I lördags var det dags för sökträning igen och jag tycker mig (märkligt nog eller tack och lov) märka att det har en viss effekt att träna en gång i veckan istället för en gång i kvartalet som det blev under sommarmånaderna? 😉
Den lilla terriern var tokladdad och skötte sig riktigt fint. Vi utökade med ett skick jämfört med förra helgen och fick på så sätt ihop till sex figgar. Han köper mina tillrättavisningar (han hittade något väääldigt gott på vägen ut på femte skicket och sprang inte dit jag pekade på ett annat) på ett mycket bättre sätt nu än vad han gjort tidigare. Då har han ju liksom tjurat ihop så som bara en terrier kan göra men nu behåller han sitt glada humör och gör (ungefär) som jag säger istället för sina egna hittepå. 🙂
Sedan lägret i somras kör vi med ljud (handklapp) för att ge honom riktningen – rakt ut. Detta ska naturligtvis bantas bort helt med tiden men än så länge kör vi på. På allra sista skicket var han för härligt när han knep igen det skäggiga lilla matintaget i huvudet och höll andan (!) när jag riktade in honom och handklappen kom på stigen, den som sedan ska besvaras av figgen. Kan inte tänka mig annat än att koncentrationen var på topp och han verkligen inte ville missa ljudet från skogen?! Annars andas han så häftigt att jag knappt hör handklappen och det måste susa ännu mer i hans huvud, men där var tydligen koncentrationen total. 🙂 Ganska starkt faktiskt med tanke på att det var sjätte figgen i en ruta som var rejält kuperad, åtminstone på ena sidan.
Sen försöker jag att, åtminstone där det är hyfsad terräng, hänga med i påviskopplet i alla fall en bit för att se om han kan behålla fokus och hitta tillbaks till figgen trots att han inte får springa hej vilt i sin egen takt. Hittills tycker jag han har skött den biten jättebra även om det ibland kommer ilskna blickar som jag tolkar som ”släpp snöret för h…te kärring så jag får springa till mitt godis”. 🙂
Jag har också ändrat på figgarnas taktik och nu är det enbart godis och mys som gäller där. Bus med pipleksakerna sparar vi till sista figuranten och då får han dem av mig på påviset. Känns som en bra strategi som ger mer och mer fokus på lösrullarna. Ett liknande upplägg på uppletandet har gett gott resultat, där han har fått jobba längre och längre innan han fått favoritbelöningen. En mindre bra strategi just i lördags var dock att ge honom två pipar… De lutade nämligen mycket brant uppåt mot stigen och när han kom och bytte pip varannan meter så rullade den han haft ner för slänten och jag fick hämta! Det tog ett par gånger innan jag kom på att det var en dålig idé med två och tog den ena i beslag. 🙂 Släppte han den han då hade kvar fick han vackert hämta själv.
För varje gång vi tränar inser jag dock hur mycket vi har kvar att lära. Ju mer vi lär oss desto mindre kan vi, typ. Förra hösten/vintern, när vi började med söket, trodde jag att vi kanske skulle kunna vara klara för start i lägre den här hösten. Då förutsatte jag naturligtvis en mer kontinuerlig träning än det blev under sommarhalvåret. Men vi är lååångt ifrån tävlingsstart.
Vi ska träna/lära oss:
- uthållighet
- tomskick
- framslag (nu tar han gärna samma väg in som han sprungit ut, även om jag gått framåt på stigen)
- fastrulle (har vi inte ens börjat med)
- helt kopplade påvis
- uppträdande hos figuranten ute vid legan (är visst inte så bra om hunden hånglar upp figgarna på tävling har jag förstått? 😉 )
- helt dolda, väl gömda figuranter
- transport tillbaks till stigen med hyfsat organiserad hund…
…och förmodligen en massa annat som jag inte ens vet att vi borde kunna?
Dessutom ska vi träna bort en massa hjälper, typ handklappar och annat. Puh… både han och jag hinner nog bli pensionärer innan det blir en tävlingsstart? Hur som helst håller jag, som vanligt, tummarna för en snöfattig vinter så att vi kan hålla igång träningen utan längre avbrott. Förra vintern var ju kanon ur den synvinkeln med inte allt för mycket snö. Just nu är i alla fall den eventuella tävlingsstarten uppskjuten med minst ett år… Kanske, kanske nästa höst…?
Med i gänget i lördags hade vi ett födelsedagsbarn (40!) som skulle överraskas med kalas på kvällen. Jag höll andan större delen av dagen och hoppades på att slippa frågor om varför jag var tvungen att (för första gången någonsin) avvika innan vi var klara med alla hundar. Under tårtkalaset, fem minuter innan jag skulle dra, fick jag dock frågan: ”varför måste du åka tidigare då?” Uppenbarligen gick min förberedda lögn hem. Den som jag hoppats slippa dra eftersom mitt pokerface inte är särskilt bra men den här gången räckte det tydligen till. 🙂
Hem åkte jag, gick en promenad med båda hundarna, välte en halvtimme på soffan (eftersom planeringen blev ändrad så jag fick en stund över), duschade och åkte iväg åt samma håll där vi varit på dagen, fast inte riktigt lika långt. Surprise-partyt blev något av en succé tror jag, att döma av 40-åringens reaktioner under kvällen och därpå följande blogginlägg. 🙂 Jag drack dock bara Loka hela kvällen eftersom hundarna var med i bilen och jag var tvungen att köra hem. Husse var för ovanlighetens skull bortrest hela helgen nämligen. Att jag bara druckit Loka var dock svårt att tro igår eftersom jag var rätt seg, men det var det värt för det var en riktigt trevlig kväll med goa klubbkamrater.
Laddad terrier som väntar på sin tur i sökrutan. Varför behöva stå still
på en sten och vara söt när man bara vill jobba?
Nöjd Laban efter avslutat pass. Livet kan väl inte bli så mycket
bättre än att ligga i skogen med en favvo-boll i munnen och
baktassarna i en påse med resten av bollarna?
vallterrier.com 