Sent ska syndaren vakna…

När jag var liten, typ 10-15 år, trodde jag att man skulle ändra musiksmak när man blev äldre. Någonstans vid 25 skulle man övergå till att enbart gilla dansbandsmusik. Vid 35 borde det vara dragspel som gällde, och sen… Ja längre än så kom jag nog inte i mina funderingar. Kunde man verkligen bli äldre än 35? Och vad skulle finnas kvar efter 50 liksom? Dragspel var ju redan avverkat.

Nu blev det ju inte riktig så… tack och lov!

För tillfället (och tillfället har varit rätt långt nu) är det The Ark som gäller. Det började någonstans i höjd med 2007 när The Worrying Kind vann melodifestivalen. Visst hade jag hört låtar på radion tidigare. Låtar som varit bra, typ; Calleth You, Commeth I, It takes a fool to remain sane, etc. men ändå inte reflekterat så mycket över dem, och definitivt inte köpt några skivor. 2007 kom CD:n Prayer for the weekend. Den inhandlades och spelades nästan sönder. Den var fylld av potentiella hitlåtar. Min idoldyrkan (?!) tog fart på allvar i våras när jag åkte upp till Årets Border och oavbrutet spelade deras senaste, och sista, CD i bilen. Samlingsskivan Arkeology är helt outstanding (och perfekt att sjunga med i när man börjar tröttna på bilkörningen)! Försökte byta till något annat men bytte raskt tillbaks. Och efter konserten förra veckan har det eskalerat. Jag knarkar Salo & Co på Spotify, i bilen, på Youtube, i SR:s arkiv och på SVT Play… De bara växer och växer.

Och nu ska de lägga av?! Vafalls? Så kan de ju inte göra! Men å andra sidan är det inte så förvånande. Att lägga av när man är på topp är så typiskt Ola Salo på något vis. Och förmodligen väldigt klokt. Men tråkigt… Sååå tråkigt! 😦

För tillfället är det den här låten som ligger allra högst på min topplista:

Den ”upptäckte” jag nog egentligen inte förrän på Liseberg förra veckan, trots att den är med på senaste (och sista) skivan.

Men nu undrar man ju; hur ska äldrevården underhålla oss när vi hamnar på ”hemmet”? Där mamma bor sedan i somras bjuds det bl a på Rättviks spelmanslag och Arne Qvick, med Rosen. (För just nu idag, så köhöpte jag en liten ros i en blomsteraffär… Ni vet? Den finns på youtube, men länken funkar inte.) Det lär ju inte vara så populärt när det är dags för min generation. Kan man hoppas på att The Ark återförenas och gör comeback på ålderdomshemmen? Mando Diao kanske också kunde funka? Eller…? Ja gud vet… men låt mig slippa dragspel och Arne Qvick. Det sistnämnda lär väl iofs lösa sig med automatik…

Undrar om fotbollen är slut snart så man vågar gå en trappa ned?

Spänningen!

Igår eftermiddag fick jag ett viktigt telefonsamtal. Ett telefonsamtal som jag höll på att missa för att jag spelade den här på högsta volym i bilen.

Jag är just nu lite (läs: mycket) enkelspårig när jag själv får välja musik… Men nu spårade vi visst ur? Åter till kärnfrågan.

Telefonsamtalet var från Herrljunga BK, och de (läs: hon) meddelade mig att jag är välkommen till deras högre spår på söndag.

– TACK! Jag kommer! sa jag.

Igår kväll, vid 22-tiden, som en blixt från klar himmel, slogs jag av insikten att det lilla trollet inte legat plats i grupp sedan lydnadstävlingen i Varberg för två månader sedan, och inte plats med skott sedan tävlingen i Gislaved i slutet av maj… Hopps…!

I våras mottogs ju första skottet efter vintervilan med en viss … förvåning. Denna förvåning gjorde att han ställde sig upp i givakt, och DET är ju inget man vill uppleva på tävling. När han friskat upp minnet låg han utan problem. Ingen rädsla alltså, bara förvåning.

För att undvika eventuell förvåning vidtog i morse ett febrilt sms:ande med S. Slutsats: kl 17 ska vi befinna oss på Kinds BK för lite lagom skottlossning.

Strax därefter insåg jag att; jag har ingen bil! Den är på service. I eftermiddag får det alltså bli ett tidigt jobbavslut och en lång promenad till verkstaden… Det ska nog lösa sig det här. 🙂 Huruvida det löser sig på söndag är en senare fråga?