Nu är det synd om pantertanten… Igår var det operationsdags och mina nerver låg på utsidan hela dagen. Veterinären var dock mycket pedagogisk när jag lämnade in Iza och förklarade noga hur narkosen skulle gå till för att bli så skonsam som möjligt.
Eftersom hon ändå skulle sövas hade jag bett dem kolla över hennes tänder och det var nog tur. Hon har inte visat några direkta tecken på att ha ont i munnen men min magkänsla har sagt mig något. Som vanligt hade magkänslan rätt. Tre tänder behövde tas bort och det hela drog alltså ut på tiden. Bra att de hann göra det när hon ändå var sövd så att man slapp göra om den proceduren vid ett senare tillfälle.
När jag hämtade henne vid 18.30 på kvällen var det ett litet ynk som mötte mig. Har nog inte sett henne så eländig och matt sen den dramatiska kastreringen för nio år sedan. Hon var dock lika knäpp som vanligt, för när vi stapplat ut ”bakvägen” för att gå till bilen insåg jag att jag var tvungen att gå in ”framvägen” igen för att hämta tratten och när vi gick in på djursjukhuset igen blev det drag under tassarna?! Knäpphund! 🙂
Kvällen gick i ynkandets tecken. Mat fick hon inte eftersom hon var så groggy och vatten ville hon inte dricka men till sist fick hon i sig lite vatten apterat med små korvbitar.
Under natten har det ynkats en hel del, muntligen, och sömnen för alla i familjen har varit rätt usel. Idag är hon piggare, har både ätit med god aptit och druckit men ynklig är hon fortfarande. Piper, gnäller, suckar och stönar. Eftersom hon fick smärtstillande innan hon lämnade djursjukhuset igår har jag fått order om att inte ge första Rimadylen förrän ikväll men det känns onekligen som om det skulle behövas lite tidigare?
En av mina prövningar blir väl att hålla sjuksköterske-Karlsson på behörigt avstånd från operationssåret. Igår kväll spärrade vi av och han fick gå och lägga sig tidigt med husse. Idag har han inte visat något direkt intresse men för ovanlighetens skull ligger han i arbetsrummet och sover så han känner nog att hon (och jag?) behöver stöd, eller nå’t. 😉
Efter en operation får man ju alltid med sig skriftliga ”hemgångsråd”. Ibland känns det som om de inte är helt genomtänkta?
T ex ska hon enligt hemgångsrådet undvika trappor? Hon har opererats i ögat och munnen; varför skulle hon inte kunna gå i trappor? Än så länge sker det naturligtvis inte i onödan. Hon övervakas och får stöd av mig eftersom hon fortfarande inte är 100% stadig på benen. Att hänvisa henne till att bara vistas på nedre plan både dag och natt (och därmed inte kunna vara nära mig när jag jobbar och sover) skulle förmodligen göra henne kraftigt deprimerad så vi väljer trapporna.
Hon har tratt för att hon inte ska kunna slicka eller bita i operationssåret? Slicka eller bita sig i ögat?! Nåja, tratten behövs nog mer än vid någon tidigare operation för hon vill gärna krafsa med tassen så den får sitta på.
Dessutom ska hon endast gå korta promenader i koppel… Koppelpromenader kan jag köpa, det är ju precis som vanligt för hennes del, men varför de ska vara korta förstår jag inte riktigt? När det första ynkstadiet har lagt sig, vilket det väl borde göra om en dag eller två, så mår hon troligen mycket bättre av att röra på sig ordentligt. Dvs inte springa och röja men att gå normala sträckor så att den gamla kroppen hålls igång. En längre tids ”vila” på en gammal hund kan ju få ödesdigra konsekvenser.
Jag hoppas vi tar oss igenom det här med förståndet och hälsan i behåll men hon är ju av segt virke vilket hon bevisat många gånger förr så det ska nog gå den här gången också.
vallterrier.com 