Rast, vila…

Då är tävlingssäsongen definitivt över. Veterinärbesöket avlöpte tyvärr som jag förväntade mig. Tonsillit! Eller tyvärr förresten…? Hade han haft de symptomen utan svullna tonsiller hade det varit riktigt otäckt.

Tonsillerna var inte jättestora eller jätteirriterade, men i kombination med att han, i original (enligt veterinären) har ett ”långt och slappt svalg” med ett tämligen yvigt gomsegel gör att det blir extra trångt när tonsillerna inte håller sig på sin plats. På sätt och vis kanske man ska vara tacksam för det slappa svalget, annars kunde han nog ha gått och dragit på detta länge innan jag förstått vad som pågick. Ingen vet ju hur länge han haft det i och för sig, men de måste definitivt ha svullnat till kraftig de sista dagarna med tanke på symptomen.

Efter drogning togs prov för bakterieodling och förhoppningsvis kommer svar på fredag. Då blir det antibiotika och förhoppningsvis ”rätt” sort på en gång. Håller tummarna för att det hjälper så att vi slipper operation, men tyvärr har ju den här sortens åkommor en tendens att återkomma när det väl börjat. Iza hade det ju till och från ett antal gånger innan det blev operation.

På väg hem från veterinären mellanlandade jag på Arken Zoo för att införskaffa en promenadsele. Det är nog skönt för honom att slippa halsband under rådande omständigheter, och nomesele är väl inte optimalt på promenaderna. Den nydrogade och nyväckta lilla hunden uppförde sig snudd på exemplariskt i denna stimulerande miljö. Leksaker, tugg och godis i hundvänlig höjd men han stod mest still med ett ben i varje hörn (för att inte ramla omkull) och viftade med näsvingarna medan jag provade den ena selen efter den andra. 🙂

Nu ska jag bara ha tag på den lilla människan som ska ta emot återbuden till tävlingen i Växjö på söndag, och det verkar inte vara det lättaste. Telefontid 21-22.30 på mobilen (vars nummer inte stod i pm:et!) enligt måttligt pratglad make. Mailadress har man inte heller bemödat sig med att skriva ut, och pm:et kom med snigelpost. Hej 90-talet!

 

Jag och min hamster

I vintras och våras använde jag ju en hel del tid åt att bekämpa min inneboende hamster. Detta gjordes med viss framgång, såväl i huset som i ladugården, och processen fortgår om än inte i riktigt samma takt.

Det finns dock ett område där hamstern lever i högönsklig välmåga.

Trattkantareller!

Jag plockar – torkar – lägger i burk. Plockar – torkar – lägger i burk. Plockar – torkar – lägger i burk. Plockar – torkar …

Ja ni förstår.

Tillfredställelsen jag känner när jag samlar och lagrar måste vara en gen som nedärvts direkt från stenåldern och grottkvinnorna.

Numera hittar jag glasburkar med torkade trattisar på de mest otippade ställen (nåja, vi pratar faktiskt bara förvaringsutrymmen i köksregionen – än) och har i princip noll koll på hur mycket jag egentligen har.

Vid enstaka tillfällen kommer jag på att man faktiskt kan äta trattisarna också. Och då gör vi eventuellt det. 🙂