Näst sista sommarrycket?

Det är ju ett par veckor sedan pelargonerna fick flytta in till vinterförvaringen, men ett par stycken sparade jag på den lilla altanen där jag kan njuta av dem ett tag till, och enkelt flytta dem vid frostvarning. Just den här modellen kom igång med blomningen extremt sent så det ju synd att stänga in dem då.

Allt ditt är mitt!

Det är inget fel på habegäret hos den lilla terriern, och det gäller inte bara leksaker…

Husse har fått förbud att ligga på de nya fiiina (och rätt dyra) kuddarna i soffan.
Jag hade visst glömt att tala med terriern…?

 

Det ser inte särskilt bekvämt ut där i hörnet, men huvudsaken är ju att han har hela fällen
ihopkrafsad för eget bruk och att Iza får klara sig utan fäll.

När man inte tävlar…

…på en hel helg hinner man med en hel del annat, som t ex;

  • Göra en blixtvisit på höstmarknaden i stan och införskaffa ny plånbok, ett fint armband och en vacker orkidée
  • Jobba några timmar både lördag och söndag så att man kan vara ledig åtminstone den ena dagen av två (i slutet av veckan) med gott samvete
  • Åka till Ulricehamn och beskåda Robert Wells tältversion av Rhapsody in Rock
  • Spela Wordfeud (jag är fortfarande rätt kass…)
  • Trimma mag- och tasspäls på terriern
  • Ta med terriern och dvärgkameran ut i skogen på trattkantarellsafari med extremt magert resultat…

På två timmar i närskogarna (den ena igår och den andra idag) har vi fått ihop totalt 21 stycken trattisar?! Då har vi förvisso inte varit vid vårt vanliga ställe där vi liksom bara ”hämtar” x antal liter varje säsong. Eftersom jag i fredags hittade trattisar, utan att ens leta, i en skog där jag aldrig sett en enda förut så trodde jag att det skulle finnas mer men det verkar inte så. Förutom de 21 då… Nu har vi ju inte kammat av varenda kvadratmeter men ändå scannat rätt noga där vi gått, utanför våra vanliga vandringsleder. Eller jag har scannat, terriern har sprungit, 10 meter fram, 10 tillbaka…

Nåja, några bilder blev det i alla fall. Inte så bra kvalitet kanske, men de roar väl alltid någon. 😉

Någon som har ett namn på den här?

Race på gränsen mellan vår tomt och (den havererade) havreåkern.

Det gäller att hålla ordning på fötterna så att man inte ramlar ner i hålet. 🙂

Posera i mossan är skittråkigt!

Så tråkigt så att man säger, ja vadå? Förslag till pratbubblan någon?

Lifeguard?

Om man till den lilla hunden köper en sele som:

• är neongul à la vägarbetare
• har mängder med reflexer
• har ordet ”LIFEGUARD” skrivet kors och tvärs

…borde man inte då kunna förvänta sig att den även fyller funktion som flytväst vid behov?

Kan man kanske kräva att den lilla hunden förvandlas till den ultimata skyddshunden i en hotfull situation?

Kommer han att livrädda sin matte när hon är på väg att drunkna i ett dike?

Eller bör man helt enkelt nöja sig med att han syns i både ljus och mörker och slipper ha mer ont i halsen än nödvändigt på promenaderna?

För övrigt så är den lilla skogen, där det aldrig bildas ens en vattenpöl, på väg att förvandlas till ett träsk. Flytvästfunktionen kan komma till användning snabbare än vi anar…

Hundlig (o)logik

Eftersom liten terrier har ont i halsen så får vi ändra matrutinerna något. Istället för torrfoder där jag häller på vattnet i samband med servering ska nu den lilla hunden få torrfoder som fått mjukna rejält i vatten. Normalt får de frukost direkt när vi går upp, efter en (mycket) kort rastningsrunda. För att lösa denna ekvation hällde jag alltså upp en ny portion till Karlsson direkt när kvällsmaten var uppäten. Skålen fick stå på köksbänken.

Karlsson, som fortfarande var lullig och extremt harmonisk efter drogningen, brydde sig inte. Men hans storasyster…?!

Hon låg troget på golvet i köket och ”vaktade”. Något oklart mot vad? Vid ett tillfälle glömde hon sitt viktiga uppdrag och gick och la sig i sin fåtölj. I 15 sekunder. Sen insåg hon sitt misstag och störtade omedelbart ut i köket igen.

Kvällsrastningen har nog aldrig gått så fort. Hon studsade ut på gräsmattan, kissade, och studsade upp på trappan igen för att snabbt komma in i köket.

När husse gick upp, någon gång mitt i natten – typ, skulle hon prompt med ner. Hon som aldrig lämnar sovrummet frivillig så länge jag ligger kvar?! Husse fick jaga in henne i sovrummet igen. 🙂

När jag sen gick upp var det fullt race ner i köket, vilket normalt inte är fallet. Och första morgonrastningen gick exakt lika fort som den sista igår kväll…

Minnet, och plikttrogenheten, är det i alla fall inga problem med hos pensionärstanten. 🙂

 

Rast, vila…

Då är tävlingssäsongen definitivt över. Veterinärbesöket avlöpte tyvärr som jag förväntade mig. Tonsillit! Eller tyvärr förresten…? Hade han haft de symptomen utan svullna tonsiller hade det varit riktigt otäckt.

Tonsillerna var inte jättestora eller jätteirriterade, men i kombination med att han, i original (enligt veterinären) har ett ”långt och slappt svalg” med ett tämligen yvigt gomsegel gör att det blir extra trångt när tonsillerna inte håller sig på sin plats. På sätt och vis kanske man ska vara tacksam för det slappa svalget, annars kunde han nog ha gått och dragit på detta länge innan jag förstått vad som pågick. Ingen vet ju hur länge han haft det i och för sig, men de måste definitivt ha svullnat till kraftig de sista dagarna med tanke på symptomen.

Efter drogning togs prov för bakterieodling och förhoppningsvis kommer svar på fredag. Då blir det antibiotika och förhoppningsvis ”rätt” sort på en gång. Håller tummarna för att det hjälper så att vi slipper operation, men tyvärr har ju den här sortens åkommor en tendens att återkomma när det väl börjat. Iza hade det ju till och från ett antal gånger innan det blev operation.

På väg hem från veterinären mellanlandade jag på Arken Zoo för att införskaffa en promenadsele. Det är nog skönt för honom att slippa halsband under rådande omständigheter, och nomesele är väl inte optimalt på promenaderna. Den nydrogade och nyväckta lilla hunden uppförde sig snudd på exemplariskt i denna stimulerande miljö. Leksaker, tugg och godis i hundvänlig höjd men han stod mest still med ett ben i varje hörn (för att inte ramla omkull) och viftade med näsvingarna medan jag provade den ena selen efter den andra. 🙂

Nu ska jag bara ha tag på den lilla människan som ska ta emot återbuden till tävlingen i Växjö på söndag, och det verkar inte vara det lättaste. Telefontid 21-22.30 på mobilen (vars nummer inte stod i pm:et!) enligt måttligt pratglad make. Mailadress har man inte heller bemödat sig med att skriva ut, och pm:et kom med snigelpost. Hej 90-talet!

 

Jag och min hamster

I vintras och våras använde jag ju en hel del tid åt att bekämpa min inneboende hamster. Detta gjordes med viss framgång, såväl i huset som i ladugården, och processen fortgår om än inte i riktigt samma takt.

Det finns dock ett område där hamstern lever i högönsklig välmåga.

Trattkantareller!

Jag plockar – torkar – lägger i burk. Plockar – torkar – lägger i burk. Plockar – torkar – lägger i burk. Plockar – torkar …

Ja ni förstår.

Tillfredställelsen jag känner när jag samlar och lagrar måste vara en gen som nedärvts direkt från stenåldern och grottkvinnorna.

Numera hittar jag glasburkar med torkade trattisar på de mest otippade ställen (nåja, vi pratar faktiskt bara förvaringsutrymmen i köksregionen – än) och har i princip noll koll på hur mycket jag egentligen har.

Vid enstaka tillfällen kommer jag på att man faktiskt kan äta trattisarna också. Och då gör vi eventuellt det. 🙂

Avvecklad sommar och ett par highlights…

Förutom att ägna oss åt, och älta, misslyckad lydnadstävling så har har helgen gått åt till att avveckla sommaren. 😦

Vi har bland annat:

  • Burit in de sista pelargonerna till vinterförvaringen
  • Tagit in de flesta av möblerna på altanen
  • Bytt ut sommargardinerna i köket mot höst-/vårgardinerna
  • Bytt extraljus på min bil. Sommartid funkar det med ett som lyser och ett som inte gör det. På höst och vinter är det faktiskt mycket bättre med två som funkar. Detta evenemang skulle räcka till ett helt eget blogginlägg men det ska jag bespara er. Nu sitter de i alla fall på plats. Sitter de kvar efter första åkturen, till jobbet i morgon bitti, är det godkänt.

Karlssons kraxande har fortsatt, om än i något mindre omfattning. Veterinärtid är bokad till tisdag för så här kan vi inte ha det.

Slutligen har jag laddat över filmen från igår till datorn, men endast vågat titta på valda delar. Två valda delar…

Rutan, betyg 9,5

 

 

Metallapportering, betyg 9

Och just det… jag har vunnit min första Wordfeud-match också. 🙂

Maxat upplägg – minimal utdelning…

Inför dagens tävling hade jag löjligt höga förhoppningar om att äntligen få skriva ett roligt inlägg här. Ett inlägg som handlade om uppflyttning, förstapris, duktig hund, duktig matte och, framför allt, glad matte. Men tyvärr, inte idag heller… 😦

I veckan som gick har vi tre gånger kört igenom den aktuella klassen, lydnadsklass III, med kommendering, på rätt klubb, med möjlighet till många belöningar och mycket lek. Ett upplägg som man sällan har möjlighet till, men när den fanns så tog jag den naturligtvis. Detta ledde till mina naiva förhoppningar som kom rejält på skam.

Dagens facit:

Sitt i grupp: 8
Han satt med höger tass i luften en stund, sen kom han på att det kliade på näsan och eftersom höger tass var rätt nära passade det ju bra att använda den. Det blev tyvärr inte riktig bra utan han var tvungen att ta baktassen istället.

Platsliggning: 8,5
Han hade tydligen krupit en liten bit, och nosat?!

Fritt följ: 6,5
Ruskigt ofokuserad hund som var luftig, växlade position, satte sig snett, inte satte sig alls etc…

Sättande under marsch: 0
Vårt paradnummer, som ”alltid” varit 10 på tävling ville sig inte alls. Det krävdes två-tre kommandon innan rumpan damp i backen?

Inkallning med ställande och läggande: 7
Där klantade jag till det när jag skulle lämna honom och sa ”sitt kvar” istf ”ligg kvar” och på ordet ”sitt…” for han upp i sittande så jag fick lägga igen. Sen har han tydligen nosat en del, enligt protokollet. Dessutom tyckte jag att ställandet var väldigt sent, jämfört med vad han kan, men det är inte noterat i protokollet.

Rutan; 9,5
Inte så mycket att säga om. Avdrag för en lite ”luftig” halt i avslutningen.

Hopp/apport: 7
Startpip, snett sättande och tugg…

Metallapport: 9
”Något orolig mun” står det på protokollet och jag har väl inte så mycket att tillägga.

Vittringsapportering: 0
Det krävdes tre (!) kommandon, varav det sista kompletterades med handtecken, för att få iväg honom. Sen gör han en snygg och prydlig analys, väljer rätt pinne, kör någon form av jongleringsnummer på vägen in, tappar pinnen när han satt sig och tar upp den igen. *suck* Att nolla när hunden faktiskt väljer rätt måste väl nästan räknas som en bedrift i sig?

Fjärrdirigering: 0
Ofokuserad liten hund behövde flera kommandon i första sättandet, ville sen inte ställa sig alls, la sig på kommandot, vek ihop öronen, tryckte hakan i backen och tjurade ihop som bara en terrier kan. Där bröt jag. Både momentet och ihop, skulle man kunna säga.

Slutsumma: 164 poäng och noll-pris…

Ska man försöka hitta en orsak så kan man säkert göra det. Till exempel att det uppenbarligen luktade väldigt gott på plan. ”Alla” hanhundar var bitvis väldigt ”nosiga”. Sen kan man ju ha gissningstävling om vad det berodde på, om man nu tycker det är roligt?

Sen kan man undra om den lilla hunden inte mår riktigt bra? Igår på promenaden satte han något i halsen (gräs, godis?) och stod och försökte harkla upp detta ”något” en stund, ungefär som när han glömt tugga en Frolic eller köttbulle innan han sväljer… Detta återkom ett par gånger under kvällen men i natt har jag inte hört något. I morse upprepades det dock när han fick godis på uppvärmningen, så jag fick köra utan godis, vilket väl iofs kan ha varit en bidragande orsak till det dåliga fokuset. Han var dock pigg och på alerten när vi värmde upp och under själva tävlingsprogrammet hade han inga som helst märkbara bekymmer med detta. I fartmomenten (rutan, inkallningen, hopp, apport etc.) var han ju inte det minsta låg utan körde fullt ös-metoden. Nu verkar det ha släppt, men vi får se vad som händer i morgon. Fortsätter det får det bli ett veterinärbesök i veckan för att utesluta tonsillit och grässtrån på tvären.

Nu ska det väl erkännas att jag har betydligt värre och större bekymmer, egentligen, än några nollor på lydnadsplan och uteblivna uppflyttningar. Men just därför hade det varit extra roligt, och välkommet, med något som livade upp. Vad de bekymren är tänker jag inte gå in på här, men livet är rätt tufft just nu. Och dessutom är jag urkass i Wordfeud… 😦

När tävlingen var över åkte jag raka vägen ut i skogen och attackplockade två bajspåsar med trattisar som jag snubblade över här om dagen men inte hann plocka. Svamprensning på lördagkvällen låter väl som ett utmärkt straff för dagens missar. Det hade ju känts bättre om man hade kunnat liva upp sysslan med lite champagne…

Mycket till bilder blev det tyvärr inte idag. Missade nog att instruera kamerakvinnan om hur zoomen funkade… Bilderna består till 98% av sly och gräsmatta och till 2% av terrier. Här kommer ändå ett par, kraftigt beskurna, bilder från den lilla delen, själva urvalsprocessen, som var bra i vittringsapporteringen… Det finns även film, men what’s in the camera stays in the camera, typ…

Bryta ihop och lägga ner?

Även idag gick det åt he…te! Drog startnummer 1 idag igen?! Inte för att det bekymrar mig särskilt, men ändå…?

Upptaget var oerhört förvirrat. Han gick ut en liten bit och gjorde en lov tillbaks till ”baslinjen”. Jag skickade ut honom igen och då nöp han ett par blåbär och ställde sig och stirrade ut i tomma intet. Så helt plötsligt bestämde han sig liksom. För att gå ut och ta spåret åt rätt håll…? Med det strulet blev det, trots framspår, inte bättre betyg än 5-6. Sen tuffade han på bra och vi hittade tre pinnar. Helt plötsligt vinklade han vänster, och vänster igen?! Alltså tillbaks mot där vi varit alldeles nyss. Jag tog tillbaks honom och gick upp till en punkt där jag kände mig ganska säker på att han haft spåret, men då väljer han en annan ”bana”, två meter till höger om där vi spårat nyss, och där han vinklade vänster första gången. Vem är jag att ha synpunkter så jag hängde med. Det borde jag aldrig ha gjort. Vi gick länge utan att hitta några pinnar. Helt plötsligt stod vi i utkanten av ett litet hygge vi gått över på ett ganska tidigt stadium, och så var den dagen förstörd… 😥

Nu känns det helt allvarligt som att vi lägger ner det här! Vi har kommit med i Växjö om två veckor, men att åka 20 mil för att bryta ett spår, eller inte komma ur rutan…? Känns sådär faktiskt. Och ja… jag känner mig väldigt uppgiven och ledsen just nu. Vet inte riktigt var jag ska hämta kraften (och träningshjälpen) för att reda ut detta? Någonstans känns det som att när spåren blir för ”lättspårade” (vilket nog fallet var idag, mossig fin granskog) så blir han nonchalant och så går det åt he….te. Är det svårspårat (dvs mycket terrängskiften, hyggen o dyl) blir han mer noggrann och fixar det, men oftast får ju jag problem då istället. Ett sådant spår som vi hade i söndags, lättgått för matte men svårt för hundnäsan, lär vi ju inte ha turen att råka på särskilt ofta. 😦

Jag är lite sugen på att prova på sök istället men S har dissat idén. 😦 Det innebär väl iofs inte att det är kört, men jag får fundera och se om jag kan hitta några (duktiga) människor att träna ihop med. Jag kan ju inget om den grenen så jag behöver helt klart hjälp. Jag skulle åtminstone vilja försöka innan jag själv ger upp tanken helt och hållet. Han älskar att springa, han älskar folk och leksaker och näsa har han ju faktiskt.

Just nu känns det tomt och tråkigt i alla fall och tårarna är inte långt borta.

På väg hem från Kind insåg jag att vi faktiskt är anmälda till lydnadsklass III, på lördag. Med tanke på spårtävlingarna har väl fokus inte direkt legat på rutor, vittringsapporteringar och fjärrdirigeringar sista tiden. Alltså mellanlandade jag på Elfsborgs BK på hemvägen och tränade en del av momenten, med blandat resultat. Men vi avslutade med något han är riktigt, riktigt bra på; att hämta bollar som matte slängt…

…och ligga still är han också duktig på!

Hur tänker terriern?

Dagens spårtävling, på hemmaplan, blev ännu ett misslyckande i kubik.

Vi drog startnummer 1 och enligt de som hittar i våra spårskogar (vilket jag inte gör) skulle det vara ett bra och ”torrt” spår. Nåja, allt är ju relativt, men i jämförelse med vissa andra spår där det hade lagts fram förslag om att Karlsson borde ha båt för att ta sig fram så skulle det här vara ”bra”… Det lät ju förtröstansfullt i alla fall?

Jag skickade ut honom i rutan och han valde vänster. Sen gjorde han ytterligare ett val – att kissa (!) – och sen gick han åt höger. Domarna och tl höll sig lugna och fina när vi passerade rutkanten och jag pustade ut. Äntligen ett ”framspår”! Sen tassade vi på över stock och sten, över små bäckar, och i halvträsk, men det var träsk som till och med undertecknad klampade igenom utan drunkningstillbud. Vi hittade en pinne, två pinnar… sen blev det ett rejält glapp, och så dök det upp två pinnar till. Nåja, en tappad pinne kan man ju faktiskt klara sig med, och vi hade ju en bit kvar. Sen drar det lilla djuret rakt in i ett långt och brett parti med täta hallonsnår som nådde mig till midjan ungefär. Det fanns en stig under snåren så jag såg det inte som något märkligt att spåret gick där. Värre terräng har jag varit med om på tävling. Det jag borde ha reagerat på var däremot det (förhållandevis) starka drag jag fick i linan helt plötsligt? Jag såg ju inte det lilla djuret utan kunde bara bedöma draget, och det var ovanligt bra… Men, resonerade jag, om spårläggaren gått här så har det ju blivit en helt fantastisk doftkorridor så…?

Men det var där vår dag tog slut. Det lilla djuret hade valt att byta från M:s doftmolekyler, som han troget följt i ca 800 meter, till Hälges eller Bambis?! Hur tänkte han där? Inte alls förmodligen…

När vi (jag och M) analyserade det hela i efterhand så visade det sig att spåret vinklat vänster precis innan hallonsnåren… 😦 Vi kan väl säga som så att terriern var väldigt billig en stund där.

Tävlingsdagen var alltså slut redan strax efter nio för vår del. Kort dags färd mot natt, typ.

Jag åkte dock tillbaks till klubben för att kolla in kompisarna som tävlade, och i motsats till oss lyckades ta sig runt spåret och därmed fick fortsätta.

Det hela resulterade i att jag var hemma oväntat tidigt, och vad gör man då, när man får en halv dag över liksom? Jo, man kan ta ut sin frustration på pelargonerna genom att ansa dem rejält och bära in dem till vinterförvaringen. Sen kan man besluta att förtältet, som hängt på tork i fem-sex veckor och bara var liiite fuktigt när vi hängde upp det, nu troligen var helt torrt och vika ihop det. Och så kan man… tja? Försöka ladda för morgondagens tävling i Kind kanske? Och hoppas att den tävlingsdagen blir lite längre!

För övrigt blir jag mest deppig av statusuppdateringarna på FB under helgerna numera. Det är cert hit, uppflyttningar dit, pinnar här och BIR där… Inte så att jag missunnar någon deras framgångar  – nej tvärt om – men jag vill också kunna skriva något lika roligt i min status någon gång… 😥 Senast vi hade flyt med tävlingskarriären hade jag ju inte ens FB! (Och det är naturligtvis ett klockrent i-landsproblem. Jag vet!)

I mina svagare stunder…

…kommer jag på mig själv med att längta till – håll i er nu – november?!

Då är tävlingssäsongen över och man behöver inte ha ångest och dåligt samvete för att man inte tränar hund varje ledig stund, i synnerhet om solen skiner.

Det är mörkt större delen av dagen så man slipper se dammråttor och skitiga fönster när man är hemma.

Man kan med hyfsat gott samvete svimma i soffan på kvällarna…

Just nu känner jag mig lite som en hamster som fastnat i vinkelvolten. Springer runt men får inte så mycket vettigt gjort, och det känns som om oktober kommer bli ungefär likadan.

Men … när novemermörkret har lagt locket över oss så vet jag att jag kommer vilja träna hund varje kväll och längta ihjäl mig efter omställningen till sommartid, sista söndagen i mars…

Varför är man aldrig nöjd liksom?

För övrigt är jag irriterad på mina pelargoner! Nu blommar de för fullt och vissa av övervintrarna har verkligen inte börjat blomma förrän nu … typ?! Ska det va’ på det viset? Nu är det ju hög tid att börja flytta in de som ska sparas (=nästan alla), så att inte nattfrosten tar dem, för den är förmodligen inte så långt borta.

Dessa bilder är tagna för ungefär en månad sedan, men blomningen är nästan ännu mer intensiv nu. (Står det inget namn på bilden så beror det på att jag inte har det.)

Tröstfulla tankar & lite statistik

När man känner sig som mest less på det här med godkända och brutna högre-tävlingar kan man ju roa sig med att kolla en del gamla protokoll. Då ser man ju att vi kanske inte är så tokiga ändå, som håller på, och håller på, och håller på…

Kollar man moment för moment på vad vi haft för maxbetyg på de olika delarna så blir man rätt glad, faktiskt. Man återfår lite av tron på att: en dag är det vår tur!

Detta är alltså vad vi som bäst skrapat ihop. Tyvärr inte på samma dag…  men om man leker med tanken? 😉

Fritt följ: 8,75

Inkallning med ställande: 10

Framåtsändande: 9

Kryp: 9

Skall: 9,5

Tungapport: 10

Hopp: 10

Plats: 10

Spårupptag: 10

Spår: 10

Uppletande: 9,5

Det skulle innebära en slutsumma på 583 poäng, av 600 möjliga! Det kan ju jag, och de flesta andra, bara drömma om. Men; resurserna finns uppenbarligen i den lilla niokiloshunden. Man ska bara få höger och vänster hjärncell att samarbeta en hel tävlingsdag också. Och det räcker ju faktiskt med 480 för uppflytt. 😉

Nåja, det var en lek med siffror, men något ska man ju roa sig med när man inte tränar. Tränat har vi förresten gjort ikväll, på de moment vi nollade igår (utom spårupptaget).

För framåtsändandet riggade jag en ”korridor” med allt från ryggsäck till roliga leksaker. Tack och lov så försökte han faktiskt gå fram till vissa av sakerna så att jag fick tillfälle till några utvecklingssamtal och ganska snart greppade han att det inte var tillåtet. Förhoppningsvis har det väl i alla fall någon effekt i tävlingssituationen?

Jag lyckades få loss klubbens 1-kilos tävlingsapport ur det låsta förrådet så att vi fick träna med en annan apport än vår egen. Även detta med lyckat resultat i det avseendet att historien från igår upprepade sig, men när jag upplyste om att det inte var förhandlingsbart så tog han den så fint så. Ett problem med just det momentet är ju att klubbarna mycket sällan (aldrig?) har tillgång till enkilosapporter i sitt träningsmaterial. Och någon att låna en apport, med rätt vikt, av känner jag inte heller. Alltså tränar vi på vår egen… men det ska vi ändra på nu, med start idag. Resten av veckan planerar jag att resa runt i Sjuhärad och tvinga klubbarna att plocka fram sina enkilosapporter. 😉

När vi körde framåtsändande märkte jag att den var en fläck i kanten av plan som han tyckte var ”läskig” och gärna ville gå runt. Alltså körde vi krypet just där. Det krävdes viss övertalning men även där insåg han att det inte var någon frivilligverksamhet vi höll på med.

Och när vi slutade hade jag en lika glad och lycklig hund som när vi började. Det är skillnaden mellan honom och Iza. Han försöker göra om och göra rätt istället för att lösa det genom att byta kommun… Lite mer lättjobbat på det sättet, onekligen.

Avslutningsvis några värmande ord från igår. En av domarna från uppletandet sa att det var så snyggt att hon trodde vi tränade på det varje dag, till frukost!

Det gör vi ju … inte. Men uppenbarligen börjar han förstå vad det handlar om, även på nya platser. De orden innebar ju att även jag skötte mig. Jag har ju ofta glömt bort att röra mig på baslinjen men det lyckades jag med igår. Dessutom gick han raka snygga skick! Nu fick vi ju iofs ”bara” 9,5, men avdraget var väl troligen för att han tuggar lite vid avlämnandet. Det är inget jag tänker bråka om eftersom jag är rädd att jag förstör mer än jag bygger upp.