Han vände!

På lunchpromenaden idag var Karlsson lös, precis som han brukar vara på den delen av promenaden. Han håller sig alltid på vägen och i princip alltid inom ”flexikoppelavstånd” (om han inte stannat för att beta gräs eller göra nr 2). Jag tjoade och tjimmade som vanligt, för att upplysa de vilda djuren om vår närvaro. Men uppenbarligen fanns det åtminstone en hörselskadad älg som inte tagit notis om detta.

Karlsson var några meter framför mig, Iza och tratten när Iza gör ett jätteryck i kopplet och skäller till. Över vägen, kanske 20 meter framför oss, går en gigantisk älg. Ingen kalv eller sånt tjafs. Ko eller tjur hann jag dock inte se i det tumult som uppstod. En del i det tumultet var att jag vrålade ”NEJ, KOM HIT!” åt Karlsson. Efter någon sekunds betänketid … så gjorde han det?! Han vände och kom! De som inte är innehavare av en skånsk korthårig jaktschäfer eller annan jakthundsras kanske inte förstår storheten i detta, men det är stort. Jättestort! Karlsson har ju, i motsats till Iza, läst regelboken och gör ett kort stopp när det dyker upp något oväntat, som hundar ”ska” göra. Det var i det läget jag ”vände” honom. Iza drar ju innan hon ens förstått vad det är hon jagar. Inte ens idag, med tratt och i full fart mot sin trettonde födelsedag hade hon tvekat. Det finns en anledning till att hon alltid är kopplad…

I det läget var jag tacksam att jag har en tratthund som opererat ut tänder och därför föds på mjuk föda för tillfället. Detta innebar att det i fickan fanns korv, istället för ”fiskmaten” som normalt är med på promenaderna. Jag behöver väl knappast nämna att jag öste beröm, både ätbart, muntligt och fysiskt, över det lilla träsktrollet? Att jag kan ”vända” honom när han är kopplad vet jag ju, dvs jag kan få honom att vända uppmärksamheten från viltet till mig, men jag tror inte att vi någonsin på alla år har råkat på vilt så nära när han varit lös. Samtidigt har jag trott att jag faktiskt skulle kunna vända honom men det var oerhört skönt att få den teorin bekräftad. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. 🙂