Sus & dus & lite allvar

Igår fyllde jag år. Särdeles ojämnt och inget att fira, men … att skippa plikterna hemmavid och göra något roligt tyckte jag att jag kunde unna mig. Därför åkte jag ut i spårskogen med S och J, eller rättare sagt var vi hemma hos J, i för oss helt ny terräng. Karlssons spår gick väl sådär… Hur mycket vi kan skylla på vildsvinen (det finns tydligen rätt gott om dem där) är oklart, men spårarbetet kändes ganska … flummigt. Lek med pinnarna funkade rätt bra när S drog igång honom, men inte om jag försökte. Dessutom tappade han fokus på spåret och var svår att få igång igen efter apporterna. 😦 Vi harvade oss dock runt spåret med endast en missad pinne och lite tur…

Lite kantareller, några alldeles egenhändigt funna och fångade, och lite taggsvamp hade jag med mig hem. En del var plockade av S dagen innan. 🙂

Jag hade åkt hemifrån före tio och var hemma igen framåt femtiden. Då stod husse och hundar och studsade och väntade in födelsedags”barnet”. Husse hade nämligen köpt tårta (modell stubbe) som skulle ätas… Och det gjorde vi. Som vanligt tror jag inte hundarna hade någon aning om vad som hände?

Kvällen tillbringades med M och T på indisk restaurang i stan. Trevligt sällskap och god mat är aldrig fel.

Efter en natts usel sömn (där jag tillbringade en del vaken tid med att analysera konsekvenserna av belöningen vid spårapporterna) var jag dödstrött i morse. Dagens planerade aktivitet, övningskörning med husvagn på släp, kändes inte ett dugg lockande men det blev i alla fall så till sist. Jag har i alla år sagt att om jag ska lära mig dra husvagn ska husse INTE vara min lärare. Han lyckas nämligen få det hela att låta lika avancerat som kärnfysik… Bara för att han kör 24-metersekipage hela dagarna… Det skulle helt enkelt inte fungera! Men nu gav jag upp och fann mig i mitt öde. Det är ju SM nästa helg och på något sätt måste husvagnen till High Chaparall där SM går av stapeln och plats är bokad.

Husse tömde hela sitt förråd av tålamod, lugn och pedagogik (ingen av dessa grenar är hans bästa normalt sett) och lyckades undvika att bli strypt av undertecknad. Jag tycker nog att jag skötte mig riktigt bra, och det tyckte faktiskt han också efter en tur på breda och smala landsvägar, genom ett antal rondeller och backövningar på grusplan samt ned- och uppför våra branta, kurviga backar på smal grusväg (inkl möte). När vi kom hem igen var jag dock så trött att jag inte fixade inbackningen på tomten, men den ÄR jäkligt trixigt så det kanske inte var så konstigt.

Resten av eftermiddagen ägnades åt spår samt ett besök hos Malte. Malte är sedan en vecka tillbaka boråsare och det verkar han trivas med. Som välkomstpresent hade jag naturligtvis med mig en latexpipmedsvans. Rosa. Vad annars?

Innan jag socialiserade med Malte och hans familj la jag dock ut två spår i de omgivande skogarna. Det första var ett jättekort med två pinnar, och det andra något längre med fyra+slut.

Medan spåren låg till sig passade jag som sagt på att umgås med Malte. En riktig liten goding var det, och presenten var uppskattad. 🙂 Bilder kommer längre ned…

Efter nattens analyserande av spårbelöningarna kom jag fram till att; vi skiter i pinnlekarna! Det är säkert en utmärkt metod om man kör den från början, och jag kommer nog försöka med nästa hund. För Karlssons del verkar den tyvärr inte ha avsedd effekt utan snarare tvärt om. Han kopplar liksom inte samman pinnleken med spåret, även om han går igång på det om någon annan är med och ”leker upp” honom, och det får honom definitivt inte att öka tempot. Han tappar bara fokus och ”sug”… Hade han varit ett år, och inte snart sex, hade det säkert varit värt jobbet att ”bygga om” honom, men nu känns det inte riktigt som om den tiden finns. I synnerhet inte mitt i tävlingssäsongen… Därför återgick vi faktiskt idag till den beprövade och populära köttbullemetoden. Och snacka om liten lycklig hund?! Äntligen kände han igen matte, och det var skitkul att spåra. Han löste båda spåren kanonfint och med bra fart. Det första var väl inte så konstigt kanske, men det andra var i alla fall ”halvlångt” och terrängen var bitvis riktigt risig. Men … han gjorde ett kanonfint spårarbete! Så nu är vi nöjda och glada, även om det känns lite bittert och snopet att behöva ge upp den utstakade vägen…

Avslutningsvis fick Malte träffa sin halvkusin (?) Karlsson. (Maltes morfar är Karlssons farfar.) Karlsson är ju underbar i de lägena. Går bara lugnt fram och nosar och sen vänder han rumpan till och bara går runt så får valpen ta det i sin takt. Och det gjorde han Malte. En ganska snabb takt. 🙂 Det tog inte så många minuter innan han försökte hugga i Karlssons svans som en piraya, och när inte det funkade försökte han med bakbenen istället. Karlsson var inte helt förtjust i det upplägget, även om han inte hann säga något. Malte fick åka människohiss upp i en famn istället.

Här kommer bilderna på Malte and the latexpipmedsvans!

All ”nytta” som jag borde gjort i helgen får jag väl försöka klara av under kvällarna i veckan…

8 reaktioner på ”Sus & dus & lite allvar

  1. Det där med lek med spårpinnar har jag testat på Dizzy efter att en ”gammal spårräv” gett tipset med bestämdhet för att få henne att inse värdet av apporterna och gärna spåra lite långsammare på köpet. Det funkade INTE. Dizzy tycker jag är totalt dum i huvudet som ska hålla på och tramsa mitt i spåret och får jag väl igång henne så anser hon att det är färdigspårat och är svår att få att samla ihop sig igen. Nopp. Vi återgick till blöt kattmat i burk, det enda som är är värt att stanna upp ordentligt för. 🙂

    Malte var en riktig liten goding!!

    • Även om syftet var olika (öka tempot på K, sänka på Dizzy) så verkar det ha fått ungefär samma effekt. Har provat det på Iza också, i hennes ungdom, men hon tyckte det var så ”jobbigt” att hon medvetet struntade i pinnarna. Även där fick jag återgå till godisbelöning… Allt funkar inte på alla hundar, så är det bara.

  2. Det är väl lite grann det som är tjusningen med hundträning, det finns liksom inget facit som funkar på ALLA hundar…

    Ang körning med husvagn, jag har ALDRIG kört med släp någonsin. Min ”husse” tog BE-behörighet nyligen och jag började faktiskt fundera på kom jag ska göra detsamma. Lära mig ”på riktigt” liksom…

    • Jag var inne på detsamma faktiskt, men då tyckte husse jag var jättelöjlig och uppbådade som sagt alla sina reserver av tålamod och pedagogik, så nu är de tömda för ett bra tag framöver. Han KAN ju liksom detta, och att då lägga en massa pengar på körskola känns ju lite … overkill.

  3. Jo men att man KAN själv, betyder inte att man kan förmedla till andra… sånt finns det exempel på i hundvärlden… Men det låter ju som att det gick bra, så nu är det väl bara att tuta o köra! Mitt eventuella besök blev väldigt mycket mer osäkert, då jag blev uppkommenderad (nåja, nästintill) till ett annat hundevenemang i Göteborg på lördag. Vet inte riktigt hur laddad jag är för att flänga iväg på söndag också…

    • Nej det ska gudarna veta! Att kunna förmedla sina kunskaper är inte alla förunnat…

      Tyvärr har jag fullt med inackorderingar i husvagnen, annars kunde du ju ha kört via SM hem på lördagen och övernattat till söndag. Men OM du åker dit måste du i alla fall höra av dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s