Dagens dilemma

Idag bestämde jag mig för att på lunchpromenaden ta rundan där ”mina” trattkantareller brukar växa. Jag hade inget större hopp eftersom all växtlighet är ett par veckor senare här på berget än i övriga världen. Men oj vad jag misstog mig…

Och då är detta bara ca 25% av det som fanns, och var i lovlig ålder!

Vem kan bara gå förbi, och riskera att bambi (eller gud förbjude – en annan svampplockare!) hinner dit innan jag gör det nästa gång?

Bestämde mig för att offra bajspåsen som skulle tjäna som regnskydd till fånen vid behov. (Beslutet var inte så svårt att ta eftersom solen sken just då.) Och jag skulle ju bara plocka det som stod inom synhåll från skogsvägen… Trodde jag… Dock hejdades min framfart av att en stor del av trattisarna växer i (!), eller på andra sidan, ett dike. Goretex-kängor har som bekant sina begränsningar; ungefär där vattnet är djupare än vad skaften är höga. Dessutom var påsen full…

Nåja, det finns massor kvar, och dagens i-landsproblem är alltså: gå tillbaks ikväll med stövlar (hatar stövlar!) och lite rymligare svampsamlingspåsar? Eller åka och träna hund?

Just nu lutar det starkt åt svamp–stövel–scenariot. Den lilla terriern har ju faktiskt tränat fyra dagar i rad nu, så en vilodag kanske inte är fel?

Bollsport!

Jag kunde väl aldrig ana att den där bollen jag köpte på SM skulle bli så vansinnigt populär?! Det är oerhört fascinerande att se vilken taktik som används i bollspelet här hemma, och framför allt hur förtjust Iza är i den. 🙂

Hon släpper inte gärna taget om den. Här om kvällen kunde jag inte förstå varför jag inte fick på
halsbandet när vi skulle ut på kvällskissen. Sen insåg jag att hon hade bollen i munnen vilket
gjorde att nosen antog lite annorlunda dimensioner. 🙂 Hon har även försökt smuggla in
den i sovrummet, men det finns gränser … tycker matte.

Det gäller att vara på sin vakt, även i sömnen. Karlsson bryr sig egentligen inte så mycket, men
eftersom syrran vill ha den vill han också ha den. Konkurrens is da shit!

Funkar bra även som huvudkudde…

Sen tappade han taget och då hoppade Iza ner ur sin fåtölj, tog bollen, la den i fåtöljen
och sig själv ovanpå. Det verkade inte helt bekvämt, men man får ju offra sig. 🙂

I förrgår kväll hade Karlsson lagt sig på den, i soffan, och den taktik Iza använde för att få tag på den, utan att han egentligen förstod vad som hände, går inte att beskriva i ord. Jag önskar att jag haft det på film!

Efter en vecka är den fortfarande exakt lika fin som när den överlämnade i deras vård för en vecka sedan. It’s magic!

***

Igår eftermiddag stod det spår på schemat, hos J. Det åskade och spöregnade nästan oavbrutet fram tills jag skulle åka så jag var lite skeptisk, i synnerhet med tanke på åskan. Vädret höll sig dock hyfsat i skinnet och lite duggregn var allt vi råkade ut för, iofs med en extremt hög luftfuktighet och klibbig värme. När jag la spår till Nemo spelade terrängen mig ett spratt och en stund trodde jag att det skulle bli ett skarpt spår, dvs att jag skulle få sätta mig på en stubbe och invänta räddningen, men till sist hittade jag ut på egen hand, och tur var väl det. Efter att ha spårat kanonfint första halvan av spåret la Nemo nämligen av, och verkade tycka att något var väldigt obehagligt. Förvisso var det mycket vildsvins”bök” just där, men han bor där och borde vara van vid de dofterna? Funderingarna går onekligen åt rovdjurshållet, för jag har nog aldrig sett en liknande reaktion på en hund. Det var alltså tur att jag inte satt på en stubbe någonstans för då kanske jag suttit där än…

Sen var det dags för Karlssons spår, och jag får säga att jag är lite imponerad. Bitvis gick det i riktigt stökig terräng; gammalt hygge med tallar och björksly i axelhöjd. Jobbigt att hantera för både honom och mig. Där fick vi ett tapp, förmodligen pga att jag stökade till det i samband med ett rejält lintrassel. Men när han kom loss fortsatte han jobba och med ett litet ”tips” från mig (med hjälp av J som lagt spåret) hittade vi rätt. Precis när han kommit på spåret igen missade han en pinne, vilket kanske inte var så märkligt, men för övrigt plockade han alla och tempot var bra. Och köttbullarna var goda hälsar Karlsson. 🙂

Idag är planen spårupptag – uppletande – lydnad men det får bli i eftermiddag när vädret förhoppningsvis lugnat sig lite. Monsunregn känns inte så lockande, men det verkar faktiskt som om det redan avtagit lite.

För övrigt är det när jag ser sånt här som jag blir glad ända in i hjärteroten att jag har två hundar. Två hundar som tycker om varandra…

Murphy’s on my side!

Hela året har jag med jämna mellanrum letat efter en konsert på The Ark’s avskedsturne som legat rätt i tid och geografi. Jag har misslyckats… Men, förra helgen, fick jag frågan från en kompis om jag skulle hänga med när de spelade på Liseberg den 25:e augusti? En konsert som tydligen lagts till i spelschemat sedan jag kollade senast.

Reaktionen var:

– JAAA!

– NEEEJ!

– FAN! Då är jag på väg hem från Norge… 😦

Men så tänkte jag en vända till och kom fram till:

– Kanske…

Om kollegan kunde tänka sig att köra hem bilen och Iza? Och om husse sedan kunde köra hem honom? I så fall skulle det funka, men jag kunde snabbt räkna ut några punkter på dagordningen som Murphy skulle kunna stöka till.

1. Avresan från Oslo skulle bli lika sen som vanligt, dvs vid 16-tiden.
2. Husses extremt flexibla arbetstider skulle visa sig från sin sämsta sida.
3. Det skulle ösregna och vara mycket olockande att gå på utomhuskonsert.

För en gångs skull verkade jag dock ha Murphy på min sida.

1. Vi kom iväg tidigare än vanligt. Mycket tidigare!
2. Husse hade jobbat klart tidigare än vanligt. Mycket tidigare!

Vädret var dock en osäkerhetsfaktor och det kom några regnskurar på vägen söderut, men va’ f…

Klockan 17.30 dumpades jag utanför Liseberg och kollegan, Iza och bilen fortsatte färden hemåt. Efter en stunds strögande på Liseberg dök även kompisen upp och med lite mat i magen draperade vi oss strategiskt framför scenen. Ganska långt ifrån, men med fri sikt.

Äntligen fick jag alltså se Ola Salo & Co live! För första och sista gången. Och det var precis så bra som jag väntat mig, eller kanske till och med bättre. 🙂

Även vädret höll sig i styr och bjöd bara på en femminuters skur precis innan konserten började.

Vad mer kan man begära? Ibland har man faktiskt tumme med den där Murphy eller så var han bara upptagen på annat håll?

Och just det; jag har sedan igår kväll fått pm från två spårtävlingar där vi har en ordinarie plats! Den ena är iofs hemmatävlingen så det var ingen större överraskning eftersom man har förtur, men vi får alltså (minst) ytterligare en chans.

Och som grädde på moset är det fredag och solen skiner! 🙂

Vilken guldhelg!

Då var SM-helgen till ända, och vilken helg det blev! Det har sina fördelar att vara medlem i flera klubbar… 😉

Resan med husvagnen gick bra. När jag efter en mil kom på att jag kanske borde andas, och efter ytterligare några kilometer att man kanske kunde räta ut fingrarna från den krampaktiga taget om ratten, åtminstone en hand i taget, gick det ännu bättre. 😉 Helgens enda miss var när jag skulle vara smart (jo tack, ibland har man otur när man tänker) och köra en liten runda inne på säsongscampingen för att sedan kunna köra in på min plats. På den rundan var det något snille som byggt en spetsvinkel (spårhundfolk vet vad jag menar) med staket! På insidan! Det slutade med att en sheriff med säsongsplats hjälpte mig ur den kniviga situationen. Säsongscampingen på High Charall är f ö värd ett eget bloggkapitel, eller varför inte en dokusåpa i Kanal 5? Sydstatsflaggor, tidsenliga kläder, sheriffstjärnor, you name it… De gick så att säga ”all in”… Men nog om det. Det var väl f ö en del andra detaljer på campingen som var lite vilda västern också. Den stora fördelen var ju att tävlingsplatsen och allt annat fanns inom gångavstånd.

Jag bodde ju ihop med det härliga gänget från Kinds BK. På fredagen var det kamratfest med grillbuffé och sen avslutade vi på puben/discot. På lördagen hade regnandet upphört. Den dagen är det ju mest skogsarbete, dvs inte så publikvänligt, men skydds- och IPO-lydnaden fanns att se. Så förutom det var det mest mingel, och så kunde man ju shoppa. Och det gjorde man. Naturligtvis. På tok för mycket. Alla saker (mestadels kampleksaker och bollar i diverse modeller) är inte testade ännu, men helgens bästa investering var nog utan tvekan den här. En Starmark Funball (minsta modellen) från Dogaccess. Och det lustigaste av allt är att den som är mest begeistrad är … Iza?! Hon tuggar, och tuggar, och tuggar. Hon går omkring med den i munnen och ville helst ta med sig den ut på kvällskissen igår! Hon som normalt spottar ut allt (icke ätbart) om jag sträcker fram handen lämnar INTE ifrån sig den frivilligt. Dessutom verkar ryktet (och marknadsföringen) stämma. Den håller! Inte ens när Lennart ”Terminator” Karlsson försökt döda den en bra stund, flera gånger, syns det minst lilla märke i den. Väl värd sitt (rätt höga) pris alltså.

När lördagens tävlande var över var det vänner och bekanta i topp i både spår, rapport och skydd. Sanna och bästaste Bosse (i skyddshundsgruppen) missförstod varandra på lydnaden och nollade helt otippat hoppet. Alla var lika förvånade, inte minst Bosse… De låg på en fjärdeplats men det skulle krävas någon eller några rejäla missar av de som låg före i resultatlistan för att hämta igen det tappet och hamna på pallen. Eftersom detta var deras sista skyddstävling, och de deltagit på fyra SM, hade det varit dem mycket väl unt med en pallplats…

På lördagen var det samling i gängets största förtält och sen fortsatte vi för ännu en rolig kväll på puben. Sömn är väl inte det man fått mest av den här helgen även om jag hört till de som lagt mig tidigast (eller minst sent?) i gänget. 😉

Söndagen blev nervpirrande, men allt slutade väl:

  • Guld i rapport till Kinds BK genom Torbjörn Johnsson och Hinnared’s X-man!
  • Guld i spår till Elfsborgs BK (min andra ”reservklubb”) genom Bernt Carlsson och Mandylike’s Overdrive ”Tjabo” som tills för 1,5 år sedan var medlemmar i min hemmaklubb, Borås. Vilken fantastisk prestation de gjorde! Bernt har alltså passerat pensionsåldern med rätt god marginal. Han startade nu sitt först SM och går och tar hem guldet! Nog kom det en liten tår även i mitt öga när de stod på pallen… 🙂
  • Silver i rapport till f d klubbkompisen Ingrid Bahlenberg med Enduros Allt-I.

Och så en femteplats i skyddet till Sanna och Bosse då. De gjorde ett jättefint planskydd men eftersom det grova missarna av ekipagen i täten uteblev så… Även om alla hoppades på en pallplats så är ju ändå en femteplats en jättefin prestation. Faktiskt!!

Sen var det bara att packa ihop husvagnen och glida hemåt, lätt Redbull-dopad. Hemresan gick, om möjligt, ännu bättre än ditresan. Antingen berodde det på att fredagens regn bytts mot solsken, eller också börjar jag kunna det där med att dra husvagn? 😉

Nu är väskorna ompackade och i morgon åker jag och Iza till Norge på tjänsteresa. Sugen? Inte ett dugg faktiskt…

Här kommer en liten del av helgens bildskörd.

Sanna och Bosse under lördagens lydnad.

Bosse greppar tungapporten.

Silva Holmérs bc Q-bus i sökhundsgruppen gör ett suveränt fint ställande på inkallningen.

Kvalitén på lydnadsplanerna var … sådär, och mycket varierad.
För sökhundarna liknade det mest en längdhoppningsgrop…

Torbjörns X-man på inkallningen.

Ingrid och Allt-I gick, i egenskap av ledare, ut sist i rapporthundsgruppen
och gjorde ett riktigt fint lydnadsprogram.

Allt-I på inkallningen.

Bosse och Sanna kör sitt planskydd.

Bosse bevakar figurant. ”Men snälla, kan du inte röra på dig. Bara liiite…?”

Dags för prisutdelning, med platsanpassad eskort…

Lycklig Bernt överst på prispallen!

Prispallen i spårhundsgruppen.

Kindsgänget sprutar champagne över Torbjörn.

Prispallen i rapporthundsgruppen.

Kopplat och klart!

I morgon bär det av till bruks-SM. Premiärtur för min del med husvagnen, om man bortser från ”övningskörningen” i söndags. För att vara på den säkra sidan är husvagnen redan kopplad på bilen, under husses övervakning. När jag känner mig lite modig i morgon förmiddag så drar jag! 🙂 Och husvagnen är faktiskt det enda på H jag tar med mig. Husse och Hundar får stanna hemma. Det blir lite husmorssemester, typ. 😉  Och om morgondagens utlovade ösregn tar en annan färdväg än den planerade så blir jag inte jätteledsen…

I tisdags blev det ett rätt rejält lydnadspass på Elfsborgs BK som inte hade vaknat ur sommardvalan än. Några tappra själar var dock på plats, men vi hade gott om plats för att träna bl a framåtsändande och jag tycker han skötte sig rätt bra. Det enda som var riktigt ”stolpe ut” var rutan. Men där får vi väl ta nya tag och hoppas på att det var en tillfällig svacka. Ikväll har jag spontantrimmat terriern. När till och med icke terrier-ägare påtalar att det är dags så … är det väl det. Nu är vanvårdatvirvelmarsvinslooken utbytt mot sportfrissa med pälstofflor. Husse hade nämligen inte tid att bistå medan jag trimmade färdigt tassarna så det blev lite … luddigt.

Igår kväll fick vi lite oväntat besök i havreåkern. Först en älgtjur, den på bilden nedan, och sen kom det en till med minst lika stora horn men då var det så mörkt att bilderna blev ännu uslare än den här. De ägnade sig omväxlande åt att dopa sig med havre och att blänga surt på varandra. Några större slagsmål har vi dock inte märkt av i natt…

Sus & dus & lite allvar

Igår fyllde jag år. Särdeles ojämnt och inget att fira, men … att skippa plikterna hemmavid och göra något roligt tyckte jag att jag kunde unna mig. Därför åkte jag ut i spårskogen med S och J, eller rättare sagt var vi hemma hos J, i för oss helt ny terräng. Karlssons spår gick väl sådär… Hur mycket vi kan skylla på vildsvinen (det finns tydligen rätt gott om dem där) är oklart, men spårarbetet kändes ganska … flummigt. Lek med pinnarna funkade rätt bra när S drog igång honom, men inte om jag försökte. Dessutom tappade han fokus på spåret och var svår att få igång igen efter apporterna. 😦 Vi harvade oss dock runt spåret med endast en missad pinne och lite tur…

Lite kantareller, några alldeles egenhändigt funna och fångade, och lite taggsvamp hade jag med mig hem. En del var plockade av S dagen innan. 🙂

Jag hade åkt hemifrån före tio och var hemma igen framåt femtiden. Då stod husse och hundar och studsade och väntade in födelsedags”barnet”. Husse hade nämligen köpt tårta (modell stubbe) som skulle ätas… Och det gjorde vi. Som vanligt tror jag inte hundarna hade någon aning om vad som hände?

Kvällen tillbringades med M och T på indisk restaurang i stan. Trevligt sällskap och god mat är aldrig fel.

Efter en natts usel sömn (där jag tillbringade en del vaken tid med att analysera konsekvenserna av belöningen vid spårapporterna) var jag dödstrött i morse. Dagens planerade aktivitet, övningskörning med husvagn på släp, kändes inte ett dugg lockande men det blev i alla fall så till sist. Jag har i alla år sagt att om jag ska lära mig dra husvagn ska husse INTE vara min lärare. Han lyckas nämligen få det hela att låta lika avancerat som kärnfysik… Bara för att han kör 24-metersekipage hela dagarna… Det skulle helt enkelt inte fungera! Men nu gav jag upp och fann mig i mitt öde. Det är ju SM nästa helg och på något sätt måste husvagnen till High Chaparall där SM går av stapeln och plats är bokad.

Husse tömde hela sitt förråd av tålamod, lugn och pedagogik (ingen av dessa grenar är hans bästa normalt sett) och lyckades undvika att bli strypt av undertecknad. Jag tycker nog att jag skötte mig riktigt bra, och det tyckte faktiskt han också efter en tur på breda och smala landsvägar, genom ett antal rondeller och backövningar på grusplan samt ned- och uppför våra branta, kurviga backar på smal grusväg (inkl möte). När vi kom hem igen var jag dock så trött att jag inte fixade inbackningen på tomten, men den ÄR jäkligt trixigt så det kanske inte var så konstigt.

Resten av eftermiddagen ägnades åt spår samt ett besök hos Malte. Malte är sedan en vecka tillbaka boråsare och det verkar han trivas med. Som välkomstpresent hade jag naturligtvis med mig en latexpipmedsvans. Rosa. Vad annars?

Innan jag socialiserade med Malte och hans familj la jag dock ut två spår i de omgivande skogarna. Det första var ett jättekort med två pinnar, och det andra något längre med fyra+slut.

Medan spåren låg till sig passade jag som sagt på att umgås med Malte. En riktig liten goding var det, och presenten var uppskattad. 🙂 Bilder kommer längre ned…

Efter nattens analyserande av spårbelöningarna kom jag fram till att; vi skiter i pinnlekarna! Det är säkert en utmärkt metod om man kör den från början, och jag kommer nog försöka med nästa hund. För Karlssons del verkar den tyvärr inte ha avsedd effekt utan snarare tvärt om. Han kopplar liksom inte samman pinnleken med spåret, även om han går igång på det om någon annan är med och ”leker upp” honom, och det får honom definitivt inte att öka tempot. Han tappar bara fokus och ”sug”… Hade han varit ett år, och inte snart sex, hade det säkert varit värt jobbet att ”bygga om” honom, men nu känns det inte riktigt som om den tiden finns. I synnerhet inte mitt i tävlingssäsongen… Därför återgick vi faktiskt idag till den beprövade och populära köttbullemetoden. Och snacka om liten lycklig hund?! Äntligen kände han igen matte, och det var skitkul att spåra. Han löste båda spåren kanonfint och med bra fart. Det första var väl inte så konstigt kanske, men det andra var i alla fall ”halvlångt” och terrängen var bitvis riktigt risig. Men … han gjorde ett kanonfint spårarbete! Så nu är vi nöjda och glada, även om det känns lite bittert och snopet att behöva ge upp den utstakade vägen…

Avslutningsvis fick Malte träffa sin halvkusin (?) Karlsson. (Maltes morfar är Karlssons farfar.) Karlsson är ju underbar i de lägena. Går bara lugnt fram och nosar och sen vänder han rumpan till och bara går runt så får valpen ta det i sin takt. Och det gjorde han Malte. En ganska snabb takt. 🙂 Det tog inte så många minuter innan han försökte hugga i Karlssons svans som en piraya, och när inte det funkade försökte han med bakbenen istället. Karlsson var inte helt förtjust i det upplägget, även om han inte hann säga något. Malte fick åka människohiss upp i en famn istället.

Här kommer bilderna på Malte and the latexpipmedsvans!

All ”nytta” som jag borde gjort i helgen får jag väl försöka klara av under kvällarna i veckan…

Into the wild…

I morse mötte husse en grävling när han hämtade tidningen. Brevlådan står mitt emot huset så det var … pretty close. Trots att vi bott här i 20 år har jag aldrig sett en livs levande grävling. I ärlighetens namn har jag inte saknat det så mycket. Jag är dessutom evigt tacksam att grävlingen inte tog sin morgonpromenad (alt. gick hem och la sig?) när jag och hundarna kom ut 20 minuter senare. Karlsson är ju, tja… en grythund. Även om han inte ens sett en grävling på bild så antar jag att generna säger sitt vid närkontakt av tredje graden? Iza är ju ingen grythund men hade utan tvekan glatt ställt upp och gett honom sitt fulla stöd, alternativt tagit över föreställningen? Och jag är väl inte direkt superstabil på första morgonkissen; nyvaken och i ”pissetofflor”…

Med morgonens potentiella konfrontation i tanken utspelade sig följande ”konversation” i mitt huvud, under loppet av ca 3,5 sekunder, på lunchpromenaden när jag hörde ett ovant ljud, rakt inifrån skogen (tyckte jag då):

– VAD är det som låter?

– Är det en grävling som låter?

– Låter grävlingar?

– Det låter inte som en uggla?

– Puh… det är en tupp!

(På andra sidan gamla riksvägen, som vid närmare eftertanke inte är så långt ifrån där vi gick, ligger det faktiskt hus. Och där har man uppenbarligen en hes tupp, och kanske även några höns…)