Bryta ihop och lägga ner?

Även idag gick det åt he…te! Drog startnummer 1 idag igen?! Inte för att det bekymrar mig särskilt, men ändå…?

Upptaget var oerhört förvirrat. Han gick ut en liten bit och gjorde en lov tillbaks till ”baslinjen”. Jag skickade ut honom igen och då nöp han ett par blåbär och ställde sig och stirrade ut i tomma intet. Så helt plötsligt bestämde han sig liksom. För att gå ut och ta spåret åt rätt håll…? Med det strulet blev det, trots framspår, inte bättre betyg än 5-6. Sen tuffade han på bra och vi hittade tre pinnar. Helt plötsligt vinklade han vänster, och vänster igen?! Alltså tillbaks mot där vi varit alldeles nyss. Jag tog tillbaks honom och gick upp till en punkt där jag kände mig ganska säker på att han haft spåret, men då väljer han en annan ”bana”, två meter till höger om där vi spårat nyss, och där han vinklade vänster första gången. Vem är jag att ha synpunkter så jag hängde med. Det borde jag aldrig ha gjort. Vi gick länge utan att hitta några pinnar. Helt plötsligt stod vi i utkanten av ett litet hygge vi gått över på ett ganska tidigt stadium, och så var den dagen förstörd… 😥

Nu känns det helt allvarligt som att vi lägger ner det här! Vi har kommit med i Växjö om två veckor, men att åka 20 mil för att bryta ett spår, eller inte komma ur rutan…? Känns sådär faktiskt. Och ja… jag känner mig väldigt uppgiven och ledsen just nu. Vet inte riktigt var jag ska hämta kraften (och träningshjälpen) för att reda ut detta? Någonstans känns det som att när spåren blir för ”lättspårade” (vilket nog fallet var idag, mossig fin granskog) så blir han nonchalant och så går det åt he….te. Är det svårspårat (dvs mycket terrängskiften, hyggen o dyl) blir han mer noggrann och fixar det, men oftast får ju jag problem då istället. Ett sådant spår som vi hade i söndags, lättgått för matte men svårt för hundnäsan, lär vi ju inte ha turen att råka på särskilt ofta. 😦

Jag är lite sugen på att prova på sök istället men S har dissat idén. 😦 Det innebär väl iofs inte att det är kört, men jag får fundera och se om jag kan hitta några (duktiga) människor att träna ihop med. Jag kan ju inget om den grenen så jag behöver helt klart hjälp. Jag skulle åtminstone vilja försöka innan jag själv ger upp tanken helt och hållet. Han älskar att springa, han älskar folk och leksaker och näsa har han ju faktiskt.

Just nu känns det tomt och tråkigt i alla fall och tårarna är inte långt borta.

På väg hem från Kind insåg jag att vi faktiskt är anmälda till lydnadsklass III, på lördag. Med tanke på spårtävlingarna har väl fokus inte direkt legat på rutor, vittringsapporteringar och fjärrdirigeringar sista tiden. Alltså mellanlandade jag på Elfsborgs BK på hemvägen och tränade en del av momenten, med blandat resultat. Men vi avslutade med något han är riktigt, riktigt bra på; att hämta bollar som matte slängt…

…och ligga still är han också duktig på!

5 reaktioner på ”Bryta ihop och lägga ner?

  1. Jag lider verkligen med dig just nu. Så många gånger har jag haft exakt samma känsla när jag tävlade klass 3 och sen elitlydnaden med min mellanschnauzer. Man tränar och tränar och det går så bra bra. På tävlingsdagen blir det sen inte som ”hemma” och efter ett tag blir man lite låg. Ett visst mått av hopp och framgång behöver man ju för att orka ladda om. Jag vet inte om du vill höra det nu men ni kommer att ta nya tag och det kommer att löna sig. Har man engagemang, idéer och träningslust ger det alltid utdelning- till slut. Karlsson verkar vara en superfin hund med många styrkor. Många styrkekramar till er!

    • Tja… vet inte riktigt hur jag känner? Men jag har väl inte lagt ner helt, kanske? Har en idé som jag ska testa, och provade lite igår, men vad den går ut på får jag återkomma till.

  2. Kom igen Lotta, kom igen… !!!!
    Förstår att det känns hopplöst och trist och….

    Som tröst med det där med att köra 20 mil – det kanske är just då det fungerar? Jag var vid väldigt dåligt mod för många år sen när jag körde från Sthlm till Skutskär för ett lägre spår med Simba. Det hade gått uselt på träning så jag var övertygad om att det skulle gå åt pipan och att jag skulle köra hem igen utan att ens ha kommit runt spåret. Men det gjorde vi, och med uppflyttning också. Så ibland är det värt resan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s