kelpiefiltret. 😉

Hela hunden är ju liksom en jäkla skugga!

Att fota actionbilder i snö är inte helt enkelt och kräver en del kunskap av kamerachauffören. Kunskaper som jag inte besitter till fullo men jag fixar och trixar så gott jag kan.

Att fota mörk, enfärgad hund i snö i mulet väder var troligen månadens sämsta idé, men nu vet jag det – inte göra sig till och fota kelpie med finkameran, varken med eller utan snö, om inte solen skiner.

Sisådär 5% av bildskörden lämpar sig (nästan) för publicering efter rätt mycket fix i photoshop. De andra bilderna kanske jag återkommer till en annan dag… 😉

Julens ”peak” är passerad och idag har lugnet infunnit sig. Inte för att vi brukar ha det så himla körigt på julen men juldagen är ändå lugn och skön, i jämförelse.

I ett antal år har jag tänkt, och ibland uttalat, att man kanske kunde klara sig utan en fulltstor gran? Ingen i familjen har sagt emot mig men i sista sekunden har jag alltid fegat ur och så har vi brottats med den där fullstora ädelgranen i bilen och i vardagsrummet. Det har svurits några ramsor innan den varit på plats och ytterligare några innan vi sedan blivit av med eländet efter jul. Dessutom har den åkt ut tidigare och tidigare för varje år. Antalet tomtar (och annat pynt) som får komma ur lådan reduceras också ganska rejält för varje år.

I år tog jag dock ett ganska stort steg mot att helt avskaffa granen.

Det blev en liten ädelgran. I kruka!

Jag såg en sådan i/utanför en blomsteraffär efter jul förra året och kände mig som något i Tjuren Ferdinand;

– EN SÅN SKA VI HA!”

Och så blev det. Dessutom så slapp den både glitter och röda kulor och jag tycker den klarar sig alldeles utmärkt. Och julen verkar ju ha infunnit sig ändå på de flesta håll, trots mitt anarkistiska handlande. 😉 Med lite tur kan vi kanske t o m återanvända den nästa jul, om vi placerar ut krukan på ett bra ställe och kommer ihåg att vattna den när det är torrt ute. OM vi lyckas ser jag det dock som en ren bonus.

I helgen var jag helt plötsligt tvungen att ta kort på hundarna i tomtemössa. Det är sådant som inträffar när man vill slippa göra något annat och ”viktigare”. Jag passade på när de var för trötta för att protestera. Eftersom de flesta av husets prydnadstomtar har mössan nedragen till nästippen körde vi på samma tema. 😉

Annars är det rasande skönt med jullov. Ett mycket välbehövligt sådant efter den här eländiga hösten (och då pratar jag inte om vädret…). 2,5 vecka – det känns som ett halvt liv men kommer väl förmodligen gå lika fort som alla ledigheter.

Hittills har vi tagit väl vara på tiden. Vi har spårat lördag, söndag, måndag och igår, dvs julafton. Helt klart så stämmer det att övning ger färdighet för han går från klarhet till klarhet. Pinnarna apporterar han villigt in nu, i utbyte mot baconost på tub, och han blir säkrare och säkrare i vinklarna. ”Springer han av spåret” så jobbar han jättefint bakåt för att hitta tillbaka.

Här går vi hans livs andra spår på åker. Första gången fattade han ingenting och nu funkade det kanonbra. 🙂

Igår hade jag gjort allt som stod i min makt för att utnyttja marken runt vårt hus maximalt och slippa ”gå i tomme” hem från Maros spår. Dvs på hemvägen la jag ett spår till Karlsson och så skulle husse och Karlsson möta upp där för ett hundbyte.
Men … när jag och Maro kommit 50 meter in på hans spår dök det upp en jägare i dimman, precis i vårt spår! Då backade vi ur planteringen… Dels hade det nog blivit för svårt för chokladtomten och sen vill jag ju inte stöta mig med jägarna/grannarna i onödan. Att Maro gick igång på alla åtta och skällde ut den mystiska figuren som smög omkring på åkerna gjorde ju inte saken bättre. Då var jag dock glad att det fanns ytterligare ett spår att ta till. Inte alls ett valpspår (=snitslat) utan ett spår lagt till den rutinerade terriern med tanken att ”reder han inte ut det så får han skylla sig själv”, typ. 😉 Dessutom hade jag tryckt upp en hare strax innan slutet, som sprang framför mig en liten bit innan den vek av, vilket gjorde det extra spännande.

Nåja, jag släppte på valpen i spåret och insåg än en gång att … jäklar vilken spårhund jag har! För en gångs skull hade jag kommit ihåg att använda spårappen i telefonen och resultatet av det lagda spåret (blått) och där jag gick när jag sen spårade med Maro är ju helt ok. Dessutom var nog Maro faktiskt mer i det korrekta spåret än vad jag var i steg 2. Jag var ju en bit efter i linan. 🙂 Jag borde nog uppfinna något smidigt fäste till selen så att jag kan fästa telefonen på hunden?

Apporterna har jag inte markerat med appen men han fixade dem också, även om han var lite förvånad över slutapporten. Vi har ju i princip bara kört med små apporter än så länge. Haren? Nä den brydde han sig inte om utan fortsatte glatt i mitt spår där den vikit av.

I tisdags, dan före dan, lyckades jag slita mig från julstöket och åka till Ulricehamn för träning i fotbollshallen. Trevlig tradition det här, som sagt.

Maro var väl lite ”extrovert” stundtals och andra stunder var han mer koncentrerad på mig. Gruppmomenten med de stora pojkarna och flickorna löser han fantastiskt bra. Sitt i grupp 2 minuter och platsliggning i 4 känns inte som något konstigt i hans värld. Nu står jag ju kvar på koppellängds avstånd och berömmer och belönar men jag börjar dra ut på tiden mellan belöningarna något. Det känns i alla fall fantastiskt att ha möjlighet till den här sortens träning under vintern oavsett väder.

Här är vi två som håller i kopplet. 🙂

Julafton tillbringade vi från lunch och en bit in på kvällen hos svärföräldrarna. I samma sekund vi satte oss för att äta jullunchen hände det som inte fick hända – det började snöa. 😦 Vi har ju verkligen kommit igång med spårträningen och snön ställer till det. OK, den mängd som kom igår är hanterbar. Det var bara 1-2 cm, men mer får det inte bli!

Naturligtvis kom tomten (typ). Karlsson var i sitt esse och trodde som vanligt att ALLA paket var till honom. 🙂

Högen med klappar visade sig dock bara innehålla ett paket till Maro och ett till Karlsson. När vi kom hem tog Karlssons klapp, en mjuk krokodil med pip och skallra, slut ganska fort. Maros julklapp hängde dock med fint och adopterades av Karlsson men Maro fick låna den ibland. 🙂

Framåt natten kraschade de i varsitt ”hörn”. Karlsson i en fåtölj oc Maro i mörkret under bordet.

Idag har vi gått långpromenad, med chokladtomtemått mätt, i solskenet. Hela familjen på promenad tillsammans hör inte till vanligheterna så Maro var lycklig.

Vem kunde ana att bloggens primära skribent skulle ta sovmorgon idag? Det något fylligare inlägget får alltså bli en annan dag, kanske i morgon? Nu nöjer vi oss med detta.

Ja jösses, det där med bloggandet går väl sådär. Höstens extrema arbetsbelastning har gjort att jag utvecklat en kraftig allergi mot … mitt arbetsrum. Att tillbringa ens en minut mer än nödvändigt (läs: betala räkningar) där på fritiden har inte funnits på kartan. Nu börjar dock arbetstakten återgå till en mer normal och mänsklig sådan och då kanske man skulle försöka sig på en sån där ”uppsamlingsblogg” som jag egentligen inte alls tycker om, men vad gör man.

Sedan sist har det hänt en hel del, IRL, och jag har säkert en 10-15 inlägg i huvudet som troligen aldrig kommer på pränt men någon slags redovisning av de senaste veckorna kanske jag i alla fall kan få till, illustrerad med ajFån-bilder.

Hundarna ömsom busar och är mysiga med varandra. Karlsson är som vanligt alldeles för snäll…

Vi har varit på kelpieträff på Halmstad Brukshundklubb. En trevlig tillställning i strålande novemberväder. Träffen arrangerades av kelpiegallery.com som också har tagit de fina bilderna nedan. Lite syskonträff (Maro och hans bror Yarra på bilden nedan) blev det också eftersom både bror och syster var där, samt en massa andra kelpies.

Kelpietrollet har fyllt sex månader och vägde ett par dagar innan in på nästan 16 kilo. En amatörmässig mätning visade på ungefär 46 cm. Han verkar ha planer på att bli en stor kelpie, eller kanske en schäfer?

Ett par dagar efter hans sexmånadersdag var det dags för Karlssons nioårskalas. Den firades naturligtvis med både tårta och presenter. 🙂

Världens bästa Karlsson och Karlsson Arena har varit i Brukshunden, i en artikel av Jenny Wibäck. Artikeln handlade, naturligtvis, om olika sätt att fixa sin egen träningslokal, i litet eller större format. Vi stod för det lilla… 😉

Karlsson har fått proffsmassage. Det kändes som om det kunde passa bra efter några månader som liten storebror. Han kändes dock fin i muskulaturen enligt V och Karlsson njöt nog av att vara i centrum en stund, utom räckhåll för lillebror.

Maro vädrar ryggpälsen med jämna mellanrum, av mer eller mindre luddig anledningar. 🙂 Det hör väl åldern till, och benägenheten att se ut som en hyena varierar från dag till dag men senaste veckan har det varit rätt lugnt.

Vi har fått möjlighet att träna i en fantastiskt fin, sprillans ny, fotbollshall i Ulricehamn tillsammans med ett härligt gäng människor och hundar. Maro har fått prova på gruppmomenten och det har han fixat jättefint. Naturligtvis med mig på koppellängds avstånd, mycket beröm och täta belöningar.

Igår försökte träningskompisarna störa ut honom ganska rejält när vi körde fritt följ men det var svårt. Han har ett underbart fokus när han är på det humöret, den lilla chokladtomten. 🙂

Träningarna i hallen blir nog ett återkommande inslag, typ en gång i veckan under vintern, och dessa träningstillfällen ska vi verkligen ta vara på. Skönt med långlunch någon gång i veckan också. Jag har ju lite komptimmar att göra åt efter den här hösten…

Förra helgen var vi på klubbläger i Åkulla Bokskogar från lördag till söndag. Lördagen bjöd på stundtals riktigt fint väder men det jämnade ut sig, med råge, när regnet fullkomligen öste ner hela söndagen. Han har i alla fall fått sitt första spår i bokskog och det var väl inget sa Maro. Det är tydligen ingen som har berättat för honom att det ”ska” vara svårt. Vi fick lite bättre snurr på apporterna också.  Lydnad och uppletande hanns också med under helgen. Uppletandet gick väl sådär, men från att enbart ha kört det på tu man hand med mig hemma i skogen kan jag förstå att hjärncellen tappade taget en stund när det var andra människor och hundar i bakgrunden och en annan tvåfoting som la ut föremål. Trevlig umgänge med klubbkompisarna hann vi naturligtvis också med.

Nu i veckan kom snön och DET var spännande. Så spännande att den lilla yngligen inte ens hann kissa… Det var ju miljarder kalla, vita och galna flugor som skulle fångas för bövelen! Den snön försvann rätt fort och igår kom det en ny omgång som snart också är försvunnen. Helt onödigt med andra ord… Får jag önska mig något av tomten så är det definitivt en grön vinter med mycket spårträning.

Karlsson tassar på i ullstrumporna och försöker upprätthålla våra traditioner, som t ex att hämta bollar av varierande slag till matte. Nu har Maro kommit på att det är en lönande verksamhet så stundtals har jag två hundar, med varsin boll, som pockar på min uppmärksamhet (och belöning) när jag slår ner rumpan någonstans. 🙂

Förra fredagen såg det helt plötsligt ut så här i hallen. Strax innan jag skulle bege mig på julbord med jobbet. Då blev jag alldeles varm i hjärtat, fick tårar i ögonen och var nästan på väg att stanna hemma från festligheterna bara för att njuta av åsynen. Det har upprepat sig några gånger sedan dess (inte exakt den här posen, men att sova i samma bädd) så det finns hopp om att de ska lära sig att koppla av tillsammans. 🙂

Till sist en bild på blicken! Den blicken han har precis innan han anfaller… 😀

För säkerhets skull upprepar jag min önskan till tomten och hoppas på att han läser min blogg; ett jullov med barmark, uppehåll och gärna lite solsken. Någon minusgrad är ok, och kanske lite frost, men inte mer än så. Är det uppfattat?