Idag bestämde jag mig för att på lunchpromenaden ta rundan där ”mina” trattkantareller brukar växa. Jag hade inget större hopp eftersom all växtlighet är ett par veckor senare här på berget än i övriga världen. Men oj vad jag misstog mig…

Och då är detta bara ca 25% av det som fanns, och var i lovlig ålder!

Vem kan bara gå förbi, och riskera att bambi (eller gud förbjude – en annan svampplockare!) hinner dit innan jag gör det nästa gång?

Bestämde mig för att offra bajspåsen som skulle tjäna som regnskydd till fånen vid behov. (Beslutet var inte så svårt att ta eftersom solen sken just då.) Och jag skulle ju bara plocka det som stod inom synhåll från skogsvägen… Trodde jag… Dock hejdades min framfart av att en stor del av trattisarna växer i (!), eller på andra sidan, ett dike. Goretex-kängor har som bekant sina begränsningar; ungefär där vattnet är djupare än vad skaften är höga. Dessutom var påsen full…

Nåja, det finns massor kvar, och dagens i-landsproblem är alltså: gå tillbaks ikväll med stövlar (hatar stövlar!) och lite rymligare svampsamlingspåsar? Eller åka och träna hund?

Just nu lutar det starkt åt svamp–stövel–scenariot. Den lilla terriern har ju faktiskt tränat fyra dagar i rad nu, så en vilodag kanske inte är fel?

Jag kunde väl aldrig ana att den där bollen jag köpte på SM skulle bli så vansinnigt populär?! Det är oerhört fascinerande att se vilken taktik som används i bollspelet här hemma, och framför allt hur förtjust Iza är i den. 🙂

Hon släpper inte gärna taget om den. Här om kvällen kunde jag inte förstå varför jag inte fick på
halsbandet när vi skulle ut på kvällskissen. Sen insåg jag att hon hade bollen i munnen vilket
gjorde att nosen antog lite annorlunda dimensioner. 🙂 Hon har även försökt smuggla in
den i sovrummet, men det finns gränser … tycker matte.

Det gäller att vara på sin vakt, även i sömnen. Karlsson bryr sig egentligen inte så mycket, men
eftersom syrran vill ha den vill han också ha den. Konkurrens is da shit!

Funkar bra även som huvudkudde…

Sen tappade han taget och då hoppade Iza ner ur sin fåtölj, tog bollen, la den i fåtöljen
och sig själv ovanpå. Det verkade inte helt bekvämt, men man får ju offra sig. 🙂

I förrgår kväll hade Karlsson lagt sig på den, i soffan, och den taktik Iza använde för att få tag på den, utan att han egentligen förstod vad som hände, går inte att beskriva i ord. Jag önskar att jag haft det på film!

Efter en vecka är den fortfarande exakt lika fin som när den överlämnade i deras vård för en vecka sedan. It’s magic!

***

Igår eftermiddag stod det spår på schemat, hos J. Det åskade och spöregnade nästan oavbrutet fram tills jag skulle åka så jag var lite skeptisk, i synnerhet med tanke på åskan. Vädret höll sig dock hyfsat i skinnet och lite duggregn var allt vi råkade ut för, iofs med en extremt hög luftfuktighet och klibbig värme. När jag la spår till Nemo spelade terrängen mig ett spratt och en stund trodde jag att det skulle bli ett skarpt spår, dvs att jag skulle få sätta mig på en stubbe och invänta räddningen, men till sist hittade jag ut på egen hand, och tur var väl det. Efter att ha spårat kanonfint första halvan av spåret la Nemo nämligen av, och verkade tycka att något var väldigt obehagligt. Förvisso var det mycket vildsvins”bök” just där, men han bor där och borde vara van vid de dofterna? Funderingarna går onekligen åt rovdjurshållet, för jag har nog aldrig sett en liknande reaktion på en hund. Det var alltså tur att jag inte satt på en stubbe någonstans för då kanske jag suttit där än…

Sen var det dags för Karlssons spår, och jag får säga att jag är lite imponerad. Bitvis gick det i riktigt stökig terräng; gammalt hygge med tallar och björksly i axelhöjd. Jobbigt att hantera för både honom och mig. Där fick vi ett tapp, förmodligen pga att jag stökade till det i samband med ett rejält lintrassel. Men när han kom loss fortsatte han jobba och med ett litet ”tips” från mig (med hjälp av J som lagt spåret) hittade vi rätt. Precis när han kommit på spåret igen missade han en pinne, vilket kanske inte var så märkligt, men för övrigt plockade han alla och tempot var bra. Och köttbullarna var goda hälsar Karlsson. 🙂

Idag är planen spårupptag – uppletande – lydnad men det får bli i eftermiddag när vädret förhoppningsvis lugnat sig lite. Monsunregn känns inte så lockande, men det verkar faktiskt som om det redan avtagit lite.

För övrigt är det när jag ser sånt här som jag blir glad ända in i hjärteroten att jag har två hundar. Två hundar som tycker om varandra…

Hela året har jag med jämna mellanrum letat efter en konsert på The Ark’s avskedsturne som legat rätt i tid och geografi. Jag har misslyckats… Men, förra helgen, fick jag frågan från en kompis om jag skulle hänga med när de spelade på Liseberg den 25:e augusti? En konsert som tydligen lagts till i spelschemat sedan jag kollade senast.

Reaktionen var:

– JAAA!

– NEEEJ!

– FAN! Då är jag på väg hem från Norge… 😦

Men så tänkte jag en vända till och kom fram till:

– Kanske…

Om kollegan kunde tänka sig att köra hem bilen och Iza? Och om husse sedan kunde köra hem honom? I så fall skulle det funka, men jag kunde snabbt räkna ut några punkter på dagordningen som Murphy skulle kunna stöka till.

1. Avresan från Oslo skulle bli lika sen som vanligt, dvs vid 16-tiden.
2. Husses extremt flexibla arbetstider skulle visa sig från sin sämsta sida.
3. Det skulle ösregna och vara mycket olockande att gå på utomhuskonsert.

För en gångs skull verkade jag dock ha Murphy på min sida.

1. Vi kom iväg tidigare än vanligt. Mycket tidigare!
2. Husse hade jobbat klart tidigare än vanligt. Mycket tidigare!

Vädret var dock en osäkerhetsfaktor och det kom några regnskurar på vägen söderut, men va’ f…

Klockan 17.30 dumpades jag utanför Liseberg och kollegan, Iza och bilen fortsatte färden hemåt. Efter en stunds strögande på Liseberg dök även kompisen upp och med lite mat i magen draperade vi oss strategiskt framför scenen. Ganska långt ifrån, men med fri sikt.

Äntligen fick jag alltså se Ola Salo & Co live! För första och sista gången. Och det var precis så bra som jag väntat mig, eller kanske till och med bättre. 🙂

Även vädret höll sig i styr och bjöd bara på en femminuters skur precis innan konserten började.

Vad mer kan man begära? Ibland har man faktiskt tumme med den där Murphy eller så var han bara upptagen på annat håll?

Och just det; jag har sedan igår kväll fått pm från två spårtävlingar där vi har en ordinarie plats! Den ena är iofs hemmatävlingen så det var ingen större överraskning eftersom man har förtur, men vi får alltså (minst) ytterligare en chans.

Och som grädde på moset är det fredag och solen skiner! 🙂

Då var SM-helgen till ända, och vilken helg det blev! Det har sina fördelar att vara medlem i flera klubbar… 😉

Resan med husvagnen gick bra. När jag efter en mil kom på att jag kanske borde andas, och efter ytterligare några kilometer att man kanske kunde räta ut fingrarna från den krampaktiga taget om ratten, åtminstone en hand i taget, gick det ännu bättre. 😉 Helgens enda miss var när jag skulle vara smart (jo tack, ibland har man otur när man tänker) och köra en liten runda inne på säsongscampingen för att sedan kunna köra in på min plats. På den rundan var det något snille som byggt en spetsvinkel (spårhundfolk vet vad jag menar) med staket! På insidan! Det slutade med att en sheriff med säsongsplats hjälpte mig ur den kniviga situationen. Säsongscampingen på High Charall är f ö värd ett eget bloggkapitel, eller varför inte en dokusåpa i Kanal 5? Sydstatsflaggor, tidsenliga kläder, sheriffstjärnor, you name it… De gick så att säga ”all in”… Men nog om det. Det var väl f ö en del andra detaljer på campingen som var lite vilda västern också. Den stora fördelen var ju att tävlingsplatsen och allt annat fanns inom gångavstånd.

Jag bodde ju ihop med det härliga gänget från Kinds BK. På fredagen var det kamratfest med grillbuffé och sen avslutade vi på puben/discot. På lördagen hade regnandet upphört. Den dagen är det ju mest skogsarbete, dvs inte så publikvänligt, men skydds- och IPO-lydnaden fanns att se. Så förutom det var det mest mingel, och så kunde man ju shoppa. Och det gjorde man. Naturligtvis. På tok för mycket. Alla saker (mestadels kampleksaker och bollar i diverse modeller) är inte testade ännu, men helgens bästa investering var nog utan tvekan den här. En Starmark Funball (minsta modellen) från Dogaccess. Och det lustigaste av allt är att den som är mest begeistrad är … Iza?! Hon tuggar, och tuggar, och tuggar. Hon går omkring med den i munnen och ville helst ta med sig den ut på kvällskissen igår! Hon som normalt spottar ut allt (icke ätbart) om jag sträcker fram handen lämnar INTE ifrån sig den frivilligt. Dessutom verkar ryktet (och marknadsföringen) stämma. Den håller! Inte ens när Lennart ”Terminator” Karlsson försökt döda den en bra stund, flera gånger, syns det minst lilla märke i den. Väl värd sitt (rätt höga) pris alltså.

När lördagens tävlande var över var det vänner och bekanta i topp i både spår, rapport och skydd. Sanna och bästaste Bosse (i skyddshundsgruppen) missförstod varandra på lydnaden och nollade helt otippat hoppet. Alla var lika förvånade, inte minst Bosse… De låg på en fjärdeplats men det skulle krävas någon eller några rejäla missar av de som låg före i resultatlistan för att hämta igen det tappet och hamna på pallen. Eftersom detta var deras sista skyddstävling, och de deltagit på fyra SM, hade det varit dem mycket väl unt med en pallplats…

På lördagen var det samling i gängets största förtält och sen fortsatte vi för ännu en rolig kväll på puben. Sömn är väl inte det man fått mest av den här helgen även om jag hört till de som lagt mig tidigast (eller minst sent?) i gänget. 😉

Söndagen blev nervpirrande, men allt slutade väl:

• Guld i rapport till Kinds BK genom Torbjörn Johnsson och Hinnared’s X-man!
• Guld i spår till Elfsborgs BK (min andra ”reservklubb”) genom Bernt Carlsson och Mandylike’s Overdrive ”Tjabo” som tills för 1,5 år sedan var medlemmar i min hemmaklubb, Borås. Vilken fantastisk prestation de gjorde! Bernt har alltså passerat pensionsåldern med rätt god marginal. Han startade nu sitt först SM och går och tar hem guldet! Nog kom det en liten tår även i mitt öga när de stod på pallen… 🙂
• Silver i rapport till f d klubbkompisen Ingrid Bahlenberg med Enduros Allt-I.

Och så en femteplats i skyddet till Sanna och Bosse då. De gjorde ett jättefint planskydd men eftersom det grova missarna av ekipagen i täten uteblev så… Även om alla hoppades på en pallplats så är ju ändå en femteplats en jättefin prestation. Faktiskt!!

Sen var det bara att packa ihop husvagnen och glida hemåt, lätt Redbull-dopad. Hemresan gick, om möjligt, ännu bättre än ditresan. Antingen berodde det på att fredagens regn bytts mot solsken, eller också börjar jag kunna det där med att dra husvagn? 😉

Nu är väskorna ompackade och i morgon åker jag och Iza till Norge på tjänsteresa. Sugen? Inte ett dugg faktiskt…

Här kommer en liten del av helgens bildskörd.

Sanna och Bosse under lördagens lydnad.

Bosse greppar tungapporten.

Silva Holmérs bc Q-bus i sökhundsgruppen gör ett suveränt fint ställande på inkallningen.

Kvalitén på lydnadsplanerna var … sådär, och mycket varierad.
För sökhundarna liknade det mest en längdhoppningsgrop…

Torbjörns X-man på inkallningen.

Ingrid och Allt-I gick, i egenskap av ledare, ut sist i rapporthundsgruppen
och gjorde ett riktigt fint lydnadsprogram.

Allt-I på inkallningen.

Bosse och Sanna kör sitt planskydd.

Bosse bevakar figurant. ”Men snälla, kan du inte röra på dig. Bara liiite…?”

Dags för prisutdelning, med platsanpassad eskort…

Lycklig Bernt överst på prispallen!

Prispallen i spårhundsgruppen.

Kindsgänget sprutar champagne över Torbjörn.

Prispallen i rapporthundsgruppen.

I morgon bär det av till bruks-SM. Premiärtur för min del med husvagnen, om man bortser från ”övningskörningen” i söndags. För att vara på den säkra sidan är husvagnen redan kopplad på bilen, under husses övervakning. När jag känner mig lite modig i morgon förmiddag så drar jag! 🙂 Och husvagnen är faktiskt det enda på H jag tar med mig. Husse och Hundar får stanna hemma. Det blir lite husmorssemester, typ. 😉  Och om morgondagens utlovade ösregn tar en annan färdväg än den planerade så blir jag inte jätteledsen…

I tisdags blev det ett rätt rejält lydnadspass på Elfsborgs BK som inte hade vaknat ur sommardvalan än. Några tappra själar var dock på plats, men vi hade gott om plats för att träna bl a framåtsändande och jag tycker han skötte sig rätt bra. Det enda som var riktigt ”stolpe ut” var rutan. Men där får vi väl ta nya tag och hoppas på att det var en tillfällig svacka. Ikväll har jag spontantrimmat terriern. När till och med icke terrier-ägare påtalar att det är dags så … är det väl det. Nu är vanvårdatvirvelmarsvinslooken utbytt mot sportfrissa med pälstofflor. Husse hade nämligen inte tid att bistå medan jag trimmade färdigt tassarna så det blev lite … luddigt.

Igår kväll fick vi lite oväntat besök i havreåkern. Först en älgtjur, den på bilden nedan, och sen kom det en till med minst lika stora horn men då var det så mörkt att bilderna blev ännu uslare än den här. De ägnade sig omväxlande åt att dopa sig med havre och att blänga surt på varandra. Några större slagsmål har vi dock inte märkt av i natt…

Igår fyllde jag år. Särdeles ojämnt och inget att fira, men … att skippa plikterna hemmavid och göra något roligt tyckte jag att jag kunde unna mig. Därför åkte jag ut i spårskogen med S och J, eller rättare sagt var vi hemma hos J, i för oss helt ny terräng. Karlssons spår gick väl sådär… Hur mycket vi kan skylla på vildsvinen (det finns tydligen rätt gott om dem där) är oklart, men spårarbetet kändes ganska … flummigt. Lek med pinnarna funkade rätt bra när S drog igång honom, men inte om jag försökte. Dessutom tappade han fokus på spåret och var svår att få igång igen efter apporterna. 😦 Vi harvade oss dock runt spåret med endast en missad pinne och lite tur…

Lite kantareller, några alldeles egenhändigt funna och fångade, och lite taggsvamp hade jag med mig hem. En del var plockade av S dagen innan. 🙂

Jag hade åkt hemifrån före tio och var hemma igen framåt femtiden. Då stod husse och hundar och studsade och väntade in födelsedags”barnet”. Husse hade nämligen köpt tårta (modell stubbe) som skulle ätas… Och det gjorde vi. Som vanligt tror jag inte hundarna hade någon aning om vad som hände?

Kvällen tillbringades med M och T på indisk restaurang i stan. Trevligt sällskap och god mat är aldrig fel.

Efter en natts usel sömn (där jag tillbringade en del vaken tid med att analysera konsekvenserna av belöningen vid spårapporterna) var jag dödstrött i morse. Dagens planerade aktivitet, övningskörning med husvagn på släp, kändes inte ett dugg lockande men det blev i alla fall så till sist. Jag har i alla år sagt att om jag ska lära mig dra husvagn ska husse INTE vara min lärare. Han lyckas nämligen få det hela att låta lika avancerat som kärnfysik… Bara för att han kör 24-metersekipage hela dagarna… Det skulle helt enkelt inte fungera! Men nu gav jag upp och fann mig i mitt öde. Det är ju SM nästa helg och på något sätt måste husvagnen till High Chaparall där SM går av stapeln och plats är bokad.

Husse tömde hela sitt förråd av tålamod, lugn och pedagogik (ingen av dessa grenar är hans bästa normalt sett) och lyckades undvika att bli strypt av undertecknad. Jag tycker nog att jag skötte mig riktigt bra, och det tyckte faktiskt han också efter en tur på breda och smala landsvägar, genom ett antal rondeller och backövningar på grusplan samt ned- och uppför våra branta, kurviga backar på smal grusväg (inkl möte). När vi kom hem igen var jag dock så trött att jag inte fixade inbackningen på tomten, men den ÄR jäkligt trixigt så det kanske inte var så konstigt.

Resten av eftermiddagen ägnades åt spår samt ett besök hos Malte. Malte är sedan en vecka tillbaka boråsare och det verkar han trivas med. Som välkomstpresent hade jag naturligtvis med mig en latexpipmedsvans. Rosa. Vad annars?

Innan jag socialiserade med Malte och hans familj la jag dock ut två spår i de omgivande skogarna. Det första var ett jättekort med två pinnar, och det andra något längre med fyra+slut.

Medan spåren låg till sig passade jag som sagt på att umgås med Malte. En riktig liten goding var det, och presenten var uppskattad. 🙂 Bilder kommer längre ned…

Efter nattens analyserande av spårbelöningarna kom jag fram till att; vi skiter i pinnlekarna! Det är säkert en utmärkt metod om man kör den från början, och jag kommer nog försöka med nästa hund. För Karlssons del verkar den tyvärr inte ha avsedd effekt utan snarare tvärt om. Han kopplar liksom inte samman pinnleken med spåret, även om han går igång på det om någon annan är med och ”leker upp” honom, och det får honom definitivt inte att öka tempot. Han tappar bara fokus och ”sug”… Hade han varit ett år, och inte snart sex, hade det säkert varit värt jobbet att ”bygga om” honom, men nu känns det inte riktigt som om den tiden finns. I synnerhet inte mitt i tävlingssäsongen… Därför återgick vi faktiskt idag till den beprövade och populära köttbullemetoden. Och snacka om liten lycklig hund?! Äntligen kände han igen matte, och det var skitkul att spåra. Han löste båda spåren kanonfint och med bra fart. Det första var väl inte så konstigt kanske, men det andra var i alla fall ”halvlångt” och terrängen var bitvis riktigt risig. Men … han gjorde ett kanonfint spårarbete! Så nu är vi nöjda och glada, även om det känns lite bittert och snopet att behöva ge upp den utstakade vägen…

Avslutningsvis fick Malte träffa sin halvkusin (?) Karlsson. (Maltes morfar är Karlssons farfar.) Karlsson är ju underbar i de lägena. Går bara lugnt fram och nosar och sen vänder han rumpan till och bara går runt så får valpen ta det i sin takt. Och det gjorde han Malte. En ganska snabb takt. 🙂 Det tog inte så många minuter innan han försökte hugga i Karlssons svans som en piraya, och när inte det funkade försökte han med bakbenen istället. Karlsson var inte helt förtjust i det upplägget, även om han inte hann säga något. Malte fick åka människohiss upp i en famn istället.

Här kommer bilderna på Malte and the latexpipmedsvans!

All ”nytta” som jag borde gjort i helgen får jag väl försöka klara av under kvällarna i veckan…

I morse mötte husse en grävling när han hämtade tidningen. Brevlådan står mitt emot huset så det var … pretty close. Trots att vi bott här i 20 år har jag aldrig sett en livs levande grävling. I ärlighetens namn har jag inte saknat det så mycket. Jag är dessutom evigt tacksam att grävlingen inte tog sin morgonpromenad (alt. gick hem och la sig?) när jag och hundarna kom ut 20 minuter senare. Karlsson är ju, tja… en grythund. Även om han inte ens sett en grävling på bild så antar jag att generna säger sitt vid närkontakt av tredje graden? Iza är ju ingen grythund men hade utan tvekan glatt ställt upp och gett honom sitt fulla stöd, alternativt tagit över föreställningen? Och jag är väl inte direkt superstabil på första morgonkissen; nyvaken och i ”pissetofflor”…

Med morgonens potentiella konfrontation i tanken utspelade sig följande ”konversation” i mitt huvud, under loppet av ca 3,5 sekunder, på lunchpromenaden när jag hörde ett ovant ljud, rakt inifrån skogen (tyckte jag då):

– VAD är det som låter?

– Är det en grävling som låter?

– Låter grävlingar?

– Det låter inte som en uggla?

– Puh… det är en tupp!

(På andra sidan gamla riksvägen, som vid närmare eftertanke inte är så långt ifrån där vi gick, ligger det faktiskt hus. Och där har man uppenbarligen en hes tupp, och kanske även några höns…)

Bland det bästa som finns är de där kompisarna som vet var kantarellerna bor men redan har plockat så mycket att de varken orkar rensa eller äta mer. Har man då tur kan man få sig en guidad tur i kantarellskogen där man själv får plocka det som dyker upp. Igår eftermiddag ägnade vi oss åt det. 🙂 Skörden blev väl inte direkt gigantisk (någon annan hade hunnit före 👿 ) men ca 3 liter med välväxta svamar blev det nog, och det är ungefär nio gånger så mycket som jag hittat i skogarna här hemma på … 20 år. Man tackar och bockar! 🙂

Ett spår blev det också. Inte långt men med konkurrens av Grappa, som gick kopplad efter oss i spåret. Dock luktade Grappa rätt gott tyckte K. Nylöpt (och nyparad) som hon är, så ibland blev han lite splittrad, men däremellan var fokus och tempo bra. Pinnleken var tyvärr ingen större succé den här gången heller, men vi jobbar på det.

Idag har jag tröstshoppat lite efter jobbet. Ett stopp på Hööks resulterade i ny pyjamas till Karlsson och en ny bädd. Bädden är väl huvudsakligen tänkt till schäfertanten men vi får väl se hur det blir.

Pyjamasen är tänkt till de gånger när han måste ligga i bilen och det inte är jättejättekallt. När det är det har han ju den hemsydda pyjamasen av dubbel, tjock fleece. Detta är enkel fleece för lite … eh … mediumkallt väder. Inte världens bästa passform, och kardborrebandet på sidan tyder väl på att det är gjort för hundar med lite mer bröstomfång, men so what… För 89 pengar kan man inte få allt. 🙂

Fluffig säng, i storlek XL. 🙂

Ikväll har vi tränat lydnad (och busat en hel del) på BK hemma. Vår appellplan är numera omgärdad av en häck. En havrehäck! (För det är väl havre?) Är man terrier så ger det definitivt intryck av en rätt ogenomtränglig massa. Undrar just när man skördar havre om man är bonde? Hur som helst var han duktig på de moment vi körde och gjorde sitt jobb som lyckopiller, vilket är rätt välbehövligt för tillfället. En av anledningarna (och den mest banala, egentligen) är att jag idag fick mitt andra pm där jag i praktiken är bortlottad (reservplats långt ner på listan)… Detta innebär ett höstfacit, så här långt, på 100% ”bortlottning” om det inte sker underverk… 😦

I söndags åkte  jag till Trollhättan. Det är något man inte gör oftare än nödvändigt med tanke på den tråkiga väg som erbjuds mellan Borås och ovan nämnda stad. 10 mil som känns som … 20. Men när man kommer fram blir det trevligt, och kan man dessutom kombinera två trevliga händelser är det definitivt värt resan. 🙂

Jag började med en fika hos Agnetha och sen förflyttade vi oss snabbt till stadens brukshundklubb där vi tränade först aussie och sedan terrier. Jag började med att lägga ut ett spårupptag samt ett spår av kortare modell. Sen blev det lydnadsträning. Jag fotade Bucks med min kamera som tyvärr krånglade en del (err/off?!), och Agnetha fotade Karlsson med sin kamera. Själva träningen gick väl … sådär, för vår del. Det går snabbt att bli ringrostig, eller snarare för ivrig, åtminstone om man ska se det ur terrierperspektiv. Laddad var han i alla fall, och då är det svårt att låta bli att le, även om inte allt blir exakt som det var tänkt. Sen kan jag väl erkänna att jag kanske inte var superfokuserad heller?

Tyvärr hade jag lite otur när jag tänkte så kamerainställningarna blev inte optimala. Detta gjorde att Bucks blev lite mer luddig i kanten än normalt… Men… om man ser på valet av nästa hund ur rent fototekniskt perspektiv så borde det naturligtvis bli en aussie i någon spektakulär färg. Nu finns det ju några andra faktorer att ta hänsyn till när man väljer ras, men läckra bilder blir det. Och ännu läckrare om man ställer in kameran korrekt…  🙄

Tänk om kamerans fokus varit lika bra som Bucks fokus på bollen?!

Den med lite mer skärpa…

Visst är han vacker?

Liten terrier hade mycket spring i benen… 🙂

Framåtsändande!

Här snor jag helt enkelt Agnethas bildtext:
”Boll? Pip? Godis? Vadsomhelst!!!”

Sen var det dags för spårupptaget, som gick åt … skogen (!). Svårt att ta sig ut på djupet och bakspår, men när han hittade en av Bucks bollar i slutet, när han väl kommit iväg åt rätt håll, var det desto roligare. Sen ny plats och ett något längre spår, om än inte långt. Totalt tre apporter la jag ut, och njae… det där med att leka med dem tillsammans med mig verkar han vara måttligt road av. Jag fick igång viss lek och dragkamp, men så himla roligt tyckte han inte att det var. Jag märker inte heller någon direkt skillnad i motivation och tempo mellan apporterna, mer än att det möjligen har blivit lägre (?!) tempo. Just nu känns det väldigt frestande att återgå till köttbullarna… Jag tror definitivt på tänket som instruktören på lägret presenterade, men om det passar Karlsson efter alla dessa köttbullsår är jag mer tveksam till? Men jag är sugen på att prova konkurrensspår där hundarna får turas om att gå först och hitta pinnar. Det tror/vet jag han skulle tagga på. I synnerhet om det är världens bästa Bosse som är konkurrenten. 🙂 (Det där med ”världens bästa” är min åsikt. Jag tror inte Karlsson är riktigt överens med mig på den punkten… 😉 )

Eftermiddagen gick onödigt fort och helt plötsligt var jag sent ute till min date i Sjuntorp, på Trollborders kennel. Men bättre sent än aldrig och till sist var jag framme hos de elva bordervalparna. Två kullar (fem resp. sex veckor) med totalt 11 individer. Naturligtvis var de jättemysiga, och charmiga, och sociala, och orädda och…  alldeles, alldeles underbara. Det var i synnerhet en liten filur som fångade mig; Pelle Pepparkaka! Mycket för att han var rätt lik en viss Karlsson som liten. 🙂 (iPhone-bilder…)

Mmm… tassarna…

…och magen!

Enligt hörsägen är han dock inte riktigt så här lugn hela tiden. 😉 Som tur var så är han redan såld, eller åtminstone tingad. När jag kom hem så insåg jag hur korkad jag är som ens funderar på en hund till så länge Iza är kvar. Det vore inte juste mot henne som får alldeles för lite tid redan nu och är en ständig källa till dåligt samvete… Nej, det får vänta. Men titta, lukta och pussa på valpar kan man väl få göra ändå? Och här följer, mycket otippat, lite random valpbilder… 🙂

Kaxiga rumpor!

Filosoferar…

Det är tufft när man inte kommer ända fram till vattenskålen innan man somnar. 🙂

Nyvaken Pelle Pepparkaka…

I övrigt har helgen mest ägnats åt försenat firande av husses födelsedag. I hyfsad stillhet, endast med den närmaste familjen i och för sig, men det krävdes ju ändå en del pyssel och förberedelser. Bl a blev han med en flaska portvin. Från 1961!!! Jag får ångest bara vid tanken på att inmundiga detta… Hur visar man tillbörlig vördnad och respekt för något sådant? Och kan mina smaklökar uppskatta det till sitt fulla värde? Nej, knappast… I synnerhet som jag inte tror att jag någonsin druckit portvin, och därför har mycket, mycket snäva referensramar. Men det är ju husses flaska så egentligen är det ju inte mitt problem. 😉

Puh… detta måste vara en stark konkurrent i klassen ”långa blogginlägg”, åtminstone i centimeter räknat. Men det var ju många bilder… 😉

Insåg just att i måndags var det 10 år sedan jag började på mitt nuvarande jobb. Något av ett rekord faktiskt!

Förvisso klamrade jag mig fast i 16 år som civilanställd hos polismyndigheten men under de åren hann jag med fem olika arbetsplatser på tre olika orter så det räknas liksom inte…

I år avverkade jag även mitt tionde läger på Kinds BK.

Undrar om det blir tio till, på båda ställena?

Då är 2011 års Kindläger ett (trevlig) minne blott! Men många nya kunskaper har vi fått med oss. Nu gäller det bara att omsätta dem praktiskt också…

Under lägerveckan brukar man ju leva i en bubbla där man på sin höjd hör nyheterna på radion om man råkar sitta i bilen vid något jämnt klockslag. Den här gången blev det dock lite annorlunda med tanke på det oerhört tragiska som hände i Norge och som vi blev varse via Facebook (!) på fredagkvällen. Sedan eskalerade det ju, som alla vet, i en brant kurva. Det fanns ju både deltagare och instruktör från Norge med på lägret dessutom. Vi höll i alla fall en tyst minut i spårskogen klockan 12 på måndagen. Så mycket mer kunde vi liksom inte göra…

Målet för veckan var att bygga en liten spårhund med högre motivation på pinnarna och bättre fart i spåret. En hund som inte ägnar sig så mycket åt ”ska bara…”. Och en hund som inte dras som en magnet till alla vägar man kommer i närheten av… Vi har kommit en bit på väg, men att den vägen skulle innefatta byggandet av en niokilos flistugg hade jag kanske inte riktigt räknat med. 😉

Instruktör var Rune Westerlund, Kiragårdens Kennel. Mycket meriterad inom svenskbrukset, men jobbar även med hundar på heltid inom försvaret sedan många år tillbaka. Han hade flera idéer om hur vi skulle uppnå vårt mål, eller OK… mitt mål då. Karlsson tycker nog att han har det rätt bra som han har det, eller hade det. 😛

Vi började med back to basic; dvs latexpiparmedsvansisnöre, inkluderat synretning. Det köper han naturligtvis med hull och hår, terriern, och då är det inga som helst problem med varken fart eller motivation minsann. Sen skulle vi tagga honom på pinnarna och det gick också bra, så länge magistern var med i spåret och var lekfarbror. Att leka och kampa med mig i spåret ställde han sig lite *host* frågande till. – Köttbullar matte, K Ö T T B U L L A R! Det har ju någonstans på vägen landat i att pinnarna byts mot köttbullar eller annat godis, möjligtvis med inslag av lite kasta pinne-lekar, men kampa – Nehej du matte, kampar gör jag med magistern så matar du mig, OK? Vi har alltså en del att jobba på…

Bilderna är tagna av Johanna Mastenbroek med min dvärgkamera.

– Swing it magistern… 🙂

– Morr då för f…n…

Mysigt att bara ligga på magisterns mage och tugga också…

När magistern var med funkade det även att leka/kampa med mig, men inte lika intensivt. När vi sista dagen skickades ut på tu man hand i ett spår så, tja, njae, det gick väl sådär. Vi kom runt spåret, och hittade alla pinnar. Med de två första fick vi även igång lite lek men vid den tredje (och näst sista) stod han bara och stirrade in i blåbärsskogen och tyckte jag var superlarvig. Eller också var han helt enkelt trött? Nåja, jag är helt enkelt inte lika bra på pinnlekarna men får väl lägga mig i hårdträning och se om det går att hjärntvätta det lilla djuret?

– Tjoho, pinne!

– Jo, visst kan jag kampa med matte också, om magistern är med. Var är han förresten…?

– Men släpp då, kärring!

I övrigt har vi kört uppletande några gånger, med blandade resultat. En eftermiddag körde vi lydnad med störning i form av automatisk gräsklippare som tuffade runt på plan. – Mycket skumt, sa Karlsson som inte kunde släppa den riktigt trots att han fick springa fram och kolla att det inte var en leksak/hund/vilt djur/dammsugare/whatever.

En dag fick han även gå parallellspår med den trefaldige svenska mästaren i skydd (!) som vi hade i vår grupp, men jag tror inte han blev särskilt ”starstruck”? 🙂 Vi bytte spår så att Karlsson fick gå den hussens spår. Korsningarna löste han jättefint och visst blev han lite mer taggad av en viss konkurrens så det ska vi utveckla.

Fler bilder från veckan finns här, för den som är nyfiken.

En trevlig vecka med ett trevligt gäng tog som vanligt slut alldeles för fort. I år lite extra fort eftersom jag bröt redan vid fredag lunch. Då kom husse och Iza och kopplade på husvagnen (nåja, Iza var kanske inte så inblandad i just kopplandet, men hon var glad att se mig 🙂 ) och så fortsatte vi mot hemlig ort (Falkenberg!) för firande av husses jämna födelsedag. Där anslöt på lördagen Karlssons uppfödare och det blev ett surprise-party av det hela, åtminstone för husse. Jag var ju naturligtvis inblandad i komplotten. 🙂 Det blev en jättemysig helg med trevligt sällskap och kanonväder. Dessutom på en suverän camping. CC-campingen vid Olofsbo kan varmt rekommenderas, men då måste man naturligtvis vara medlem i Caravan Club. Egen appellplan hade vi också, direkt utanför tomten.

Mycket fotat blev det tyvärr inte, men en bild på schäfertanten i strandrågen (?) fick jag i alla fall till.

Även helgen tog naturligtvis slut på tok för fort och igår åkte vi hemåt. Tvätt och fix har stått på schemat, och i morgon tycker tydligen arbetsgivaren att det är en god idé att jag infinner mig på jobbet?! En vecka, eller tre, till hade inte alls varit fel…