Igår stormade han in – Sven! Det började med ösregn på tvären hela eftermiddagen och framåt kvällen övergick det till snö. På FB går diskussionens vågor höga, för eller emot snön? Nu spelar det ju ingen större roll vad vi tycker för det blir som det blir ändå. Det skulle ju onekligen underlätta om man var ”snökramare” men nu är man inte det. Jag önskar innerligt att jag kunde gilla läget och tycka att det var kul med snö, men nej, det går inte. Sorry… Och fördelen (det blir ljusare) överväger INTE nackdelarna. Alls!
Översnöade bilar, halka, ihopfrusna brevlådor, svårt att träna hund, snöskottning etc etc… Jag skulle kunna rabbla ett tag till. Och jag har ett betydligt större jobb med att rengöra min lilla hund från snö som fastnat i pälsen än vad det någonsin är att torka honom torr efter regn, och att torka leriga tassar, så till och med det argumentet; ren hund, faller. Hårt.
Nu har det inte kommit några ofantliga mängder men det som kommit har fördelat sig extremt ojämnt pga vinden. På vår lilla altan, där jag oftast går ut med Karlsson, hade det bildats en driva som den lilla hunden tyckte lämpade sig utmärkt att kissa på i morse!? När det är barmark skulle han aldrig drömma om att kissa på altanen. Han fick ändå gå med ända till brevlådan (15 meter) för att konstatera att den frusit ihop, och senare visade det sig att den ändå inte innehöll någon tidning.
Efter den dramatiska morgonpromenaden tog han igen sig så här. Upptäckte jag efter en stund. 🙂 Det är alltså fullt möjligt att slarva bort honom i Bertil (som den stora lillebroren numera heter). Men de verkar ju trivas ihop och det är huvudsaken.
Julstämningen kan man ju inte klaga på, om man nu är lagd åt det hållet. Personligen gillar jag gröna jular, och gröna decembermånader, och januari, februari, mars…
Framåt lunch hade Sven dragit vidare och bara lämnat sin svans kvar så vi vågade oss ut på en promenad, även om det inte blev den längsta i historien. Karlsson är ju hårt fostrad av Iza att man går på promenad när det bjuds, oavsett väder, så det var ingen tvekan om att han skulle med men jag kan inte i min vildaste fantasi tolka det som att han tycker att det är roligt med snö. Springandet, som väl inte är värre än vanligt egentligen, är nog mest för att hålla värmen. Och hämta sin rosa boll vid behov.
Snön har ju som sagt drivit en del. Under hösten har vi lagt oss till med en vana att gå över åkern sista biten hem. I passagen genom stenmuren var det dock en närmare meterdjup driva idag, kombinerad med plogvall. Det stoppade dock inte terriern, åtminstone inte mentalt. Han slängde sig med dödsförakt upp i drivan och sen … sjönk han. Han hade nog pressat sig igenom om jag peppat honom men eftersom jag inte var sugen på meterdjup, packad snödriva fick jag locka tillbaks honom ut på vägen. 🙂
Det är onekligen lite svårt att tro att det ser ut så här idag…
…när det såg ut så här för två dagar sen?
Avslutningsvis kan man konstatera att om man kalhugger ett skogsområde (på ena sidan av vägen) så rasar skogen (på andra sidan vägen) som var tänkt att stå kvar. Här syns bara en bråkdel, och det är vår sista lilla spårskog på hemmaplan som ryker, bit för bit, i takt med stormarna. 😦 Det lär ju inte vara de sista träden som faller när det är så högt att vindarna från ”västerhavet” blåser rakt på…
vallterrier.com 