Dagens spårtävling, på hemmaplan, blev ännu ett misslyckande i kubik.

Vi drog startnummer 1 och enligt de som hittar i våra spårskogar (vilket jag inte gör) skulle det vara ett bra och ”torrt” spår. Nåja, allt är ju relativt, men i jämförelse med vissa andra spår där det hade lagts fram förslag om att Karlsson borde ha båt för att ta sig fram så skulle det här vara ”bra”… Det lät ju förtröstansfullt i alla fall?

Jag skickade ut honom i rutan och han valde vänster. Sen gjorde han ytterligare ett val – att kissa (!) – och sen gick han åt höger. Domarna och tl höll sig lugna och fina när vi passerade rutkanten och jag pustade ut. Äntligen ett ”framspår”! Sen tassade vi på över stock och sten, över små bäckar, och i halvträsk, men det var träsk som till och med undertecknad klampade igenom utan drunkningstillbud. Vi hittade en pinne, två pinnar… sen blev det ett rejält glapp, och så dök det upp två pinnar till. Nåja, en tappad pinne kan man ju faktiskt klara sig med, och vi hade ju en bit kvar. Sen drar det lilla djuret rakt in i ett långt och brett parti med täta hallonsnår som nådde mig till midjan ungefär. Det fanns en stig under snåren så jag såg det inte som något märkligt att spåret gick där. Värre terräng har jag varit med om på tävling. Det jag borde ha reagerat på var däremot det (förhållandevis) starka drag jag fick i linan helt plötsligt? Jag såg ju inte det lilla djuret utan kunde bara bedöma draget, och det var ovanligt bra… Men, resonerade jag, om spårläggaren gått här så har det ju blivit en helt fantastisk doftkorridor så…?

Men det var där vår dag tog slut. Det lilla djuret hade valt att byta från M:s doftmolekyler, som han troget följt i ca 800 meter, till Hälges eller Bambis?! Hur tänkte han där? Inte alls förmodligen…

När vi (jag och M) analyserade det hela i efterhand så visade det sig att spåret vinklat vänster precis innan hallonsnåren… 😦 Vi kan väl säga som så att terriern var väldigt billig en stund där.

Tävlingsdagen var alltså slut redan strax efter nio för vår del. Kort dags färd mot natt, typ.

Jag åkte dock tillbaks till klubben för att kolla in kompisarna som tävlade, och i motsats till oss lyckades ta sig runt spåret och därmed fick fortsätta.

Det hela resulterade i att jag var hemma oväntat tidigt, och vad gör man då, när man får en halv dag över liksom? Jo, man kan ta ut sin frustration på pelargonerna genom att ansa dem rejält och bära in dem till vinterförvaringen. Sen kan man besluta att förtältet, som hängt på tork i fem-sex veckor och bara var liiite fuktigt när vi hängde upp det, nu troligen var helt torrt och vika ihop det. Och så kan man… tja? Försöka ladda för morgondagens tävling i Kind kanske? Och hoppas att den tävlingsdagen blir lite längre!

För övrigt blir jag mest deppig av statusuppdateringarna på FB under helgerna numera. Det är cert hit, uppflyttningar dit, pinnar här och BIR där… Inte så att jag missunnar någon deras framgångar  – nej tvärt om – men jag vill också kunna skriva något lika roligt i min status någon gång… 😥 Senast vi hade flyt med tävlingskarriären hade jag ju inte ens FB! (Och det är naturligtvis ett klockrent i-landsproblem. Jag vet!)